Regi: Zak Penn

Manus: Zak Penn

Medverkande: Zak Penn, Joe Lewandowski, Howard Scott Warshaw mfl.

Produktionsbolag: Fuel Entertainment USA/Lightbox/Red Box Films

År: 2014

Längd: 66 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3715406/

Regissören och manusförfattaren Zak Penn har även en annan stor passion i livet - spel. När speldokumentärserien Signal To Noise (2014) kontaktade honom för att regissera ett avsnitt fanns det en speciell sak han ville undersöka. Det är ett välkänt faktum bland spelentusiaster att spelindustrin i allmänhet och Atari i synnerhet kraschade 1983. Anledningarna var givetvis många, men det enskilda spel som fick bära tyngst lass var Howard Scott Warshaws E.T The Extra-Terrestrial (1982). Enligt legenden ska Atari ha begravt flera miljoner exemplar av spelet i öknen utanför Alamogordo, New Mexico. Men stämmer detta verkligen eller är det bara en vandringssägen?

Jag har spelat någon form av digitalt spel så länge jag kan minnas, från min barndoms Atari 2600 och NES till den här förmiddagens session på Steam. Därav har jag också sedan barnsben varit medveten om legenden med de begravda spelkassetterna. Skillnaden mellan denna och andra lika överdrivna och fantastiska historier man fick berättat för sig som barn är att den här har bitit sig fast.

Zak Penn skulle knappast ha varit mitt förstaval för att ta reda på om legenden är sann. Penn ligger bakom manusen till några av de sämsta superhjältefilmer som gjorts de senaste 20 åren och även cineastiska stolpskott som Last Action Hero (1993). Jag måste trots hans CV ändå berömma honom här. På lite drygt en timme (dokumentären gjordes som en tv-special, därav längden) berättar Penn historien om Ataris uppgång och fall, ofta med hjälp av huvudrollsinnehavarna själva. 

Howard Scott Warshaw, programmerare till E.T, blev på något märkligt sett syndabock för Ataris fallande siffror. Warshaw, idag psykolog, medverkar flitigt i dokumentären och ger sin syn på vad som hände. Det är också dessa delar som är de klart med intressanta och har en tydlig personlig touch. Fram tills E.T hastades fram under fem fruktansvärt ansträngande veckor hade Warshaw endast skrivit och publicerat miljonsäljare med goda recensioner till företaget. Idag, mer än 30 år senare, verkar Warshaw äntligen ha landat rätt i tillvaron igen. Han kan dock inte helt dölja den bitterhet han känner gentemot både Atari och Steven Spielberg (som godkände spelet personligen). Jag hade önskat att dokumentären enbart fokuserade på Warshaw, då han har haft en fascinerande levnadsöde.

Så, hittar de något begravt i öknen? Se efter! För mig som kan historien om Atari utan och innan bjuder dokumentären inte på några större överraskningar och den hade tjänat på att vara längre. För er som vill orientera er gällande ett av de viktigaste skeendena i tv- och datorspelshistorien är det här dock ett gott alternativ.

Betyg: 3 cameos av George R.R Martin av 5 möjliga

Originaltitel: Dylan Dog: Reincarnazioni

Författare: Pasquale Ruju

Tecknare: Corrado Roi

År: 2008 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 96

Förlag: Ades Media (Originalförlag: Sergio Bonelli Editore)

ISBN: 978-91-981127-7-1

Dylan Dog, före detta anställd vid Scotland Yard, driver numera en detektivbyrå som hanterar fall som polisen kanske inte riktigt vill ta tag i, gärna med övernaturliga inslag. Dylan kontaktas av den vackra Sheena Johnson angående en rad brutala mord som nyligen inträffat i London. Sheena tror nämligen att hon själv kan ha något med morden att göra - även om hon inte kommer ihåg det själv.

Dylan Dog är en serie som sedan länge funnits i periferin för mig, men som jag aldrig har tagit mig tid att läsa. Hyllad som en av Italiens mest framgångsrika serier genom tiderna har den sålts i miljontals exemplar och influerat mängder med serieskapare. När nu svenska Ades Media ger ut en rad album tog jag tillfället i akt och satte mig ner och läste ett. Och ja, Dylan Dog är än så länge en småmysig bekantskap med vissa toppar och dalar.

Jag gillar verkligen Corrado Rois tecknarstil som till stor del påminner mig om de mer realistiskt tecknade skräckserierna från över Atlanten anno 1950-tal. Han håller dock en tämligen ojämn kvalitet och vissa rutor har klara proportionsproblem. Föga förvånande, då man definitivt kan spåra influenser från den italienska giallo-genren, gäller detta ofta kvinnoporträtten. De är, låt oss säga, ganska "rundade" på sina ställen och Roi försitter inte en chans att visa detta faktum.

Manuset är även det relativt ojämnt. Jag gillar karaktärerna, från den arketypiske privatdeckaren Dylan tills hans sidekick Groucho (som tror att han är Groucho Marx), men storytellingen är lite upp och ner på sina ställen. Idén om reinkarnerade mördare är bra och på sina ställen riktigt effektivt utförd. Slutet står dock klart redan efter halva albumet och jag saknade någon form av twist eller överraskning. Om Ruju hade haft fler sidor att arbeta med hade det troligen varit en annan sak. Ett seriealbum av den här typen på 96 sidor känns då och då lite snävt.

För diggare av skräck- och detektivserier skulle jag ändå rekommendera att ni införskaffar er ett album eller två. Min recension kanske låter som att jag tycker att albumet är dåligt, men det är snarare det att jag hade förväntat mig lite mer av mitt första möte med en så pass känd seriehjälte. Men, som Malin Rydén skriver i efterordet, kanske är det så att "även vuxna behöver godnattsagor ibland." Gott så.

Betyg: 3 italienska Londonskildringar av 5 möjliga

Regi: Jon Wright

Manus: Jon Wright & Mark Stay

Medverkande: Gillian Anderson, Ben Kingsley, Callan McAuliffe mfl.

Produktionsbolag: Pinewood Studios/British Film Company/British Film Institute (BFI) mfl.

År: 2014

Längd: 90 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2145829/

Tre år efter att en ras utomjordiska robotar invaderat Jorden lever återstoden av mänskligheten under husarrest, kontrollerade av chip som alltid håller koll på vart de befinner sig. Tonårige Sean bor tillsammans med sin mor och flera andra barn från familjer där båda föräldrarna antingen "försvunnit" eller är bekräftat döda. Sean är dock säker på att hans egen far lever och letar ständigt efter sätt att få information om honom. En dag, när ungarna försöker laga en gammal Playstation 2, inträffar dock det ofattbara - en elektrisk stöt från maskinen sätter temporärt chipen ur spel...

Kom igen, hur kan jag inte se en film med titeln Robot Overlords? Trots Ben Kingsleys vana att bara medverka i skräp var jag tvungen att ge filmen en chans bara på grund av just namnet. Robot Overlords lyckas vara precis vad jag hade hoppats på - ett kul matinéäventyr för hela familjen. Ibland behövs det inte mer än robotar och en lagom engagerande historia. Och mer robotar. Robot.

Jon Wright drar inspiration från klassisk Spielberg när han sätter upp sin premiss. Ett utomstående hot, en familj som inte bara hålls samman av blodsband utan även av altruistiska skäl, utomjordingar och så vidare. Skillnaden mellan Wright och Spielberg är framförallt skalan. Wright har en 90-minutersfilm att arbeta med medan Spielberg ibland haft dubbla längden att förhålla sig på. Det märks. Karaktärerna får inte tillräckligt med tid att utvecklas, robotarna förblir ett yttre hot utan egentlig anledning annat än vad de säger rakt ut och överhuvudtaget känns det som filmen skulle behöva lite mer kött på benen. Jag skulle gärna sett Robot Overlords som en tv-serie istället, med all den tid detta medium ger för karaktärsutveckling.

Min kritik till trots är Robot Overlords en kul stund framför skärmen. Den är inte något jag lär komma ihåg om några månader, men den duger gott och väl för vad den är - ett kort matinéäventyr där dessutom den alltid undersköna Gillian Anderson förgyller skärmen. Gott så.

Betyg: 3 I for one welcome our robot overlords av 5 möjliga

Regi: Kevin Dunn

Manus: N/A

Medverkande: Mark Calaway, Bryan Danielson, Brock Lesnar mfl.

Produktionsbolag: WWE

År: 2015

Längd: 240 min (med pre-show 365 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3756558/

Allt i livet tar sin tid och en sak som fått stryka på foten för mig det senaste året är att följa med i wrestlingcirkusen annat än i recaps. Ett event som jag inte missat sedan jag var liten parvel är dock Wrestlemania. Förra årets upplaga hade många minnevärda ögonblick och trots att jag förstått från min recap-läsning att manusförfattandet varit riktigt uselt (även med WWE:s standard!) på sistone såg jag som alltid fram emot det här spektaklet. För det är just vad det är - ett spektakel och i sina bästa stunder ett fruktansvärt underhållande sådant. Dessvärre lyckades inte WWE med att upprepa förra årets fina svit matcher.

Match 1: Daniel Bryan vs Bad News Barrett (c) vs R-Truth vs Dean Ambrose vs Luke Harper vs Dolph Ziggler vs Stardust (Ladder match - IC Title)

Den på papper och i nätforum mest uppsnackade matchen rent wrestlingsmässigt inledde också galans huvudkort. Det verkar som att WWE vill att IC-titeln ska betyda något igen när de släpper lös både Daniel Bryan, Dean Ambrose och Dolph Ziggler i kampen om bältet. Resterande tävlande, inklusive titelinnehavaren Barrett, var det få som trodde skulle avgå med segern. Mycket riktigt plockade också Bryan hem titeln efter en match med bra tempo, galna spots och ett feelgood-slut. Mycket bra öppningsmatch. Matchbetyg: 4+/5

Match 2: Seth Rollins vs Randy Orton

Jag kan för mitt liv inte förstå varför så många älskar Randy Orton. Han har i princip ingen karaktär, okej men inte lysande skills i ringen och ser konstant uttråkad ut. Att sätta honom mot en kille som Rollins är i princip att säga till Rollins att göra det mesta av arbetet. I långa stunder av matchen såg det också ut som att Rollins i princip gjorde allt på egen hand. Till sist vaknade dock Orton till liv och det med råge. Matchen sista tre minuter flyttade upp betyget ett pinnhål när Orton avslutade med en av de mest brutala RKO:s jag sett. Matchbetyg: 3/5

Match 3: Triple H vs Sting (No count-out, no disqualifictation)

Låt mig vara rak och öppen med en gång - mitt tioåriga jag älskade Sting. Jag började titta på WCW när Sting var kung och hans matcher mot Ric Flair är riktigt fina wrestlingminnen. Ingen trodde att Sting skulle sätta sin fot i en WWE-ring förrän han hastigt och lustigt signades och debuterade tidigare i år. Med det sagt var det upplagt för en fantastisk kraftmätning mellan Sting, den sista soldaten från WCW, och Triple H, en ledande figur inom WWE under många, många år. Efter en av de lökigaste/mest roande entréer jag sett på år och dar av Triple H (seriöst, har man Arnold Schwarzenegger i sin promo och en hel bunke T-800 på scen struntar jag i hur löjlig din mask är) drog matchen igång och ja, trots sin ålder kan Sting fortfarande wrestlas. Sen brakade allt löst.

Jag förstår att WWE älskar att använda gamla avdankade legender för att få billiga pops från publiken, men jag har nog aldrig sett så många grånade män vid ringside som under andra halvan av den här matchen. Hela NWO och hela D-Generation X ställde sig på var sin sida om de två kombatanterna. För det första, jag vill inte se en skakig Scott Hall rumla omkring runt ringen och för det andra överskuggade alla pensionärerna vad som pågick i ringen. WWE missade det här ögonblicket under Invasion-storylinen och har säkert grämt sig sedan dess. Femton år senare funkar det inte. Med en clean win för Triple H som kontrapunkt blev hela tillställningen ännu en variant av hur de gamla medlemmarna från The Kliq alltid kan göra som de vill. Synd på en lovande match. Matchbetyg: 2/5

Match 4: AJ Lee & Paige vs The Bella Twins

Att WWE behandlar sina kvinnliga wrestlare sunkigt är snarare en regel än ett undantag. AJ Lee har i sociala medier tillsammans med flertalet andra kvinnliga wrestlare försökt ändra på det under det senaste året. Det... har inte gått så bra. Huvudkortets fjärde match var precis lika kort och meningslös som de matcher dessa damer brukar få dras med. Det kanske kan komma att ändras någon gång, men denna gång var inte under Wrestlemania XXXI. Det är inte konstigt att WWE tappar alla sina kvinnor som kan wrestlas till sina konkurrenter. Jag väntar bara på att AJ Lee kommer försvinna. Matchbetyg: 2-/5

Match 5: Rusev (c) vs John Cena (U.S. Title)

Berättelsen om amerikanska wrestlare mot ryska är inte direkt ny. Som en kvarleva av Kalla kriget kommer den här storyn upp gång på gång och för det mesta är det ganska trist. I fallet Rusev vs Cena har åtminstone en part gjort sitt jobb och spelar sin roll väldigt väl - och det är inte John Cena. Rusev har byggts upp som en ostoppbar maskin och gjorde en av kvällens mest spektakulära entréer till ryska nationalsången och körandes en tank. Det är sånt här fejder som vi sett tusen gånger innan behöver - spektakel! Rusev verkar också riktigt brutal. Det syns att han tränat både Muay Thai och Sambo på sättet han rör sig och gör sina moves. Han verkar helt enkelt trovärdig. Sen var det det vanliga köret. Efter att ha blivit halvt ihjälslagen lyckas Cena göra sina five moves of doom (tm) och vi hade en ny mästare. Fram tills dess lyckades dock Rusev återigen skina i ringen. Matchbetyg: 3-/5

Match 6: Bray Wyatt vs The Undertaker

Efter förra årets chockförlust för The Undertaker (den första på Wrestlemania någonsin) återvände The Dead Man till ringen för första gången sedan dess. Bray Wyatt, den självutnämnde "new face of fear", var på pappret en intressant matchning till Undertaker. Båda två är fruktansvärt duktiga på att agera ut en wrestlinghistoria och det syns. Wrestlingmässigt var det bättre än Undertakers match förra året, men det är klart att han är till åren kommen. Något som lös med sin frånvaro var dock de spektakulära entréerna vi vant oss vid från båda wrestlarna. Visst, det var något utöver det vanliga, men inget att skriva hem om efter att man sett Triple H med sina T-800:s eller Rusev i en jäkla tank. Undertaker fick dock sin "hämnd" och frågan är om det blir en match mot Sting nästa år? Det är väl ungefär det enda som Taker har kvar att göra. Matchbetyg: 3/5

Match 7: Brock Lesnar (c) vs Roman Reigns (WWE Championship)

Om Rusev är brutal är det inget mot vad Brock Lesnar är. Jag är full av beundran för Lesnar och tror att om hans karriär i UFC inte fått ett abrupt slut i och med hans divertikulit så hade han kunnat vara champ än. Om man slår Randy Coture i sin tredje MMA-match någonsin är man något utöver det vanliga. Det är klart att WWE knappast är samma sak, men det faktum att man som tittare vet att Lesnar kan slåss med de bästa på riktigt gör att han också får en trovärdighet i ringen som få andra har. Och hans moves... jävlar, hans moves. Den här matchen var den enda under kvällen som också hade en känsla av stormatch. Publiken var på tårna, Lesnar plockade ner Reigns på jorden och allt var som det skulle. Sen kom Seth Rollins inspringande med sitt Money In The Bank-kontrakt, stal titeln och avslutade Wrestlemania XXI i ett antiklimax som inte ens en blind höna hade kunnat missa.  Matchbetyg: 3+/5

Jag måste säga att Wrestlemania XXI var en besvikelse, men inte en överraskande sådan. Med en build-up som varit allt annat än bra har WWE konstant skjutit sig i foten. Det behövs nytt blod hos det kreativa teamet i WWE när slutbetyget blir en ljummen 3/5 för årets största wrestlingevenemang. Bah. Tack och lov har WWE nu valt in den mest uppenbara mannen som inte var i Hall of Fame sedan innan, The Macho Man Randy Savage. Dessutom, att se Ronda Rousey i en WWE-ring var minst sagt coolt. Annat än det... tja... underväldigande.

Regi: Marjane Satrapi

Manus: Michael R. Perry

Medverkande: Ryan Reynolds, Gemma Arterton, Anna Kendrick mfl.

Produktionsbolag: 1984 Private Defense Contractors/Mandalay Vision/Studio Babelsberg mfl.

År: 2014

Längd: 103 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1567437/

Jerry lever ett tillbakadraget liv i en liten småstad där han arbetar på en VVS-fabrik. Vad hans kollegor inte vet är att Jerry har en lång historia av mentala problem och måste enligt domstolsbeslut besöka en psykolog regelbundet. När Jerry slutar ta sin medicin börjar han återigen höra röster. Den här gången är det hans husdjur som talar till honom i form av den elaka katten Mr. Whiskers och den lojale hunden Bosco. Saker och ting blir bara mer och mer komplicerade när Jerry av misstag råkar döda en kvinna från jobbet. Men Mr. Whiskers har en idé...

Premissen till The Voices är så svart som den kan bli och den som känner mig vet att svart komedi är bland det bästa jag vet. Ryan Reynolds är också riktigt bra i huvudrollen som Jerry och gör också samtliga röster till sina alter egon i filmen. När dessutom den undersköna Gemma Arterton har en stor biroll i filmen kan jag bortse från att även Anna Kendrick har det. The Voices är också stundtals förbaskat rolig, men saknar ändå det där lilla extra.

Som så ofta handlar det om ett manus som skulle behöva en eller två genomarbetningar till. Manuset, skrivet av Michael R. Perry, har studsat runt mellan olika studios och agenter sedan 2009 och genomgått nyskrivningar på vägen. Det märks i och med att The Voices ger ett tämligen splittrat intryck. I ena stunden är det en pass mörk komedi som du kan hitta utan ficklampa för att i nästa bli mer thrillerlik. Kort sagt har den inte en genomgående röd tråd i sin ton, vilket stör.

The Voices är trots min kritik en film att kolla in. Här finns scener och ögonblick som gör den sevärd (om du har stark mage och galghumor) och en film med en talande, ond katt måste man på något sätt rekommendera per default. Den hade dock kunnat bli så mycket mer i rätt händer och om manuset hade tajtats till.

Betyg: 3- onda husdjur av 5 möjliga

Regi: Jon Watts

Manus: Christopher D. Ford & Jon Watts

Medverkande: Andy Powers, Peter Stormare, Laura Allen mfl.

Produktionsbolag: Cross Creek Pictures/PS 260/Vertebra Films mfl.

År: 2014

Längd: 100 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1780798/

Kent är den perfekte familjefadern och som sådan vill ha givetvis att hans sjuårige son ska ha det perfekta födelsedagskalaset. När agenturen som hyr ut födelsedagsclowner tvingas ställa in tar Kent saken i egna händer. I ett gammalt hus han renoverar hittar han en clownkostym i källaren. Efter ett bejublat framträdande på sonens kalas märker dock Kent ett smärre problem nästa morgon - dräkten är fast på hans kropp och varje försök att ta av den slutar i smärta och blodvite. Som om inte det vore nog verkar den vilja förändra honom till något... något hungrigt.

Den som har läst bloggen ett tag vet att jag har en fascination för mördarclownen som trop. Det har gjorts åtskilliga filmer i subgenren, men dessvärre brukar de nuförtiden betyda väldigt lite entuasiasm från filmskaparna och mer av ett enkelt försäljningsknep. Mördarclowner säljer. Inte i blockbusterskala, men eftersom de är förhållandevis enkla och billiga att göra brukar de göra en viss vinst i alla fall. Clown försöker till min förvåning göra något annorlunda. Jag hade en förutfattad mening efter att ha sett postern, men den kom på skam totalt. Det här är David Cronenberg som möter Pennywise blandat med en dos humor. Det är riktigt underhållande!

Relativt okände tv-skådisen Andy Powers gör en bra roll som Kent. Han har hjälp av en Peter Stormare som likt han alltid gör spelar över på ett sjukt kul sätt. Laura Allen, som jag inte sett i något på många herrans år, gör dessutom en helt okej roll som Kents fru Meg som minst sagt får dra ett tugnt lass.

Clown är kanske inte stor filmkonst, men den är definitivt underhållande för fans av genren. Jag rekommenderar den till alla med smak för röda näsor och vassa clowntänder!

Betyg: 3+ maybe he's born with it, maybe it's an evil fucking clown suit av 5 möjliga

Regi: Erik Van Looy

Manus: Bart De Pauw & Wesley Strick

Medverkande: Karl Urban, James Marsden, Wentworth Miller mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content/Dark Castle Entertainment/Woestijnvis

År: 2014

Längd: 108 min

Land: Belgien/USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1850397/

Fem vänner som har allt man kan tänka sig i livet beslutar sig för att tillsammans sätta ännu en "guldkant" på tillvaron och hyra en hemlig ungkarlslägenhet tillsammans dit de kan ta älskarinnor. Allt funkar som det ska fram tills en morgon då en blondin hittas bunden och död i sängen. Eftersom endast de fem vännerna har nycklar till lägenheten och ingen tycks ha brutit sig in pekar allt på att någon av dem har dödat henne... men vem?

Med ett IMDB-betyg nära sjuan, intressant casting och min förkärlek för whodunnit-thrillers verkade The Loft som jag verkligen skulle gilla. Och ja, The Loft är en helt okej film, men samtidigt så typisk att jag vill skrika. Manuset är till allra största del välskrivet och tacka fanken för det då samma manusförfattare har bearbetat det genom tre filmer. Den här versionen visade sig nämligen vara en remake på en belgisk förlaga från 2008 som senare gjordes om i holländsk variant två år senare och alltså nu i Hollywood. Men även om manuset är helt okej finns det en sak som sänker betyget - karaktärerna.

The Loft är en film där alla karaktärer dels ser i princip likadana ut (alla fruar är brunetter, alla älskarinnor är blonda, alla män bär kostym) och har i mångt om mycket inget som utmärker dem. En thriller av det här slaget måste ha minnesvärda karaktärer för att funka. Se exempelvis på The Usual Suspects (1995) som även den handlar om att hitta identiten bakom en brottslings identitet bland fem killar. Alla där har personligheter och tydliga agendor. Det finns i princip inget av det här i The Loft. Samtidigt kan jag inte såga filmen. Det är en tajt berättad historia som har potential men skulle behöva en till genomarbetning - en fjärde. Tja, om man inte kan få det rätt de första tre gångerna så...

Betyg: 3 thrillers i behov av en script doctor av 5 möjliga

Everything Trek del 8: The Original Series 1.29 - 2.3

1.29 Operation: Annihilate!

Sändes: 13/4 1967

Stardate: 3287.2

Manus: Steven W. Carabatsos

Regi: Herschel Daugherty

Platser:

Ingraham B (omnämnd som nu öde koloni)

Levinius V (se föregående)

Theta Cygni XIII (se föregående)

Beta Portolan (huvudplanet för en nu utdöd civilisation)

Deneva (koloniserad cirka 2160 och hem för cirka en miljon kolonisatörer varav cirka 100 000 i huvudstaden. Omnämnd som en av de vackraste kolonierna i Federationen och ett led i en transportlinje för gruvdrift)

Starbase 10 (omnämnd)

Betyg: 3+/5

En våg av till synes oförklarlig galenskap sveper genom galaxen och utplånar befolkningen vart den än bryter ut. Enterprise skickas för att undersöka om kolonin Deneva kan vara epidemins senaste offer. Kirk har personliga skäl till att undersöka planeten då hans bror, Sam, bor där tillsammans med sin familj. Insatsen blir dock allt högre när även Spock blir infekterad på planeten och Kirk ställs inför ett fruktansvärt val - döda planetens innevånare eller riskera att epidemin sprids vidare till ännu fler befolkade världar. 

Med den fantastiska titeln Operation: Annihilate! avslutades den första säsongen av Star Trek. Det är ett bra avsnitt med fint spel från framförallt Leonard Nimoy, men har sina uppenbara brister. Som så ofta är det tyvärr William Shatner som inte riktigt uppbåda den närvaro han borde ha i de mer känslosamma scenerna. Detta skulle bli bättre ju längre serien gick, men det är tydligt här att manuset genomgick lite för många omskrivningar för att det skulle kännas helt enhetligt och troligen är det inte därför enbart Shatners fel. Trots allt en värdig avslutning på en förstasäsong som är mycket bättre än vad många casual fans ger den credit för.

Set phasers to fun!

2.1 Amok Time

Sändes: 15/9 1967

Stardate: 3372.7

Manus: Theodore Sturgeon

Regi: Joseph Pevney

Platser:

Altair VI (omnämd som huvudplaneten i Altair-systemet - ett system som hämtar sig efter inbördeskrig och nu uppvaktas av både Klingonerna och Federationen)

Regulus V (omnämnd som hem för "eel birds")

Vulcan (en av de viktigaste planeterna i Federationen och hem till rasen med samma namn. En ökenvärld med tunn luft och röd himmel.)

Betyg: 4/5

Spock är inte sig själv. Utåtagerande och känslosam kräver han att Enterprise ska släppa av honom på Vulcan för permission. När Starfleet istället skickar Enterprise till insvärningsceremoni för presidenten av Altair-systemet tvingas Spock till sist förklara varför han känner att han måste återvända hem. Han är drabbad av Pon Farr - den vulcanska parningstiden som infaller en gång vart sjunde år - och om han inte återvänder hem för ett besök hos sin fru kommer han att dö av den kemiska obalans som tillståndet orsakar. Kirk väljer att gå emot order och föra sin vän till Vulcan.

Förutom att vara ett bra avsnitt är Amok Time dessutom en av de viktigaste episoderna av originalserien för den fortsatta kontinuiteten. Här introduceras givetvis begreppet "Pon Farr", som återkommer i senare serier och avsnitt, men även den berömda vulcanska hälsningen med ett v-tecken bildat med två fingrar åt vardera håll och orden "live long and prosper". Det visar även planeten Vulcan för första gången och för den delen andra vulcans än Spock. Slutligen etablerar den traditionen att alla vulcanska män har namn som börjar på "S" och alla vulcanska kvinnor namn som börjar med "T'". Mycket trivia på en gång där. Så pass mycket att jag höll på att glömma att detta också är det första avsnittet där Walter Koenig gestaltar den återkommande karaktären Pavel Chekov. "Nuclear wessels" indeed.

Amok Time författades av science fiction-legenden Theodore Sturgeon och är en riktig revansch för hans första avsnitt i serien, 1.15 Shore Leave.Nimoy lyckas sälja hela konceptet med Pon Farr väldigt väl och det är mycket tack vare honom som avsnittet inte blir den buskis det hade kunnat bli. Den enda anledningen till att det inte får högsta betyg är den ganska förutsägbara tredje akten, med en plot twist som man kan se komma från en mils avstånd. Avsnittet slutar däremot på en high note med ett av få ögonblick då Spock ler från öra till öra. Bara en sån sak är värd din tid.

Kal-if-fee, or the ancient art of the vulcan cock block

2.2.  Who Mourns For Adonais?

Sändes: 22/9 1967

Stardate: 3468.1

Manus: Gilbert Ralston

Regi: Marc Daniels

Platser: Antos IV (omnämnd som hem till gigantiska maskar som kan generera elektricitet)

Pollux IV (belägen i Beta Geminorum-systemet och hem till en utdöd civilisation som kan ha varit de grekiska gudarna)

Pollux V (belägen i Beta Geminorum-systemet. Saknar intelligent liv.)

Starbase 12 (omnämnd)

Betyg: 2-/5

Under ett scanningsuppdrag i Beta Geminorum-systemet blir Enterprise stoppat av vad som ser ut som en stor, grön, hand... ja. Snart därefter blir de kontaktade av en varelse på planeten Pollux IV som insisterar på att skeppets officerare ska komma ner till honom på planeten. Det har gått 5 000 år sedan han, Apollo, träffade på människor sist - då som deras gud.

Varje gång jag ser om Star Trek bävar jag inför det här avsnittet. Efter en rad höjdaravsnitt smyger sig Who Mourns For Adonais? in som en fis i en hiss. Tempot segar ner sig till kryptakt och ärligt talat känns det som ett ytterst fjantigt avsnitt. Allra värst är det idag mycket unkna kvinnoporträttet av en av skeppets officerare. Du vet, ger man en kvinna en klänning faller hon benhårt för dig även om du är ett as. Bara så du vet.

Nåväl, anledningen till att det här avsnittet ändå kommer upp till en tvåa är premissen, som trots allt är ganska intressant. Flertalet serier och böcker har återanvänt temat med antikens gudar som aliens, mest uppenbart i Stargate SG-1 (1997 - 2007), men det känns som man hade kunnat göra så mycket mer med det här. Det här är det enda avsnittet i serien som Gilbert Ralston skrev och för det är jag tacksam.

Feel the power of my wollen sandals!

2.3 The Changeling

Sändes: 29/9 1967

Stardate: 3541.9

Manus: John Meredyth Lucas

Regi: Marc Daniels

Platser:
Antares (omnämnd som en "ödslig plats")

Maluria (ett stjärnsystem bestående av fyra planeter med cirka fyra miljarder innevånare)

Betyg: 4/5

Ett nödmeddelande från ett vetenskapsteam stationerat i Maluria-systemet når Enterprise. Innan de hinner dit blir de dock attackerade av vad som visar sig vara en rymdsond, NOMAD, av gammalt jordiskt ursprung. Förmodad förstörd kort efter sin uppskjutning år 2002 visar det sig att NOMAD istället reparerades av en annan sond, av utomjordiskt ursprung. Reparationen har dock medfört vissa ändringar i programmeringen... så som att döda fyra miljarder malurianer.

Vänta lite nu här... såg jag just ett avsnitt av Star Trek som har en body count på fyra miljarder?! Jepp, så gick det till på Kirks tid, pojkar och flickor! Om föregående avsnitt symboliserade allt som tidens tand har tuggat av på originalserien är The Changeling snarare tidlöst. Ett välskrivet manus, bra skådespel och moraliska dilemman, vad mer kan man begära? Två kul faktoider från det här avsnittet är hur George Lucas tyckte om ljudet som NOMADS laser gör så pass mycket att han "återanvände" (läs: stal) det till Han Solos blaster i Star Wars och hur en av Mars-landarna döptes efter avsnittets skurk ifråga. Känns lite ödesmättat att döpa en obemannad sond till NOMAD, men vad vet jag? The Changeling är helt klart ett mycket sevärt avsnitt som inte bör missas!

 Hey, human, my optic centre is up here!