Regi:  Gavin Hood

Manus: Guy Hibbert

Medverkande: Helen Mirren, Aaron Paul, Alan Rickman mfl.

Produktionsbolag: Raindog Films/Entertainment One

År: 2015

Längd: 102 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2057392/

Överste Katherine Powell står inför ett dilemma. Efter flera års jakt på en grupp terrorister har britterna äntligen lyckats bekräfta att de befinner sig i ett hus i Nairobi, Kenya. I en gemensam operation tillsammans med amerikanska armén och specialstyrkor i Kenya är man redo att bomba huset med en drönare. Problemet är bara - vad är egentligen deras rätt att göra detta i ett land som länge räknats till allierade? Vem står för beslutet som kan orsaka ett krig?

Eye In The Sky har alla ingredienser för att vara riktigt bra, men faller pladask i mittfåran. En film med den här ensemblen och temat borde göra rent hus på prisgalorna, men av olika anledningar blev Alan Rickmans sista riktiga (ej räknat röstarbete) film en tämligen seg historia med vissa briljanta ögonblick. Huvudanledningarna är feldisponering av var större delen av manuset utspelar sig, långsam klippning och ett alldeles för stor tillit till dialogen.

Temat är som sagt både bra och viktigt. Med dagens krig som i allt större utsträckning litar på "smarta" bomber och drönare var det på tiden att någon gjorde en film som problematiserade den ännu mer avhumaniserande effekten på krig som dessa tillvägagångssätt har. Och Eye In The Sky försöker verkligen. Manuset visar oss familjelivet i det berörda kvarteret i Nairobi och vill slå an på känslosträngarna. Dessvärre spenderar den alldeles för lite tid med att få oss att lära känna dessa karaktärer och går istället över till spända samtal i styrelserum och kommandocentra. Dessa samtal, spännande till en början, blir dock nästan som det där eftermiddagsmötet på ditt eget jobb som aldrig tar slut.

De känslomässiga trådarna vill inte vävas utan endast de sista tio minuterna känns som det händer något av vikt. När man dessutom är värdelösa på att använda den teknik och manskap som står till buds och stirrar sig blinda på vad drönaren kan göra blev åtminstone jag ganska irriterad på dessa högt uppsatta militärer och deras oförmåga att improvisera. Slutresultatet blir en okej film som slösar bort sina möjligheter till att bli riktigt bra. Synd.

Betyg: 3 hellfiremissiler av 5 möjliga

Regi:  Bryan Carberry & Clay Tweel

Manus: N/A

Medverkande: Shannon Whisnant, John Wood mfl.

Produktionsbolag: Firefly Theater & Films

År: 2015

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3462002/

Det här är den märkliga historien om hur John Woods amputerade ben hamnade i Shannon Whisnants ägo efter att Wood inte kunnat betala hyran på sitt förrådsutrymme. Whisnant köpte en grill och fick ett ben på köpet så att säga. Wood hade en idé att han skulle göra ett minnesmärke av benet till sin far som avled i den flygolycka som gjorde att han fick genomgå amputationen. Shannon hade dock andra planer - han skulle bli känd som "killen som hittade benet".

Äganderätten måste ständigt omförhandlas, skaldade Per Thörn och Lars Krantz i sin bok med samma titel (läs den för övrigt!) och sällan har det varit mer passande än i Finders Keepers. Att bara ens komma på tanken att profitera på någon annans avhuggna kroppsdel är bisarr till att börja med, men när Whisnant dessutom tror att detta kommer bli hans biljett till ära och berömmelse är vi officiellt i lala-land. Samtidigt, bara det faktum att jag skriver om den här filmen har gett honom rätt i viss mån. Fan också.

Nåja, nu är inte Finders Keepers endast en historia om vem som äger John Woods ben (en mening jag inte trodde jag skulle skriva innan igår) utan också en titta på vem Wood och Whisnant egentligen är. Hos sämre yrkespersoner hade det varit enkelt att demonisera Whisnant och bygga upp Wood som en hjälte, men Bryan Carberry & Clay Tweel gör ett fint jobb med att ge djup och bakgrund till framförallt Wood. Han problematik med droger och komplicerade familjeförhållanden är väldigt tragiska, men det som gör honom till en så pass intressant person är att han inte skyller sina misstag på någon annan - han äger misstagen och vill göra rätt för sig nu.

På andra sidan skalan har vi Whisnant som bakom sin extrema redneckfasad framstår som en mycket osäker och rädd man - inte minst när han uttrycker sina idéer om hur Wood växte upp med en rik familj och därför inte borde bry sig om benet. Nu är det ju Whisnants tur att tjäna pengar! Även om han inte demoniseras av filmskaparna lyckas han med det ganska bra själv bara genom att vara sig själv. Det är etter värre det...

Finders Keepers är en intressant dokumentär, men jag skulle vilja att den tog en lite mindre personlig infallsvinkel och tittade mer på juridiken. Jag hade fortfarande inte något klart svar om det är okej att äga en del av person mot dennes vilja efter att ha sett filmen. Det finns en del om rättegången, men då denna hölls i en "tv-court" var den minst sagt inte efter konstens alla regler. Istället blir det en lite splittrad betraktelse av en personlig tragedi... och ett rövhål.

Betyg: 3+ fötter i grillen av 5 möjliga

Regi:  Dan Trachtenberg

Manus: Josh Campbell/Matthew Stuecken/Damien Chazelle

Medverkande: John Goodman, Mary Elizabeth Winstead, John Gallagher Jr. mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Bad Robot/Spectrum Effects

År: 2016

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1179933/

Michelle råkar ut för en bilolycka och vaknar upp fastspänd i en provisorisk sjukhussäng i vad som verkar vara en bunker. Mycket riktigt visar det sig att hon "räddats" från kraschen av den minst sagt excentriske konspirationsteoretikern Howard. Howard påstår att under tiden som Michelle varit medvetslös har USA attackerats av... något. Exakt vad vet han inte, men vad han kunnat observera från bunkerns fönster är luften giftig. Tillsammans med Howards granne Emmett, även han fast i bunkern, måste nu Michelle ta ställning - har Howard räddat eller kidnappat henne?

Cloverfield (2008) var en av de smartare found footage-rullarna när den kom och enligt mig fortfarande något av det bästa J.J Abrams gjort. Som läsare av bloggen vet har jag ett minst sagt hatkärleksförhållande till Abrams produktioner där jag aldrig kommer förlåta honom för vad han gjorde med min älskade Star Trek-franchise, men får krypa till korset och erkänna att han gjorde bra ifrån sig med Star Wars. Den här meta-uppföljaren kan mycket väl innebära en franchise av Cloverfield också. Abrams har sagt i intervjuer att han gärna vill koppla samman filmen från 2008 och denna med en tredje rulle. Hur det blir med det får vi se, men 10 Cloverfield Lane lyckas underhålla för stunden, även om den likt Abrams alla andra projekt tar den enklaste utvägen när allt ställs på sin spets.

I grund och botten är det här ett kammarspel mellan tre olika viljor och således blir det inte bättre än sina skådespelare. John Goodman är väldigt bra i rollen som Howard och det är kul att se honom spela i en större roll igen. Mary Elizabeth Winstead är helt okej i huvudrollen och John Gallagher Jr. avrundar en gedigen ensemble i rollen som Emmett. Det som filmen förlorar på är manuset. Det märks att det här är manusförfattarnas första respektive andra film och det är inte förvånande att man fick plocka in Damien Chazelle som manusdoktor. Första akten är riktigt bra, men tempot går ner lite väl mycket i mitten av filmen. Likaså är början av tredje akten bra, men slutet är som tidigare nämnt klassisk Abrams - enkla dumheter.

Trots detta ser jag fram emot en eventuell tredje film i Cloverfield-sagan. Då förstår Abrams i alla fall inte någon annans livsverk...

Betyg: 3+ ojämna berg-och-dal-banor av 5 möjliga

Regi:  Victor Zarcoff

Manus: Victor Zarcoff

Medverkande: Neville Archambault, Sarah Baldwin, Sean Carrigan mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 2015

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4392454/

Hannah och Joe väntar sitt första barn och flyttar in i ett hyreshus ägt av den minst sagt sluskige hyresvärden Gerard. Hannah blir genast väldigt illa till mods av Gerard, men går ändå med på att flytta in i huset. Hon borde litat på sin instinkt.

Ett fynd från en av mina favoritbloggar om film, Arrow In The Head Movie Reviews, där recensenten beskrev karaktären Gerard som en av de vidrigaste människor han sett på film. Det är klart man måste se det! Nu vet jag inte riktigt om jag vill gå lika långt som min recensentkollega i beskrivningen, men det är helt klart så att det här inte hade varit mycket till film utan Neville Archambault i nämnda roll. Archambault har lyckats med att porträttera Gerard som något skrämmande nära en korsning mellan en apa och människa. Han rör sig på ett väldigt distinkt sätt och man kan nästan känna stanken från honom. Samtidigt ser man i de scener där han inte har tröja på sig att han är sjukt vältränad, vilket bara gör honom ännu märkligare. Archambault är helt enkelt perfekt i rollen och bär filmen på sina svettiga axlar. Resten av ensemblen, vilken inte är särskilt stor, är okej, men varierar lite för mycket i sina uttryck. Detta gäller i synnerhet Sarah Baldwin i rollen som Hannah.

13 Cameras är Victor Zarcoffs första film överhuvudtaget, vilket är ganska ovanligt. Han har inte arbetat på kortfilmer eller något annat tidigare och är således ett helt oprövat kort. Zarcoff har ganska fräscha idéer när det gäller suspens, men han tappar något i manusdelen. Han börjar bra med att verka vilja berätta en historia om övervakningssamhällets faror, men någonstans runt mitten av filmen drar den mer mot en klassisk home invasion-thriller av förutsägbarhet. Jag måste dock berömma slutscenen som är riktigt jäkla creepy!

Sammantaget är 13 Cameras ett bra förstlingsverk, men skulle mått bra av att ha en medregissör och/eller författare. Archambault gör en mycket bra roll och både han och Zarcoff kan vara värda att lägga på minnet för framtiden!

Betyg: 3 improviserade källare av 5 möjliga

Originaltitel: Dylan Dog: L'alba dei morti viventi

Författare: Tiziano Sclavi

Tecknare: Angelo Stano

År: 1986 (svensk utgåva 2016)

Sidor: 114

Förlag: Ades Media (Originalförlag: Sergio Bonelli Editore)

ISBN: 978-91-88131-03-4

Den vackra Sybil Browning står åtalad för mordet på sin make. Sybil hävdar dock att hon handlade i självförsvar - från maken Johns vandrande lik. Givetvis är det ingen som tror på Sybil och som sista utväg söker hon sig till Dylan Dog, mardrömsdetektiv, för att han ska hjälpa henne att bevisa att hennes man i själva verket blivit en zombie.

Ades Media gör ett rejält hopp tillbaka i sin utgivning av Dylan Dog med det här albumet och publicerar det allra första äventyret med karaktären från 1986. Som karaktärsintroduktion har det både bra och dåliga sidor. De allra första sidorna med Dylan och hans trogne assistent Groucho är minst sagt förvirrande. Tiziano Sclavi har försökt pressa in så mycket information han bara kunnat på ett fåtal sidor och resultatet blir mer eller mindre en soppa. Det ska dock sägas att när albumet tagit slut hade jag fått en bra historia presenterad för mig där Dylan, så fort ovanstående presentation var överstökad, blir mer av hjälten jag känner igen från tidigare utgivna album.

Angelo Stanos tecknarstil fungerar väldigt bra i De levande döda. Föga förvånande är titeln en allusion till vågen med zombiefilm från 70-talet och kanske först och främst Romeros klassiker Dawn Of The Dead (1978). För en genrefilmsnörd som undertecknad finns här många direkta filmiska citat i Stanos teckningar, från de uppenbara med att karaktärerna tittar på ovan nämnda film till den mer subtila Lucio Fulci-homagen från Zombie Flesh Eaters (1979). Stanos egenritade zombies är dessutom jäkligt häftiga!

De levande döda lider dock av samma problem som många förstanummer gör. I och med att en del tid måste ägnas åt att etablera karaktärerna och vad dessa gör eller inte gör går nerven något förlorad. Jag måste även skicka ett litet påpekande till Ades Media angående korrekturläsning. Det har smugit sig in både ett och två stavfel samt en del meningsbyggnadsmärkligheter i produktionen den här gången. Gillar du Dylan Dog gillar du det här albumet. Jag, som fortfarande inte riktigt vet var tusan jag har karaktären alla gånger, är kanske inte helsåld, men gott och väl underhållen!

Betyg: 3 hasande hemskheter av 5 möjliga

Svensk titel: Det mörka tornet 1 - Revolvermannen

Författare: Stephen King

År: 1982 (svensk utgåva 1989)

Sidor: 235

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1509-3

"Shall there be truth between us, as two men? Not as friends, but as enemies and equals?"

Roland Deschain, en gång medlem av den styrande familjen i Gilead, är den siste revolvermannen. Under många år har han jagat "mannen i svart", som med sina handlingar fördömde Gilead till galenskap och död. På sin väg träffar han på Jake Chambers, en märklig pojke som inte tycks vara från samma värld som Roland. Tillsammans jagar de efter mannen i svart tills ett enormt torn tornar upp sig i horisonten. Och det är bara början...

Ibland får man helt enkelt slut på tid. Jag hade tänkt läsa Kings magnum opus The Dark Tower som avslutning i min stora omläsning av allt han skrivit. Anledningen är enkel - många, många av Kings verk är sammankopplade till serien ifråga och vissa är mer eller mindre obegripliga om man inte läst The Dark Tower. Det var också det som hände när jag först började läsa serien någon gång för kanske 15 år sedan - jag tappade bort mig direkt. Nu när den första delen håller på att filmatiseras med Idris Elba och Matthew McConaughey i huvudrollerna kunde jag dock inte vänta längre. När filmen kommer ut nästa år blir det antingen en av 2017 års största kassakor eller en total flopp.

Det är inte så konstigt eftersom King själv har sagt att första delen av sagan är något svår att ta sig in i för nya läsare, inte minst eftersom den är skriven som en novellsvit under tolv års tid. Därför gav han ut en reviderad utgåva 2003 som har bättre flyt och kopplingar till seriens andra delar. Jag körde dock med den gamla varianten igen och när jag nu tog mig igenom boken förstår jag att King ville revidera den. Vissa av novellerna, så som de två avslutande, är riktigt bra och tätt skrivna, fulla med biblisk symbolik och filosofiska utsvävningar. Andra, såsom den långa vandringen i öknen (ja, ännu mer Bibel), är långsamma och tämligen sega.

Vad King verkligen har lyckats med är miljöerna. The Gunslinger utspelar sig i en värld som kanske är vår egen väldigt långt i framtiden, efter någon form av katastrofal samhällelig kollaps. Exakt vad som hänt får vi aldrig reda på i första volymen, men det finns detaljer som hela tiden gör sig påminda. Exempelvis är en av de mest populära folksångerna som spelas på saloonerna är Hey Jude och de tidigare nämnda bibliska referenserna är många. Samtidigt är världen någon form av westernmiljö med inslag från både fantasy och dystopisk science fiction. Det blir en väldigt säregen blandning som drar in läsaren direkt. 

Karaktärerna, det som brukar vara Kings signum, har inte riktigt blivit etablerade än. Vi spenderar en massa tid med Roland, men fråntaget de korta passager som utspelar sig i hans barndoms Gilead får vi egentligen inte särskilt mycket inblick i hans karaktär. Det kommer med största sannolikhet att ändra sig längre fram.

Som första nedslag i Kings märkliga skapelse fungerar The Gunslinger som allra bäst om du kan din King. Här finns subtila språkliga referenser till flertalet tidigare verk. Det är då det också blir riktigt intressant. Boken lovar om mer och jag sätter igång med del 2 redan ikväll. Ojämn bok, men drog in mig ändå.

Betyg: 3+ skjutjärn av 5 möjliga

Regi: David Yarovesky

Manus:  David Yarovesky & Will Honley

Medverkande: Gabriel Basso, Talitha Bateman, Kathryn Prescott mfl.

Produktionsbolag: Midnight Road Entertainment

År: 2015

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3745906/

En ung man vaknar upp utan minne i vad som ser ut att vara en enkel sjukstation. Dörren är igenspikade och på väggarna har någon klottrat en uppmaning: "Kom ihåg!" ovanför teckningar av en vacker kvinna. När minnena så smått börjar komma tillbaka inser mannen, Adam, att han befinner sig på sitt arbete som ledare på ett sommarläger och att något har gått mycket, mycket fel - inte minst när han ser sig själv i spegeln...

The Hive är ett bevis på att man kan ta en rad olika klichéer och koppla samman dem på ett sätt som ändå känns ganska fräscht. Konceptet bakom David Yaroveskys första långfilm håller bra klass (en ledtråd i titeln), men något gör att han tappar fokus på vad som är manusets mest intressanta del. Samtidigt är det lite märkligt att se en ny skräckfilm som rent tematiskt känns som den mer hör hemma under Kalla kriget än idag. Det är inte särskilt subtil kritik mot kommunism och kollektivism i Yaroveskys och Honleys manus, men den känns inte helt obefogad.

Skådespelarmässigt håller The Hive ganska bra kvalitet, med kemin mellan Gabriel Basso och Kathryn Prescott som bästa del. Scenerna i kärlekshistorien mellan dessa känns, om än ganska krystade i ren tidsmässigt aspekt, trovärdiga och jag hoppas på fler dramatiska roller i framtiden för Prescott. Hon har med nämnda scener och sin medverkan i originalversionen av Skins (2007) att hon ofta gör väldigt bra ifrån sig.

Med lite bättre fokus, och en bättre förstakt, hade The Hive kunnat bli något riktigt, riktigt bra. Det är fortfarande en sevärd film för diggare av skräck och science fiction, men med större koncentration på filmens sista akt (i synnerhet händelser i filmens sista minuter) hade den blivit ännu bättre.

Betyg: 3+ versioner av offentlighetsprincipen av 5 möjliga

Regi: Jon Wright

Manus: Kevin Lehane

Medverkande: Richard Coyle, Ruth Bradley, Russell Tovey mfl.

Produktionsbolag: Forward Films/High Treason Productions/Irish Film Board mfl.

År: 2012

Längd: 94 min

Land: Irland/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1525366/

Dublin-polisen Lisa Nolan har kontrakterats för ett vikariat på en liten ö där verkligen ingenting händer - och polisen är mer eller mindre ständigt packad. Just de två veckorna när Lisa ska jobba på ön händer något för första gången i mannaminne. Något märkligt kommer från havet... och det är hungrigt. Som tur är har innevånarna på ön en chans - om de bara kan bli riktigt jäkla fulla och samtidigt fungera tillräckligt väl för att gå i strid.

Det här lät som den mest irländska filmen genom tiderna. Landet som har hobbyalkoholism som stereotyp gör en film om en utomjordisk "invasion" där sprit är det enda sättet att besegra fienden. Det blir inte mer irländskt än så. Samtidigt är det ganska kul att se en variant av världsrymden anfaller som inte utspelar sig i en amerikansk storstad utan snarare i en miljö som kunde varit hämtad från Hem till gården (1972). Sen slarvar filmen tyvärr bort sig lite.

Skådespelarna är helt okej, men filmen tar sig själv på lite för stort allvar då och då, vilket inte blir en särskilt lyckad kombination med den hellöjliga premissen. Antingen ta steget fullt ut eller inte. Nu är det egentligen inte förrän i filmens avslutande tredjedel som den kommer igång ordentligt. När den väl kommer igång är Grabbers dock en ganska trevlig bekantskap. Mycket beror på kemin mellan de två huvudrollsinnehavarna Richard Coyle och Ruth Bradley och de bisarrt underhållande scenerna med folk fulla som ägg ändå försöka göra sina jobb. Specialeffekterna funkar också helt okej och kontrasten mellan den irländska landsbygden och slemmiga aliens blir väldigt kul.

Grabbers är som sagt en helt okej film som tyvärr lider lite av ett för långsamt tempo i de två första akterna. För fans av creature features från yttre rymden och/eller typisk irländska miljöer fungerar den dock bra för vad den är.

Betyg: 3 apfulla marinbiologer av 5 möjliga