FFF 2018 Dag 3: Sekter, demoner och monster, oh my!

Varje år lyckas jag ha åtminstone en dag av egentligen på tok för mycket sittande i en biofåtölj. Missförstå mig inte, jag älskar det jag gör, men efter fyra filmer (rekordet är sex biofilmer på en dag) börjar hjärnan bli lite mos. Festivalens första lördag blev årets galenskapsdag med tre långfilmer och ett kortfilmspaket. Det visade sig också vara den hitintills mest intressanta festivaldagen med råge. Fattas bara när titeln på första filmen var Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh (2018)

Claire och Phil är nyinflyttade i Los Angeles där de genom något mirakel lyckats hitta en fin och billig lägenhet med bra läge. De blir snart varse om varför lägenheten är så billig när en man hoppar in genom fönstret, vrålar "DO YOU YIELD?!" och fortsätter med att ta livet av sig i deras badkar. Detta är ingen isolerad händelse utan parets lägenhet visar sig vara den plats där sektledaren Storsh till sist fick upplysning... och tog livet av sig i badkaret. Nu vill hans anhängare följa efter sin läromästare till Clarie och Phils förtvivlan.

Det är väldigt lätt att tycka om Seven Stages. När en komedi har kopplingar till både Community (2009 - 2015) och Rick & Morty (2013) i och med Dan Harmons medverkan vet man var man har humorn. När det dessutom är den väldigt underskattade Kate Miccuci som spelar den kvinnliga huvudrollen är det ytterligare upplagt för något riktigt bra. Det är tyvärr inte en perfekt film. Framförallt verkar det ibland som konceptet är starkare än manuset i sig och filmen hade kunnat tajtats till lite i berättandet. Den har dock en del att säga mellan sina sjok med svart komedi. Seven Stages kan ses som en parodi på alla självhjälpgurus och märkliga sekter som det finns just i det stora landet i väst i allmänhet och Los Angeles-området i synnerhet. Samtidigt visar den på att alla idéer som sekten har knappast är helt uppe i det blå och hur enkelt det är att som sökande halka in på fel bananskal (om det nu finns ett rätt bananskal). För diggare av svart och absurd komedi kan Seven Stages rekommenderas varmt. Betyg: 4 heliga badkar av 5 möjliga.

Efter en kort paus var det dags för kortfilmspaketet med de nominerade till Mélièspriset. I år var sex filmer från fem länder nominerade. Spanien hade som vanligt en stark representation. Detta år var Bailaora (2018) och Madres de Luna (2017) landets bidrag. Den förstnämnda låter oss följa en grupp soldater i ett krigshärjat landskap. När de kommer till en liten bergsby där alla innevånarna är döda upptäcker de att något trots allt har överlevt i kyrkan. Det kanske ser ut som en flicka, men frågan är vad det egentligen är... och om de har gått i en fälla eller inte? Bailaora är min favorit av de nominerade kortfilmerna just på grund av att den har allt jag letar efter i en kortfilm. Den är kärnfull, bygger upp en fantastisk stämning och vågar experimentera tekniskt samtidigt som den berättar en väl sammanhållen historia. Att den dessutom gör det utan dialog är imponerande.

Tyvärr tror jag att Spaniens andra bidrag ligger bra till för priset. Madres de Luna utgår från ett ofött barns funderingar över mäns våld mot kvinnor och hur det har varit nära att bli fött av en rad olika mödrar som råkat illa ut. Det här är givetvis ett viktigt ämne, men att ta de allra mest typiska exempel man kan komma på för att skildra historien förminskar den snarare än att göra den starkare. När hela historien för övrigt berättas av världens mest sävliga spädbarnsröst ville jag mest krypa ur skinnet. Tillrättalagt och högtravande på samma gång.

Utöver Spaniens bidrag återfanns nominerade från Sverige, Irland, Slovenien och Storbritannien. Den svenska The Shadows Await (2018) handlar om hur Andrea försöker hjälpa sin vän Talih undan deportation från Sverige. Tillsammans har barnen ritat en serietidning om superhjälten Skuggan, men frågan är om deras barnatro på Skuggan kan hjälpa dem? Tyvärr hade The Shadows Await nackdelen att visas sist i paketet. Med tanke på den tunga tematiken hos de flesta nominerade filmerna hade jag svårt att sätta mig in i ännu en känslomässig berg- och dalbana. Jag vet således inte riktigt vad jag tycker om den här kortfilmen. Jag skulle tippa på någonstans i mittenskiktet eftersom om den hade varit lysande hade den gripit tag i mig ändå och om den varit usel hade jag gått ut från salongen arg.

Mittenskiktet är också där vi återfinner den brittiska The Sound (2018) och den slovenska Apoptosis (2017) - två science fiction-filmer med väldigt olika stil. Den förstnämnda är en lågmäld skildring av hur en tonårig flicka försöker ta reda på sanningen bakom det ljud som plågar hennes mor men som ingen annan kan höra. Konceptet är starkare än genomförandet och framförallt den pålagda berättarrösten irriterar mer än den förhöjer.

Apoptosis är en pastisch på alla dystopiska visioner om hur framtiden styrs med järnhand av ett stort företag. Det finns ingen originalitet att tala om här och när filmen dessutom citerar en av 1970-talets mest berömda science fiction-filmer (vilken jag inte ska avslöja) som slutkläm ville jag mest sucka. Även den irländska Metal Health (2018) rör sig i bekanta science fiction-kretsar, men gör det på ett betydligt bättre sätt. Jag vill inte avslöja något om handlingen eftersom det är väldigt enkelt att räkna ut vad som kommer hända med hjälp av en synopsis, men filmen i sig hamnar klart över medel.

Tyska Luz (2018) var en av de filmer jag sett fram emot mest på festivalen, inte minst med tanke på att detta troligtvis är det mest hyllade examensarbete som kommit ut på ett bra tag. Luz tar sin början med att taxichauffören Luz träffar en gammal klasskamrat, Nora, hon hade på en katolsk flickskola i Chile. Vad som sedan händer är öppet för diskussion, men Luz vän uppger att chauffören kastat sig ur bilen i farten. Tillsammans med en psykolog försöker hon och Luz bringa klarhet i vad som egentligen hände.

Luz lider tyvärr lite av filmskolesjukan i och med att den har en bra idé som sakta men säkert dras ut och urvattnas. Det hade blivit en lysande (no pun intended) kortfilm, men Tilman Singers manus vill gärna stanna kvar lite för länge på vissa ställen. Det gör att berättandet i sig blir lidande och jag skulle vilja gå in med klippsaxen både här och där. Däremot innehåller Singers manus och regi också emellanåt total briljans, snyggt foto och en lysande ljuddesign. Han har också stor hjälp av Luana Velis i huvudrollen som med sitt uttrycksfulla spel lyckas bära filmen tillsammans med en lika bra Jan Bluthardt i rollen som psykologen Rossini. Det är ojämnt och opolerat men samtidigt väldigt intressant. Håll ögonen på Singer i framtiden med andra ord! Betyg: 3+ chilenska flickskolemardrömmar av 5 möjliga.

Kvällen avslutades med den taiwanesiska monsterfilmen Mon mon mon Monsters(2017). Shu-wei Lin står anklagad för att ha stulit klasskassan och blir, trots bevis, tvingad att utföra samhällstjänst tillsammans med de elever som han vet faktiskt stod för brottet. Samhällstjänsten består i att dela ut mat i ett fruktansvärt nedgånget hyreshus med åldringar. Under en nattlig stöldräd mot en av lägenheterna blir gruppen attackerad av vad som tycks vara ett monster. När de lyckas fånga det har de ovetandes satt igång ett händelseförlopp som ingen i skolan kommer glömma...

När eftertexterna till Mon mon mon Monsters rullade var både mitt och min stolsgrannes omdöme något i stil med "Eh, ja, jo, såatte, den var ju... bra? Kanske? Jo, jag gillar den? Eller?". Det här är genreblandning på hög nivå och är lika delar ett drama om intolerans och mobbning som det är en monsterfilm. Släng med lite lyteskomik på köpet och du har något som är tämligen unikt. Filmen pendlar hela tiden mellan att vara djupt obehaglig i sina tortyrliknande scener av monstret till att bjuda på stereotypiskt överspel som man ofta ser i filmer med asiatiska tonåringar i huvudrollerna. På sina ställen något för långdragen, men har också några av de bästa scener jag sett på festivalen hitintills, däribland en mycket stark slutscen. En mycket märklig film som jag inte tror kommer lämna någon oberörd. Betyg: 4- kreativa tandläkarbesök av 5 möjliga.

Idag ser jag en dödsgud i Killing God klockan 15:00, lunchar och tar schweiziska Blue My Mind i farten klockan 19:00 innan jag avslutar med att titta på japanska våldsamheter i Liverleaf från soffan.

FFF 2018 Dag 2: Sorgliga djur och tv-lydnad

Ny dag, nya friska (nåja, friskare) tag. Efter att invigningen dessvärre sköts i sank för min del var jag ivrig inför att komma iväg och inleda en ny festival från stol 123. Jag har bosatt mig i den stolen på Kino av någon anledning. Det är troligen inte den objektivt bästa platsen, men jag gillar vinkeln och har nära till trapporna om jag måste springa och fixa något när eftertexterna rullar. Jag fick dock ge mig till tåls till kvällens sista film. Mitt vanliga jobb slutade en kvart innan visningen av den schweizisk-österriska-polska samproduktionen Tiere (2017) drog igång. Därför fick kvällen starta med en screener från soffan av den mig hett efterlängtade filmen.

FFF-skribenten som stod för hemsidans text om Tiere lyckades tangera in två försäljningspunkter direkt: "Come for the Lynchian headtrip and stay for the surprisingly sinister, talking cat!". Det kan inte bli så mycket mer mitt stuk. Och ja, Tiere lyckas tangera många av Lynchs paradgrenar, men saknar dessvärre mycket av känslan som min favoritregissör för fram i sina verk.

Anna och Nicks äktenskap knakar rejält i fogarna när de båda beslutar sig för att lämna vardagen och spendera ett halvår på den schweiziska landsbygden. De lämnar sin lägenhet under bevakning av Mischa, en av Nicks kollegor och snart börjar märkliga saker hända på båda ställena - inte minst med Nicks älskarinna Andrea en våning upp.

Det finns många likheter med just Lynchs tematik med dubbla identiteter och portaler mellan olika verkligheter i Greg Zglinskis film. Skådespelarna gör sitt jobb utmärkt med Birgit Minichmayr i rollen som Anna som främsta exempel. Fotot är vackert över de schweiziska alperna (och inte en von Trapp i sikte), men det finns något som hela tiden gnager mig. Nej, det är inte den ondskefulla talande katten utan snarare att jag har svårt att känna något för karaktärerna. Det Nick gör mot Anna är verkligen inte okej, men å andra sidan behandlar Anna sin man väldigt illa och snarstucket. Det är svårt att hitta en fast punkt att ha som sin egen avatar i Zglinskis verk. På så vis blir jag mer av en betraktare på avstånd än att filmen drabbar mig fullt ut. Mycket känsla, men för lite riktad känsla. Tiere är ändå en sevärd film, men en viss besvikelse för undertecknad. Betyg: 3 sneglingar på min katt av 5 möjliga.

Andra filmen för kvällen var den brittiska sci-fi/skräckrullen Await Further Instructions (2018). Nick (heter alla Nick idag?) åker hem till familjen för att fira jul. Med sig har han sin flickvän Annji som med sitt indiska påbrå får känna på all illa dold rasism som kan finnas hos en brittisk medelklassfamilj. Efter ett gräl bestämmer sig Nick och Annji att åka hem innan familjen vaknat på juldagsmorgon. Det är bara det att huset inte tycks vilja låta dem gå. Alla dörrar och fönster är täckta av svart metall och ingen kommunikation med världen utanför fungerar. Deras enda livlina ut är nödkanalen på tv och de förhållsorder som ges där. Men går den egentligen att lita på?

Ah, vi är tillbaka. Efter två filmer som mer eller mindre var besvikelser för mig hade jag ganska klart för mig redan när jag gick in att jag skulle gilla det här. Skräck med doft av Cronenberg gör mig sällan besviken och inte heller här. Visst, manuset skriver en lite på näsan ibland (bland annat heter familjen Milgram i efternamn...) och alla skådespelarinsatser är inte alltid på topp, men koncept och skaparanda ligger högt. Med en ådra av svartaste humor och relevant om än ibland något klumpig samhällssatir tar Await Further Instructions täten än så länge bland årets festivalfilmer. Betyg: 4- lydnadsexperiment... eller? av 5 möjliga

Lördagen spenderas framför duken med filmen som har årets bästa titel, Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh klockan 15:00, de Méliès-nominerade kortfilmerna klockan 17:00, tyska Luz klockan 19:00 och avslutningsvis taiwanesiska Mon Mon Mon Monsters klockan 21:00. Dags att korka upp kaffetermosen med andra ord!

Regi: Gerard McMurray

Manus: James DeMonaco

Skådespelare: Y'lan Noel, Lex Scott Davis, Joivan Wade mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Perfect World Pictures/Platinum Dunes

År: 2018

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6133466/

Staten Island är på väg att bli försöksområdet för ett nationellt experiment som i folkmun kallas för The Purge. Som bekant (för den som sett någon annan film i franchisen) är The Purge en tolvtimmarsperiod där all brottslig aktivitet är laglig för... anledningar. Under denna, den första rensningen, får vi följa element från båda sidor lagen och regeringsrepresentanterna som utvärder skeendet.

För några dagar sedan, när jag såg en annan Blumhouse-film, sa jag i förbifarten till en kompis att "ah, Blumhouse, de gör skräp, men underhållande skräp!". Det är en devis som allt som oftast är sann även när det gäller deras The Purge-franchise. Ändå är det alltid något som stör mig med dem. De är nästan alltid exempel på missad potential och The First Purge är inget undantag.

Det känns som manuset är skrivet av en tonåring som fått tag i en bok om populärpsykologi. Kom igen, att "rensa ut sin ilska" under en tolvtimmarsperiod är en så pass dum idé att det här borde spelas mycket mer åt satirhållet än vad det gör. En idé till nästa film i serien (så länge de tjänar pengar på dem kommer det en nästa) är att göra något i samma ton som Starship Troopers (1997); en totalt over-the-top-batshit-insane våldsdröm med politiska kommentarer som får skrattet att smaka rätt bittert. I The First Purge är de politiska kommentarerna så valhänta att de till och med kör ett pussygrabber-skämt. Det var då jag himlade med ögonen åt katten och suckade "Commentary!".

Om relevansen, eller bristen därpå, av manuset är actionscenerna desto bättre. Y'lan Noel är ett fynd som gängledaren Dimitri i sin filmdebut. Om Black Panther inte redan var castad hade jag lätt kunnat se honom i den rollen. Noel ser ut som en superhjälte och har en jäkla närvaro i sina rövsparkarscener. Dessa finns det dessutom gott om och de räddar The First Purge. Ytterligare en underhållande skräpfilm från Blumhouse det vill säga, men nästa gång, snälla, kör den politiska satiren fullt ut eller bara sätt vapen i händerna på karaktärerna så de får spränga varandra.

Betyg: 3 underhållande skräprullar av 5 möjliga

Regi: Owen Egerton

Manus: Owen Egerton

Medverkande: Robbie Kay, Seychelle Gabriel, Jacob Batalon mfl.

Produktionsbolag: Rooster Teeth Productions

År: 2018

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7208564/

Dax flydde till skräckfilmens värld när hans mor mördades av en förrymd mentalpatient som dessutom var en av hans fars klienter. Nu tonåring, och mer besatt av skräckfilm än någonsin, ser Dax och hans vänner Krill och Sam fram emot det största skräckkonventet någonsin - Blood Fest. Vad varken de eller någon annan vet är att arrangörerna vill ta saker till en verkligare, mer bloddrypande nivå än till och med Comic Cons kösystem...

Blood Fest berättar egentligen allt du behöver veta med sin titel. Det här är ogenerad slasher med lika många tonåriga idioter som liter fejkblod. Med andra ord är det fantastiskt underhållande och påminner om en svunnen tid då slashern var bland de mest procentuellt sett mest inkomstbringande genrerna. Där Summer Of 84 (2018) mest kändes som en cynisk cash grab för att krama ur några dollar från vurmen för 80-talsnostalgi tar Blood Fest istället sitt avstamp i att försöka vara en slags Scream (1996) för 2010-talet. Den är inte lika välskriven, välspelad eller regisserad, men leker precis som sin inspirationskälla med genrekonventioner och regler. Gott så.

Skådespelarmässigt är det vad man kan förvänta sig. Blood Fest har trots allt lyckats få med ett gäng semi-kända skådespelare i exempelvis Seychelle Gabriel (Falling Skies) och Robbie Kay (Once Upon A Time) i huvudrollerna. Som förväntat är det dock inte djupare karaktärsporträtt det bjuds på utan karaktärerna är mer som spelpjäser för att flyttas till en ny slasherscen. Det är med andra ord precis som vanligt med genren!

Blood Fest är helt enkelt en ball rulle. Den hade gärna kunnat få spruta på lite mer rödfärg för min smak, men om ni vill ha hjärndöd underhållning som trots allt faktiskt underhåller kan ni välja betydligt sämre filmer än den här.

Betyg: 3+ not the clowns! av 5 möjliga

Regi: Sonny Laguna & Tommy Wiklund

Manus: S. Craig Zahler

Medverkande: Thomas Lennon, Jenny Pellicer, Nelson Franklin mfl.

Produktionsbolag: Cinestate/Ghost Horse/Zero Trans Fat Productions

År: 2018

Längd: 90 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5685006/

Trettio år efter att nazikrigsförbrytaren André Toulon skjutits ihjäl av polis i samband med gripandet anordnar den lilla staden där han bodde ett true crime-konvent. Samlare av Toulon-memoribilia, i synnerhet hans mordiska dockor, flockas till evenemanget, men vad ingen har räknat med är att närheten till Toulons grav ska väcka hans dockor till liv igen.

Puppet Master-franchisen har länge varit en av de där filmserierna som görs av fansen, för fansen och skiter i vem som sågar dem längs med fotknölarna. De har aldrig varit några större kommersiella hits utan håller sig till en trogen skara beundrare, många som har hängt med sedan starten 1989. Jag såg de fem första filmerna i serien som tonåring och trodde att det tog slut där. Oj, vad fel jag hade! Ytterligare åtta filmer har sett dagens ljus sedan nummer fem och denna, nummer 13 i ordningen, verkar vara den enda som fått någon press utanför skräckfanzinen överhuvudtaget. Det är också den av filmerna jag sett som avviker mest ifrån grundidén i och med André Toulon som en genuin bad guy (till och med nazist!).

Just skiftet i Toulons roll gör att skrattet (för kom igen, mordiska dockor är kul) fastnar lite i halsen. Det har gjorts en uppsjö kitschiga skräckrullar som har nazister som bad guys och de flesta av dessa har skyggat för att verkligen grotta ner sig i Förintelsen. Det är bland det mest skräckinjagande som hänt i världshistorien och ett ämne som bör behandlas därefter. The Littlest Reich går ibland för långt. Det är inte chockerade, inte skrämmande utan bara... dålig smak. När den kan hålla sig på rätt sida gränsen är den dock fortfarande klassisk dockskräck som man inte hittar i dagens filmutbud längre. Det är lågbudget så det smäller om det, men det bidrar egentligen bara till charmen. Specialeffekterna är till största del praktiska och inte datoranimerade, vilket gör sitt till. Givetvis är det gott om naket också, men i en uppdatering av den trötta stereotypen om att det bara är nakna kvinnobröst som gäller finns här något att kolla på för alla.

Puppet Master: The Littlest Reich var i princip vad jag förväntade mig och gott så. De något sunkiga nazireferenserna vägs upp av kreativ galenskap som inte lär göra något fan besviken. Det kommer inte gå till historien som en klassiker direkt, men det är något att plocka fram en tråkig höstkväll.

Betyg: 3 dockjävlar av 5 möjliga

“Some people have remarkably sturdy illusions.”

Författare: Stephen King

År: 2015 (svensk utgåva 2016)

Sidor: 483

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-1-47369888-8

I Stephen Kings till dags dato senaste novellsamling möts vi av en brokig skara berättelser, inte så olikt den i titeln omtalade basaren. Berättelserna spänner från 2009 års Ur till de tre nyskrivna novellerna för samlingens räkning. Och som vanligt när det gäller novellsamlingar är kvaliteten varierande.

King har valt en genomgående röd tråd i sina berättelser i och med att han tillägnar dem till litterära inspirationskällor. Detta går igen i Kings språk som ofta i viss mån försöker efterlikna vem han nu tillägnar en specifik novell till. Det fungerar okej för det mesta, riktigt bra i några fall och faller pladask en eller två gånger. De tre noveller som verkligen sticker ut som samlingens främsta är den inledande Mile 81 (2011), tidigare nämnda Ur och den nyskrivna Obits (2015).

Den förstnämnda är ett klassiskt King-upplägg med barn som undersöker saker och platser de egentligen borde hålla sig ifrån och, som alltid höll jag på att säga, en ond bil. Hela historien nästan skriker av King-nostalgi och för ett fan är det svårt att värja sig. Av de tre nämnda novellerna är det troligen den svagaste om man inte är ett fan sedan tidigare dock.

Ur är en mycket intressant science fiction-berättelse som började som ett slags beställningsjobb för Amazon Kindle. Kindle ville ha en King-historia som var exklusiv för deras produkt. Berättelsen kretsar föga förvånande kring en Kindle som förutom att kunna fungera som e-läsare också har tillgång till nyheter från alla möjliga alternativa verkligheter och tidsepoker - däribland vår egen - men kan man verkligen ändra något eller är allt redan ödesbestämt?

Slutligen är Obits en lika härligt ondskefull som tankeväckande historia. En man som skriver dödsrunor för en komedisajt upptäcker att hans dödsrunor blir verklighet. Med potential att kunna ha ihjäl vem som helst utan att åka fast, skulle du då göra det?

Om jag skulle plocka fram en historia som inte riktigt håller måttet är det Blockade Billy (2010) där King verkligen breder på brett om sin kärlek till baseball och en legendarisk spelare som ingen kunde stjäla en bas från. Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen i långsam brännboll, men det som verkligen stör mig är att King ändå bygger upp stämningen väldigt väl för att sedan inte ge någon riktig utdelning av bygget.

The Bazaar Of Bad Dreams är en svår samling att göra rättvisa i en recension - än mer så än Kings tidigare diton. Några riktigt briljanta noveller kantas av ett fåtal besvikelser, men framförallt tämligen lättglömda berättelser vars innehåll redan har börjat försvinna då jag läste boken under ett längre tidsspann än vad jag brukar. Det är inget gott tecken i sig, men betyget blir ändå okej. Inget att skriva hem om kanske, men duger för det mesta gott och väl.

Betyg: 3- brokiga samlingar av 5 möjliga

Regi: Justin Benson & Aaron Moorehead

Manus: Justin Benson

Medverkande: Callie Hernandez, Justin Benson, Aaron Moorehead

Produktionsbolag: Snowfort Pictures/Pfaff & Pfaff Productions/Rustic Films mfl.

År: 2017

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt3986820/

Bröderna Aaron och Justin försöker lägga sitt förflutna i ett sektliknande kollektiv bakom sig när de en dag får ett gammalt VHS-band levererat till sig. På bandet syns en av sektmedlemmarna diskutera en lång förestående resa de tänker ta. Justin, som var mycket yngre än Aaron när de lämnade sekten, vill återvända för att dels få ett riktigt avslut och dels utforska om sammanslutningen var så illa som hans äldre bror alltid påstått. Aaron följer motvilligt med och de båda börjar uppleva saker de inte kan förklara. Hade sekten faktiskt rätt i sina profetior?

Aaron Moorehead och Justin Benson förra film tillsammans, Spring (2014), var en lovande om än ojämn skräckhistoria med H.P Lovecraft-ambitioner. Den lovade mer och när The Endless landade i min dropbox var det därför med viss förväntan jag satte mig framför skärmen. Dessvärre har The Endless samma problem som Moorehead & Bensons förra projekt - mycket goda idéer och vissa rent briljanta drag blandas med torftiga karaktärer och skådespel som inte är något att skriva hem om.

Benson har skrivit ett manus som engagerar och det räddar till viss mån filmen från karaktärerna. Jag har läst och sett fler historier på samma tema (det vill säga "tänk om sekten har rätt!"), men sällan har det gjorts lika eftertänksamt som i Bensons version. Det är också därför jag blir så besviken när man inte vet när man ska klippa till med saxen för att få ett bättre tempo och konsekvens i historieberättandet.

Moorehead och Benson spelar själva huvudrollerna och vet sina begränsningar som skådespelare. Det är inte denna del de ska syssla med när det kommer till kreativa filmprocesser. Övriga skådespelare glänser inte direkt heller, men de snubblar oftast inte i vägen för berättandet. Det gör istället filmens något hastigt konstruerade slut som inte alls lever upp till det stämningsbyggande som föregått det. Svaren skrivs förvisso inte på näsan, men här finns så mycket mer att utforska - framförallt från karaktärssynpunkt. Benson och Moorehead klampar vidare på betyget "nästan mycket bra, men bara nästan". De behöver en stenhård producent till nästa projekt som samtidigt delar deras vision.

Betyg: 3 loopar av 5 möjliga

Cruel Summer del 1: Beast & A Quiet Place

Den här sommaren har varit och är något av det tuffaste jag genomgått. Jag brukar inte orera jättemycket om mitt privatliv på bloggen, men jag känner att det här är viktigt att få ut och förstå. Sedan tonåren dras jag med ulcerös kolit. Det är kort sagt en kronisk inflammationssjukdom som påverkar magen. För att kunna fungera hyfsat tar jag en drös mediciner. Dessa gör mig extremt känslig för värme.

Ni ser vart det här barkar, eller hur? För att göra en lång historia kort har jag fått ställa in alla planer för sommaren och suttit inomhus större delen av tiden. Det hjälper inte nämnvärt innan solen gått ner och med temperaturer på upp mot 35 grader i dagarna beslutade jag mig för att bosätta mig på Lunds biografer kommande kvällar. Målsättningen är att se två filmer per dag tills jag får slut på saker jag kan tänka mig se. Ikväll föll valet på den brittiska thrillern Beast (2017) och den amerikanska skräckrullen A Quiet Place (2018). Min egenpåtagna exil i biomörkret börjar.

Beast handlar om den unga Moll som lever ett tillbakadraget liv på Jersey där hon sköter om sin sjuke far, arbetar deltid som historieguide och försöker undvika konflikter med sin mor. Sedd som familjens svarta får på grund av en händelse som inträffade i hennes unga tonår får Moll till sist nog och ger sig ut på en rejäl utekväll. Utekvällen håller på att sluta riktigt illa, men Moll blir räddad av Pascal, en man som hennes familj aldrig skulle accepterat. Givetvis faller Moll stenhårt för Pascal - men är han den han utger sig för att vara?

Om du ska se en thriller i år är det Beast du ska se. Det här är inte bara den bästa thriller jag sett i år utan jag får leta rejält i minnet för att komma på något som ens kommer i klass med den. Beast är så långt ifrån dussinthrillers eller who-dun-it-deckare du kan komma. Istället bygger Michael Pearce (manus och regi) upp sitt drama långsamt och krypande. Det är lika delar ett drama om klassamhället som det är en spännande mördarjakt. Samtidigt har Pearces manus en så pass trovärdig beskrivning av både ansträngda familjeförhållanden och destruktiva förhållanden att jag måste ge en varning: Se inte den här filmen själv om du har jobbiga erfarenheter av ovanstående. Jag misstänker att den kan fungera som en riktigt trigger för många. 

Pearces fantastiska manus till trots hade filmen fallit pladask om det inte vore för huvudrollsinnehavarna. Johnny Flynn (Pascal) och Jessie Buckley (Moll) är ett kärlekspar som kommer gå till filmhistorien om världen är rättvis. Det är den ju inte, men jag lovar att jag definitivt kommer komma ihåg dem. Buckleys pendlande mellan att försöka vara den perfekta dottern i en societetsfamilj och hennes ilska över hon blir behandlad av den samma är magisk. Flynn har en närvaro som hoppar av duken och verkligen går rakt igenom tittaren. Jag är helt jäkla hänförd!

Som ni märker är jag komplett såld när det gäller Beast. Det är det bästa jag sett i år än så länge och jag skulle tro att den behåller det epitetet när vi summerar 2018. 5 Jerseyhistorier av 5 möjliga.

A Quiet Place hade den jobbiga uppgiften att följa Beast. Det är en mycket speciell skräckfilm som verkligen lever upp till sitt namn. Antalet talade repliker kan troligen räknas på båda händernas fingrar, resten sköts med teckenspråk. Anledningen till att familjen Abbott har blivit experter på ASL är att alla lever i skräck för varelser som uppfattar det minsta ljud du gör. Om de hör dig dör du. Familjen har trots detta klarat sig lite drygt 400 dagar med nästan alla familjemedlemmar i behåll. Nu är dock Evelyn, mamman i familjen, gravid och ska föda vilken dag som helst. Det är inte så lätt att göra tyst...

A Quiet Place börjar sitt koncept väldigt väl, men det dröjer inte länge förrän man skiter i det berömda blå skåpet. Anledningen kallas konsekvens. De extremt känsliga öronen på de livsfarliga varelserna kan höra i princip den minsta gren brytas ena sekunden och vara helt döv för springande den andra. På bilden ovan ser vi hur sandgångar ska hålla fotstegen tystare. God idé, men det låter fortfarande när du springer i ett tunnare lager sand! Och graviditeten... herregud! Okej, jag vet att olyckor händer, men Evelyn blev gravid efter att monstren börjat patrullera grannskapet. De har en affär i närheten som inte är särskilt plundrad. Trä på dubbla kondomer, idiot! Seriöst!

Nåväl, konceptet är som sagt helt okej, även om det i princip är Tremors (1990) i nytappning och actionsekvenserna pendlar mellan bra och godkända. Manuset är dock som sagt så urbota dumt att jag inte kan ge den högre än en tvåa. Den hade kunnat vara bra och... producerad av Michael Bay. Goodnight, folks! 2 monster med selektiv hörsel av 5 möjliga.