Regi: Mario Bava

Manus: Mario Bava/Filippo Ottoni/Giuseppe Zaccariello  

Medverkande: Claudine Auger, Luigi Pistilli, Claudio Camaso mfl.

Produktionsbolag: Nuova Linea Cinematografica

År: 1971

Längd: 84 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0067656/

Efter att en förmögen gammal dam mördas av sin make samlas släktingarna för att komma fram till vem som äger det natursköna området. Någon tänker dock inte låta diskussioner avgöra vem som får arvet och en och en börjar de närvarande att dö.

Mario Bava är ett av de viktigaste namnen i 60- och 70-talets italienska skräckvåg. Hans filmer låg till stor del som grund för giallo-genren och även andra regissörer, exempelvis Ruggero Deodato, har nämnt honom som inspirationskälla. I USA såg Sean S. Cunnigham Bavas verk och baserade sin klassiska slasherserie Friday The 13th på delar av hans filmografi. Bland annat lyfte han en scen till första installationen i serien direkt från den här filmen. Fråga bara Kevin Bacon...

Problemet med de flesta av Bavas filmer är att tiden sprungit ifrån dem. Gällande Twitch Of The Death Nerve (som utanför Storbritannien och USA hade den mycket mer logiska titeln Bay Of Blood) märks det inte minst gällande de tekniska aspekterna. Specialeffekterna tar tittaren rakt ur den ändå ganska seriösa ton som filmen vill hålla för övrigt. Å andra sidan finns här många av de klassiska ingredienserna för giallo. Det är inzoomningar på ögon, kurviga kvinnor och ett soundtrack som egentligen är sju resor bättre än resten av filmen.

Den har också något som jag inte kunde sätta fingret på tills jag läste att Bavas mentor, den legendariske filmskaparen Roberto Rossellini, hade mer än ett finger med i själva filmandet. Enligt rapporter skulle även Fellini ha varit med på ett hörn. Hur det än är med den saken så finns här vissa scener som har en sådan fantastiskt stor kvalitetsskillnad mot resten att det vore kul att se hur en version enbart filmad av Rossellini skulle tett sig.

Allt ovanstående gör Twitch Of The Death Nerve till en av de mest splittrade filmer jag sett. Briljans blandas med amatörmässiga utföranden. Den är dock av filmhistoriskt intresse och för diggare av italienskt övervåld är den fortfarande sevärd.

Betyg: 3 dödsnerver av 5 möjliga

Chockerande idag?:  Egentligen inte. Lite mer närgånget än gemene thrillerserie på tv.

Förbjuden i:  Australien, Tyskland, Norge, Kanada (Ontario), Storbritannien

Fortfarande förbjuden i: Sedan 2009 frisläppt i samtliga ovanstående länder.

FFF 2016 Dag 10 - 11: En hummer, en wrestlare och en osynlig man

Fredagen blev festivalens sista dag för min räkning. Jag hade hemskt gärna sett filmerna som gick på den avslutande dagen också, men när dygnet bara har 24 timmar och en av mina bästa vänner gifter sig fanns det helt enkelt inte någon tid. Nåväl, fredagen präglades av två filmer som blickade bakåt mot mer namnkunniga föregångare, men som ändå försökte göra något nytt med materialet. Först ut var den kanadensiska The Unseen (2016).

Bob lämnade sin familj för ett antal år sedan och drog sig tillbaka till en liten håla där han arbetar på ett sågverk. När hans dotter börjar hamna på glid tvingas han dock tillbaka till staden och sin ex-fru, nu boende med ny partner. Samtidigt håller anledningen till Bob lämnade sin familj bokstavligen på att få honom att tyna bort. Bit för bit håller Bob på att bli osynlig.

Okej, jag kanske är lite hårdare mot den här filmen än gemene man kommer vara, men The Invisible Man (1933) har alltid varit en av mina favoriter bland de klassiska Universal-skräckfilmerna. Trots sin betydande ålder är den fortfarande ett tekniskt mirakel i form av specialeffekter och med Claude Raines i huvudrollen kan man aldrig gå fel. Det krävs alltså rätt mycket för att imponera på mig med historier om osynliga män. The Unseen lyckas... bitvis.

Geoff Redknap, sedan många år en stor talang i andra filmproduktionsroller, har i sin första långfilm verkligen lyckats fånga det mänskliga hos sina karaktärer. Aden Young (Bob) är en klassisk nordamerikansk arbetarklasshjälte som hämtad ur en låt av Bruce Springsteen och Julia Sarah Stone är mycket bra i rollen som hans struliga tonårsdotter. Som ofta anlitad specialeffektsmakare och sminkör är Redknaps visuella presentation av osynligheten också imponerande. Visserligen är merparten troligen gjort med CG, men designvalen är verkligen lysande gjorda.

Tyvärr är The Unseen en lite för långsam film för sitt eget bästa och kastar ut en del bihistorier som aldrig leder någonstans. Jag ställer mig också lite frågande till hela den sekundära konflikten och kände att man borde löpt linan ut och fokuserat på familjens problem istället. Redknap är dock ett namn att hålla ögonen på i framtiden. Med sitt tekniska kunnande och förståelse av karaktärer kan han bli något riktigt stort i genren. 3+ revbensbrott av 5 möjliga.

Kvällens andra film, Kaijyu Mono (2016), föregicks av att det förskräckliga hummermonstret Lobstra invaderade Kino. Lobstra hade under veckan hotat med att dyka upp och förstöra den stad av kartonghus som konstruerats inför visningen. Han hade dessutom passat på att skicka en känga (eller klo) till Harley Rage - en av Sveriges främsta wrestlare med flera titlar på sitt CV. Vad hummermonstret inte hade räknat med var att han skulle mötas av Rage själv! Lunds första wrestlingmatch följde där Harley Rage besegrade Lobstra med en enkel body slam. Om det blev hummerfest efteråt förtäljer inte historien! Hela rasket finns filmat och utlagt på festivalens Facebooksida.

Kaijyu Mono handlar som en ren tillfällighet om hur ett stort monster vaknar till liv och ställs mot en kemiskt förstorad wrestlare. Deras strider om Tokyo gör snart wrestlaren till en superstjärna, men kommer han kunna hålla fötterna på jorden?

Jag gillar japansk monsterfilm. Jag gillar wrestling. Jag borde älska det här. Ändå är det något som skaver. I motsats till förra årets höjdare, Love & Peace (2015), som var en hyllning till kaijyu-film som samtidigt spelade på mina känslosträngar som en galen japansk Jimmy Page, försöker Kaijyu Mono alldeles för mycket. Det känns som att Minoru Kawasaki vill få in så många laughs-per-minute som möjligt, vilket gör att högt blandas med alldeles för mycket lågt. Sen är det visserligen kul att se en wrestlingfavorit som Kota Ibushi göra sina moves i jätteformat, men till syvende och sist hade jag mycket större förhoppningar på den här filmen än vad den levererade. Den är bitvis riktigt underhållande, men alldeles för ojämn för högre betyg. 2+ 450-splashes av 5 möjliga.

Festivalens sista dag spenderade jag som sagt annorstädes och kan således inte recensera de tre filmer som visades då. Värt att notera är att vinnaren av festivalens eget pris för bästa internationella film, The Siren, blev amerikanska Diverge (2016) - en film jag definitivt kommer lägga in om screener för. Mer om den vid ett senare tillfälle alltså. Dearest Sister (2016) fick ett hedersomnämnande i samma veva, vilket jag kan skriva under på. Även om det knappast var festivalens bästa film är det alltid kul att se nya filmländer komma fram och extra kul är det att landets enda genreregissör är kvinna. Vi behöver fler kvinnliga filmskapare rent generellt så när ett nytt land börjar göra film och en av landets ledande regissörer är just kvinna är det ett gott tecken!

På kvällen delades också det stora Méliès d’Or-priset ut i både lång- och kortfilmsklasserna. Ingen av filmerna hade screenats i förväg i Sverige, men speciellt långfilmsvinnaren, fransk-belgiska Grave (2016), verkar ytterst intressant. På kortfilmssidan knep The Frozen Eye priset.

Imorgon avslutar jag årets festivalrapportering med den sedvanliga krönikan samt utdelning av Skitfint pris!

FFF 2016 Dag 8: Puckjävel! (och finstämt animerat)

När jag var fem år gammal fick jag en av min barndoms mest älskade leksaker - ett bordshockeyspel. Jag spelade tills jag blev så bra att folk inte ville möta mig i annat än matcher som varade i fem minuter. Tills dags dato är jag obesegrad i matcher upp till nio mål. Igår anordnade FFF en bordshockeyturnering... i matcher om fem minuter. Mitt tappra Sverige mötte de finska lejonen i tre matcher. Hur det gick? Tja, som det brukar gå när Sverige spelar mästerskap i lagidrott - en uddamålsförlust, en fullkomlig krossvinst och en oavgjord. Det som grämer mig är den sistnämnda där jag hade en puckjävel i stolpen med två sekunder kvar. Om den hade suttit hade jag vunnit turneringen. Nu blev jag trea. Jag kan i alla fall luta mig mot att jag fortfarande är obesegrad i matcher upp till nio. Men fan... puckjävel! (Nej då, jag är ingen tävlingsmänniska, hur kan ni tro det?)

I och med att jag sköt stolpe ut på Stadshallen missade jag också den fransk-spanska animerade filmen Psychonauts: The Forgotten Children (2015). När jag idag såg den som screener på min i jämförelse futtiga tv-skärm önskar jag att jag sett den på duk istället. Innan filmen prisades filmerna som vunnit Lunds Méliès d'Argent. De nominerade de respektive klasserna var:

Långfilm

Don't Knock Twice (Storbritannien, 2016)

Bieffekterna (Sverige, 2016)

Shelley (Danmark/Sverige, 2016)

Tank 432 (Storbritannien, 2015)

K-Shop (Storbritannien, 2016)

The Open (Frankrike/Belgien/Storbritannien, 2015)

Kortfilm

Macabre (Portugal, 2015)

Sputnik (Spanien, 2016)

Juliet (Frankrike, 2015)

The End (Frankrike, 2015)

Mr. Sand (Danmark/Belgien, 2016)

Adam Peiper (Spanien, 2015)

Voltaire (Belgien/Nederländerna, 2015)

Juryn valde K-Shop som vinnaren i långfilmsklassen med motiveringen: "A bizarre and deeply disturbing confrontation with a violent racist society, a story that keeps evolving, and with excellent and realistic acting from the main character down to the extras." Jag hade hellre sett Bieffekterna som vinnare, men är inte helt missnöjd ändå. Tillsammans med nämnda film och Don't Knock Twice var K-Shop nummer tre i trion bästa nominerade filmer.

Kortfilmsklassen vanns av Macabre med motiveringen: "A dark and evocative surreal animation with Kafkaesque references and an intense score.". Som stor beundrare av Kafka tyckte jag de nämnda referenserna mest kändes krystade och hade helt klart hellre sett Juliet eller möjligtvis Sputnik som vinnare. Kanske kan man lobba för en juryplats nästa år?

Filmen som visades efter utdelningen var som sagt den något förvirrande döpta Psychonauts: The Forgotten Children. För mig är Psychonauts ett fantastiskt datorspel som jag väntat på skulle få en animerad filmversion. Besvikelsen blev dock kort när jag sögs in i den fantastiska värld som Pedro Rivero och Alberto Vázquez presenterar. Baserad på den senares graphic novel handlar Psychonauts om en rad antropomorfiska djur levande på en ö mitt ute i ingenstans. En gång i tiden var ön vacker och full med liv och växtlighet, men efter en industriolycka är det mesta grått och öde. Dinky tänker inte låta ön förstöra hennes liv utan ger sig tillsammans med sina vänner ut efter ett sätt att ta sig därifrån. Vakande över dem finns den mystiske Birdboy, Dinkys kärleksintresse, som gömmer något fasansfullt inom sig...

Det här är så bra att jag inte vet var jag ska ta vägen. Till en början blev jag lite misstänksam över den väldigt hackiga berättarstrukturen, men när designen, färgvalen och ljudet verkligen drar in en i filmen kunde jag bara kapitulera. Tecknarstilen ser ut som en blandning mellan hur jag tänker mig Tim Burtons mardrömmar och 80-talets Don Bluth. Det är inte den enda beröringspunkten med Bluth som står att finna heller. Bluths filmer låg alltid på gränsen till vad som kunde tänkas att småbarn skulle kunna se utan att bli alltför rädda. Psychonauts balanserar också på denna linje, men till skillnad från Bluth så trillar den ofta över till den mörkare sidan. Jag rekommenderar inte den här filmen för barn!

Även om ramberättelsen är ganska rak är tematiken tung. I en mån eller annan måste de flesta karaktärer kämpa mot beroende av ett eller annat slag, om det så är droger eller socialt beroende. Jag kände dock aldrig att jag blev skriven på näsan utan filmen presenterar dessa inslag surrealistiskt som paradoxalt nog också blir mer konkreta av detta tilltag. Vissa scener är fruktansvärt obehagliga.

Psychonauts är en förbaskat vacker film att titta på och förlora sig i. För er som gillar animation och inte är under 15 år rekommenderar jag den verkligen. Om du kan se den på duk, gör det. Gör inte om mitt misstag. Puckjävel... 5 kopparletande råttor av 5 möjliga.

Kvällen avslutades med celebert besök i och med Mats Näslunds medverkande inför visningen av hockeydokumentären Ice Guardians (2016). För er som är sportanalfabeter är Näslund en av Sverige främsta hockeyspelare genom tiderna, med bland annat en lång NHL-karriär bakom sig. Det var just detta som han också svarade på frågor om i den inledande frågestunden. Ice Guardians handlar först och främst om den så kallade "enforcer-kulturen" - det vill säga spelare som sätts på isen för att skydda lagets stjärnor och att oftare än inte slåss med motståndarlagets enforcers. Vad är det som driver dessa män till att ta den här rollen?

Jag måste säga att jag kände ett visst släktskap med hockeyslagsmålskämparna i filmen. En fighter är en fighter oavsett sport och jag kände igen mycket av exempelvis den inofficiella uppförandekodexen från min egen träning som kampsportare. Likaså, många enforcers beskrivs som väldigt lugna och trevliga utanför plan. Det är min upplevelse av kampsportare med - kan du slåss vet du också vilka risker det innebär och att det finns en tid och plats för fysiskt handgemäng och när du låter bli. Det blir som en sport inom sporten och mycket riktigt visar filmen också hur spelarna tränar boxning, jujutsu och andra kampsporter.

Filmen tar också klar ställning för att enforcer-kulturen behövs - inte som ett publikspektakel utan som ett sätt att förebygga skador. Efter att hårdare straff för slagsmål infördes har nämligen antalet allvarliga skador ständigt ökat i NHL. Enforcers spelade en viktig roll i att screena ut de som ville skada lagkamraterna och slog dem helt sonika på käften.

Ice Guardians balanserar sina för- och motargument, men driver helt klart en tes. Det är också en mycket nordamerikansk dokumentär till stilen då ämnet förvisso är mycket intressant, men där upprepningarna blir lite för mycket ibland. Det blir väldigt många intervjuer där folk i princip säger samma saker. Riktigt intressant blir det inte förrän man börjar prata om risker och belöning med enforcer-rollen. På det hela taget en intressant dokumentär som skulle tjänat på att inte vara så snackig. 3+ cross-checkings av 5 möjliga.

Ikväll går jag på en helafton som bevistas av min och många andra mäns tonårskärlek Christina Lindberg. Svensk kult på duk med Anita - ur en tonårsflickas dagbok (1973), klockan 19:00 på Kino.

FFF 2016 Dag 7: Det var bara en längdhoppsgrop

Jag har efter igår sett hälften av alla skräckfilmer producerade i Laos. Det betyder att jag sett en laotisk film. Med en samlad produktion på 13 filmer överhuvudtaget är det lilla asiatiska landet inte en jätte på filmmarknaden direkt. I Dearest Sister (2016) fick jag således en tämligen unik inblick i ett filmland under utveckling.

Nok flyttar från en liten by på landsbygden för att ta hand om sin kusin Ana i huvudstaden Vientiane. Ana har gift sig rikt med en estländsk affärsman, men då han reser väldigt mycket behöver hon någon som håller henne sällskap. Ana håller nämligen på att bli blind, men litar inte på husets övriga personal. Nok inser snart att det är något annat som står galet till. Varför skadar hennes kusin sig själv och vad är det hon verkar se som ingen annan ser?

Mattie Do har gjort båda de laotiska genrefilmerna och är således landets enda riktiga representant för den här typen av berättelser. Det närmsta jag kan hitta som beskriver hennes stil är äldre indonesiska skräckrullar (ja, de som alla ser... bra där), men Do har tydliga influenser från framförallt Japan i sitt sätt att regissera skräckscenerna i sig. Jag förstår att man som landets enda skräckfilmsregissör kanske inte kan ta ut svängarna direkt, men det är just det som är problemet med Dearest Sister. Den spelar mer som en dramafilm med vissa övernaturliga element än en regelrätt skräckfilm. Do gör bra ifrån sig i båda avseenden, men hon är trots det en klart bättre skräck- än dramaregissör.

Manusmässigt skulle filmen behöva kortas ner en del, alternativt haft annat tempo. Långa stunder händer det inte så mycket och jag fick en känsla av att jag tittade på någon asiatisk version av Strindberg då och då. För er som inte vet så är detta inte en bra sak för mig. Sen kommer det scener där berättandet blixtrar till, vilket gör för en väldigt ojämn film. Jag hoppas att Do fortsätter göra den här typen av film men att hon vrider upp skräckelementen både ett och två snäpp. Det här är nämligen väldigt lovande, men inte riktigt där än. 2+ lotterivinster av 5 möjliga.

Kvällens stora begivenhet var den dubbla dosen UFO-film som besökarna fick ta del av. Först ut var Michael Cavanagh och Kerstin Übelackers dokumentär om UFO-Sverige, Ghost Rockets (2015). Som 14-årig grabb var jag prenumerant på föreningens nyhetsbrev och slukade med fascination allt som gick att få tag i om fenomenet via det lokala biblioteket, däribland de "spökraketer" som siktades över stora delar av Sverige 1946. Cavanagh och Überlacker följer föreningens arbete med att sätta samman en expedition till en avlägsen sjö för att undersöka ett liknande fall.

Det som är unikt med UFO-Sverige, i alla fall enligt vad jag har hittat, är att de är bland de få föreningar som har en strikt vetenskaplig metod till sitt arbete med UFO-fenomenet. Alltför ofta får vi bara se personer som David Icke och dylika komma med den ena konspirationsteorin knäppare än den andra när det gäller ämnet. UFO-Sverige är mycket mer grundade (ordvitsen absolut medveten) i sitt arbete och intresse. Enligt dokumentären bedömer de endast 2 - 3% av fallen de undersöker som tillsvidare oförklarliga.

Dokumentären är full av berättelser om diverse påståenden de fått in och kunnat motbevisa. Min stora favorit var när Claes Svahn, grundare och mångårig ordförande för föreningen, berättar om tipset om en "landningsbana i skogen, komplett med små fotsteg". Det fanns mycket riktigt en sju till nio meter lång bana fullt med små fotsteg omkring. Det är vad man brukar hitta vid en längdhoppsgrop för barn.

UFO-letandet är dock bara en del av dokumentären. Det som lyser igenom är skildringen av svenskt föreningsliv och de eldsjälar som år ut och år in går på årsmöten, engagerar sig och försöker värva nya medlemmar. Cavanagh, med rötter i Australien, hade aldrig sett något liknande innan han kom till Sverige. Det typiskt svenska föreningslivet skildras med kärlek och de karaktärer som många av medlemmarna är får alltid ett omtänksamt och fint porträtt.

Ghost Rockets är en av få dokumentärer som fått mig att fälla en tår - inte över hur sorgligt något är utan hur förbaskat fint gemenskap kan vara. Två äldre medlemmar, Mats och Gunnar, har en vänskap som går rakt in i hjärtat och scenen när de diskuterar liv på andra planeter och kunskapssyn på vår planet fick mig att snyfta lite. För, som en av dem säger, hur kan man inte vara nyfiken på de här sakerna? Jag känner igen mig till fullo och rekommenderar Ghost Rockets till alla som har nyfikenheten i behåll. Stackars er andra. 4 spökraketer av 5 möjliga.

Kvällens andra UFO-relaterade film var den amerikanska Man Underground (2016). Filmen låter oss följa den minst sagt kufiske Willem Koda och hans försök att få folk att lyssna på hans konspirationsteorier om hur regeringen gömmer saker för oss. När hans vän Jim föreslår att han ska göra en lågbudgetfilm om sina upplevelser nappar Willem på idén. Med sig på tåget får de också Flossie, en avhoppad collegestudent som återvänt hem till föräldrarna i brist på annat. Frågan är bara om Willem helt enkelt är knäpp eller om det finns någon sanning i hans påståenden?

Vilken utsökt poster! Om den hade varit till en bättre film hade den prytt min vägg. Man Underground är inte en dålig film på något sätt, men den har lite problem med att veta vad den vill vara - en dramafilm med excentriska karaktärer eller en dramakomedi med science fiction-element. Det är klart att man hade kunnat kombinera ihop dessa delar så det hade fungerat bra, men Man Underground har en inkonsekvent ton som jag inte riktigt kan ta mig förbi. Det irriterar mig eftersom när den är bra är den förbaskat bra!

George Basil är lysande i huvudrollen och levererar sina repliker med sådan säker- och självklarhet att han blir väldigt komisk. Likaså är porträttet av hur det "normala" samhället behandlar de som är lite speciella väldigt drabbande. Har man specialintressen och inte vet hur man för sig socialt blir man ofta behandlad som Willem blir i filmen. Jag har sett det många gånger i mitt jobb med ungdomar med diverse diagnoser.

Dessvärre hindrar den tidigare nämnda inkonsekventa tonen Man Underground från att bli något riktigt bra. Slutet står dessutom i skarp kontrast med resten av filmen och jag lämnade salongen med viss nedstämdhet som inte hade behövt vara där. En bra film som hade kunnat vara en mycket bra film. 3+ speciella personligheter av 5 möjliga.

Ikväll återuppväcker jag min passion för bordshockey i den tävling som festivalen anordnar innan jag går och ser på hockeyslagsmål i Ice Guardians (2016) med en gästande hockeylegend på besök. Mats Näslund! Bordshockey klockan 19:00 på Stadshallen och film 21:00 på Kino.

FFF 2016 Dag 8: Anyone for Zen-Tennis?  

Måndagskvällen kändes ganska skön i sitt upplägg för min del. I och med att jag redan hade sett och recenserat Tank 432 (2015) blev kvällens enda visning den mycket säregna The Open (2015). Jag kunde inte hitta en tillräckligt högupplöst poster för att det skulle vara lönt, men tro mig, det här är en film ingen poster riktigt kan göra rättvisa ändå.

Efter att ett förödande krig börjat svepa över världen tar Stéphanie, en av världens främsta kvinnliga tennisspelare, sin tillflykt till de skotska högländerna tillsammans med sin tränare André. Trots att de varken har tennisbollar eller en plan börjar de förbereda för en kommande turnering. När de dessutom lyckas "fånga" en annan tennisspelare, Ralph, får Stéphanie en träningspartner och motståndare. Frågan är bara om de kan övertyga Ralph om vad de gör faktiskt har mening eller om det bara är ett tecken på komplett galenskap?

Marc Lahore har skapat en av de märkligaste filmer jag sett på ett bra tag. Med The Open har han infört en ny dimension till tennissporten - zen-tennis eller möjligtvis kata-tennis. Det roliga är att jag som kampsportare inte alls tycker det här är så knäppt. Vi tränar ofta rörelsemönster utan motståndare (kata), men samtidigt kan jag verkligen förstå Ralphs inledande motstånd till idén. I en sport som tennis är det knäppt.

Det tar dock inte lång tid förrän Lahores stil och entusiasm för sin berättelse smittar av sig. Fotot är magnifikt, mycket tack vare högländerna, men även med goda val gällande klippning och den tid som scenerna får eller inte får. I motsats till många andra långsamt berättade filmer lyckas Lahore motverka en känsla av långdragenhet med snabba klipp, inte så olikt en riktig tennismatch. Skådespelarna sköter sig bra, men framförallt Maia Levasseur-Costil är fullkomligt lysande i huvudrollen som Stéphanie.

Trots ovanstående beröm lyckas inte The Open fullt ut. Det är en lite för lång film och skulle tjänat på att klippas ner omkring 20 minuter. Dessutom skulle jag personligen ändrat om lite i manuset så att vissa scener kom på andra ställen och viss utveckling sker på ett annorlunda sätt. För att få ut det mesta av filmen bör du dessutom ha ganska bra tenniskunskaper. Det är väldigt mycket som går förlorat annars. The Open är dock en mycket speciell film för både filmälskare och sportfantaster som vågar tänka lite utanför lådan. Den visar på hur passion och intressen kan rädda oss i de mest oväntade och extrema situationer. Gott så. 3+ luftbollar av 5 möjliga.

Ikväll kör jag en triple-feature med Dearest Sister, Ghost Rockets och Man Underground, 19:00, 21:00 respektive 22:30 på Kino.

FFF 2016 Dag 6: Ett steg fram, två steg bak (men ganska bra ändå)

Entusiastisk över fredagens Bieffekterna såg jag fram emot att se mer svensk genrefilm i Vilsen (2016). Jag valde mellan detta och att uppleva virtual reality som ett skadat rådjur (!) i Oh Deer! (2016). Jag valde fel...

Flera bestialiska mord inträffar i Göteborg. Gemensamt är de geometriska mönster som karvats in i offrens ryggar. Polisen Göran Lidman får i uppdrag att leda utredningsgruppen som tillsätts. Bevisen pekar mot en ockult grupp som verkar i staden. Samtidigt försöker den före detta prästen Gabriella komma underfund med vad som egentligen hände när hennes far försvann på 70-talet. Snart korsas Lidmans och Gabriellas vägar, men frågan är om det är för sent?

Alltså, jag är ledsen, men jag kan inte ta det här på allvar. Vilsen innehåller i princip alla klyschor du kan tänka dig i filmer av det här slaget. Exempelvis är Lidman givetvis en frånskild far som låtit jobbet komma i första hand. Vidare har han ett komplicerat förhållande till sin son och hans team består av medelålders män som "alltid gjort saker på sitt sätt" kombinerat med ambitiösa yngre poliser som kommer med "nydanande" idéer som gärningsmannaprofilering. Snark. Det enda som saknas är att en av poliserna tar sig en sup, lutar sig tillbaka och säger "fan, vilket jobb man har alltså".

Klyschor är klyschor av en anledning. Om man använder dem på ett bra sätt och är medveten om vad man gör kan de fortfarande fungera. Det kräver dock bra karaktärer och ett tajt manus. Karaktärerna i Vilsen är, som ovan beskrivet, tyvärr papperstunna och manuset läcker som ett såll. Framförallt är det feldisponerat. Det är Gabriellas historia som man hade kunnat göra något med, inte Lidmans fattigmans-Beck. Dessutom skulle dialogen behöva ett antal revideringar. Jag dog lite inombords redan vid repliken: "Guds hand finns i Göteborg". Det som fick mig att skratta högt var dock när en karaktär, för att understryka hur ond hen är, slår ihop tänderna framför Lidman. I shit you not. Om Bieffekterna var ett steg framåt är Vilsen två steg tillbaka. 1 vilsen själ i pannkakan av 5 möjliga.

Jag hade planerat att spendera lördagkvällen i soffan med screeners av de två övriga filmer som visades, Don't Knock Twice (2016) och Egomaniac (2016). Wilmer X ljög dock för mig - jag kunde inte lita på teknikens under. Istället tog jag mig till Filmstaden (och inte Kino som jag skrev igår) för att tvätta bort den beska smaken av Vilsen. Det visade sig vara ett lyckodrag.

Don't Knock Twice handlar om hur en konstnär, Jess, försöker återankyta med sin dotter efter att hon lämnat henne hos socialen nio år tidigare. Dottern, Chloe, är inte alltför tänd på idén, men när en gammal vandringssägen som hon själv har en del i visar sig kanske vara sann följer hon med sin mor hem trots allt. Men Chloe har inte bara kläder med sig i bagaget...

DTK är kul. Det finns inget bättre ord att beskriva den med. Istället för att försöka ge en djuplodande psykologisk undersökning av sina karaktärer eller dylikt trycker den plattan i mattan och släpper inte på gasen tills eftertexterna rullar. Caradog W. James står för regin och håller den lika tajt som jag hoppades på i och med att jag verkligen gillade hans insatser i registolen med hans förra film, The Machine (2013). Här verkar James ha fått en säck med beprövade skräckteman och troper och istället för att välja och vraka tömmer han ut hela innehållet på en gång. Detta tillvägagångssätt ger förvisso en ganska splittrad film där logiken inte alltid fungerar, men jag kan ha överseende med det den här gången. DTK vill skrämma dig och gör det med beprövade knep som funkar mycket bättre i biosalongen än hemma (läs: jump scares). Dessutom, med Katee Sackhoff i huvudrollen är det svårt att gå fel. Om du gillar spökerier och är redo att sätta hjärnan på standby ett tag är DTK något att kolla in! 3+ knackningar av 5 möjliga.

Innan kvällens avslutande film, Egomaniac, visades den mycket ambitiösa svenska kortfilmen Legend Of Dark Rider (2016). Det är början till en längre film på samma tema som kretsar kring vikingalegender och är den enda kortfilm som visas utanför specifika kortfilmspaket på FFF i år. Handlingen kretsar kring en grupp soldater som skickas norrut för att ta reda på sanningshalten bakom ryktena om ett monster som härjar på de snöiga vidderna. När de söker skydd på ett värdshus inser de snart att jägaren lätt kan bli byte själv. Jag ser verkligen fram emot och hoppas att detta blir den långfilm som planeras. Produktionsvärdena är genom taket för en kortfilm och fick mig att tänka på en mix mellan valfri Conan-film och någon av de senare årens fantasyserier. Mycket väl värd att hålla ögonen på!

Jag hade ingen koll alls på vad jag gav mig in på med Egomaniac, men den visade sig vara festivalens (nåja, Lundadelen av festivalen) bästa film hittills. Catherine Sweeney är en aspirerande filmskapare som försöker få finansiering för sitt nästa projekt, en romantisk zombiekomedi, samtidigt som hon måste hålla sig flytande med pengar för att betala mat och hyra. Catherine stiftar bekantskap med två mer eller mindre lodisar till producenter, men inser att hon måste börja kompromissa för att få sin film gjord. Men var drar man gränsen? Kan man verkligen ha med en talande hund i en romantisk zombiekomedi?

Egomaniac är verkligen en filmälskares film. Många som är så pass filmintresserade som undertecknad har någon gång försökt göra en film själva. Oftast faller det på teknik och pengar. Mitt eget projekt, en slasher inspelad i världens läskigaste ödehus, föll samman när man helt sonika rev huset. Igenkänningsfaktorn med Catherine är därför stor för min del. Möten utan poäng, kompromisser och åter kompromisser. Catherine måste dessutom kämpa mot synen på kvinnliga genreregissörer (något som jag av förklarliga skäl inte behövde göra) och ändra sin image därefter.

Resultatet är en fruktansvärt rolig film för dig som gillar galghumor och kreativa processer. Filmens titel är smått briljant bara den, eftersom den verkligen sätter fingret på vilken typ av person du behöver kunna vara för att få saker och ting gjorda i affärsvärlden. Nic Lamont är perfekt i rollen som Catherine och har en slags surmulen uppsyn som gjorde att jag småskrattade vid varje närbild. Hon har komisk timing och jag både hoppas och tror vi kommer se mer av Lamont i framtiden. Om DTK var kul på ett underhållande sätt, fast utan skratt, är Egomaniac en veritabel skrattfest. Den innehåller scener som fick mig att tjuta av skratt och är ett måste för alla aspirerande filmskapare eller fans av svart komik i allmänhet. Lysande! 5 pratande strumphundar av 5 möjliga.

Idag kollar jag in de Méliés-nominerade kortfilmerna i ett paket på Kino klockan 15:00 och stannar kvar för Lilith's Awakening klockan 17:00. Ikväll visas även Shelley och K-Shop 19:00 respektive 21:00 på Kino, men dessa har jag redan hunnit se. Hepp!

FFF 2016 Dag 4: Indonesisk migrän

Dag 4? Med en invigning borde det väl vara dag 1? Med FFF:s delning mellan Malmö och Lund de senaste två åren blir det trots allt den fjärde dagen på festivalen, men ändå inte. Förvirrad? Äsch, det handlar ändå om bra film. På grund av det nyckfulla oktobervädret skedde gårdagens förmingel i Lunds stadshall istället för på Kinos innergård. Jag måste säga att jag föredrog detta upplägg. Stort rum med bord att luta sig mot eller bänkar att sitta på slår stående utomhus i någon timme. Jag borde redan nu nämna att detta blir första året på ett bra tag som jag missar avslutningsdagen av festivalen. Så går det när ens barndomsvän ska gifta sig. Tycker att de borde konsulterat med mig först! :)

Invigningen i sig skedde på Kino där styrelseordförande Afsaneh Larsson och festivalgeneral Johan Barrander hälsade välkomna innan Charlotte Wiberg, filmskribent och medlem av årets Mélièsjury, klippte "bandet" (läs: filmremsan). Årets öppningsfilm i Lund var den indonesiska actionsprakaren Headshot (2016).

De senaste åren har den traditionellt östasiatiska dominansen när det gäller bra kampsportsfilm rört sig lite söderut med Thailand och Indonesien som främsta föregångsländer. I det sistnämnda fallet är det mycket tack vare Iko Uwais. Tillsammans med Yanyan Ruhian utvecklade Uwais ett eget kampsystem med en rad olika influenser. Framförallt ser det fantastiskt ut på film, vilket inte minst sålde in den otroliga filmen The Raid (2011). Uwais blev efter det killen man anlitade om man ville att ens fightingscener skulle se häftiga och realistiska ut. Bland annat har han synts i en galax, långt, långt borta. I hans senaste rulle, Headshot, spelar Uwais en man utan minne som har någon slags koppling till den ökände gangsterbossen Lee. Vad vill Lee honom och kommer han kunna hålla sin läkare, tillika kärleksintresse, säker från honom och hans anhang?

Tyvärr måste jag säga att jag är lite besviken på Headshot. Det är en bra actionfilm, men där The Raid var fullt ös från bildruta 1 saktar Headshot in lite väl mycket, lite väl ofta. Som kampsportare själv har jag fullständigt dyrkat Uwais tidigare filmer. Skillnaden med Headshot är att här spelar skjutvapen en mycket större roll än ren kamp. Jag vill ha slag, brutna ben och spektakulära sparkar. Och ja, det fick jag också, men tyvärr inte i samma utsträckning som jag ville. När det gäller kampsportsfilm är jag puritan - kampen är allt, resten av actionscenerna ska bara vara något som binder samman den. Tillsammans med en romantisk bihandling som inte engagerar nämnvärt (Uwais kan slåss, men brister lite i de dramatiska scenerna...) blir Headshot en mycket ojämn film. Den har vissa scener som är helt fantastiska, såsom en fight mellan Uwais och Julie Estelle, men med en speltid på närmre två timmar känns det som klippsaxen borde rastats lite flitigare. Tajtare berättande och mer handgemäng eftersöks, men de stunder som Headshot är bra är den också jävligt bra! Ingen ny The Raid, men ändock klart sevärd. 3+ boom! headshot! av 5 möjliga

Ikväll blir det svenskt för hela slanten med SFI:s kortfilmssatsning i It's Alive samt den av mig efterlängtade Bieffekterna, Kino, klockan 20:30 respektive 22:30. Var där och stöd svensk genrefilm!

Regi: Dan Pringle

Manus: Dan Pringle

Medverkande: Ziad Abaza, Lucinda Rhodes Thakrar, Scot Williams mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 2016

Längd: 120 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3221544/

Efter att hans far dött som följd av ett bråk med stökiga kunder tar sonen Salah över hans kebabaffär. När han inser att klientelet runt affären minst sagt är fulla drägg på helgerna börjar Salah få nog. Efter att ha tappat besinningen och dunkat en apfull kunds ansikte i frityrolja får han en idé - om dräggen ändå kommer till honom, varför inte servera dem lite speciell kebab? Se bara upp för hår och tänder...

Det finns få saker jag föraktar så mycket som överdriven dryckeskultur. Vuxna människor som använder spriten som både en ursäkt för att göra vad man vill och som i princip får krupp om ett ställe inte skulle servera alkohol är bara patetiska. Så ja, i viss mån kan jag identifera med Salahs idé om att rensa upp bland slöddret. Och det är det som K-Shop är - en vigilantefantasi. Som sådan funkar den också ganska bra. Problemet är att den saknar lite av vad de riktigt bra filmerna i genren har i form av svidande svart humor och en genomgående samhällskritik.

K-Shop har en del samhällskritik, det är sant, men den har inte samma genomgående röda tråd som vi hittar i exempelvis Falling Down (1993). Den är ytterst välspelad, med en lysande Ziad Abaza i huvudrollen, men manuset skulle behöva en extra genomkoll. Just affärsägaren som mördar jobbiga kunder är en välbeprövad trop, i exempelvis Sweeny Todd eller Little Shop Of Horrors (1986), men skillnaden ligger i att dessa filmer hade en karismatisk huvudkaraktär, medan K-Shop:s Salah bara blixtrar till ibland. Det hade kunnat motverkas med att korta ner filmen med kanske 20 minuter för att få en tajtare karaktärsutveckling och göra en tydligare poäng. Slutscenen slår nämligen huvudet på spiken med en karaktär som försöker projicera sin egen tomhet som stereotypisk festprisse på Salah. Med en tydligare struktur hade det här kunnat bli riktigt, riktigt bra. Nu är det "bara" bra.

Betyg: 3+ kebabhak av 5 möjliga

K-Shop visas på FFF 2016, söndag 23/10, klockan 21:00 på Kino 1