Regi: Irene Taylor Brodsky

Manus: N/A

Medverkande: Richard Dawkins, Morgan Geyser, Anissa Weier mfl.

Produktionsbolag: Vermilion Films & HBO Documentary

År: 2016

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5329376/

I ett av de mest uppmärksammade fallen relaterat till mediepåverkan knivhögg två tolvåriga flickor, Morgan Geyser och Anissa Weier, en gemensam vän 19 gånger i ett försök att hamna på den fiktiva karaktären Slendermans goda sida. Irene Taylor Brodsky har följt fallet och låter de inblandade familjerna berätta sin historia under den fortfarande pågående rättegången.

Jag har skrivit kort om den här filmen innan i och med att jag recenserade Slender (2016) - en film som jag hade misstagit för denna. För den oinvigde är Slenderman en modern mytbildning kring en karaktär skapad för en Photoshop-tävling av Eric Knudsen. Olika skräcksidor på nätet började bygga på Knudsens skapelse till ett tämligen imponerande mytos där "bevis" presenterats för Slendermans existens genom världshistorien. Som legendskapande fenomen är det otroligt intressant och för mig som både litteratur- och skräckintresserad är det en guldgruva att se hur något sådant här växer fram som gemensam berättelse. Dessvärre har också Slenderman varit grunden för flera uppmärksammade brott, däribland det som Brodskys dokumentär handlar om.

Brodskys intervju med familjemedlemmar, och även den tillgång hon har till de inledande förhören med flickorna, gör att Beware The Slenderman blir en väldigt ingående skildring av vad som ledde fram till brottet och konsekvenserna därav. Ibland gapar dock Brodsky över lite för mycket. Skildringen av brottet som sådant är intressant och bra i sann true crime-anda, men förklaringsmodellerna haltar något. Brodsky gör flertalet ansatser, men precis när det börjar bli intressant bryter hon för mer ingående rättegångsskildringar. 

Det har funnits fiktiva figurer som påverkat både barn och vuxna i alla tider och jag hade önskat ett större fokus på just denna aspekt - inte minst den historiska kontexten. Brottet i sig är givetvis fruktansvärt och resonemangen (eller brist därav) hos flickorna är intressanta att ta del av, men jag ställer mig lite frågande till vissa av slutsatserna som dras. Inte minst påpekar en polispsykolog att en av flickorna inte lider av några psykopatiska drag när psykopatiutredning hos barn och ungdom är notoriskt opålitlig. Brodsky dokumenterar, ja, men ifrågasätter inte särskilt mycket. Man kan se detta som att hon inte har någon agenda, men samtidigt drar hon sig inte för att använda billiga skräckfilmseffekter och musikpålägg.

Beware The Slenderman är trots min kritik en intressant dokumentär, om än något sensationalistisk. Jag väntar således fortfarande på en gedigen genomgång av fiktiva personer som påverkat personer att begå brott och de psykologiska mekanismer som ligger bakom. Om inte annat får jag väl skriva en själv.

Betyg: 3+ skumma män i kostym av 5 möjliga

Författare: Stephen King

År: 1996

Sidor: 565

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker)

ISBN: 91-7133-275-8

"Desert lore. Scripture in the wasteland. The resonance of lonely places"

Peter och Mary Jackson är på väg genom ett ödsligt Texas när de blir stannade av en polisbil. Vad de inte vet är att de fraktat droger åt Peters syster. Polismannen, Collie Entragian, tar dem till den lilla gruvstaden Desperation, men redan på väg dit inser paret att något är fel. När de blir inlåsta i stadens häkte träffar de på andra som även de blivit arresterade för diverse saker. Snart står det klart att något är väldigt fel både med Desperation och Entragian och om de inte kan ta sig ut är deras dagar räknade.

Desperation skrevs som ena halvan av ett litterär experiment där King ville utforska möjligheten att använda samma karaktärer i alternativa universum utan att de hade särskilt många andra beröringspunkter. Jag har inte läst den andra delen, The Regulators, som King gav ut under sin fram tills dess avlidna pseudonym Richard Bachman, än. Förbindelsen mellan de två böckerna verkar ligga i Tak, en Lovecraft-liknande gudom. Tak är i allra högsta grad i centrum i Desperation, även om det tar ett tag innan man förstår det. Till skillnad från sin skräckkollegas berättelser finns det ingenting som är subtilt med Desperation.

Trots vad många som inte läser King tror brukar hans böcker vara ganska sparsmakade på äckligheter. Skräcken är mer krypande och byggs upp och/eller understryks av mänsklig ondska. I Desperation är det plattan i mattan från första sidan och några mer utvecklade karaktärsporträtt får snällt stå åt sidan för en mycket mer action- och kroppsvätskebetonad berättelse än vanligt. Kort sagt är Desperation boken som icke-läsare av King tror är representativ för hans bibliografi. Som sådan är den också ganska underhållande, men knappast något av det främsta han skrivit. The Regulators låter mycket mer intressant i sin beskrivning, så jag stannar här och återkommer med en gemensam recension av "Tak-sviten" när jag läst denna. Som delbetyg blir det dock:

Betyg: 3 bloddränkta småstäder av 5 möjliga

Regi:  David Yates

Manus: J.K Rowling

Medverkande: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Alison Sudol mfl.

Produktionsbolag: Heyday Films & Warner Bros.

År: 2016

Längd: 133 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3183660/

Trollkarlen Newt Scamander anländer till New York med en resväska full med magiska djur. Vad han inte vet är att innehav av magiska djur är absolut förbjudet i staden och efter en rad missförstånd blir hans arresterad av Tina Goldstein, tidigare Auror för MANCUSA - det ledande trolldomsministeriet i USA. När det visar sig att Newts väska förväxlats med någon annans måste de två leta reda på den och de djur som eventuellt har flytt. Samtidigt lurar den mörke trollkarlen Gellert Grindelwald någonstans i faggorna...

Efter en kortare sejour utanför Potterverse återvände J.K Rowling till sin älskade skapelse. Nu verkar fokus ligga på film. Fantastic Beasts är den första i en serie av fem filmer som samtliga ska ha manus skrivna av Rowling själv. Tyvärr är det mesta lite för välbekant för att det ska bli intressant.

Filmen skildrar händelser som redan har haft korta beskrivningar i böckerna. Newt Scamanders bok, som delar titel med den här filmen, är ett standardverk på Hogwarts och Dumbledores strid med Gellert Grindelwald har också avhandlats. Därför köper jag inte riktigt att detta inte skulle vara en prequel, såsom Rowling sagt. Själva ramberättelsen känns igen: Ond trollkarl hotar trollkarlsvärlden av... någon anledning och spänningar mellan den magiska verkligheten och vår hotar att mynna ut i kaos. Stoppa mig om ni hört den tidigare. Så nej, Rowlings manus är inte särskilt mycket att komma med. Därmed inte sagt att det inte finns bra saker här med.

Eddie Redmayne bevisar återigen att han är en duktig skådespelare när han får rätt regissör. David Yates är en veteran inom franchisen med fyra av åtta tidigare filmer på sitt CV. Yates har ett öga för skådespelarregin och framförallt för att få känslan av Rowlings böcker med i produkten. New York ser fantastiskt ut i sin skrud från 1926 och om inget annat är Fantastic Beasts en mycket välgjord film. Om vi åsidosätter de berättartekniskt välbekanta stigarna är den också ganska underhållande. Gott så, men något mer än så blir det inte för Fantastic Beasts. En popcorn-rulle som gör vad en popcorn-rulle ska göra - gå in genom en örat, underhålla och ut genom andra örat. 

Betyg: 3 Englishmen in New York av 5 möjliga

Regi:  Denis Villeneuve

Manus: Eric Heisserer (baserat på Ted Chiangs kortroman Story of your life)

Medverkande: Amy Adams, Jeremy Renner, Forrest Whitaker mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps Entertainment/FilmNation Entertainment/Lava Bear Films mfl.

År: 2016

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2543164/

Dr. Louise Banks kämpar för att komma på fötter efter sin dotters död samtidigt som hon arbetar som lingvistikprofessor. Louise liv förändras dramatiskt när tolv stycken linsformade objekt dyker upp till synes från ingenstans på slumpmässiga platser i världen. Efter att ha blivit rekryterad av armén för att hjälpa till med kommunikationerna står det klart att skeppen är mänsklighetens första bekräftade utomjordiska kontakt. Men varför är de egentligen här och hur kan vi ens börja förstå dem?

Efter sju sorger och åtta bedrövelser fick jag äntligen sett Arrival. Av någon anledning har SF i Lund slutat visa filmen på helgerna. Jag förstår om det inte är den publikmagnet som ni hade förväntat er, men kom igen, kommers kan inte vara allmänrådande när det gäller en av förra årets mest omtalade filmer! Arrival låg precis i min intressesfär också. Det var science fiction, språk och en mycket lovande regissör i Denis Villeneuve. Därför är jag något besviken att jag lämnade salongen med ett "meh".

Det bra först; Arrival är en välspelad och mycket tekniskt kompetent film. Amy Adams är bra i huvudrollen och musiken från isländske kompositören Jóhann Jóhannsson är som alltid magisk. Fotot är bra, uppbyggnaden bra, men sen händer det - efter att ha varit ett tämligen originellt manus ägnade jag den sista kvarten mest åt att sucka. Det är inte det att manuset blir katastrofalt eller något, men det faller tillbaka på väldigt överanvända teman när det kommer till den här typen av science fiction. När huvudkaraktären sen också gör ett av de mest egoistiska val jag kan tänka förlorar jag all form av sympati för henne.

Fram tills den sista kvarten är Arrival nära en fullpoängare, men ändå inte riktigt där. Om man läser andra recensioner så antingen prisar recensenten tempot eller blir irriterad av det. Jag ligger någonstans i mitten. Filmen hade lätt kunnat kortats en halvtimme utan problem, men samtidigt blev jag inte uttråkad på något sätt. Jag brukar kalla det för Ang Lee-sjukan - att ta ett kort källmaterial och sen dra ut det så långt det går innan det brister. Jag är inte alltför imponerad av detta arbetssätt.

Arrival blev en besvikelse, men jag sätter ändå ett relativt högt betyg. För folk som inte är lika bevandrade inom science fiction som undertecknad skulle det nog vara ytterligare ett snäpp upp på betygsskalan. Jag har helt enkelt sett och läst det här förut lite för många gånger.

Betyg: 3+ svarta linser av 5 möjliga

Regi: Richard Donner

Manus: Shane Black

Medverkande: Mel Gibson, Danny Glover, Gary Busey mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros.& Silver Pictures

År: 1987

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0093409/

Som en riktigt taskig 50-årspresent får den rutinerade polisen Murtaugh en ny partner i den självmordsbenägne Riggs. Samtidigt begår dottern till en gammal armékompis självmord, men Murtaugh misstänker att fallet inte är så enkelt som så. Riggs och Murtaugh dras in i en relaterad knarkhärva men frågan är vem som ska ha ihjäl dem först - langarna eller de själva?

Likt Bruce Willis och skyskrapor fulla med terrorister är den första filmen om Riggs och Murtaugh kopplad till julen utan att vara en julfilm som sådan. Handlingen är försatt till några dagar i december och soundtracket innehåller främst julmusik. Gott så. Dessvärre har Lethal Weapon inte åldrats riktigt lika väl som Die Hard (1988). Förvisso blev det Mel Gibsons riktigt stora genombrott (hans Mad Max-filmer hade främst kultstatus under första halvan av 80-talet), men jag måste säga att jag glömt hur mycket han spelar över i den här filmen! Vissa scener är väldigt, väldigt bra, men dessa blandas med scener av hur Gibson i princip spärrar upp ögonen och frustar för att spela "galen". Det kan vara en av de mest frustrerande tolkningar av "man med ångestproblematik" jag känner till. Frustrerande eftersom de scener där han verkligen låter känslorna komma fram är magiska i skådespelskvalitet i jämförelse med hans mer komiska diton.

Danny Glover är mycket jämnare i rollen som Murtaugh och den skådespelare som driver filmen framåt. Gary Busey spelar dessutom en riktigt bra skurk som har filmens bästa replik ("IT'S CHRISTMAS!!!") och med sin rågblonda kalufs ser ut som en Kalle från Kalles kaviar på steroider. Jag gillar Gary Busey helt enkelt!

Richard Donner, veteran i registolen redan 1987, står för en bra regi med undantag från tidigare nämnda överspelsscener från Gibson. Framförallt märks det att han är van vid att regissera actionscener. Shane Blacks manus är ojämnt men helt okej. Ibland blir han dock lite för villig att blanda smärtsamma dramascener med mer slapstickbetonad actionkomedi vilket gör att filmen i viss mån får en inkonsekvent ton. Slutscenen är också, om än spektakulär, rejält dum. 

Lethal Weapon är väldigt upp och ner, men en sak man definitivt kan säga om den är att den var stilbildande. Många av de klassiska buddy cop-klichéerna fick sin början eller sitt genombrott här. I retrospekt verkar den stilbildande faktorn i viss mån mot filmens eget bästa - den känns lite för bekant helt enkelt. Det är dock fortfarande en kul film och ett alternativ till Die Hard så här i juletid.

Betyg: 3+ too old for this shit av 5 möjliga

Regi: Christopher Smith

Manus: Christopher Smith

Medverkande: Jim Broadbent, Rafe Spall, Kit Connor mfl.

Produktionsbolag: Film Väst/Scott Free Productions

År: 2014

Längd: 102 min

Land: Storbritannien/USA/Sverige

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1935940/

Steve har inte alltid varit världens bäste pappa, men när han kommer ut från fängelset efter en misslyckad kupp är han fast besluten att vara en större del av sin son, Toms, liv. Saker och ting blir dock komplicerade när Tom upptäcker en sovande man i garaget. En man som är väldigt lik tomten. Tomten vill ha Steve och Toms hjälp att hitta släden han kraschade och renarna som sprang bort. När Steve minst sagt är lite misstänksam beslutar sig tomten för att försöka räddningsoperationen själv, med ödesdigra konsekvenser.

En av de senaste årens stora familjefilmer på bio i England men som fick väldigt lite uppmärksamhet här, trots att Film Väst har varit medproducent. Hur det än är med den saken är Get Santa en ganska charmig film. Framförallt är den väldigt, väldigt brittisk. Filmens stora problem är att den inte riktigt vet vad den vill vara. I USA och Storbritannien fick filmen en PG-gräns, det vill säga ungefär motsvarande vår 11-årsgräns (från 7 år i vuxet sällskap). I Sverige brassade man på med en 15-årsgräns och där försvann också filmens publik. Get Santa är lite för barnslig i sitt berättande för att gå hem i vuxenlägren men samtidigt lite för vuxen för att passa alla barn.

Skådespelarmässigt är filmen inget att skriva hem om, även om det är kul att se den gamle kultfilmsskådisen Warwick Davies i en roll. Oscarsvinnande Jim Broadbent är också helt okej i rollen som tomten. Produktionsdesignen är då bättre, med en väldigt fin "alvstad" som främsta exempel. Men sen är det det där med ett väldigt ojämnt manus. Från härligt bisarra karaktärer som Steves paddälskande övervakare till toaletthumor (fisande renar...) som aldrig funkar. Det är lite så med hela Get Santa - å ena sidan, å andra sidan. När den är rolig är den väldigt charmig, men transportsträckorna är något för långa. Alla julfilmer som har Straight Outta Compton på soundtracket måste åtminstone få godkänt och med lite god vilja (det är ju trots allt jul) kan jag rekommendera den här filmen för... 11-åringar?

Betyg: 3- gangsta-tomtar av 5 möjliga

Regi: Michael Dougherty

Manus:  Michael Dougherty/Todd Casey/Zach Shields

Medverkande: Emjay Anthony, Adam Scott, Toni Collette mfl.

Produktionsbolag: Legendary Entertainment & Universal Pictures

År: 2015

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3850590/

Julen är inte vad den har varit för Max. Hans föräldrar bråkar och om inte det vore nog inväntar han sina vedervärdiga kusiner som ska spendera helgen med dem. När första middagen med den utökade familjen blir just så kaosartad som Max var rädd för gör han något han aldrig gjort - han river sönder sitt brev till tomten och sprider det för vinden. Det blir signalen för en annan, mycket mörkare, julvarelse att träda fram...

Förra december blev marknaden så övermättad med filmer om den österrikiska juldemonen Krampus. På mindre än en månad släpptes inte mindre än tre större produktioner och jag missade säkert några. Därför var jag inte särskilt taggad på att se den här, den mest påkostade av dem. Det blev för mycket Krampus helt enkelt. Nåja, ett år senare har hysterin lugnat sig och jag tänkte se denna och några andra inte så traditionella julfilmer den här månaden.

Krampus kan ha en av de bästa öppningsscener jag sett på mycket länge. En brutal jäkla shoppingscen ala Black Friday satt till julmusik. Den här kontrasten genomsyrar filmen i stort. Det är klassisk amerikansk jul på film, men med skillnaden att det inte finns något sliskigt sentimentalt här. Det är en skröna som inte har alltför mycket med den "riktiga" Krampus att göra, men som ändå är underhållande för vad den är - äventyrsjulaction med vissa skräckelement. Michael Dougherty har i intervjuer sagt att han ville fånga stämningen i många av de klassiska julfilmerna, som inte sällan handlar om just riktiga skitstövlar till människor som måste ändra sina vanor eller lida konsekvenserna.

Det är inte världens bästa film och hade kunnat trycka lite hårdare på de komiska elementen. Ibland verkar den inte riktigt veta vad den vill vara, som med så många andra filmer som har en PG-13-åldersgräns i hemlandet USA. Men, till syvende och sist är Krampus balls to the walls over-the-top popcornunderhållning med ett julbudskap vi kanske inte riktigt är vana att se. Michael Dougherty kan det här med högtidsskräck. Den är inte lika vass som hans första nedslag i genren, den smått bortglömda halloween-pärlan Trick R Treat (2007), men fungerar gott och väl bättre än genomsnittet.  Var snäll nu, annars tar Krampus dig!

Regi: James Wan

Manus: James Wan/Carey Hayes/Chad Hayes/David Johnson

Medverkande: Patrick Wilson, Vera Farmiga, Madison Wolfe mfl.

Produktionsbolag: The Safran Company/Atomic Monster/RatPac-Dune Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 134 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3065204/

Sex år efter att Ed och Lorraine Warren undersökt det hemsökta huset i Amityville har den sistnämnda fortfarande problem med mardrömmar och skrämmande visioner. När paret kallas till England för att undersöka en minst sagt spektakulär hemsökelse vill Lorraine inte alls åka och får Ed att lova att de bara ska vara där i en observerande roll. När de träffar den hårt prövade familjen Hodgson tvingas dock Lorraine inse att de inte kan vända dem ryggen. Huset i Enfield verkar hemsökas av en gammal man som en gång bodde där... men är det hela sanningen?

Makarna Warren hittar alltid tillbaka till min blogg. Man kan säga att de hemsöker den (ba-dum-dum-dish!). Om man kan bortse från all bullshit de blivit påkomna med och ser de här filmerna endast som spökhistorier är de dock bra mycket mer effektiva än genomsnittet. James Wan har hittat en formel med den här franchisen som egentligen inte är så svår, men som mycket få skräckfilmsregissörer mäktar med idag. Han ger helt enkelt sina karaktärer tid. Vi får lära känna dem och blir emotionellt investerade i deras problem och vedermödor. Det är inte svårare än så och The Conjuring 2 tar all tid den vill på sig. Med en speltid på 134 minuter för en spökhistoria 1A kan man göra en hel del som går förbi nämnda formelmall.

Framförallt får skräckscenerna tid att byggas upp. De fåtal klassiska jump scares som finns blir därför också väldigt oväntade. I gemene skräckfilm kan du oftast räkna till tre efter att musiken har nått sitt crescendo och sen blir du "skrämd". Om man sett skräckrullar i 25 år kan man ställa klockan efter det. Vad Wan gör är att leka med tiden har låter scenerna ta. Det blir en ojämn rytm som inte blir lika förutsägbar som ovanstående. Tyvärr håller det inte hela vägen ut.

Historien om den gamle mannen som bodde i familjens hus tidigare är riktigt bra. Han är ingen demon eller dylikt utan säger att hans motivation helt enkelt är att han "like to hear them scream". Med franchisens starka kristna förtecken är det dock bara en tidsfråga innan, jo, här kommer demonerna. Jag är så trött på demoner. Kan det inte vara en elak surgubbe som spökar rakt av? Detta gör att filmens avslutande tredjedel är rejält mycket svagare än de inledande två.

Nåja, med schyssta skrämselscener och kompetent skådespel och regi kan jag förbise det haltande manuset någorlunda. The Conjuring 2 är inte en perfekt film på något vis, men väldigt gott hantverk och väl värd för spökfans att se. Klart över genomsnittet. Och ja, The Enfield Haunting är lika motbevisad som den i Amityville.

Betyg: 3+ fast de brittiska accenterna på vissa alltså... av 5 möjliga