Regi: Aneesh Chaganty

Manus: Aneesh Chaganty & Sev Ohanian

Medverkande: Sarah Paulson, Kiera Allen, Sara Sohn mfl.

Produktionsbolag: Lionsgate

År: 2020

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8633478/

Chloe är en väldigt begåvad 17-årig tjej som på grund av alla sina medicinska problem hemskolas. Som ett resultat är hon i princip avskuren från världen annat än de veckoatliga besöken i den närbelägna staden. När Chloe upptäcker att en av hennes mediciner i själva verket är utskriven i hennes mamma Dianes namn börjar hon ana att allt inte riktigt står rätt till med den så självuppoffrande modern...

Som jag skrev för någon vecka sedan är jag en sucker för snygga posters och om jag hittar något snyggt brukar jag också införskaffa mig filmen ifråga. Det är lite hit or miss. Jag blir besviken lika många gånger som jag blir glatt överraskad, men med Run är det definitivt det sistnämnda.

Sarah Paulson är alltid sevärd och även så här i rollen som Diane. Det här är dock helt klart Kiera Allens film som Chloe. Run är Allens första film överhuvudtaget (bortsett från en obskyr kortfilm) och snacka om genombrott direkt! Det är riktigt synd att den här filmen blev en av alla produktioner som inte fick ett ordentligt släpp på bio i och med covid-19. Det är inte ofta som Hollywood castar en rullstolsbunden skådespelare i en huvudroll (jag kan bara komma på Christopher Reeve i en remake på Rear Window 1998) och Allen lyfter uppenbart från sina egna erfarenheter i rollen. Hennes kemi med Paulson är också enastående och hon blir helt klart ett namn att hålla koll på!

Aneesh Chaganty & Sev Ohanian har skrivit ett manus som är sjukt jäkla spännande. De gör ingen hemlighet att de är inspirerade av Stephen Kings Misery (1990) och refererar både till Derry, Maine och Kathy Bates. Trots att den vane thriller- och skräcktittaren vet ganska omgående vilket håll som Run ska utveckla sig är vägen dit krokig och fylld med twists. Framförallt är Chloe som karaktär en riktigt badass som man direkt fattar tycke för och hejar på.

För diggare av thrillers smartare än genomsnittet och bra skådespel är Run en högtidsstund. Och håll som sagt ögonen på Allen!

Betyg: 4 mommy dearest av 5 möjliga

Regi: Jim Cummings

Manus: Jim Cummings

Medverkande: Jim Cummings, Riki Lindhome, Robert Forster mfl.

Produktionsbolag: Vanishing Angel/New Form

År: 2020

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11140488/

Snow Hollow, en liten skidort i Utahs berg, drabbas av ett bestialiskt mord som tycks ha varit utfört av en mycket stor varg. John Marshall, andreman hos stadens polis, har dock inte bara ett mordfall att tampas med. Hans far, sheriffen, vägrar gå i pension trots att han snart trillar av pinn och hans agressionsproblem blir inte direkt bättre av en arg ex-fru och ett alkoholmissbruk. Det sista han behöver är ett mord till. Just det... det sista han behöver.

Ibland snubblar jag över en filmposter så snygg att den bara fångar mig. Det är väl alla filmposters syfte egentligen, men oftast är de tämligen generiska. Hur som helst var det Snow Hollows poster som drog in mig, men det var att detta blev Robert Forsters sista film som fick mig att stanna kvar. Forster var väl inget household name direkt, men han var med i en massa bra film (däribland av Quentin Tarantino och David Lynch) och han var en av de där underskattade skådespelarna som alltid gjorde bra ifrån sig. Det gör han även i Snow Hollow som den åldrade sheriffen Hadley.

Det här är dock Jim Cummings film raktigenom. Han gör huvudrollen och står för både manus och regi. Jag har alltid gillat Cummings, men ibland försöker han för mycket. Snow Hollow försöker vara dels en skräckthriller och dels en slags Fargo-liknande polissatir. Där Fargo (1996) vet när den ska backa fortsätter dock Cummings lite, lite för långt. Det gör att tonen i Snow Hollow blir ganska ojämn. Därmed inte sagt att den inte är underhållande. Cummings vredesutbrott på allt och alla tillhör filmens höjdpunkter och även om man vill klappa till honom ibland för att han är så oproffsig som polis har man sympati med karaktären John Marshall. Han genomgår också en fin utveckling lite i skymundan under filmens lite korta speltid.

Det finns mycket som jag verkligen gillar med Snow Hollow och om du gillar Fargo och/eller skräckthrillers rekommenderar jag den verkligen. Det är inte på något sätt och vis en perfekt film, men Cummings visar tydligt att han har rum att utvecklas som både manusförfattare och regissör. Ett namn att hålla ögonen på även i de aspekterna alltså.

Betyg: 4- varulvar, finns dom? av 5 möjliga

FFF 2020 Dag 3: Parlamentzombies och varulvar

Jag tror inte det finns något annat filmland som har mig så tudelad som Frankrike. Varje år ser jag ungefär lika delar fantastisk som vedervärdig film från fransoserna. Det finns vad jag kallar "bra och dåligt franskt". Dag 3 av FFF 2020 bjöd på ett exempel av varje. Dagen började dock med wrestlingdramakomedi från Nya Zeeland i The Legend Of Baron To'a (2020).

Fritz återvänder hem till sitt gamla kvarter för att sälja sitt gamla barndomshem. Det är dock enklare sagt än gjort. Kvarteret har gått ner sig rejält sedan han var där sist och styrs nu av ett gäng. Fritz pappa, den numere bortgångne legendariske brottaren Baron To'a, har alltid varit en stor stolthet för grannskapet. När hans gamla mästerskapsbälte stjäls vägrar Fritz farbror gå med på att sälja huset - bältet måste hem först.

Jag har alltid älskat wrestling. Det är en speciell underhållningsform vars lockelse för den oinvigde kan tyckas bisarr, men jag vidhåller att det är en konstform precis som alla andra. Det är våldsam balett med improvisationsteater. Hur kan man inte älska det? Hur som helst är jag knappast ensam om att gilla wrestling. Det är fortfarande en jätteindustri i delar av världen och en kanske lite otippad grupp som alltid haft underhållningsformen i sitt hjärta är folk från Polynesien. Många stora wrestlare har kommit, eller har påbrå, från öarna i Stilla Havet. Ett exempel är familjen Maivia-Johnson med en viss "The Rock" som känd medlem.

The Legend Of Baron To'a visar upp sin kärlek till wrestling samtidigt som den berättar en jäkligt kul historia. Uli Latukefu (som för övrigt ska spela just The Rock i en tv-serie nästa år) är riktigt bra i rollen som Fritz - killen som kom från hooden för att sen glömma bort sitt ursprung och komma tillbaka med ett kvastskaft där bak. Han är en bra actionskådis som definitivt är trovärdig med sin extremt rippade fysik. Kiel McNaughton långfilmsdebuterar som regissör och gör även han ett mycket bra jobb.

Humorn är våldsam, men sällan särskilt blodig. Sen undrar jag vad tusan det är med Nya Zeeland och att låta djur råka illa ut i deras komedier? I en massa filmer jag sett från Nya Zeeland åker djur på stryk till både höger och vänster. Tack och lov med CG, men ändå. Chilla lite!

Jag rekommenderar The Legend Of Baron To'a till alla fans av den speciella humorn som australiensisk och nya zeeländsk film brukar stå för. Den är inte för alla, men jag tror att actionfans kommer ta den till sina hjärtan. Dessutom är det alltid kul att se en film på ett språk man aldrig hört i särskilt stor utsträckning förr då en stor del av dialogen är på tonganska. Coolt! Betyg: 4- kayfabebrott av 5 möjliga

Den första av kvällens två franska filmer, Particles (2019), handlar om hur gymnasieeleven P.A börjar uppleva märkligheter efter ett studiebesök vid partikelacceleratorn i Cern. Och sen händer... stuff, som min podd-kollega Linda skulle sagt.

Kvantfysik både fascinerar och skrämmer mig, vilket gjorde att jag hade sett fram emot den här filmen. Tyvärr är den ett lysande på exempel på vad jag skrev om i inledningen - dåligt fransk. Det här är en fullkomligt sövande historia som i mångt om mycket går ut på att P.A (Thomas Daloz) sitter och stirrar dumt på hur världen förändras runt om honom eller på människor som försöker engagera honom i dialog. Men sånt är inget för P.A inte. Nej, då hade ju filmen kunnat få en handling!

De ansatser som Particles gör för att bygga relationer mellan sina karaktärer leder aldrig någonstans. Vi får till en början följa P.A och hans kompisgäng och deras vardag. Okej, tänkte jag, här etablerar vi karaktärer och interpersonella relationer. Nope. Det mest dramatiska som händer dem emellan (och jag önskar jag hittade på det här) är att P.A och hans bäste vän Mérou hamnar i gräl över att den förre inte vill följa med in till stan och käka tacos. I shit you not... i motsats till vad tacon antagligen hade gjort.

Particles är ett muserande över ingenting. Det är åtminstone en tekniskt kompetent film nog för att rädda den ifrån nollan, men det här är bara totalt slöseri med tid. Betyg: 1 partikulärt tråkig film (ba-dum-dum-dish!) av 5 möjliga.

De franska färgerna fick istället försvaras av kvällens tredje film, Teddy (2020). Teddy Pruvost (Anthony Bajon) är en ung man som valt att skippa gymnasiet för att jobba med vad för slags arbete han nu kan få. Annars tar han hand om sin neuropsykiatriskt sjuka mor och försöker hålla sin morbror på rätt sida lagen. Hans ljus i tillvaron är flickvännen Rebecca, men då hon snart tar studenten är deras framtid osäker. Området där Teddy bor verkar dessutom ha en varg lös som går efter fårflockarna. En kväll blir Teddy biten av... något, och hans redan bubblande frustration hittar nya utlopp...

Varulvsberättelser är lite som vampyrhistoriernas lillebror. Båda handlar om beroende och behov (blod eller behov av att släppa ur djurisk ilska) hos legendariska varelser, men där vampyren i sin moderna form är "elegant och belevad" är varulven fortfarande en best. Det gör i förlängningen att det inte görs lika många filmer om varulvar som vampyrer för hur varierar man berättelserna egentligen? Teddy har svaret på detta med sin lika delar body horror som kärlekshistoria.

Anthony Bajon står för den bästa rollprestationen i festivalfilmerna hitintills som Teddy. All frustration som karaktären känner speglas genom kroppsspråk och blickar för att sen explodera i utbrott av både verbala och fysiska slag. Den klasskamp som genomsyrar Teddy funkar också väldigt bra. Teddy har helt klart inlett ett förhållande långt över sin egen sociala status och med detta kommer det problem. Bajons kemi tillsammans med Christine Gautier (Rebecca) är också väldigt fin och trovärdig.

Den enda anledningen till varför Teddy inte får full pott är på grund av något så tråkigt som specialeffekterna. Filmens sista akt hade verkligen mått bra av att ha en lite större budget för vissa scener för att just skildra den nästan påträngande ilskan i berättelsen. Om du gillar coming-of-age-filmer med skräckförtecken är dock Teddy ett säkert kort. Det är inte för intet som den fick ett speciellt omnämnande av juryn i Cannes. Det händer inte varje dag för en skräckrulle. Betyg: 4+ mångalna tonåringar av 5 möjliga.

Det skulle dock bli ännu bättre än Teddy. Kvällen avslutades med den film jag kanske skrattat mest åt i år. Den taiwanesiska zombiekomedin Get The Hell Out är lika delar politisk satir som total komisk galenskap. Filmen låter oss följa parlamentsäkerhetsvakten Wang You-wei som blir en osannolik hjälte när han skyddar ett gäng journalister från att få spö av Hsiung Ying-ying, en svinförbannad parlamentsledamot som försöker stoppa öppnandet av en kemfabrik. Ying-ying tvingas avgå från sin post, men ser You-wei som en arvtagare som hon kan manipulera. Det visar sig snart att Ying-ying hade rätt - kemfabriken är farlig då den sprider en ny variant av rabies...

Ja, jisses, var börjar man? Taiwans politiska situation med Kina är så komplicerad att jag inte tänker ge mig in på att försöka förklara den, men Get The Hell Out är en sanslös drift med allt vad politiskt maktspel heter. Den trampar gasen i botten och släpper inte upp den förrän eftertexterna rullar. Precis som i The Legend Of Baron To'a finns här gott och wrestlingreferenser fast här uppblandat med allt ifrån referenser till klassiska zombiefilmer till japanska rollspel. Det är riktigt, riktigt over-the-top och jag älskar det! Bruce Hung och Megan Lai har sjukt bra komisk timing i sina respektive huvudroller och manuset är förvånansvärt smart. Tempot är som sagt i 180 och det finns inte en död sekund bland zombieattacker och splattereffekter.

Get The Hell Out knockade mig fullständigt. Träffar den rätt alla gånger? Nej, men med så mycket innehåll som formligen kastas på oss hade jag inte förväntat mig det heller. Zombie- och splatterdiggare får sitt lystmäte och fans av svart komik har också väldigt mycket att hämta här. Tur att jag är både och. Betyg: 5 bitska debatter av 5 möjliga.

Ikväll screenar jag polska Marygoround, kollar in retrospektet med Ginger Snaps och avslutar med lite kortfilm samt den indonesiska skräckrullen The Queen Of Black Magic. För er med immunförsvar anordnar FFF Ginger Snaps-visningen med kortfilmer på Kino klockan 19:00. Spökvandring utlovas också. Jag upprepar vad jag skrivit innan, be safe and respectful.

Regi: Aaron Sorkin

Manus: Aaron Sorkin

Medverkande: Eddie Redmayne, Sacha Baron Cohen, Mark Rylance mfl.

Produktionsbolag: Dreamworks Pictures/Amblin Partners/Cross Creek Pictures mfl.

År: 2020

Längd: 129 min

Land: USA/Storbritannien/Indien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1070874/

När flera högprofilerade protestledare ställs till svars för att ha satt igång kravallerna under Demokraternas konvent i Chicago 1968 är det mer än bara deras egen frihet som står på spel. Hela landet ser på när en av de mest bisarra rättegångarna i amerikansk historia avhandlas.

En av de kanske mest försenade filmerna de senaste 30 åren har äntligen släppts. Det har varit så många touch and goes med Chicago 7 att jag hade förpassat den till någon dunkel vrå i sinnet. När Steven Spielberg släppte projektet 2007 dröjde det alltså ytterligare 13 år innan Aaron Sorkin plockade upp bollen och fick den här spännande berättelsen gjord. USA:s nutidshistoria är alltid intressant och det verkar finnas en nästintill outsinlig brunn att ösa ur när det gäller dramatiska narrativ från 60-talet, inte minst när det kommer till kraveller.

Just de här kravallerna var jag inte så bekant med, så det är alltid kul att få en lektion i nutidshistoria via filmmediet. Aaron Sorkin har dessutom gjort sin research och även om filmen inte är hundra procent korrekt visade det sig vid min källkritiska granskning att vissa delar var ännu knäppare än det som skildras. Sorkin, Oscarsbelönad manusförfattare, kan nog räkna med ännu en nominering för ett manus som formligen flyger förbi trots sin längd på över två timmar. Han är en mästare på att hålla igång en story och hitta rätt ton.

Sorkin har hjälp av en fantastisk ensemble med bland andra Eddie Redmayne, Sacha Baron Cohen, Mark Rylance, Joseph Gordon-Levitt, Frank Langella och Michael Keaton. Det är troligen årets mest stjärnspäckade film. Alla är förstås riktigt duktiga på vad de gör, men om jag skulle välja ut en eller två blir det Cohen (som det tog halva filmen innan jag kände igen) som antietablissemangshjälten Abbie Hoffman och Frank Langella som den extremt osympatiske domaren Julius Hoffman.

Sorkin berättar en historia där det inte råder någon tvekan om vems sida han står på, men samtidigt drar han sig inte för att visa upp de kanske mindre hedersvärda aspekterna av de åtalade heller. De skildras som kompletta karaktärer, med fel och brister, men oavsett vad man tycker om dem står det klart att de håller på att bli mer eller mindre oskyldigt dömda.

Som sagt, Sorkin har tagit sig lite friheter här och där, men inget som är av jättestor betydelse. Vissa saker blev kanske lite fort överspelade (såsom Bobby Seales chockerande bokstavliga munkavling i rätten), men såvitt jag kan se är det här en bra representation av rättegången som sådan. Att det är ett förbaskat spännande rättegångsdrama hjälper också till. Det lär regna nomineringar och priser över Chicago 7. Det är den väl värd.

Betyg: 4 fight the power av 5 möjliga

Regi: Antonio Campos

Manus: Antonio Campos & Paulo Campos (baserat på Donald Ray Pollocks roman)

Medverkande: Robert Pattinson, Haley Bennett, Tom Holland mfl.

Produktionsbolag: Nine Stories Productions

År: 2020

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7395114/

En "släktkrönika" av ett slag låter oss följa en samling människor i södra Ohio och västra West Virginia från andra världskrigets slut till 60-talets senare hälft. Personerna i de två småstäderna kopplas samman av en rad händelser som tycks leda fram till sanningen att onda gärningar endast föder fler onda gärningar. Även bland svavelosande predikanter och fromma kristna är Djävulen en ständig följeslagare, men kanske kan nästa generations innevånare, med den föräldrelöse Alvin i spetsen, bryta cirkeln?

Efter att ha sett den här filmen refereras till åtskilliga gånger på de filmforum jag hänger på de senaste veckorna kändes det som att jag var tvungen att se den. Det är en mäktig saga av till synes ganska slumpmässiga händelser som bröderna Campos har adapterat från Pollocks prisbelönta roman med samma namn. Just "slumpen" tycks vara det genomgående temat i filmen. Det kvittar hur många goda handlingar du gör - när du ställs inför ett val gällande liv eller död kommer du agera i egenintresse. Det är nästan lite tragikomiskt att den ende som väljer en altruistisk utgång i en sådan situation är en spritt språngande galning.

Med detta huvudtema kan man tycka att mörkret och det cyniska skulle bli övermäkigt, men Campos lyckas snarare fånga det absurdistiska i livets vägskäl. Det är alltid intressant och framförallt har det både en riktig pay-off och är välspelat som tusan. Med en cast med några av dagens mest omtalade unga (främst manliga) skådespelare är The Devil All The Time mycket möjligt en ensemblefilm vi kommer se tillbaka på om några år som en milstolpe i många av dessa skådisars karriärer.

Detta gäller framförallt Tom Holland som gör sin första stora dramaroll här. Han visar verkligen att han är ett framtidsnamn och kastar sig med huvudet före in i rollen som vår protagonist Alvin Russell. Han har väldigt bra draghjälp av Robert Pattinson som den ytterst slemmige predikanten Teagardin och Bill Skarsgård som Alvins far (det vill säga i filmens öppningakt som utspelar sig runt krigsslutet) Willard. Bland de kvinnliga skådespelarna märks framförallt Riley Keough som femme fatalen (bokstavligen talat!) Sandy.

The Devil All The Time hade gärna kunnat tajtats till lite för att fungera ännu bättre. Det behöver vara en lite längre film för att kunna göra sin poäng, men en kvart hade man kunnat skala bort för att få bättre flyt i berättandet. Vissa bihandlingar är också något utdragna utan att ge ordentlig utdelning, såsom den om seriemördarparet Sandy & Carl. Vi förstår vad de håller på med redan från första scenen de delar tillsammans, men det ska smygas och smusslas för en reveal som egentligen inte ger så mycket annat än att fungera som setup till filmens slutkläm. Slutklämmen är för övrigt smått briljant eftersom den inte skriver tittaren på näsan.

Det här är dock en väldigt bra film. Välspelad, välskriven och med den där americanadoften som jag uppskattar så mycket! Rekommenderas om ni har lite tid över!

Betyg: 4 slemmopredikanter av 5 möjliga

Regi: Jeff Orlowski

Manus: Jeff Orlowski/Davis Coombe/Vickie Curtis

Medverkande: Tim Kendall, Aza Raskin, Justin Rosenstein mfl.

Produktionsbolag: Exposure Labs/Argent Pictures/The Space Program

År: 2020

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11464826/

Jeff Orlowski samlar avhoppade röster från de största sociala medieföretagen på planeten för att utröna om Facebook, Twitter och alla de andra egentligen är något bra eller något dåligt?

För någon som arbetar med ungdomar dagligen har skiftet de senaste åren blivit uppenbart - gymnasiegenerationen idag kommer inte ihåg en värld som inte var genomsyrad av sociala medier. Det är en realitet som vi måste förhålla oss till. Att försöka få "bort" verktygen är inte ett alternativ. De genomsyrar vår värld i samtliga åldersspann och därför är det också viktigt att förstå hur de verkligen fungerar. Därför är Jeff Orlowskis dokumentär otroligt viktig, om än med sina brister.

Det är alltid svårt att undersöka nu verkande företag. Anställda kommer inte komma ut och berätta sin syn på saken och när man "bara" har folk som medvetet eller ofrivilligt lämnat nämnda företag som språkrör blir bilden något skev. Orlowski kommer dock undan lindrigare än många dokumentärfilmare som försöker sig på det här konststycket i och med att han fått tag i några riktiga höjdare som arbetade på de allra högsta nivåerna.

Dokumentären varvar intervjuer med dessa före detta anställda med ett fiktivt narrativ där vi får följa en amerikansk medelklassfamilj och deras förhållande till sociala medier. På ytan kan detta drag verka något löjligt, men jag tror att genom illustrationen av problematiken så kommer också fler ta den till sig. Det jag saknar något är de positiva aspekterna med sociala medier. De nämns i förbifarten, men Orlowski stannar aldrig upp och reflekterar över dessa. Avslutningen känns också något utdragen.

Själv är jag kluven till användningen av sociala medier. Jag publicerar en massa saker på Facebook hela tiden (däribland de här posterna), men ser ändå till att jag inte sitter för länge åt gången. Anledningen är enkel - jag vet själv hur jäkla uppslukad man kan bli av medieströmmen och har blivit det flera gånger. Det mest oroande som The Social Dilemma visar upp är att den yngre generationen inte har den förankring i "världen innan" som folk som växte upp utan sociala medier har. De har av naturliga skäl ingenting att jämföra med. Vad detta kommer ha för långtida effekter, såväl politiska som personliga, kan bara tiden utvisa.

Betyg: 4 filmer jag kommer använda i undervisning av 5 möjliga

Regi: Il Cho

Manus: Il Cho & Matt Naylor

Medverkande: Ah-In Yoo, Shin-Hye Park, Hyun-Wook Lee mfl.

Produktionsbolag: Zip Cinema & Perspective Pictures

År: 2020

Längd: 98 min

Land: Sydkorea

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10620868/

Universitetsstudenten Oh Joon-woo vaknar en morgon upp till att hela hans stadsdel, kanske hela världen, har drabbats av ett snabbspridande virus som gör de infekterade enormt aggressiva. Med en hel lägenhetsförort ute efter blod (bokstavligen, eftersom de gillar att käka folk) ser läget extremt dystert ut för Oh. När allt hopp verkar vara ute får han dock kontakt med en överlevande i byggnaden mittemot, den vackra Kim Yoo-bin.

Det är inte bara jänkarna som gör remakes av franska filmer tydligen. Il Chos #Alive är en ganska klar ganska klar ripoff på 2018 års The Night Eats The World, men jag måste säga att jag föredrar den här versionen. Mycket har med igenkänningsfaktor att göra. Vi kan nog alla åtminstone föreställa oss livet i isolation och karantän efter 2020 och det gör mycket för #Alive.

Huvudrollsinnehavarna är dessutom förbaskat charmiga båda två. Joon-woo (Ah-In Yoo) är inte den skarpaste kniven i lådan, men kompenserar detta med en sällan skådad överlevnadsinstinkt. Kombinera detta med Yoo-bin (Shin-Hye Park) och hennes totala badass utstrålning och du har ett lyckat koncept.

När det gäller zombierullar (även om "z-ordet" aldrig nämns) handlar det dock till syvende och sist om hur de levande döda porträtteras. #Alives version av dessa är väldigt lyckad måste jag säga. De är inte de klassiska hasande zombierna vi sett i Romeros filmer och inte heller enbart de hypersnabba sprintlöparna som blev mer populära under 2000-talet utan någonstans i mitten. Att Il Cho gett dem förmågan att klara av vissa simpla saker, såsom att öppna dörrar och klättra, gör dem också mer än lite creepy. Specialeffekterna är bra och blodet sprutar i all sin röda prakt.

Den enda större kritik jag har mot #Alive ligger på manussidan. Här finns några plot holes som är svåra att ignorera och slutet känns lite väl kort och avhugget. Den samhällskritik som genomsyrar de bästa filmerna i genren lyser också med sin frånvaro, förutom några galghumoristiska jabbar mot sociala medier. Om du gillar zombierullar i allmänhet kommer du dock gilla #Alive. Det är definitivt en av de bättre filmerna i genren de senaste åren.

Betyg: 4- zombieparkoursprinter av 5 möjliga

Regi: Egor Abramenko

Manus: Oleg Malovichko & Andrei Zolotarev

Medverkande: Oksana Akinshina, Fedor Bondarchuk, Pyotr Fyodorov mfl.

Produktionsbolag: Art Pictures Studio/Fond kino/Hype Film mfl.

År: 2020

Längd: 113 min

Land: Ryssland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11905962/

Sovjet, 1983. Konstantin är den ende överlevande från en fruktansvärd olycka med en rymdkapsel. Det blir snart uppenbart att allt dock inte står rätt till med honom. Framförallt läker hans skador mycket snabbare än vad de borde och han kan inte komma ihåg något runt olyckan. När han visar sig vara mindre än samarbetsvillig tillkallas psykologen Tatyana Klimova som snart inser att Konstantin inte har återvänt från rymden ensam...

Rysk sci-fi är inte något man ser varje dag på våra breddgrader så när Sputnik droppade var jag minst sagt nyfiken. Varför den har titeln som den har när den inte handlar om Sputnik-programmet vette fanken, men jag måste säga att jag blev väldigt positivt överraskad. Det här kanske inte är världens mest originella historia, men det gör ingenting när den är så här pass välgjord.

Valet att sätta filmen under Sovjettiden är ett genidrag. Många av de gamla imponerande byggena står kvar än idag och jag, som arkitekturnörd, gillade all gammal öststatskitsch. Det gör också att filmen får en tidlös kvalitet. Den behöver inte falla tillbaka på tekniska prylar då det mest avancerade som används av forskarteamet är VHS. De specialeffekter som används handlar först och främst om varelsen som bor inom Konstantin och jäklar vad man lyckats med designen! Varelsen ser utomjordisk ut i ordets rätta mening och dess symbiotiska och/eller parasitiska förhållande med Konstantin ger tillfälle för en del slafsig body horror.

Skådespelarna gör också bra roller, i synnerhet Oksana Akinshina som Klimova. Jag kände inte igen henne först eftersom jag inte tror jag sett henne i något efter hennes extremt drabbande genombrottsroll som Lilja i Lilja 4-ever (2002), men hon visar återigen att hon kan bära en film. Hennes samspel med Fedor Bondarchuk funkar riktigt bra.

Sputnik är absolut en genrefilm jag kan rekommendera till fansen. Slutet känns lite framhastat, men just nu är jag så svältfödd på bra sci-fi att jag mest känner feed me more!

Betyg: 4- slemmiga uppstötningar av 5 möjliga