Regi: Tommy O'Haver

Manus: Tommy O'Haver & Irene Turner

Skådespelare: Melissa Leo, Brandon Mychal Smith, Juno Temple mfl.

Produktionsbolag: Brownstone Productions

År: 2017

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4842646/

1963, Texas. När den nyexaminerade juristen Madalyn Murray upptäcker att hennes ateistiske son tvingas recitera morgonbön i skolan stämmer hon statens skolstyrelse. Religionsfrihet, menar Murray, borde även vara friheten att välja bort religion. Det blir startskottet på en 30 år lång kamp och grundandet av Amerikanska Ateister. Ett kvarts sekel senare, 1995, försvinner dock Murray, en av hennes söner och hennes barnbarn spårlöst. Någon har kidnappat dem, men varför?

Det är alltid kul när färgstarka personligheter som ligger åtminstone en aning utanför allmänbildningen hos gemene person får biografifilmer. Jag hade hört talas om organisationen Amerikanska Ateister, men hade väldigt dålig koll på Murray. Enligt rapporter online är den här filmen till allra största del representativ för hennes livsverk, vilket för en sekulär svensk framstår som minst sagt bisarrt.

Murray, fantastiskt spelad av Melissa Leo, lägger inga fingrar emellan. Hon är inte älskvärd på något vis. Snarare framstår hon som snarstucken, självrättfärdig och... hon har rätt. Legendarisk svada som hon ska ha haft hjälper till med flera riktigt vassa repliker. Min favorit, som jag ska försöka komma ihåg att använda, måste vara "I wouldn't even spit in your ass if your guts were on fucking fire!".

Dialogen funkar till synes väldigt bra och Leo är alltid sevärd. Annat än Leo finns här inga riktigt stora namn i rollistan, men den gamle birollsveteranen Josh Lucas gör en väldigt bra skurk i rollen som David Waters. Regin är tajt och tack och lov är det inte en utdragen två och en halv timmes-biografi det här. The Most Hated Woman In America visar klart och tydligt att man kan göra en biografi som berör specifika delar av en persons liv och lägga tonvikten på en särskild utan att det känns som något går förlorat. Filmen får vara kort nog att inte kräva toapauser. Tag lärdom, filmskapare.

The Most Hated Woman In America är en intressant och absurd historia som jag kan rekommendera. Av någon anledning tryckte Netflix stenhårt på den här filmen i reklamkampanj just nu även om den kom ut 2017. Well played, Netflix! Jag hade riktigt kul!

Betyg: 4 svärande ateister av 5 möjliga

Regi: David & Àlex Pastor

Manus: David & Àlex Pastor

Skådespelare: Javier Gutiérrez , Mario Casas , Bruna Cusí mfl.

Produktionsbolag: Nostromo Pictures

År: 2020

Längd: 103 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9345754/

När den arbetslöse reklammannen Javier tvingas flytta från sin lyxiga lägenhet tillsammans med sin familj tar han det hårt. Med inget nytt jobb i sikte spenderar Javier sina dagar med att spionera på de nya hyresgästerna. Av nyfikenhet söker han upp mannen i familjen, Tomás, på hans AA-möte. Plötsligt ser Javier en chans att få tillbaka sin drömlägenhet - kosta vad det kosta vill.

Wow, snacka om oväntat! Jag drog igång den här filmen på vinst och förlust då jag för ovanlighetens skull inte ens hade hört talas om den. Det visade sig vara ett lyckodrag. The Occupant är en väldigt välspelad och obehaglig thriller som vilar mycket på karaktärspsykologi istället för chockeffekter.

Javier Gutiérrez är fullkomligt strålande i huvudrollen som sin namne. Med ett manus som är smart nog att ta sin tid lyckas bröderna Pastor bygga upp hans karaktär till en imponerande sol-och-vårare som egentligen mest verkar följa sina instinkter. Han vill, som hans mest berömda reklamkampanj proklamerar, bara ha tillbaka "det liv han förtjänar". Rationaliseriangarna bakom hans handlingar går från att vara allmänt obehaglig (men, med en pervers logik, något förståelig) till att bli värre och värre ju längre filmen går. Gutiérrez spelar skjortan av samtliga i filmen som tack och lov är välspelad i övrigt också.

Med ett smart manus, riktigt tajt regi och ett bra användande av både foto och ljud är The Occupant en riktig överraskning. Det som hade kunnat vara lite bättre, trots att jag gillar hur manuset tar sin tid, är att tempot ibland skulle behöva stramas upp lite mer. Det finns även en bihandling som lägger extra krut till den kurtdurk som Javier bygger som sen bara försvinner. Det är lite synd. Vill du se en lågmäld thriller med gott skådespel rekommenderas dock The Occupant varmt. Good show!

Betyg: 4 skrupellösa reklammakare av 5 möjliga

Regi: Akiva Goldsman, Kirsten Beyer, Michael Chabon, Alex Kurtzman (showrunners)

Manus: Bryan Fuller & Alex Kurtzman (head writers)

Medverkande: Patrick Stewart, Alison Pill, Isa Briones mfl.

Produktionsbolag: CBS Television Studios/Secret Hideout/Roddenberry Entertainment mfl.

År: 2020

Längd:  cirka 500 min (10 x cirka 50 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8806524

I torsdags släpptes då det sista avsnittet av Star Trek: Picards första säsong. Höll den efterlängtade återkomsten vad min tidigare recension av pilotavsnittet lovade? Ja och nej. Till största del är det dock det förstnämnda.

För att genast prata om elefanten i rummet - sista avsnittet sög. Det finns ingen väg runt det. Efter att långsamt och metodiskt (på typiskt Trek-manér) ha byggt upp spänning och stämning genom hela säsongen verkade det som att man fick slut på tid. Sista avsnittet är själva definitionen av "genomhastat" med vissa manuspunkter som är okarakteristiskt dumma. Jag påmindes om den där andra populära franchisen med "Star" i titeln som numera har en benägenhet att kasta ur sig allt den kan för att se vad som fastnar. Därmed inte sagt att sista avsnittet inte hade sina ljusglimtar, såsom Brent Spiner som alltid är sevärd.

Det är lätt att fastna i negativitet när man blivit besviken på det sista man såg, men om jag ser tillbaka på säsongen som helhet tycker jag ändå att den är riktigt bra. Patrick Stewart kan rollen som Picard utan och innan och manuset hjälper karaktärens historia framåt. Många duktiga gästskådespelare från de äldre serierna medverkar utan att det för den sakens skull blir fan service av det hela. De har alla något att göra med handlingen och den myriad av små referenser till tidigare händelser i franchisen som avsnitten leker med blir sällan skriva-på-näsan-aktiga.

Det jag kan sakna med Picard (och egentligen all post-Enterprise-Star Trek) är att fokus tycks ligga mer på deus ex machina-lösningar än tekniska diton. De äldre serierna blev ofta kritiserade för sitt så kallade "techno babble", det vill säga att karaktärerna pratade om hur rymdskeppen fungerade i en hiskelig fart och löste problem genom vad maskinerna kunde göra. Saken är bara den att i nio fall av tio var dessa lösningar logiska inom franchisens uppbyggda ramar. Det fanns en konsekvens av hur karaktärerna handlade som man väldigt motvilligt gick emot. Exempelvis, i ett avsnitt av Picard löser en karaktär ett problem med ett "mystiskt redskap" som fungerar på "fantasi" (typ). Detta redskap hade haft en lång och teknisk förklaring i tidigare serier och visat sig vara avancerad teknologi. Det är lite för mycket Star Wars i min Star Trek nuförtiden. Vi behöver inte mer rymdmagi. Vi behöver, som Matt Damon skulle sagt, to science the shit out of this!

Karaktärsutvecklingen är dock till allra största del bra i Picard. Tidigare nämnde Stewart gör ett jättefint jobb med titelrollen och även Jeri Ryans Seven Of Nine följer en tydlig och spännande linje. Bland de nya skådespelarna måste Harry Treadaway (Narek) och Santiago Cabrera (Captain Rios) vara mina favoriter. Framförallt den sistnämnda visar upp en väldig spännvidd i sitt skådespel. Den som inte funkar alls för mig är Alison Pill (Dr. Agnes Jurati) som förvisso har en ganska dåligt skriven karaktär att jobba med men som inte lyckas med mycket. Om det är Pills fel eller regissörernas låter jag vara osagt.

Picard är som sagt lite upp och ner, men jag är ändå glad att Stewart är tillbaka i sin paradroll. Det finns gott hopp om säsong 2 och vi är inte ens i närheten av den väldigt underväldigande avslutningen som Star Trek: Nemesis (2002) tack och lov inte visade sig vara.

Betyg: 4- gubbstruttar i rymden av 5 möjliga

Regi: Galder Gaztelu-Urrutia

Manus: David Desola & Pedro Rivero

Skådespelare: Ivan Massagué, Zorion Eguileor, Antonia San Juan mfl.

Produktionsbolag: Basque Films/Mr Miyagi Films/Plataforma La Película AIE mfl.

År: 2019

Längd: 94 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8228288/

I en dystopisk framtid är resurserna få och att göra en klassresa är i princip omöjligt. Ett av få sätt att komma upp sig i samhället är att frivilligt bosätta sig i "Hålet" under en förutbestämd tid. Hålet är ett höghus där varje våningsplan endast består av ett litet rum, två sängar och en toalett. Från nivån högst upp, våning 0, skickas varje dag ett festbord ner som stannar två minuter på varje nivå. Och en gång i månaden sövs de boende och hamnar till synes slumpmässigt på en ny våning. Ju längre ner, desto mindre mat är det kvar. Goreng har beslutat sig för sex månader i Hålet. Frågan är om han kommer överleva?

The Platform har i recensioner ofta jämförts med lågbudgetklassikern Cube (1997) och jag kan förstå varför. Filmerna delar samma avskalade estetik, tryckande stämning och är lysande exempel på hur mycket man kan göra med begränsade medel. Precis som nämnda film skriver heller inte The Platform tittaren på näsan om hur allt egentligen hänger ihop. Vi får reda på mycket lite om samhället utanför de fyra väggarna och det hela utvecklas till ett slags politiskt kammarspel om girighet och solidaritet.

The Platform hade enkelt kunnat bli en tämligen dryg film, men teamet bakom har förstått att det här är ett koncept som kräver snabbt berättartempo. Det är dessutom imponerande att kunna göra så pass mycket som man gör med en så pass begränsad färgpalett som i mångt om mycket består av olika nyanser av grått. Lägg därtill ett antal mycket bra skådespelarprestationer från Ivan Massagué och Zorion Eguileor så får du något mycket säreget.

Det här är absolut inte en film för alla dock. The Platform är på sina ställen extremt blodig och våldsam. Den har dessutom tematiska ståndpunkter som kan provocera och äckla rejält. För en luttrad skräckfilmsdiggare som undertecknad är det ingen fara, men du bör ha i åtanke att det här är bland det mer extrema du kan se på Netflix just nu.

The Platform håller nästan hela vägen ut. Jag blev något besviken på att slutet kändes så avhugget, men resan dit är imponerande. Fram för mer lågbudget med bra manus! De som inte lyder sätter vi i Hålet!

Betyg: 4 Samurai-Plus knivar av 5 möjliga

Regi: Richard Stanley

Manus: Richard Stanley & Scarlett Amaris (baserat på H.P Lovecrafts novell med samma namn)

Skådespelare: Nicolas Cage, Joely Richardson, Madeleine Arthur mfl.

Produktionsbolag: SpectreVision/ACE Pictures Entertainment/XYZ Films mfl.

År: 2019

Längd: 111 min

Land: USA/Portugal/Malaysia

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5073642/

Familjen Gardner försöker hitta tillbaka till en fungerande vardag efter att mamma Theresa genomgått cancerbehandling. En natt ställs dock allt på ända när någonting kraschlandar i deras trädgård. Från början tror familjen att det är en meteorit som slagit ner på tomten, men snart börjar märkliga saker hända. Det är som om något vill kommunicera med dem... eller kanske ta över dem.

Alltså, jag hade inte planerat det här, men efter förra recensionens filosoferande om Elijah Woods val att producera skumma filmer blev jag inte förvånad över att han har med ett finger som producent även i Color Out Of Space. Det fick sin förklaring när jag efter lite research insåg att han är en av männen bakom produktionsbolaget SpectreVision. SpectreVision har gjort en hel radda intressanta filmer de senaste åren, men fråga värt om den här, Richard Stanleys första långfilm på över 20 år, är den allra vassaste än så länge.

Stanley är en mytomspunnen sydafrikansk regissör som spåddes en lysande framtid innan han körde huvudet rakt i väggen med den ökänt plågsamma produktionen av The Island Of Dr. Moreau (1996). Istället för att kasta sig rakt ner i långfilmsträsket igen valde Stanley en annan väg och blev vad man bara kan beskriva som en allkonstnär. Antropolog, dokumentärfilmare, författare, konstnär - Stanley hade många strängar på sin lyra, men ett genomgående intresse var det för H.P Lovecrafts berättelser. Han har bland annat gjort projekt om Lovecraft tillsammans med Malmöfilmaren Henrik Möller som jag verkligen kan rekommendera.

Lovecraft är notoriskt svår att filma. Att överföra hans krypande och ofta surrealistiska skräck till filmduken har varit målet för många, men nästan samtliga har gått bet. Det finns en handfull bra adaptioner och nu kan vi lägga ytterligare en till den handen. Color Out Of Space överträffade mina förväntningar med råge.

Nicolas Cage gör en bra roll som familjens patriark, Nathan, och ja, hans patenterade freakouts är med här också, men det är par for the course numera. Jag hävdar bestämt att Cage är, bortom dessa YouTube-favoriter till överspel, en kriminellt underskattad skådespelare som kan tappa in i känsloregister som ingen annan verkar ens ha en karta till. Steget mellan briljans och kalkon är kort, men Cage lyckas hålla sig på rätt sida linjen genom nästan hela filmen.

Color Out Of Space berättar en historia om aliens så som vi sällan har sett dem på film. Det är en verkligen annorlunda variant av något så långt bortom vår egen existens att det verkar just... främmande på ett sätt som många filmer av det här slaget inte gör. Stanley låter Lovecrafts mångbottnade tolkningsutrymme vara kvar och bygger på det med ett magiskt användande av (föga förvånande) färg. Hela filmen sprakar av färgteori och effekterna är verkligen groteska. Jag älskar det - inte minst eftersom Stanley vill göra ytterligare två filmer baserade på Lovecraft. Jag väntar med spänning.

Betyg: 4 föredetta alpackor av 5 möjliga

Regi: Leigh Whannell

Manus: Leigh Whannell (baserat på H.G Wells roman)

Skådespelare: Elizabeth Moss, Oliver Jackson-Cohen, Harriet Dyer mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Dark Universe/Universal Pictures mfl.

År: 2020

Längd: 124 min

Land: USA/Kanada/Storbritannien/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1051906/

Cecilia Kass flyr hals över huvud från sin våldsamme och kontrollerande make, Adrian. Trots att hon kommit undan är hon övertygad om att han kommer hitta henne. Hon kan dock andas ut när det en tid senare kommer fram att Adrian tagit sitt eget liv. Cecilia börjar pussla ihop sitt liv igen, men märkliga saker börjar hända i huset där hon bor...

Av Universal Pictures klassiska monsterfilmer är The Invisible Man (1933) min favorit. Det finns något väldigt tillfredsställande i att kunna göra sig osynlig, men samtidigt är galenskapen som kommer med processen alltför påtaglig för att det ska vara ett alternativ. Den står också lite vid sidan av de andra filmerna som brukar räknas in i sviten. Huvudpersonen är inget övernaturligt monster utan helt enkelt en extremt begåvad människa vars ambition och kunskapstörst har förblindat honom. 

I Leigh Whanells nyinspelning av filmen skiftar fokus från den osynlige till Cecilia, hans offer. Komiken som utmärkte originalet finns inte heller här, men vad den ersatts med är ett fullgått substitut - ren och skär jävla terror! Whanells behandling av manuset gör att historien blir mer av en thriller än den klassiska skräckfilmsstilen och det är något som passar väldigt bra. I kölvattnet av metoo-rörelsen är dessutom storyn aktuell samtidigt som den tragiskt nog är tidsmässigt allmängiltig - kontrollerande rövhål har alltid funnits och i mångt om mycket har detta alltid handlat om våldskapital mot det ofta fysiskt svagare könet.

Om Whanell hade gått den vägen hade The Invisible Man blivit en ganska trist film. Istället är det det psykologiska spelet mellan Cecilia och Adrian som är filmens fokus och där, trots Adrians talanger och tricks, blir de mer jämnbördiga motståndare. Det är en filmtrop vi ofta ser med "the final girl" - den som överlever är inte den starkaste rent fysiskt utan den smartaste. The Invisible Man anno 2020 har i många recensioner jämförts med 1944 års fantastiska Gaslight, där en ung kvinna blir manipulerad av sin man att tro att hon är galen. Elizabeth Moss är kanske ingen Ingrid Bergman (än i alla fall), men hon spelar den här rollen helt fantastiskt. Allt ifrån kroppsspråk till röstläge sitter helt perfekt.

Det som till sist gör The Invisible Man till en så pass lyckad nyinspelning är inte bara Moss utan också Whanells sinne för detaljer. Långa sekvenser utan dialog där kameran sveper genom ödsliga (eller?) rum där små detaljer låter varningsklockorna ringa utan att behöva förlita sig på chockeffekter. När chockeffekterna väl kommer blir de då extremt effektiva. Vissa kritiker har beklagat sig över att filmen inte använder sig av så många andra sinnen än synen - att det är en snygg film men inte så mycket utöver det. Har vi sett samma film? Whanells användande av framförallt ljud (och avsaknaden därav) är mästerligt.

I en alternativ verklighet började Universal Pictures sitt Dark Universe med den här filmen. Nu kommer den troligen inte rädda den ambitiösa satsningen, som ärligt talat varit miss på miss tidigare, men som fristående film har de verkligen en hit här. Ska ses på duk för detaljernas skull. Good show indeed.

Betyg: 4+ ljudlöst fallande knivar av 5 möjliga

Regi: Rupert Goold

Manus: Tom Edge (baserat på Peter Quilters pjäs End Of The Rainbow)

Skådespelare: Renée Zellweger, Jessie Buckley, Finn Wittrock mfl.

Produktionsbolag: BBC Films/Calamity Films/20th Century Fox mfl.

År: 2019

Längd: 118 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7549996/

Mot slutet av 1960-talet hade megastjärnan Judy Garland bränt alla broar i Hollywood och var persona non grata i princip hela landet. Som ett sista försök att rädda vårdnaden om sina barn åker hon till London för en serie konserter, men hennes mångåriga missbruk håller på att hinna ifatt henne.

Judy Garland är en av de där stjärnorna som jag alltid måste påminna mig om hur stor hon egentligen var. Många av barn- och ungdomsskådespelarna från Hollywoods guldålder är household names i staterna, men här i Svedala kanske vi känner till det mest kända de gjort och inte så mycket mer. Garland var tyvärr arketypen för hur illa det kan gå för en barnstjärna när studion inte ser till barnets bästa utan endast är ute efter nästa kassako. På så vis kan jag verkligen förstå varför Garland reagerade som hon gjorde och den nedåtgående spiral hon fastnade i.

Renée Zellweger kommer med största sannolikhet plocka hem sin andra Oscar för den här rollen. Som jag skrev i en recension nyligen går det tyvärr tio på dussinet av biografifilmer över underhållningskändisar, men i Judy har Zellweger lyckats med en förvandling inte bara till utseende utan även till persona. Jag glömde hela tiden bort att det var Zellweger som spelade Garland. Illusionen är komplett. När hon dessutom gör sina egna sångnummer kan det inte bli annat än högsta betyg för hennes insats.

Även manus och regi är väldigt fina, i synnerhet det förstnämnda. Genom en upphackad kronologi lyckas Tom Edges adaption av Peter Quilters pjäs skildra de väsentliga händelserna i Garlands barndom som ledde fram till henne senare problem utan att för den sakens skull berätta en komplett biografi från A till Ö. Tag lärdom, biopicförfattare!

Judy var verkligen en överraskning för mig. Jag hade inte förväntat mig att tycka så mycket om den som jag gjorde, i synnerhet inte eftersom jag tillhör de där jag skrev om för några paragrafer sedan - jag kände inte till mycket alls om Garland. En tragisk historia om en ikon med en magisk Zellweger i högform.

Betyg: 4 regnbågar av 5 möjliga

Regi: Kasi Lemmons

Manus: Gregory Allen Howard & Kasi Lemmons

Skådespelare: Cynthia Erivo, Leslie Odom Jr., Joe Alwyn mfl.

Produktionsbolag: Martin Chase Productions/New Balloon/Perfect World Pictures

År: 2019

Längd: 125 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4648786/

Åren innan det amerikanska inbördeskriget flyr slaven Minty från ett plantage i Maryland. Efter att ha tagit sig till Philadelphia kommer hon i kontakt med den underjordiska järnvägen och blir en legendarisk figur i amerikansk historia - slavbefriaren Harriet "Moses" Tubman.

Det tog tills 2019 innan någon gjorde en fullängdsfilm om Harriet "Moses" Tubman. Det är i princip ofattbart. Tubman är en av de stora hjältarna under det amerikanska slaveriets slutskede och tiden har verkligen varit mogen att berätta hennes historia länge nu. Den närmsta anledningen jag hittat till att så inte varit fallet innan är att Disney ägde manusrättigheterna och vägrade av en eller annan anledning göra filmen. När rättigheterna släpptes fria tog det inte lång tid förrän den här filmen producerades. Det var på tiden, inte bara för historien i sig utan för att det är en väldigt bra film också.

Om jag ska vara lite krass är flertalet av filmer om det amerikanska slaveriet tämligen snarlika. Framförallt kvinnoroller inom dessa har fokuserat nästan uteslutande på offerbiten, men inte på allt det coola som dessa kvinnor faktiskt gjorde för att stå upp för sig själva och sina rättigheter. Harriet känns mycket mer komplett i det sammanhanget. Vi får följa en hel karaktärsutveckling från att ha varit en viljestark person som tvingats vara underdånig till den totala badass hon blev. Det är mycket Cynthia Erivos förtjänst i huvudrollen. Erivo spelar skjortan av samtliga i filmen och jag är väldigt glad att det inte blev den ryktade versionen av berättelsen där Viola Davis skulle spela Tubman.

En annan, ofta bortglömd, detalj i berättandet är betydelsen av slavsångerna. Eftersom de som jobbade på fältet oftast sjöng under arbetets gång var det inte någon av slavägarna som lyssnade på texterna efter ett tag. Vissa låtar betydde olika saker och som diggare av americana och country är det riktigt häftigt att höra gamla standards så som de var tänkta att användas från början.

Att Harriet inte fått fler än två Oscarsnomineringar är lite av ett mysterium. Det finns så mycket bra att ta av här som borde uppmärksammas, inte minst Kasi Lemmons sjukt snygga regi och hennes arbete med manuset tillsammans med Gregory Allen Howard. Eftersom Hollywood verkar vara oförmögna att nominera mer än en kvinna i de tunga klasserna per år hade Lemmons varit en mycket bättre val är Gerwig... just sayin.

Om du är intresserad av amerikansk historia eller helt enkelt vill se en riktigt spännande historia med en verklig superhjälte rekommenderas Harriet varmt.

Betyg: 4 and the rock cried outs av 5 möjliga