Regi: Woody Allen

Manus: Woody Allen

Medverkande: Owen Wilson, Kathy Bates, Adrien Brody mfl.

Produktionsbolag: Gravier Productions/Mediapro/Versátil Cinema mfl.

År: 2011

Längd: 94 min

Land: USA/Spanien

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1605783/

Gil är en manusförfattare som beslutat sig för att ta en paus från Hollywood för att skriva den stora generationsromanen. Tillsammans med sin fästmö åker han på semester till Paris i hopp om att hitta inspiration. Vad han hittar är något mycket märkligare än så. När klockan slår midnatt hämtas Gil upp av en bil som för honom tillbaka till 1920-talets Paris med alla kända författare, målare, filmskapare och artister som flockades dit. Plötsligt sitter Gil och diskuterar litteratur med Hemingway och sippar drinkar med Dalí. Frågan är bara om 1920-talet, Gils favoritera, är så fantastisk som Gil har målat upp den.

Med den gigantiska produktion som Woody Allen har är det inte konstigt att en del av hans filmer är ganska lättförglömliga. Lyckligtvis är Midnight In Paris inte en av dem. Det här är en litteraturvetares våta dröm, speciellt om man som mig är särskilt intresserad av modernisterna. De skådespelare som gestaltar de välkända figurerna från litteratur- och kulturhistorian är alla mycket bra, men de som verkligen glänser är Corey Stoll som Ernest Hemingway och Adrien Brody i sin ack så korta insats som Salvador Dalí.

För den som sett en del av Allens tidigare filmer är manuset ganska välbekant, men inte för det dåligt. Allen har ett sätt att utforska relationer på som jag inte tror jag hittat hos någon annan filmskapare (kommentarer om Allens privatliv undanbedes) och så även här. Owen Wilson spelar "Allens roll" i Midnight In Paris. Ängslig, bakåtsträvande och med en vurm för både jazz och litteratur. Wilson brukar vara på sin höjd godkänd i sina roller, men här märks det hur Allen höjer honom i hans skådespel. Just Allens regi och framförallt bildkompositionen är riktigt, riktigt bra. Det är det här som är en romantisk komedi - något som försöker säga något om människor och deras relationer istället för att bara leverera ännu en sockersöt saga där allt ordnar sig på slutet.

Det jag kan invända emot är i viss mån den extremt pratiga tonen. Det är visserligen en av Allens kännetecken, men när Paris som stad verkar spela huvudrollen i större delen av filmen önskar jag ibland att Allen lät staden tala för sig själv lite oftare. Dessutom är slutet lite väl abrupt och filmen skulle tjänat på att vara en kvart längre. Men, rekommenderas för alla som är intresserade av tidsperioden i fråga eller för den sakens skull vill se en bra romantisk komedi.

Betyg: 4 Cole Porter-medleys av 5 möjliga