Regi: Kevin Derek

Manus: Kevin Derek

Medverkande: Fumio Demura, John G. Avildsen, Steven Segal mfl.

Produktionsbolag: Love Project Films

År: 2015

Längd: 90 min

Land: USA/Kanada/Japan/Panama

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2313306/

Sensei Fumio Demura är en av kampsportsvärldens riktiga legendarer. Från en fattig uppväxt i efterkrigstidens Japan blev han en av de främsta karateutövarna i världen innan han emigrerade till USA för att kunna tjäna pengar till sin familj. Sensei Demura populariserade karaten i USA och odödliggjordes i en av 80-talets stora hitfilmer, The Karate Kid (1984), där den älskade rollfiguren Mr. Miyagi baserades på honom.

Kevin Derek är en man som ägnat sin filmkarriär till att göra dokumentärer om kampsport och actionfilmer något sämre än genomsnittet. Här har han tagit sig an att berätta historien om en av de främsta kampsportarna under 1900-talet som få utanför kampsportsvärlden känner till. I och med att han fått tillgång till en mängd gammalt material och även intervjuer med Sensei Demura själv borde det här vara riktigt bra. Tyvärr är The Real Miyagi något av en besvikelse.

Missförstå mig inte, här finns mängder med fina scener ifrån karatens amerikanska barndom, men så fort Derek fokuserar på något annat än Sensei Demura själv blir filmen tämligen ointressant. Det finns bara så många sätt man kan säga att någon betytt mycket på utan att man låter som en trasig skiva. Inte heller filmens andra halva, den som fokuserar på hur Sensei Demura blev en viktig del i Hollywood när det kom till kampsportskoreografi, är särskilt väl sammansatt. Som så är jag fortfarande frågande till vem Sensei Demura egentligen var när han var yngre. Hans tankar och känslor om kampsport och livet just nu kommer fram i intervjuerna, men det verkar som Derek bara vill snudda vid uppväxten och den konflikt han hade med sina gamla läromästare i Japan när han tog karaten till USA.

Sensei Demura är en fascinerande personlighet, det råder det inget tvivel om, men han förtjänar en bättre dokumentär än den här.

Betyg: 2 krystade titlar av 5 möjliga

Regi: Aaron Hann & Mario Miscione

Manus: Aaron Hann & Mario Miscione

Medverkande: Michael Nardelli, Allegra Masters, Molly Jackson mfl.

Produktionsbolag: Taggart Productions/Votiv Films

År: 2015

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3118452/

Femtio personer vaknar upp i ett mörkt rum utan minne om hur de kommit dit. De är placerade i en cirkel, stående på varsin lysande golvcirkel. Innan någon hunnit förstå vad som hänt börjar folk dö som flugor. Det går inte att stiga av golvcirkel utan att dö, det går inte att röra någon annan och vad det än är som kontrollerar experimentet har ihjäl någon varannan minut. Snart inser de överlevande att det är de själva som bestämmer vem som dör genom att "rösta" på den man tycker ska försvinna härnäst. Vem kommer överleva världens elakaste ö-råd?

Med Oscarsgalan över är min aptit för science fiction och skräck i topp. Visst, jag har sett en massa bra film de senaste månaderna, men mitt hjärta kommer alltid klappa hårdast för genrefilm. Circle var något jag hade lagt i min Netflix-kö och sedan glömt bort. Jag blev därför glatt överraskad när jag fick se en ganska smart science fiction-rulle med ett bra koncept.

Aaron Hann & Mario Miscione är för mig okända namn sedan innan och efter en snabb titt på deras CV på IMDB är det inte så konstigt. Innan Circle har de båda bara gjort en kortlivad tv-serie tillsammans. Circle lovar dock gott inför framtiden. Konceptet är intressant och påminner om en blandning mellan Cube (1997) och Lord Of The Flies (1990). Skådespelarna, även om de flesta trillar av pinn tämligen snabbt, gör vad de ska i sina roller utan att glänsa som sådant och den minimalistiska designen funkar bra. Det märks dock ganska snabbt att Hann och Miscione inte riktigt har full koll på filmprocessen än. Det är lovvärt att göra motsvarigheten till ett kammardrama i sci-fi-form, men även om konceptet som sagt är intressant håller inte riktigt dialog och karaktärer fullt ut. Filmen lider av en nedgång i tempo och drama i mittenakten och öppningen är ojämn. Slutakten är dock tillräckligt intressant (och diabolisk!) att det är värt det.

Diggare av konceptuell sci-fi med krass människosyn kan ha sämre stunder framför skärmen. Circle lär inte få någon större distribution så se den så länge den finns kvar på Netflix.

Betyg: 3+ svartröda scener av 5 möjliga

Regi:  László Nemes

Manus: László Nemes & Clara Royer

Medverkande: Géza Röhrig, Levente Molnár, Urs Rechn mfl.

Produktionsbolag: Laokoon Filmgroup

År: 2015

Längd: 107 min

Land: Ungern/Frankrike/USA/Israel/Bosnien-Hercegovina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3808342/

I nazisternas dödsläger fanns det speciella enheter, Sonderkommando, som tvingades arbeta med att forsla bort liken från gaskamrarna. Saul Ausländer är en ungersk jude satt på Sonderkommando - ett arbete som han vet att han bara får ha i några månader innan han själv skickas till sin död. När Saul hittar en överlevande pojke i gaskammaren, som snart mördas av vakterna ändå, är han fast besluten att ge pojken (som kan vara eller inte vara hans son) en riktig begravning.

Son Of Saul har tagit rent hus i princip alla galor än så länge när det gäller bästa icke-engelskspråkiga film. Jag skulle vilja säga att det är rättvist, men tyvärr lyckas László Nemes inte fullt ut med sin stilism, vilket gör att filmen i sig blir lidande. Nemes har utgått strikt ifrån sin egen formel som säger att filmen inte får vara estetiskt tilltalande och att kameran aldrig får lämna Saul. Han lyckas få fram det fruktansvärda maskinella i sitt sätt att inte göra estetiska tillägg, men beslutet att låta kameran stanna på Saul fungerar inte särskilt bra alla gånger. Effekten som Nemes eftersöker, en personlig betrakelse från Saul, hade fungerat bättre (och verkligen varit banbrytande i den här typen av film!) med ett komplett förstapersonsperspektiv. Det hade också gjort att jag inte störts av att filmen är filmad och återges i närmre 4:3-format än något annat (1.375:1 för att vara petiga).

Historiemässigt fungerar Son Of Saul bättre. Det har gjorts åtskilliga filmer om dödslägren under andra världskriget, men de går fortfarande inte att värja sig mot. Den brutala effektivitet som folkmordet utfördes med är bland mänsklighetens mörkaste kapitel och det är bra att det görs filmer från olika perspektiv om det. För det är just perspektivet som gör Son Of Saul intressant. I och med att filmen kommer från Ungern ställer den jobbiga frågor till dagens ungrare, inte minst med tanke på hur vi sett flyktingarna från Syrien bli behandlade där. Nemes är duktig i sin skådespelarregi och i en rättvis värld skulle alla veta vem Géza Röhrig är vid det här laget. Röhrig är fenomenal i rollen som Saul. Manuset sackar dock något i mitten av filmen och skulle behövt ytterligare en eller två redigeringsomgångar för att det skulle bli riktigt bra.

Son Of Saul är en problematisk film. Den gör stora anspråk - bara att basera ramberättelsen från en grekisk tragedi är ganska talande - som den inte riktigt klarar av att föra i mål. Samtidigt är den fantastiskt bra när den är bra och inte stannar upp i berättandet för länge. Son Of Saul behandlar ett viktigt ämne och är absolut sevärd. Jag hade dock väntat mig lite mer efter alla hyllningskörer.

Betyg: 3+ historier som aldrig får glömmas av 5 möjliga

Regi:  Liz Garbus

Manus: N/A

Medverkande: Nina Simone, James Baldwin, Stokely Carmichael mfl.

Produktionsbolag: Netflix/Radical Media

År: 2015

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4284010/

Det här med att göra biografier har jag gång på gång konstaterat är svårt. Speciellt jobbigt blir det att se om det är en biografi över någon man verkligen beundrar. Nina Simone är enligt mig tidernas främsta jazzsångerska. Inte bara det, hon levde ett minst sagt brokigt och spännande liv, som gjort att göra film av. Liz Garbus tangerar vissa av dessa punkter väldigt bra i sin dokumentär, men missar en del och ibland grovt.

What Happened, Miss Simone? är historien om hur Eunice Waymon gick från att vara en väldigt talangfull konsertpianist, med siktet inställt på att ägna sig åt klassisk musik, blev Nina Simone. I och med rådande rasistiska lagstiftning och allmän diskriminering kunde Simone aldrig förverkliga sin dröm att spela Bach i Carnegie Hall. Istället tjänade hon pengar på att spela allt hon kunde på sunkiga barer innan hon slog igenom som jazzsångerska och pianist. Hennes klassiska skolning sken igenom i hennes pianospel. Att lyssna på Nina Simone är lika delar att lyssna på jazz som klassiskt ibland och det är grymt häftigt. Så långt lyckas Liz Garbus också berätta historien om Simone på ett bra sätt utan att sväva ut. Sen händer det något.

Simone blev en ansedd medlem av medborgarrättsrörelsen på 60-talet samtidigt som hennes personlighet blev allt märkligare. Titeln ställer frågan vad som egentligen hände. Detta "något" kommer alldeles för sent i filmen och återkopplas inte till eventuella orsaker. Utan att avslöja historien för dem som inte känner till den kan jag säga att Garbus hade gjort filmen en tjänst att ha en tydligare koppling till orsak och verkan. Det är klart, tittaren kan lägga ihop två och två - inte minst från hennes äktenskap - men frågan besvaras egentligen aldrig fullt ut. När de dryga hundra minuterna gått ställer jag mig fortfarande frågan, What happened, Miss Simone? Och hur mycket jag än älskar Nina Simones musik kan det då inte bli ett högre betyg. Om du har en tes i din titel bör du besvara den eller åtminstone ge tydliga indikationer på hur du tänker om saken.

Betyg: 3- fantastiska musiker, skakiga dokumentärer av 5 möjliga

Regi: Kenneth Branagh

Manus: Chris Weitz

Medverkande: Lily James, Cate Blanchett, Richard Madden mfl.

Produktionsbolag: Allison Shearmur Productions/Beagle Pug Films/Genre Films 

År: 2015

Längd: 105 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1661199/

Ingen synopsis idag. Kom igen, ni vet vad det här är.

Ännu ett år, ännu en live action-adaption av en Bröderna Grimm-saga med en prinsessa och en prins i huvudrollerna. Man kan bli trött för mindre. De senaste årens överflöd av dessa filmer har knappast gjort att de stått högt i kurs hos undertecknad. Jag har snarare bävat att inför Oscarsnomineringar behöva se ännu en "mörk och modern saga x". Halvvägs in i Cinderella anno 2015 var jag dock tvungen att erkänna att detta är, om än inte mästerligt på något vis, den klart bästa av nämnda filmer.

Anledningen stavas Kenneth Branagh. Det verkar som att man kan ge Branagh vilken klassisk text som helst och han lyckas överföra den till duk på ett både respektfullt som underhållande sätt. Han har gjort det med både Shakespeare och Mary Shelley tidigare (för att nämna några) och resultatet blir alltid åtminstone okej. Här har han tagit Chris Weitz förhållandvis traditionella manus och gjort en film som klarar att stå på egna ben, utan att ständigt behöva jämföras med tidigare (och oftast bättre) förlagor.

Ju mer traditionellt hållna dessa sagor är desto bättre verkar de bli i live action. När man ska in och pilla i texten för att modernisera den blir det oftast platt fall. Weitz har nöjt sig med att berätta historien rakt av, om än i den version vi känner från Disneyfilmen och inte originalet. Han lyckas också med att uppdatera sagan på ett mer subtilt sätt än att slänga på Askungen svärd och rustning. Visst, hon är fortfarande så godhjärtat naiv att jag ibland ville hoppa upp och smälla till henne, men Weitz låter detta snarare spela till filmens fördel mot slutet. Askungen blir en drömmare som "ser världen som den skulle kunna vara och inte som den är". Inte en dålig egenskap som regent om jag får säga det själv.

Branagh har haft bra material att arbeta med när det gäller skådespelarna också. Lily James är helt rätt i titelrollen och så bedårande vacker i sin blå klänning att man nästan smäller av. Richard Madden är en charmig prins som behandlar folk med tillbörlig respekt och Cate Blanchett är en riktigt bra elak styvmor. När filmen dessutom har berättarröst av Helena Bonham Carter (även i en liten roll som The Fairy Godmother) har jag inte något att klaga på när det gäller castingen.

Cinderella är en tekniskt kompetent klassisk saga som jag har en känsla av kommer gå varm i dvd-spelare hos familjer med yngre döttrar. Det är ungefär det bästa man kan göra av sagan för tillfället, men själv föredrar jag ändå den animerade varianten. För små prinsessdiggare är det här dock precis i rätt ton.

Betyg: 3 tack och lov sjunger de väldigt sparsmakat också av 5 möjliga

Regi:  F. Gary Gray

Manus: Jonathan Herman & Andrea Berloff

Medverkande: O'Shea Jackson Jr., Corey Hawkins, Jason Mitchell mfl.

Produktionsbolag: Circle of Confusion/Cube Vision/Legendary Pictures

År: 2015

Längd: 147 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1398426/

Compton, 1986. En grupp unga killar med drivkraften och talangen att lyckas i musikbranschen förändrar hiphop-scenen för evigt. Ice Cube är mannen bakom pennan och Dr. Dre mannen bakom produktionen. Runt sig har de de övriga medlemmarna i vad som kommer bli NWA, däribland frontfiguren Eazy-E. Det här är historien om NWA:s uppgång, fall och hur man gjorde hiphopen till något som inte bara de invigda lyssnade på.

Någon gång under sensommar/tidig höst förra året fick jag en kopia av den här rullen i min Dropbox. Efter några minuter insåg jag dock ett stort fel med min version - alla svordomar var censurerade. Har ni någon aning om hur många gånger ordet "fuck" används i den här filmen? Inte jag heller, men ljudspåret lät "pip-pip-pip" varannan sekund. Nu när filmen släppts kommersiellt har jag äntligen kunnat se hela filmen utan irriterande pipljud. Och tja, vad kan man säga? Det är en biopic.

Det är svårt som fanken att göra en bra biopic av musiker. Många har försökt, men få har lyckats. De tre som står ut som de mest lyckade i min mening är The Doors (1991), Ray (2004) och Walk The Line (2005). Gemensamt för dessa tre filmer är att de tagit starka personligheter och baserat filmen runt dem och inte tidsandan i stort. Det är här som Straight Outta Compton gör sina flesta missar.

De fyra personer det mesta kretsar runt, Dre, Eazy-E, Cube och managern Jerry Heller, är minst en person för mycket. Trots att filmen är rejält tilltagen i sin speltid är det egentligen inte förrän mot slutet av filmen som förhållandena mellan de fyra blir riktigt intressanta. Andra, väldigt dramatiska händelser, sopas lite under mattan vilket gör resultatet något märkligt. När man inte baserar sin film runt karaktärerna som sådana utan rörelsen och tidsandan måste man få stanna lite i vissa händelser. Allra tydligast blir detta i den extremt snabbspolade versionen av The L.A Riots. Jag väntar fortfarande på att någon ska göra en ordentlig film om dem.

Hur som helst, trots att filmen inte riktigt lyckas med sitt upplägg så är den ytterst välspelad. Jag vet inte var eller hur de grävt upp alla de här skådisarna som är bärlika sina verkliga motsvarigheter, men herregud vad castingavdelningen ska ha beröm! Speciellt imponerad blev jag av O'Shea Jackson Jr. som Ice Cube och Jason Mitchell som Eazy-E. Tillsammans med en Paul Giamatti i högform skapar den här trion magi varje gång de är tillsammans i en scen. 

Musiken är föga förvånande också bra. Hiphop är knappast min genre, men jag uppskattar den här formen av musiken ifråga, innan de stora artisterna inom genren började göra låtar enbart om hur mycket pengar de tjänar och hur hårt de festar. NWA och efterföljande akter hade ett mål och mening med sina texter. Samhällskritiken är ständigt närvarande och attityden är benhård.

Straight Outta Compton är precis vad jag förväntade mig att den skulle vara, varken mer eller mindre. Personligen hade jag valt att lyfta några av skådespelarinsatserna till Oscarsgalan istället för det nominerade (och spretiga!) manuset, men för fans av genren och andra som uppskattar musikhistoria är det här inte alls dumt.

Betyg: 3+ iskuber och doktorer av 5 möjliga

Svensk titel: Doktor Sömn

Författare: Stephen King

År: 2013 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 511

Förlag: Albert Bonniers Förlag AB (Originalförlag: Scribner)

ISBN: 978-91-7503-413-3

"There came a time when you realized that moving on was pointless. That you took yourself with you wherever you went."

För knappt 40 år sedan överlevde Danny Torrance en vinter på The Overlook Hotel som kulminerade i att hans far, Jack, försökte döda både honom och hans mor. Händelserna satte djupa spår och Danny, nu vuxen, har precis som sin far försökt döva sina demoner med flaskan. Efter att verkligen slagit i botten börjar han dock finna sig så smått i den lilla staden Frazier där hans mediala förmåga visar sig vara lämplig för arbete som vårdare på ett hospis. Skimret är dock fortfarande starkt hos Danny och plötsligt får han kontakt med någon annan som har samma förmåga - en liten flicka som behöver hans hjälp.

The Shining (1977) är en av Kings mest berömda och lästa böcker, så att ge sig i kast med att skriva en uppföljare flera decennier senare känns som en riktigt galen idé. Men faktum är att King är något på spåren här. Det är ofta vi ser barn och ungdomar i skräck, litteratur som film, men det är sällan vi får en längre barndomsskildring (som i The Shining) kompletterad med en längre skildring av karaktären som vuxen. Det gör Doctor Sleep till en tämligen unik bok. King berättar med fruktansvärd logik och den inbitne alkoholistens blick de fasor som beroende utsätter oss för.

Beroende i olika former är också ett av bokens huvudteman. Danny har det mest uppenbara beroendet i sin alkoholism, men även bokens antagonister, Den Sanna Knuten, har ett beroende som hotar att ta livet av dem om de inte ger efter till det. Den Sanna Knuten är dessvärre också bokens svaga punkt. Idén som sådan är smått briljant - en grupp väldigt oansenliga människor kör land och rike runt i sina husbilar, men de tycks aldrig åldras. Jag ska inte avslöja varför de inte gör det, men det är en smart idé som hade förtjänat ett bättre genomförande. Som skurkar uppfattar jag dem dock mest som gnälliga samtidigt som de är för egocentriska för att bli tragiska karaktärer.

Det djupa vänskapsförhållandet mellan Danny och flickan Abra är då mycket mer intressant. Från att först ha blivit kontaktad av henne i väldigt ung ålder får vi följa Abras uppväxt parallellt med Dannys nya liv tills att de träffas i verkligheten när Abra är i de unga tonåren. Abra är en klassisk King-karaktär som pekar tillbaka på många av de unga kvinnliga diton han skrivit förr. Hon är stark, smart och har ett jäkla humör. King visar återigen att han till fullo behärskar konsten att skriva unga karaktärer.

Rent berättartekniskt lämnar Doctor Sleep lite över att önska. Det är långa kapitel och tempot vandrar mellan för långsamt till bra. Jag måste dock säga att King lyckas få ordentlig fart på historien de sista 150 sidorna, vilket bäddar för en riktigt bra avslutning där till och med Jack (Dannys far) får lite upprättelse. King brukar ha problem med att knyta ihop sina storys, men här är det istället mitten som är klart svagast.

Doctor Sleep är en ojämn bok, men när den är bra är den riktigt bra. Den faller inte heller in i en riktigt djup svacka utan är som sämst långsam. Det är inte en uppföljare som överträffar originalet, men trots det en spännande läsupplevelse med vissa stickspår jag kunde varit utan.

Betyg: 3+ husbilsmarodörer av 5 möjliga

Regi: Matthew Heineman

Manus: N/A

Medverkande: José Manuel 'El Doctor' Mireles, Tim 'Nailer' Foley, 

Produktionsbolag: Our Time Projects/The Documentary Group

År: 2015

Längd: 100 min

Land: USA/Mexico

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt4126304/

Matthew Heineman följer två sidor av den allt större drogtrafiken mellan Mexico och USA. På den mexikanska sidan har en beväpnad grupp vigilantegrupp, Autodefensas, fått nog och bedriver öppet krig mot drogkartellerna. Under ledning av José Manuel 'El Doctor' Mierles driver Autodefensas ut kartellerna stad för stad, men riskerar samtidigt att själva bli korrumperade. På den amerikanska sidan patrullerar Tim 'Nailer' Foley och hans vapenbröder gränsen på eget bevåg. Heineman får följa med mitt i händelsernas centrum och målar en skrämmande bild av ett Mexico där det på sina ställen råder regelrätt inbördeskrig.

Det har gjorts åtskilliga serier och filmer om den mexikanska drogproblematiken, men det här är nog den första regelrätta dokumentär jag ser om saken. Bisarrt nog är verkligheten värre än dikten. Heineman går in i arbetet som en journalist under belägring och visar på en situation där det inte finns några hjältar. 'El Doctor' är det närmsta vi kommer till en "good guy" i historien, men när fasaden krackelerar finns det stora problem även i 'El Doctors' liv. Det är beklämmande att se hur en organisation som trots sin start som illegitim lösning gjorde gott totalt genomkorrumperas.

Delen av dokumentären som utspelas i Mexico är mycket mer intressant än den som utspelar sig i USA och det är också det som är problemet med Cartel Land. På den amerikanska sidan gränsen patrullerar Tim 'Nailer' Foley runt vidderna beväpnad till tänderna och svär om "motherfuckers". Det är i princip vad han gör. Han har heller ingen lust att problematisera de rasistiska tongångar som många av hans följare uttrycker. Heineman trycker inte heller på några ömma punkter här. Resultatet blir att dokumentären tappar rejält i tempo och intensitet så fort vi förflyttar oss över gränsen.

Inte heller Mexico-delen är klockren från en dokumentär synpunkt. Autodefensas får komma till tals väldigt mycket och deras misstro mot regering och polis problematiseras inte heller. Inga representanter för regeringen får komma riktigt till tals, utan vi ser dem via tal de göra på tv eller i lösryckta situationer. Jag har fortfarande, 100 minuter senare, inte någon aning om var sanningen ligger i södra Mexico. Är allt genomruttet i staten eller är det Autodefensas som överdriver? När Heineman väl filmar ett torgmöte där befolkningen inte alls är ombord med Autodefensas börjar det bli riktigt intressant... men där tar det slut. Ingen uppföljning med lokalbefolkningen eller med Autodefensas ledare om det rätta och riktiga i vad de gör.

Min kritik till trots är Cartel Land en sevärd film, inte minst som en ögonöppnare. Jag skulle vilja se en uppföljning om några år och då mer analys och att alla sidor får komma till tals. Och just det, en varning är på sin plats. Våldet som skildras i Cartel Land, det verkliga våldet, är mycket grovt och om du inte tål att se blod är det här inte dokumentären för dig.

Betyg: 3 knarkkrig av 5 möjliga