Då har årets Nobelpris i litteratur tillkännagivits och jag måste säga att det var dags för Tranströmer att äntligen få det. Tranströmers poesi är inte bara extremt tekniskt kompetent utan hyser sådana känslor och språkliga vändningar så att jag som amatörpoet själv bara ryser. En mästare hyllas och jag kunde inte vara gladare. För mig personligen har Tranströmers diktkonst varit en konstant i mitt litterära liv sedan jag 20 år gammal hittade en av hans samlingar i en biblioteksutgallring. Sedan dess har Tranströmer bott i min väska vid ett antal tillfällen då jag alltid ser till att ha en roman och en poesisamling medpackade beroende på hur lång tid jag har på mig att läsa under mina resor. Så grattis till Tranströmer och grattis till alla som på grund av priset kommer upptäcka hans underbara arbete.

Förra årets vinnare, Mario Vargas Llosa, var en annan författare jag hade ett tidigare förhållande till då jag året innan han fick priset ömsom trollbands och ömsom tråkades ut av La ciudad y los perros (Staden och hundarna, 1953). Men finns det en nu levande författare som jag verkligen vill se ta emot priset nästa år så är det Haruki Murakami. Murakami, med sin alldeles speciella magiska realism, knockade mig med det första kapitlet jag läste av honom och har fortsatt att göra det sedan dess. Han har även varit på tal i Nobelkretsarna i några år nu och det känns som det är dags för en asiatisk pristagare igen (förra gången var år 2000 då Gao Xingjian, exilkines boende i Frankrike, tog hem priset).

Förutom Murakamis fantastiska litterära kvalitéer vill jag framhäva honom som en framgångssaga för att det aldrig är för sent att börja skriva. Murakami hade knappt skrivit en berättelse förrän han var en god bit över 30 och är idag en av världens mest hyllade författare. Inspirerande. Så ja, låt nästa år vara Murakamis år!