När Mulholland Drive (2001) gick upp på biografer världen valde SF att ignorera det faktum att det var ett verk av en Oscarsnominerad regissör, David Lynch, och att filmen rönt stor uppmärksamhet internationellt. Det var också vid den här tiden svårt för vanliga dödliga att få tag på import-dvd:s på ett enkelt och billigt sätt. En misslyckad resa till Danmark satte stopp för mina planer att kunna se filmen i Köpenhamn, så jag trodde att jag snällt fick vänta på en engelsk dvd-utgåva innan jag kunde grotta ner mig i min favoritregissörs senaste verk.

Det året bodde min dåvarande flickvän i Zürich, Schweiz, och under sommaren åkte jag ner för att hälsa på henne. Under en solig eftermiddag, strosande i Zürichs alltför dyra kvarter, såg jag en poster för Mulholland Drive! Den visades på en liten, inrökt biograf - en minst sagt perfekt miljö för filmen ifråga. Den kvällen fick jag äntligen se den efterlängtade filmen, den första av Lynch jag såg på stor duk, och förnyade min kärleksrelation till i mitt tycke den främste filmberättaren i vår tid. Filmen i sig var fullkomligt magisk, med en publik i salongen som inte sa ett knyst utan lät filmen tala för sig själv. När nedanstående scener rullades upp på vita duken stod håren på mina armar rakt upp. De gör sig inte särskilt bra i sämre Youtube-kvalitet, så om ni någonsin får chansen att se Mulholland Drive på duk - ta den!

Scen: "No hay banda!"

Efter en dröm drivs filmens två protagonister till klubben Silencio där följande uppträdande äger rum. Det är ytterst svårt att förklara utan att hoppa in i en filmanalys, så njut helt enkelt av ljud, ljus och bild. Den andra länkade scenen följer direkt efter den första. Kunde inte hitta ett bra klipp där de satt ihop.