Regi: Jasmila Zbanic

Manus: Jasmila Zbanic

Medverkande: Jasna Djuricic, Johan Heldenbergh, Boris Isakovic mfl.

Produktionsbolag: Coop99 Filmproduktion/Deblokada Produkcija/Digital Cube mfl.

År: 2020

Längd: 101 min

Land: Bosnien & Hercegovina/Österrike/Nederländerna + en mängd andra.

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8633462/

Srebrenica, sommaren 1995. Medan den serbiska armén drar fram mot staden försöker de holländska FN-styrkorna lugna innevånarna. Sanningen är att de fått order om att inte "provocera" serberna utan förhandla med dem. De har dock ett dåligt utgångsläge då de inte fått nya leveranser sedan februari och serberna är både välbeväpnade och stridserfarna. Mitt i kaoset arbetar Aida Selmanagic som tolk mellan stadens innevånare och FN-styrkorna samtidigt som hon försöker säkra sin egen familjs säkerhet.

De flesta krig är, om än fruktansvärda, ganska kallt logiska. Sida X vill ha något (land, resurser etc) från sida Y och stridigheter utbryter. Kriget i det forna Jugoslavien (eller "krigen" snarare) tillhör inte de mest lättförståeliga. Det finns så många märkligheter som inträffade, men samtidigt finns det en del beröringspunkter som alla kan enas om var rent åt helvete fel. Massakern i Srebrenica är en av dessa beröringspunkter. Drygt 8 000 pojkar och män avrättades i vad som med största sannolikhet är det värsta krigsbrottet i Europa sedan andra världskrigets slut.

En sådan historia förpliktigar. Hur gör man film av ett krigsbrott där många inblandade fortfarande är i livet? Jasmila Zbanic har lyckats. Zbanic har erfarenhet av den här typen av film innan och har även förstahandsupplevelser av kriget att dra ifrån. Den närmast dokumentära stilen i Quo Vadis, Aida? verkar till ämnesområdets fördel. Det känns som att Zbanic har fångat det totala kaos som måste ha rådit utanför FN-högkvarteret när närmre 30 000 människor ville söka skydd där.

Det är också viktigt att påpeka att Zbranic, sin vana trogen, inte målar ut några hjältar i den här filmen, annat än i viss mån Aida. FN-soldaterna står inför en omöjlig situation, Srebrenicas befolkning reagerar på det sätt som man förväntar sig att de ska reagera (läs: med bestörtning, som om deras liv dragits upp med rötterna) och det finns även ljusglimtar hos de serbiska styrkorna. Det är det som gör den här konflikten så komplex att skildra. Aida stöter på en gammal elev som nu står med vapen mot henne. Han frågar hur det är med henne och med hennes familj, men tittaren vet att om hon skulle försöka fly skulle han inte tveka att skjuta. Det är en absurd situation fångad på film.

Det enda jag i viss mån hade önskat lite mer av är kontexten av FN:s uppdrag under händelserna. Vad hade de befogenheter att göra? Hur reagerade omvärlden gällande agerandet? Det enda jag vet om detta utan att researcha vidare är att det blev en stor mängd förhör om det. I övrigt är Quo Vadis, Aida? ännu en mycket stark berättelse nominerad i kategorin bästa utländska film. Det är inte ens 30 år sedan massakern hände och den får aldrig någonsin glömmas bort.

Betyg: 4+ sällsamma nutidshistorier av 5 möjliga

Dokumentärkategorin på Oscarsgalan brukar alltid ha ett gäng filmer som är svåra att få tag i. På grund av pandemin har det i år varit enklare än vanligt att hitta dem på streamingtjänster, inte minst eftersom många av dem är medproducerade av tjänsterna i fråga. Efter att ha sett den troliga vinnaren i kategorin, Collective(2019), gav jag mig i kast med två extremt väsenskilda dokumentärer igår med det amerikanska rättssystemdramat Time och den sydafrikanska naturdokumentären My Octopus Teacher.

Time

Regi: Garrett Bradley

Manus: N/A

Medverkande: Rob Rich II, Fox Rich, Freedom Rich mfl.

Produktionsbolag: Concordia Studio/Good Gravy Films

År: 2020

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11416746/

Fox Rich kämpar för att hennes man Rob ska släppas ut från fängelset i förtid med vad hon anser vara ett på tok för hårt straff. Genom Richs filmade material får vi följa processen mot ett frisläppande.

Det finns inte mycket jag gillar med Time. Faktum är att jag mest blir arg bara jag tänker på den och det är av flera anledningar, men däribland finns troligtvis inte vad filmen ämnade. Det är klart att Rich har en agenda här. Hon vill få hem sin make och gott så, men jag har sällan sett en så pass vinklad dokumentär som den här!

Tidigt i filmen får vi reda på att Rich dömts till 60 års fängelse för ett bankrån. Riktigt hårt, så jag började göra research för att kolla vad som låg bakom domen. Förutom att han hade tidigare fängelsestraff för allvarliga brott sa han nej till en uppgörelse som skulle gett honom max tolv år bakom galler. Återfallsförbrytare, får chans att klara sig undan ett livstidsstraff och sumpar den och erkänner villigt att han utförde brottet. Om man är dum i huvudet får hela kroppen lida, känner jag mest. Det är inte synd om Rich och jag känner inte större sympati för Fox heller. Hon visas upp som en "god kristen kvinna" men när hon inte är i kyrkan och pratar om hur mycket hon älskar Jesus visar hon upp allt annat än en kristlig sida. Det är så mycket spel för gallerierna.

Det vinklade berättandet till trots hade jag kanske kunnat ge den här filmen något för produktionsvärdena... om där fanns några. Filmad i svartvitt utan poäng och med ett ljudspår som hela tiden ligger som en surrande nål i örat är Time en riktigt jobbig film att titta på. Det kanske värsta är att den fråntar fokus på det reella problemet med galna straff och helt bisarr överrepresentation i de amerikanska fängelserna om du är av en mörkare nyans. Den här filmen gör både sitt eget ämne och ämnet i en bredare kontext en otjänst. Undvik.

Betyg: 1 friserad historia av 5 möjliga

My Octopus Teacher

Regi: Pippa Ehrlich & James Reed

Manus: Pippa Ehrlich & James Reed

Medverkande: Craig Foster, Tom Foster

Produktionsbolag: Netflix/Off The Fence/The Sea Change Project

År: 2020

Längd: 85 min

Land: Sydafrika

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt12888462/

Dokumentärfilmaren Craig Foster håller på att gå in i väggen efter att ha arbetat i princip dag och natt i flera år. Hans räddning blir att återvända till de vatten utanför Godahoppsudden för att återuppta sin barndomspassion för fridykning. En dag får Craig se något fantastiskt - hur en bläckfisk använder snäckskal för att bygga kamoflage. Fascinerad börjar han observera bläckfisken och en märklig vänskap uppstår.

Vem spillde Disneymagin utanför Sydafrikas kust? Den här historien är så osannolik att jag inte hade trott på den om jag inte sett den själv. Craig Fosters vänskap med bläckfisken, som uppenbarligen känner igen honom och gärna kommer fram och vill ligga i hans famn, är en mäktig upplevelse. Att bläckfiskar var intelligenta visste jag sedan innan (faktum är att de testar lika högt som primater i vissa avseenden), men att veta att de kan lösa ett pussel är väldigt annorlunda från att se den i princip uppträda som en knähund.

Fosters passion för att skildra undervattensmiljön som den är slits också mellan att låta naturen ha sin gång och om han ska hjälpa sin vän när hon då och då råkar illa ut. Han försöker hålla sig så neutral till projektet i sig som möjligt, men det är uppenbart att han är rörd över den tillgivenhet som bläckfisken visar honom. Sedan tidigare har Foster arbetat som fotograf till en del större dokumentärproduktioner och hans kunnande när det gäller undervattensfotografering (notoriskt svårt även för dem som kan) är verkligen i världsklass. Det är en förunderlig värld Foster visar oss. De böljande kelpskogarna är fulla av liv från de minimala, millimeterstora räkorna till stora bestar till hajar. Jag önskar att jag hade kunnat se den på duk. Det är säkert en upplevelse! Kanske något för Den Blå Planet att satsa på?

My Octopus Teacher är en historia som träffar mig rakt i hjärtat. Den som känner mig vet att jag är en stor djurmänniska som ofta trivs bättre än deras sällskap än med mina artfränder. Det enda lilla jag hade önskat är att filmen varit lite längre och att vi hade fått reda på lite mer om Foster själv. Om du gillar naturdokumentärer vågar jag dock lova att du kommer gilla det här!

Betyg: 4+ bläckfisktentakler av 5 möjliga

Regi: Florian Zeller

Manus: Christopher Hampton & Florian Zeller (efter Zellers pjäs med samma namn)

Medverkande: Anthony Hopkins, Olivia Colman, Imogen Poots mfl.

Produktionsbolag: Trademark Films/Cine@/AG Studios NYC mfl.

År: 2020

Längd: 97 min

Land: Storbritannien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10272386/

Anthonys minne börjar svika honom och hans dotter, Anne, vill att han ska skaffa hemhjälp. Anthony, fruktansvärt defensiv, lyckas dock driva varje sköterska till vansinne tills Anne inte vet vad hon ska ta sig till. Samtidigt går Anthonys glömska från virrighet till full demens med en rasande fart.

Det är inte någon överdrift att kalla Anthony Hopkins för en av vår tids främste skådespelare. Det är heller inte någon överdrift att säga att han sedan 2000 - talets början varit med i en väldig massa skräp eller filmer där han inte får använda hela sitt register. Hans porträtt av sin namne i The Father kommer bli den roll som han tillsammans med den iskalle Hannibal Lecter blir ihågkommen för. Han får spela ut hela sitt känsloregister och filmens slutscen är så hjärtskärande i rå, naken mänsklighet att jag kom på mig själv med att hålla andan. Så bra är han.

The Father är inte en enmansshow dock utan Hopkins har en mycket skicklig motspelerska i Olivia Colman. Colman har i princip aldrig gjort en dålig roll och hon påminner mig om en brittisk Frances McDormand, som hon ironiskt nog troligen kommer tappa Oscarn till i år. The Father är kort och gott förra årets mest välspelade film bland en mängd välspelade filmer.

Filmen har dock vissa svagheter i regin i övrigt. Florian Zeller knockar som sagt skådespelarregin så långt han bara kan, men det märks att han är skolad teaterdramatiker i första rummet och filmregissör i andra. Som jag varit inne på med många av årets nominerade filmer är teater och film väldigt skilda medium. Det är inte lika tydligt som i flera av de andra filmerna jag recenserat inför Oscarsgalan, men det är en irriterande skavank som hade kunnat rättas till tämligen enkelt.

Zeller skiner dock starkt i sitt manusförfattande. The Father är en bedrägligt enkel berättelse, men med de ständigt skiftande tidsperspektiven är tittaren snart lika förvirrad som Anthony - på ett bra sätt. Zellers föresats är att skildra hur demensen tar våra minnen och sätter dem i allt mer osannolika kontexter. Samtidigt följer manuset hela tiden en grym logik med att hoppen blir längre och längre och att när Anthony går och lägger sig vet han aldrig om han kommer vakna upp till nästa dag eller om hans hjärna spelar spratt med honom och han egentligen befinner sig flera år från sina minnen av gårdagen. Jag kan mycket väl tänka mig att den här filmen kan användas i undervisningssyfte för att beskriva demens. Jag tror att det är så nära vi kan komma en tydlig definition av något som patienten inte själv kan definiera när det gått tillräckligt långt.

The Father är knappast en solskenshistoria direkt, men det är en djupt fascinerande och känslosam skildring av hur en väldigt självständig man förlorar kampen mot sitt eget sinne. Om Hopkins inte får en Oscar för den här rollen finns det fan ingen rättvisa.

Betyg: 4+ minnen av 5 möjliga

Regi: Ron Howard

Manus: J.D Vance & Vanessa Taylor (baserat på Vances roman)

Medverkande: Amy Adams, Glenn Close, Gabriel Basso mfl.

Produktionsbolag: Imagine Entertainment/Netflix

År: 2020

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6772802/

J.D Vance växer upp som det yngre av två syskon i en småstad i Ohio. Runt sig har han mer eller mindre hela sin släkt som består av allsköns excentriska personligheter. Många år senare läser J.D till jurist på Yale och försöker desperat få ett sommarjobb så att han kan betala terminsavgiften. Mitt i allt ringer det från Ohio. Hans mor har tagits in på sjukhus efter en heroinöverdos och J.D tvingas återvända hem, kontemplerande över sin uppväxt och framförallt de två kvinnor som format honom - hans mamma och hans mormor.

Ron Howard är vad jag skulle vilja dubba som sinnesbilden av en "kompetent" regissör. Han gör sällan en riktig stinker och lika sällan något som jag tycker är fantastiskt. Framförallt är det saker som Hillbilly Elegy som jag tycker han gör bra - dramakomedier med stora krav på skådespelarregi. Därför är också den här filmen en riktig höjdpunkt i hans karriär.

Skådespelet är som sagt verkligen på topp. Den som fått mest goda vitsord är Glenn Close som familjens mormor, "Mamaw", och hon är värd varenda fint ord som skrivits om hennes rollprestation. Hon är lika delar surkärring som kraftpaket och sannerligen inte en lätt typ att leva med. Close lyckas hela tiden hålla rätt ton och hjälps mycket av makeup-avdelningen som gjort ett helt fantastiskt jobb inte bara med Close utan även övriga karaktärer. I och med att det här är en sann historia och karaktärerna verkliga personer verkar det som man lagt ner extra mycket jobb på att få dem så porträttlika som möjligt - en trevlig touch i en biografifilm som inte handlar om kändisar. Det är nog dags för Close att knipa Oscarn efter denna, hennes åttonde (!), nominering utan vinst.

Amy Adams sitter inne med nästan lika många nomineringar (sex stycken), men fick ingen nick i år. Det är synd eftersom hennes porträtt av J.D.:s mor, Bev, även det är mycket bra. Bev är en karaktär med så mycket känslor att det svämmar över mest hela tiden, om det så är kärlek som hat, och Adams skildrar detta perfekt. Även Owen Asztalos som den unge J.D måste nämnas. Han får sitt riktiga genombrott med den här filmen och ska bli spännande att följa.

Det jag främst gillar med Hillbilly Elegy är balansen den håller mellan sin svärta och sitt ljus. Den slår inte, likt många av årets nominerade, över till att bara bli elände, men den är knappast sockersöt heller. Det känns som en sann uppväxtskildring, mer realistisk än de flesta även om karaktärerna är minst sagt färgstarka. En mycket trevlig överraskning som jag hade förväntat mig skulle vara Hollywood-pekoral men visade sig ha både hjärta och bett.

Betyg: 4 starka kvinnoporträtt av 5 möjliga

Regi: Shaka King

Manus: Shaka King & Will Berson

Medverkande: Daniel Kaluuya, LaKeith Stanfield, Jesse Plemons mfl.

Produktionsbolag: Bron Creative/MACRO/Participant mfl.

År: 2021

Längd: 126 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9784798/

Fred Hampton, ledare för Chicagos Black Panthers, började under sent 60-tal i FBI:s ögon framstå mer och mer som en figur som alla mindre fraktioner i medborgarrättsrörelsen kunde samla sig kring. Besittande talets gåva och med en retorik som talade till alla fattiga, inte bara den svarta befolkningen, såg J. Edgar Hoover honom som ett reellt hot. När småfifflaren och biltjuven William O'Neal åker fast för att ha utgett sig för att vara en FBI-agent ser myndigheterna sin chans att få in en informatör i Hamptons inre krets.

Historien är fylld av "what-ifs". Vad skulle hänt om person x hade fått leva? Vad skulle hänt om land y hade vunnit krig z? Mordet på Fred Hampton är ett av de ögonblicken i nutidshistorien. Hampton, endast 21 år gammal när han sköts ihjäl under en polisrazzia, levde i mångt om mycket upp till rollen som Hoover ville ställa honom i och om han hade fått leva hade medborgarrättsrörelsen post-King kanske sett väldigt annorlunda ut. Han är en djupt fascinerande personlighet och jag kan inte nog poängtera hur ung han var när han satte sitt avtryck.

Shaka King & Will Berson har skrivit ett manus som känns ner i maggropen. Det är osentimentalt, energiskt och nyanserat. Den för mig kanske mest talande scenen är när Hampton rekryterar en grupp vita sydstatare boende i Chicago till sin rörelse. Poängen han gör är att de styrande och rika skiter i om du är svart eller vit - så länge du är fattig kan du vara en nyttig idiot. Det påminner inte så lite om något som en Black Messiah hade kunnat predika under sent 60-tal. Daniel Kaluuya gör en väldigt fin tolkning av Hampton också där han visar prov på hur han behärskar allt från tysthet och stillhet till verkligt bombastiska talscener. Han har med all rätta hyllats.

Lika bra är LaKeith Stanfield i rollen som Bill, den här berättelsens Judas. Jag hade inte särskilt bra koll på vad som hände med honom efter allt det här, men herregud vilken soppa han blev indragen i och vilken skuld och skam han måste känt för sina "silverpenningar"! För att runda av den huvudsakliga casten har vi en alltid lika sevärd Jesse Plemons och Dominique Fishback i vad som lär bli hennes genombrottsroll.

Det enda jag har att anmärka på i viss mån är filmens tempo. Om Shaka King hade tajtat till det visuella berättandet något hade det här blivit en fullpoängare, men det märks att han inte är helt hemma med långfilmsformatet än. Judas & The Black Messiah är dock en film som alla intresserade av nutidshistoria bör se. Med lysande skådespel och en fingertoppskänsla för tidsperioden är det här en riktigt höjdare.

Betyg: 4+ revolutionärer av 5 möjliga

Regi: Steven Kostanski

Manus: Steven Kostanski

Medverkande: Matthew Ninaber, Nita-Josee Hanna, Owen Myre mfl.

Produktionsbolag: Dystopia Films/Raven Banner Entertainment

År: 2020

Längd: 95 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, med största sannolikhet 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11252440/

Som straff för att ännu en gång ha förlorat i crazy ball mot sin syster Mimi tvingas Luke gräva en grop i trädgården. De båda hittar vad som ser ut som en stor ädelsten men också en "grav" av något slag. På natten vaknar en sedan länge förseglad ondska ute i familjens trädgård. En förgörare av världar, en krigsherre med galaxer som leksaker och... kontrollerad av en ädelsten som nu råkar tillhöra en liten flicka.

Det som grämde mig kanske mest med förra årets Fantastisk Filmfestival var att jag inte kunde komma iväg och se den här filmen. Det här lät nämligen precis som något jag skulle älska och ja, jag hade inte direkt fel! Steven Kostanski är en av de främsta kultfilmsregissörerna verksam idag. Han har alltid en fingertoppskänsla som gör att hans filmer befinner sig på rätt sida linjen från vad som verkar genuint kontra påklistrad konstighet för konstighetens skull. Hans Manborg (2011) tillhör fortfarande bland det roligaste jag sett på nämnda festival så mina förväntningar var ganska högt uppskruvade på Psycho Goreman. Tack och lov leverade filmen med råge!

Premissen är så knäpp att det bara kan bli guld. Det är som om Troma, GWAR och Power Rangers hade fått ett love child och satt det i amerikansk förortsmiljö. Att prata om skådespel och manus här är ganska meningslöst. Det är absurditet i kubik med allt ifrån en stackars kille som blir förvandlad till en stor hjärna (med tentakler!) till intergalaktisk krigsföring och... familjedrama? Som ni märker är Psycho Goreman en enda stor soppa, men Kostanski håller tillräckligt hårt i tyglarna för att det inte ska flumma ut utan struktur. Det kräver sin regissör till att göra det med den här typen av film. Om jag ändå skulle nämna en MVP bland skådespelarna blir det Nita-Josee Hanna i rollen som Mimi. Hon är alla hemska syskon du någonsin sett på film ihopbakat till en karaktär.

Effekterna är först och främst praktiska med en betydande likhet med nämnda inspirationskällor. Det är en total splatterfest där make-up, modeller och stop motion är on point. Jag kan lova er att ni inte sett något liknande de senaste åren. För splatterfans och diggare av franchises där folk har på sig överdimensionerade dräkter i gummi är Psycho Goreman en film som inte får missas. Den missar precis toppbetyg på grund av att den gärna kunde varit lite längre! Den håller sig inom den vanliga "inofficella" tidsgränsen för skräck- och splatterfilm (mellan 90 och 100 minuter), men jag skulle gärna sett en kvart till.

Betyg: 4+ tentakelhjärnor av 5 möjliga

Regi: David Fincher

Manus: Jack Fincher

Medverkande: Gary Oldman, Amanda Seyfried, Lily Collins mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2020

Längd: 131 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10618286/

Den gravt alkoholiserade manusförfattaren Herman "Mank" Mankiewicz har gjort sig ovän med allt och alla inom Hollywood för sin förmåga att säga sanningen när folk helst vill höra lögner. Han har en sista chans att göra något storartat när han får skriva manuset till Orson Welles filmdebut som regissör, Citizen Kane (1941). Frågan är bara om han kommer hinna i tid och om hans tidigare problematiska förhållande till många i Hollywood kommer sätta käppar i hjulen?

Passande nog släppte podden jag är med i, Film till fikat, ett avsnitt om David Finchers genombrottsfilm Seven (1995) igår. Där pratar vi bland annat om hur Fincher aldrig gjort en riktigt dålig film utan alltid är åtminstone bra och ibland mästerlig. Jag är glad att kunna rapportera att Fincher kan lägga ytterligare en lyckad produktion till sitt CV, men med en film som är väldigt annorlunda från det mesta han gjort tidigare.

Historien om Mank är inte för alla. Det är en film som jag tror först och främst kommer uppskattas av filmentusiaster och kommer ha det lite svårare att slå på bred front än Finchers tidigare rullar. Anledningen är att man bör känna till en hel del om Hollywoods 1930-tal för att uppskatta den här filmen fullt ut. Det är klart att den går att se som sin egen historia också, men Jack Finchers (Davids numera bortgångne far) manus har så många små och stora alluderingar till klassisk filmkonst att man bör göra sin läxa innan. Framförallt bör man se Citizen Kane och läsa lite om bakgrundshistorien till den filmen. Citizen Kane räknas som bekant ofta till den främsta filmen genom tiderna, och även om jag anser att det är den mest stilbildande filmen genom tiderna och kanske inte den bästa, bör du ha sett den ändå.

Nåväl, även om Mank inte är lättillgänglig alla gånger är det en sann tour de force när det kommer till skådespel. Gary Oldman gör i min mening sin bästa roll någonsin här. Han var fantastisk som Churchill i Darkest Hour (2017) men är ännu bättre här. Mank var en märklig man. Han verkar inte ha haft något filter överhuvudtaget och än mindre så när han drack... vilket han alltid gjorde. En betydande del av filmen spenderar Oldman i en säng där han återhämtar sig från en bilolycka samtidigt som han skriver sitt manus. Det är stort skådespel att från mer eller mindre stillasittande kunna uttrycka allt han gör.

Oldman är som sagt grymt bra i den här filmen, men Mank är ytterligare en av de där filmerna som gör att jag önskar att man införde en Oscar för casting. I princip alla överträffar sig själv och om jag skulle lyfta två till skulle det vara Amanda Seyfried som Marion Davies och Arliss Howard som Louis B. Meyer, en av ägarna till MGM och ett legendariskt as. Seyfried blir bara bättre och bättre för varje produktion och veteranen Howard kan mycket möjligt knipa en Oscarsnominering för bästa biroll.

David Fincher har, förutom sin sedvanliga fläckfria regi, omgett sig med gamla parhästar som Trent Reznor och Atticus Ross för musiken. Hela filmen speglar dessutom Citizen Kane i form av klippning och mer subtila saker som ljud- och ljus. Enligt intervjuer ville Fincher att det skulle låta som en film från 1940-talet och han lyckas väldigt väl. Som diggare av gamla noirrullar från den här eran fick jag nästan lite rysningar ibland.

Mank är dock inte en perfekt film. Filmer som kräver så här pass mycket förkunskap för att kunna förstås fullt och fast tenderar att bli lite navelskådande och så även här. Hollywood älskar historier om sig själva och det märks att även om den är kritisk till studiosystemet faller den ändå in lite i fällan med "den ensamme hjälten" som drömfabriken så gärna använder sig av. Är du dock intresserad av filmhistoria och bra skådespel får ni inte missa Mank. Netflix kommer kamma in många, många priser med den här filmen.

Betyg: 4 sensationer! av 5 möjliga

Regi: Remi Weekes

Manus: Remi Weekes

Medverkande: Sope Dirisu, Wunmi Mosaku, Matt Smith mfl.

Produktionsbolag: Regency Enterprizes/BBC Films/Vertigo Entertainment mfl.

År: 2020

Längd: 93 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8508734/

Bol och Rial flyr från krigets Sudan till England där de söker asyl. På väg över Medelhavet omkommer deras dotter, Nyagak när deras båt kantrar. De båda är trots sorgen fast beslutna att bygga sig en tillvaro i det nya landet, men när de blir tilldelade ett fallfärdigt radhus i Londons utkanter börjar oförklarliga saker hända. Något verkar ha följt med dem från Sudan...

His House är en av de mest originella skräckfilmerna jag sett i år. Grundberättelsen med ett hemsökt hus kanske inte gör några avtryck på originalitetsskalan direkt, men allt runtomkring den gör det definitivt. Att använda flyktingkrisen som backdrop för att genom skräckallegori säga något om samhället gör att vi ser den på ett nytt sätt. Man måste givetvis vara väldigt försiktig med hur man hanterar ett så här pass känsligt och aktuellt ämne, men Remi Weekes har fingertoppskänsla och även viss självupplevd erfarenhet. Han har i intervjuer uttryckt att även om han är född och uppvuxen i England hade han som afro-brittisk person många diskussioner och samtal om assimilation och hur mycket avkall man bör/kan göra på sin egen kultur.

Weekes har skrivit ett manus som blandar den väldigt påtagliga skräcken i flyktingkrisen med en mer esoterisk skräck rotad i sudanesisk folktro. Händelseförloppen flyter ihop på ett drömlikt vis som gör tittaren osäker och obekväm. Vi vet aldrig var nästa scen kommer utspela sig eller om den för den sakens skull kommer följa en rumslig logik. Det håller tittaren ständigt på tårna.

Även om Weekes manus och regi är mycket bra hade den inte varit så mycket att skriva hem om utan skådespelarinsatserna. Sope Dirisu (Bol) och Wunmi Mosaku (Rial) fullkomligt äger varenda nyans och uttryck som man kan tänka sig. Jag tror verkligen på de här karaktärerna och på deras porträtterade lidande.

His House är så nära en femma man kan komma utan att vara det. Det som drar ner filmen något är den något ofokuserade avslutningen. Den är inte direkt dålig som sådan, men den kommer inte upp i samma klass som resten av filmen. För fans av skräck med både hjärta och hjärna bör den här dock ses. Samhällskritisk blood & guts-fest med lysande skådespelare? Ja tack!

Betyg: 4+ spökflickor i väggen av 5 möjliga