Regi: Robert Kenner & Taki Oldham

Manus: Robert Kenner & Taki Oldham

Skådespelare: Bob Prince, Hugh Aynesworth, Henry Lee Lucas mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: 238 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11307176/

I juni 1983 greps Henry Lee Lucas, en dagdrivare som spenderat tio år i fängelse för mordet på sin mor, för vapenbrott. Vad ingen hade förväntat sig var att Lucas skulle börja erkänna mord på mord. Till sist hävde Lucas att han hade haft ihjäl omkring 600 människor och polisen började kryssa av en lång rad olösta mord som hans gärningar. Det är bara det att när han sen tog tillbaka alla erkännanden fanns det ingen bevisning som band honom till brotten...

Det går verkligen tio på dussinet av true crime-dokumentärer och de allra flesta orkar jag inte se klart eftersom de faller på samma grepp - ett frossande i vem mördaren var och inte en bredare kontext som tittar på samhället som hen verkade i, mediauppmärksamhet eller andra liknande infallsvinklar. The Confession Killer lyckas tack och lov hoppa över den här fallgropen och är lika delar en skildring av Lucas som det är en skildring av ett rättssystem i total förnekelse.

Robert Kenner & Taki Oldham har gjort ett gediget researcharbete med sin dokumentärserie och låter båda sidor komma till tals, de som tror att Lucas utförde brotten och de som arbetar för att bevisa att han inte gjorde det. Serien är fri från tillrättalagda intervjuer och överdrifter och vad vi får se är hur Texas Rangers framställer sig själva som väldigt löjliga och småaktiga när de inte kan erkänna att de möjligen kan ha begått fel.

Vad jag hade önskat är att de hade ställt lite tuffare frågor där det börjar dra sig till sin spets. Det är klart att tittaren ska vara den som drar de stora slutsatserna i en dokumentär av den här typen, men det är inte helt uppåt väggarna att ifrågasätta en intervjuperson som påstår att Lucas utfört ett mord som han bevisligen var 300 mil ifrån. Just de reaktionerna hade varit intressanta att se.

The Confession Killer är trots min kritik ovan true crime done right. Om du är intresserad av den här typen av serier eller filmer kan jag verkligen rekommendera den.

Betyg: 4 kafkasystem av 5 möjliga

Regi: Mike Flanagan

Manus: Mike Flanagan (efter Stephen Kings roman)

Skådespelare: Ewan McGregor, Rebecca Ferguson, Kyliegh Curran mfl.

Produktionsbolag: Intrepid Pictures/Vertigo Entertainment/Warner Bros.

År: 2019

Längd: 152 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5606664/

Danny Torrance har vuxit upp för evigt ärrad av händelserna på The Overlook Hotel när hans far Jack tappade förståndet och försökte ha ihjäl både honom och hans mor. Dannys krafter, hans "shine", är fortfarande ett problem för honom då han hemsöks av spöken från förr. Ett liv kantat av alkoholism får dock ett slut i och med han får hjälp av en gammal "vän". Åtta år senare kastas dock Danny in i hetluften igen. Det verkar finnas fler personer runtom i landet som har the shine... och någon som jagar dem.

Doctor Sleep (2013) är en av få uppföljare som Stephen King skrivit och det på en av hans mest kända böcker, The Shining (1977). Den ultimata versionen av storyn gjordes dock på film med Stanley Kubricks monumentala filmatisering från 1980, som King hatade. Eller, det är ett vanligt missförstånd. King brukar säga i intervjuer att Kubricks film var en bra film, men det var inte den historia han hade skrivit. The Shining handlar i grund och botten om beroende och vad ett sådant kan göra med oss. Kubrick gjorde historien till en mer rak skräckberättelse, men på typiskt Kubrick-manér är det en ohyggligt välberättad film både när det gäller story och detaljer. Doctor Sleep följer framförallt Kubricks version av händelserna och Mike Flanagan använder sig av flashbacks både här och där, både från Kubricks film och med nyinspelat material. 

Framförallt är huvudtematiken i filmversionen av Doctor Sleep dock tillbaka till vad King ämnade med de två berättelserna från första början - beroende och besatthet. Dannys alkoholism är en spegelbild av faderns och den kult som jagar barn med the shine har sina egna beroenden att tampas med. Ewan McGregor gör en helt okej roll som Danny, men det här är framförallt Rebecca Fergusons film. Ferguson spelar kultledaren Rose The Hat och är genuint jäkla obehaglig!

Storymässigt fungerar filmatiseringen bättre än boken. Trots sina dryga 150 minuter speltid är det en mycket tajtare historia än Kings ibland ganska långdragna original. En handfull scener är dessutom rejält obehagliga, vilket är ovanligt för dagens King-filmatiseringar som snarare brukar tona ner dessa. Sen är det bara frågan om Doctor Sleep som sådan var en "nödvändig" historia att berätta. Jag skulle hellre valt att behålla The Shining som enda installation i den här sagan och den här filmen kan knappast tävla med Kubricks mästerverk. Trots det är Doctor Sleep en bra skräckadaption som överträffar sitt källmaterial. Mer än så kan jag egentligen inte begära.

Betyg: 4- galningar i hatt av 5 möjliga

Regi: Zach Lipovsky & Adam B. Stein

Manus: Zach Lipovsky & Adam B. Stein

Skådespelare: Emile Hirsch, Lexy Kolker, Bruce Dern mfl.

Produktionsbolag: Amazing/Bloomgarden Films/My Way Entertainment

År: 2018

Längd: 105

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8781414/

Sjuåriga Chloe bor i princip avskärmad från resten av världen tillsammans med sin far. Varför Chloe inte får gå ut och leka med de andra barnen eller vem "de onda männen" är som vill henne illa kan hennes far inte riktigt förklara. När Chloe trots allt vågar sig utanför dörren verkar det inte så farligt som hon fått höra. Skenet kan dock bedra...

Freaks var något jag såg på vinst och förlust i och med att jag brukar gilla saker som Bruce Dern är med i. Dern är bra även här som kvarterets glassförsäljare, endast kallad Mr. Snowcone. Det här är dock först och främst ett kammarspel mellan en lysande Lexy Kolker i rollen som Chloe och en lika bra Emile Hirsch i rollen som hennes far. Paranoian ligger tung över både manus och scenografi, men Zach Lipovsky & Adam B. Stein går ett steg längre i sitt välskrivna manus.

Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att Freaks är en typ av genrefilm vi är vana att se från ett helt annat perspektiv än det som Lipovsky och Stein presenterar. Att ta en välkänd typ av historia och ändra på dess premisser och perspektiv är inte bara häftigt, det är dessutom jäkligt svårt. I nio fall av tio lyckas Lipovsky och Stein med vad de föresättter sig. Freaks är en förvånansvärt frisk fläkt i en genre som blivit mer än lite standardiserad. 

Det som inte riktigt håller alla gånger är tempot. Jag hade gärna sett filmen nedklippt med ungefär tio minuter. Det skulle gjort storytellingen tätare och än mer drabbande. För diggare av genrefilm i stort är dock Freaks en högtidsstund. Gör dig själv en tjänst och läs ingenting om den innan du ser den. Det är att förstöra överraskningen. Freaks är en dold pärla som förtjänar din uppmärksamhet.

Betyg: 4+ parallelliv av 5 möjliga

Regi: Matt Bettinelli-Olpin & Tyler Gillett

Manus: Guy Busick & Ryan Murphy

Skådespelare: Samara Weaving, Adam Brody, Mark O'Brien mfl.

Produktionsbolag: Mythology Entertainment & Vinson Films

År: 2019

Längd: 95 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7798634/

Graces bröllopsdag hägrar, men vad hon inte vet är att den något excentriska familjen Le Domas döljer en märklig hemlighet. När familjen får en ny medlem via giftermål tvingas nytillskottet spela ett spel. Spelet, som väljs slumpmässigt, kan vara vad för något som helst och i de allra flesta fall är det tämligen tama spelomgångar. Det är bara det att Grace drar kortet hon absolut inte skulle ha dragit. Snart finner hon sig jagad av hela familjen Le Domas som enligt spelreglerna måste ha ihjäl henne innan gryningen... eller lida konsekvenserna.

Ready Or Not var en av de där sommarfilmerna som skymtade förbi på biodukens trailers och som jag redan då visste att jag skulle gilla. Det dröjde dock tills kalla november innan jag fick en screenerkopia, men det var värt väntan. Det här är en bitvis förbaskat rolig film med riktigt fina rollprestationer.

Samara Weaving (brorsdotter till Hugo med samma efternamn) spelar Grace med ett sånt mått av badasseri att jag fullkomligen älskade henne här. Från att ha börjat filmen med att oroa sig för hur den blåblodiga familjen Le Domas kommer acceptera henne utvecklas hon till en actionhjältinna av rang. Grace backar inte en sekund från att göra vad hon måste och påminner mig mest om en kvinnlig variant av Bruce Willis i Die Hard (1988) - någon som blir indragen mot sin vilja i en hemsk situation, får spö så in i helsike men alltid reser sig på nio.

Weaving må äga filmen, men hon har god hjälp av birollsinnehavarna. Även här är det kvinnorna som drar de vassaste replikerna och är mest intressanta, från den bindgalna matriarken Helen (Nicky Guadagni) till den skarpa tungan hos Grace svärmor Becky (en Andie MacDowell som aldrig tycks åldras). Det enda "felet" med Ready Or Not är att jag skulle velat att den gick ännu längre i sin svarta komik. Om du gillar smart katt-och-råtta-lek som dryper av blod rekommenderas Ready Or Not dock varmt.

Betyg: 4 elefantstudsare av 5 möjliga

Regi: Todd Phillips

Manus: Todd Phillips & Scott Silver

Skådespelare: Joaquin Phoenix, Robert De Niro, Frances Conroy mfl.

Produktionsbolag: BRON Studios/Warner Bros./DC Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 122 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7286456/

Arthur Fleck drömmer om att bli komiker, inte minst eftersom han mor alltid sagt till honom att han kom till världen för att sprida glädje och skratt. Det är inte så enkelt att slå igenom dock, speciellt inte när man dras med diverse mentala problem. I ett ruffigt och nedgånget Gotham City jagar Arthur sin dröm samtidigt som han måste slåss både mot inre och yttre hot.

Det har skrivits spaltkilometer om Joker och det kommer säkert skrivas åtskilliga till innan filmvärlden vänder blad. Och ja, Todd Phillips porträtt av mannen som ska komma att bli Batmans ärkefiende har en hel del att komma med, men det är inte den revolutionerande film som så många fans kallat den.

Man kan inte frånta Joaquin Phoenix att det här är hans livs rollprestation. Det är något med den här karaktären som lockar fram det bästa ur skådespelare (vi ska... inte tala om Jared Leto här...) från Jack Nicholson till Heath Ledger och nu alltså också från Phoenix. Det här är en version av Jokern vi inte sett på duk tidigare. Det är en psykologisk djupdykning i Arthur Flecks inre där Phoenix får spela ut hela sitt register, från spritt språngande galen till mer finstämd och känslig. Alla kan "spela" galna, men det krävs något extra för att få galenskapen att verka äkta. I Joker är det inte tal om någon industriolycka eller att Fleck helt enkelt var född galen. Istället är det en beskrivning om hur dåligt arv, både monetärt och genetiskt, under helt fel förhållanden kan skapa farliga våldsverkare.

Filmens svagaste punkt är manuset bortom karaktärsbeskrivningen ovan. Todd Phillips & Scott Silver har skrivit en historia som lånar väldigt mycket från Martin Scorseses Taxi Driver (1976) i form av både tematik och bildspråk. Problemet är att Phillips & Silver lånar lite väl mycket ibland. Tematiken runt samhällets förfall ner i dekadens och brist på vanlig medmänsklighet utforskas inte lika väl som i Scorseses klassiker och blir i sina sämsta stunder en mer lättviktig version av den samma uppdaterad till ett 2010-tals-synsätt. Det manuset lyckas med, fram tills slutet, är dock att på ett effektivt sätt beskriva klassklyftor och socialt patos. Detta får i sin upplösning dock en ganska sur smak då det inte inbjuder till någon djupare analys annat än pöbelmentalitet.

Joker är trots min kritik en väldigt sevärd film. Phoenix gör sitt livs roll och Phillips står för en väldigt fin regi. Manuset är som sagt i visst behov av genomarbetning, men här finns många poänger som gör den till årets hitintills mest intressanta blockbuster. Nu slipper jag dock gärna floden av imitatörer som kommer som ett brev på posten där man ska göra socialrealistiska tolkningar av olika superhjältar.

Betyg: 4+ smile, though your heart is breakin' av 5 möjliga

Regi: Babak Anvari

Manus: Babak Anvari (baserat på Nathan Ballingruds kortroman The Visible Filth)

Skådespelare: Armie Hammer, Zazie Beetz, Karl Glusman mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Two & Two Pictures/AZA Films

År: 2019

Längd: 95 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5913798/

Will lever ett till synes enkelt liv som bartender på det lokala vattenhålet Rosie's. En kväll hamnar en av stamgästerna, Eric, i slagsmål. När Will städar upp i förödelsen hittar han en mobiltelefon som någon tappat i tumultet. Besluten att lämna tillbaka den till den rättmätige ägaren tar Will med sig mobilen hem över natten. Allt ställs dock på sin spets när mobilen får en rad mycket obehagliga meddelanden - som kan ha med mord att göra.

Sågad längs med fotknölarna av tyckarna på IMDB och ljumna recensioner av kritikerna har Wounds knappast haft en lysande release. Jag förstår ärligt talat inte varför. Armie Hammer är alltid sevärd och så även här i rollen som Will. Birollerna sköter sig också med kanske den främste företrädaren i Brad William Henke som Eric. Det är inga rollprestationer som kommer ge någon en Oscar direkt, men för genren är de gott och väl över standard.

Wounds främsta kvalitet ligger i manuset. Om det inte vore för att Babak Anvari i ett svagt ögonblick hade valt att överförklara en del skeenden är det här en jäkligt obehaglig film. Bortom de omedelbara chockeffekterna (vilka ofta är snygga) finns här ett underliggande tema av missbruk i allmänhet och alkoholmissbruk i synnerhet som är väldigt stark. Några märkliga dialogval och ovan beskrivna svaga ögonblick i att förklara saker lite väl mycket är manuset en rejäl sak fjärran från många lättviktiga kusiner i genren.

Det här är det första jag ser av Babak Anvari och jag kommer hålla ögonen öppna för fler projekt. Nu ska han tydligen göra en serie om kryptider, vilket kanske inte är det främsta sätt att använda sin talang på. Nåja, den som lever får se.

Betyg: 4- djupgående sår av 5 möjliga

Regi: Vince Gilligan

Manus: Vince Gilligan

Skådespelare: Aaron Paul, Jesse Plemons, Charles Baker mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures Television/High Bridge Productions/Gran Via Productions

År: 2019

Längd: 122 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9243946/

Jesse Pinkman är på flykt. Efter att ha undkommit fångenskap och ett sista möte med sin gamle chef och tidigare vän, Walter "Heisenberg" White, måste Jesse på något vis undvika stadens polis och samtidigt komma fram till en plan för ett nytt liv. Men vänner och bundsförvanter växer inte på träd och att försvinna kostar pengar...

Okej, en epilog till Breaking Bad (2008 - 2013), en av årtiondets bästa tv-serier? Av seriens skapare och utan krystade skådespelarförändringar? Count me in! Samtidigt som jag verkligen uppskattade den här filmen för vad den var fråntar den en del av nämnda seriens sista avsnitt. Jag behöver inte veta hur Jesse agerade efteråt - det räcker med att han är fri att göra precis vad han vill. Jag förstår viljan att knyta samman eventuella lösa trådar, men jag brukar föredra ett lite öppnare slut på mina populärkulturella besattheter. Nåja, Vince Gilligan visar var skåpet ska stå med sin fortsatta karaktärsanalys av en viss Mr. Pinkman.

Föga förvånande är El Camino Aaron Pauls film från bildruta ett. Många bekanta ansikten dyker upp både i tillbakablickar och i nyinspelat material, men det här är Jesses story arc som får ett slut. Både Paul och Gilligan känner karaktären utan och innan och med en längre speltid än ett avsnitt av tv-serien låter de båda Jesse få tid att utvecklas. Om du förväntar dig mer av den snabba och suspensfyllda serie som var originalet blir du kanske besviken. Det här är mer eftertänksamt, tillbakalutat och, återigen föga förvånande, filmiskt.

El Camino är en märklig liten film. Den står upp väl på egna ben som en epilog till serien, men å andra sidan tror jag att många av seriens fans inte riktigt kommer gilla den. Det gör att den hamnar i någon slags limbo. Du måste ha god kännedom om serien för att det här ska vara begripligt överhuvudtaget, men om du har god kännedom om serien kanske du inte gillar den just därför. Själv blev jag positivt överraskad av El Camino. Den må inte vara nödvändig i berättelsens kontext, men Jesse Pinkman är en fascinerande karaktär som jag alltid gärna ser mer av.

Betyg: 4- välfyllda kylskåp av 5 möjliga

FFF Dag 9: Ut med flaggan i topp!

Ännu en festival läggs till handlingarna och jag är mer än nöjd både med sista dagen och med festivalen i stort. Det kanske mest talande för 2019 års upplaga av FFF är hur jämna årets filmer var. Den grå massan med tvåor i betyg uteblev och om jag räknar efter skulle jag inte bli förvånad om att 2019 års FFF har det högsta snittet av de festivaler jag i princip sett allt på. Det lite tråkiga med jämnheten är att den även tycks ha påverkat extremerna. Jag har satt väldigt få ettor och femmor i år jämfört med tidigare, men är ändå glad över att femmor var övervägande de förra.

Innan betygssammanställning och min egen tradition, Skitfint pris, är det i sin ordning att kolla av vad som hände under sista kvällen. Man gick verkligen ut med flaggan i topp nämligen!

Ryan Spindell har varit på festivalprogrammet tidigare. Den gången var det med hans kortfilm The Babysitter Murders  (2015) - en kortfilm som i viss mån är inbakad i hans långfilmsdebut, skräckantologin The Mortuary Collection (2019). Filmens ramberättelse kretsar kring den lokale begravningsentreprenören, Montgomery Dark, i staden Raven's End. Sedd som en lokal boogeyman skyr traktens barn hans hus, men Sam, en ung kvinna i desperat behov av ett jobb, låter sig inte skrämmas. Darks stora intresse är att samla på levnadsöden (eller snarare dödsöden) från de "kunder" som passerar hans bord. När Sam bönar att han ska berätta några av historierna för henne är han något motvillig, men för att veta vad hon ger sig in på faller han snart till föga.

Som form är skräckantologier fantastisk. Utförandet av dessa brukar dock alltid lämna mycket att önska. Vissa struntar i ramberättelsen helt, andra har segment som är klart svagare än andra och röda trådar lämnas ofta i sina nystan. The Mortuary Collection duckar alla dessa fallgropar och är det bästa jag sett i subgenren på många år. Ja, första berättelsen är lite svagare än resten, men den har en poäng att göra som spelar in på handlingen i stort. Clancy Brown är helrätt i rollen som Mr. Dark, en slags cryptkeeper i modern tappning. Bara hans uppenbarelse gör filmen sevärd. Med ett riktigt smart manus, socialkritik och mer än sin beskärda del gore och äckel är The Mortuary Collection något du absolut inte får missa om du gillar skräck. Ryan Spindell visar att han fortfarande är ett framtidsnamn att hålla ögonen på! 5 sedelärande blodbad av 5 möjliga.

Festivalens inofficiella avslut, det där alla kalenderbitare och nattugglor närvarar, var det första avsnittet av rebooten på den klassiska skräckantologifilmen Creepshow (2019). Originalet, i regi av FFF-bekantingen George A. Romero var en av 80-talets mest lyckade antologier - inte minst eftersom man dessutom hade Stephen King vid skrivmaskinen. Jag gillar ju Stephen King och så... för att slå till med århundradets underdrift. King medverkar även i rebooten med en adaption av hans novell Grey Matter (1973).

Grey Matter utspelar sig i en liten håla där det blåst upp till rejäl storm. Timmy, son till lokale hantverkaren Richie, anläder trots stormen till samhällets bensinmack för att köpa öl till farsan. Uppenbart skärrad ber han om hjälp från stadens sheriff och läkare som båda har tagit skydd från stormen på macken. Något är riktigt fel med Richie, något som Timmy inte kan lösa själv...

Grey Matter är en märklig novell att adaptera. Den är en väldigt rakt berättad skräckberättelse utan de riktiga twistarna som en typisk Creepshow-story bör ha. Det var egentligen tänkt att man skulle adaptera King-novellen Survivor Type (1982) som i min mening hade varit ett bättre val. Problemet med den novellen är att den troligen är lite väl utflippad med gore för att passa till ett pilotavsnitt. Kanske till en eventuell säsong 2? Nåja, Grey Matter är inte dålig på något vis, men när man har Kings enorma novellskatt att ösa ur skulle det knappast bli mitt förstaval. Stort plus för Tobin Bell i rollen som sheriff dock!

Då var pilotens andra segment, The House Of The Head av Josh Malerman, en mycket bättre upplevelse. Den handlar om hur en liten flickas dockhus till synes blir besatt av en figur av ett zombiehuvud. Varje gång flickan tittar i huset har något nytt inträffat och hennes familj med dockor har flyttat på sig. Och huvudet kommer närmre och närmre...

Finns det en sak jag tycker är obehaglig så är det levande dockor. Eller ja, saker som lever fast de inte borde göra det är en bättre beskrivning. När det handlar om skräck på film brukar det just betyda dockor. Jag vill inte säga mer än så eftersom historien innehåller flertalet både roliga och kusliga twists. Den lyckades dock trycka på alla mina knappar samtidigt och jag kom på mig själv med att sitta längst ut på stolskanten under större delen av speltiden. Lysande!

Creepshow anno 2019 kommer definitivt bli en höjdare nu i höst. Se den. Det finns inget liknande på tv just nu! 4 dead things that shouldn't move! av 5 möjliga

Då har det blivit dags att summera festivalen i siffror och hylla det som bör hyllas och bua det som bör buas. Sammanlagt såg jag 18 av festivalens 20 nya features samt ett kortfilmspaket:

5

Boyz In The Wood

Swallow

The Mortuary Collection

4

White Snake

His Master's Voice (+)

Extra Ordinary

Here Comes Hell

Mope (-)

Horror Noire

Manriki (-)

Creepshow

3

Blood Machines (+)

Werewolf (+)

The Final Land (+)

The Incredible Shrinking Wknd

The Odd Family: Zombie For Sale (-)

2

Knives & Skin (-)

S He

1

Monument (+)

The Last To See Them

Om vi samlar ihop allt till en fin siffra blir ovanstående: 70/20 = 3,50. Det kanske inte ser ut som en märkvärdig siffra, men eftersom jag gjort några sådana här listor genom åren kan jag generellt säga att allt över 3,0 är bra. Allt över 3,30 är lysande! Stort cred till programläggarna i år! Ja, inte bara till dem utan till alla som jobbar med festivalen. Det har flutit på enormt bra och Maritte Sørensen har vuxit in i rollen som festivalgeneral på ett briljant vis. Jag kan bara applådera och hoppas att hon återkommer nästa år! 

Prisvinnare både från juryn och mig

Det har ju givetvis delats ut en del priser under festivalen också. Jag har tidigare rapporterat om Mélièspriserna som gick till Werewolf (feature) respektive Stigma. Igår tillkännagavs vinnaren av Sirenen för bästa internationella film. Både jag och stora delar av publiken jublade när den helgalna och sjukt roliga Boyz In The Wood plockade hem priset! 

Men, som vi alla vet, är ju Skitfint pris det skitfinaste av priser! Jag väntar fortfarande på att någon ska acceptera en utmärkelse. Någon dag kanske! Nåväl, mina utmärkelser i år går till:

Best Short Film: Avarya
Best Visual Effects: The Mortuary Collection
Best Use Of Original Songs Or Covers: Blood Machines
Best Original Score: Blood Machines
Best Art Direction: The Final Land
Best Editing: Mope
Best Cinematography: The Final Land
Best Adapted Screenplay: His Master's Voice (from the Stanislav Lem novel "His Master's Voice")
Best Original Screenplay: The Mortuary Collection (Ryan Spindell)
Best Directing: Swallow (Carlo Mirabella-Davis)
Best Supporting Actress: The Mortuary Collection (Caitlin Custer)
Best Leading Actress: Swallow (Haley Bennett)
Best Supporting Actor: Boyz In The Wood (Viraj Juneja)
Best Leading Actor: Mope (Nathan Stewart-Jarrett)

Best Picture: Boyz In The Wood