Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - 29 augusti 2017 21:30

 


Regi: Douglas Petrie & Marco Ramirez (creators)

Manus: Douglas Petrie & Marco Ramirez (head writers/showrunners)

Medverkande: Charlie Cox, Krysten Ritter, Finn Jones mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/ABC Studios/Marvel Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  400 (8 x 50) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4230076/

 

Matt "Daredevil" Murdock, Luke Cage, Jessica Jones och Danny "Iron Fist" Rand har alla haft mer eller mindre med skuggorganisationen The Hand att göra. När The Hand hotar New York med sina planer inser de fyra hjältarna att de har en gemensam fiende. Danny tycks vara nyckeln till The Hands planer, men även Matt får en obehaglig överraskning med ett besök från bortom graven. Nu måste de fyra stoppa The Hand innan vad de än planerar förstör staden de svurit att beskydda.

 

Jag var väl inte upp över öronen förväntansfull över den slutgiltiga team-upen mellan Netflix fyra Marvelhjältar. Anledningen är att kvaliteten gått neråt efter halvtid. Man började med två lysande serier om Daredevil respektive Jessica Jones, trampade lite vatten med Luke Cage för att till sist avsluta med en Iron Fist som var en tämligen stor besvikelse. The Defenders landar någonstans i mitten. Det är inte en dålig serie, men den lyfter inte förrän mot slutet. Framförallt känns den kort.

 

Istället för de 13 avsnitt som Netflix brukar stoltsera med när det gäller de här serierna landar The Defenders på åtta. Jag förstår att det har med budget att göra, men serieberättandet blir lidande av den kortare speltiden. Karaktärsutvecklingen får ta mest stryk, med en väldigt underutnyttjad Jessica Jones och nästan lika underutnyttjad Luke Cage. Istället är det Daredevil och Iron Fist som styr handlingen - på gott och ont. Matt Murdock är en intressant karaktär (och om ni läser bloggen vet ni att han är en av mina favoritkaraktärer i Marvel överhuvudtaget) och hans plot line med Elektra vandrar vidare som en av seriens höjdpunkter. Iron Fist är... mindre intressant. Danny Rands eviga "I am the immortal Iron Fist!" blir tjatigt efter ett tag och han verkar som den klart svagaste av hjältarna när han inte använder sina krafter - vilket han gör väldigt inkonsekvent. Bäst är Jessicas kommentar på tidigare statement: "Which he will tell anyone who will listen..." Du tog orden ur mun på mig.

 

Skurkgalleriet, tidigare så bra, är inte heller något att hurra för. Tidigare starka karaktärer som varit genuint hotfulla och mystiska förminskas här till grälande småungar som man undrar hur de kunnat dra åt samma håll så länge som de gjort. Mest märks detta tyvärr hos en av mina favoritskurkar i serierna, Madame Gao, som gått från krutgumma och gangsterboss till halvvresig surkart.

 

Trots att jag inte är helt hemma med alla karaktärerna gör samtliga skådespelare bra insatser. Ingen slår dock Krysten Ritter i rollen som den försupna privatdeckaren Jessica Jones. Ritter är ett typexempel på att om du gör en roll till din egen så kommer också den komiska timingen sitta perfekt. Det finns betydligt mer namnkunniga skådespelare i ensemblen, inte allra minst Sigourney Weaver, men Ritter är ett snäpp ovanför dem alla.

 

Som sig bör med Netflix Marvel-serier är även The Defenders en snygg produktion, även om man gärna överdriver färgkodningen lite grann. Det är just det som är problemet med den här serien i allmänhet - det är antingen lite för mycket eller lite för lite. Personligen hade jag hellre sett att man hade väntat med den här serien tills nästa stora kronologiska händelse för Daredevil (om de inte gör den till säsong 3 blir jag djupt förgrymmad...) eftersom man då skulle kunna få The Defenders till en mycket mer känslomässig historia. Då hade man kanske också haft budget och intresse att göra en fullängdssäsong. The Defenders gör mycket bra, men faller på målsnöret i jämförelse med de andra Netflix-versionerna av Marvels hjältar... Okej, inte Iron Fist kanske.

 

Betyg: 3+ handtekniker (ba-dum-dum-dish!) av 5 möjliga

Av Ulf - 25 augusti 2017 22:45

 


Regi: Adam Wingard

Manus: Charley Parlapanides/Vlas Parlapanides/Jeremy Slater (baserat på Tetsurou Arakis anime)

Medverkande: Nat WolffWillem DafoeLakeith Stanfield mfl.

Produktionsbolag: Lin Pictures/Vertigo Entertainment/Netflix

År: 2017

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1241317/

 

Light Turner har haft ett tufft år. Hans mor har gått bort i en bilolycka där föraren gick fri på grund av att han hade kontakter och i skolan är han långt ner på den sociala stegen. En dag hittar Light en bok med titeln "Death Note" på skolgården. När han öppnar boken får han kontakt med en demonliknande figur, Ryuk, som berättar för honom att vem han än skriver ner namnet på kommer dö. När det tillsynes galna förslaget faktiskt fungerar och Light inser att det inte är en dröm föds tanken på vad han kan göra med sina nyvunna krafter. Fast kan man spela Gud utan konsekvenser?

 

Death Note (2006) tillhör de bättre animeserierna jag sett de senaste tio åren eller så. Baserad på Tsugumi Obhas manga med samma namn lyckades serien ta upp komplexa teman i en absurd verklighet. Det är klart, fram mot slutet tappade den fokus och de efterföljande uppföljarna ska vi inte tala om. Med den här versionen är grundstoryn amerikaniserad för första gången och tja, det är vad man väntar sig.

 

Att trycka ihop närmre 900 minuters storytelling till en 101 minuter lång film är ett företag som är dömt att misslyckas. Trots det gör de tre manusförfattarna ett väldigt bra jobb med en till synes omöjlig uppgift. Därmed inte sagt att det skulle gjorts. Death Note var i sin originalform något långdragen och körde både ett och två varv för mycket. Här går det istället på tok för snabbt. Ett mellanting, en miniserie, hade varit en mycket bättre väg att gå. Som manuset är nu är det okej, men inte mer. Det finns även en och två stora logiska luckor som man inte lyckas fylla.

 

Då är regin bättre. Adam Wingard är rätt man för den här produktionen då han har en osviklig fingertoppskänsla för att få sina filmer att se sjukt coola ut utan att det slår över till kitsch. Han fortsätter även sin tradition med att göra action- och skräckrullarna med de bästa och mest oväntade soundtracken. Wingard går från klarhet till klarhet, men jag vette fanken om jag ens vill att han börjar jobba med mer budgettunga saker. Han har hittat sin nisch och när han gör den så bra bör han stanna där ett tag.

 

Skådespelarmässigt är Death Note en riktig blandning. Tyvärr lyckas inte de två huvudrollerna, Nat Wolff (Light) och Margaret Qualley som Lights medbrottsling/flickvän Mia, leverera något särskilt minnesvärt. De två som man istället bör hålla ögonen på är Lakeith Stanfield som den excentriske detektiven "L" och en riktig homerun när det gäller castingen av rösten till Ryuk - Willem Dafoe. Faktum är att jag alltid tänkte på Dafoe när jag såg animen, så jag undrar vilket som kom först i det här fallet: hönan eller demonen?

 

Death Note blandar och ger, men om inget annat kommer den säkert bli inkörsport till originalversionen för många. Ja, originalversionen är bättre, men det här är till syvende och sist inte oävet alls.

 

Betyg: 3+ äpplekäkande demoner av 5 möjliga

Av Ulf - 8 augusti 2017 20:15

 


Regi: André Øvredal

Manus: Ian B. Goldberg & Richard Naing

Medverkande: Brian Cox, Emile Hirsch, Ophelia Lovibond mfl.

Produktionsbolag: 42/IM Global/Impostor Pictures

År: 2016

Längd: 86 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3289956/

 

Tommy och Austin är ett fader-son-team sin driver en anrik rättsläkarpraktik i källaren under sitt hus. En kväll får de in kroppen av en oidentifierad kvinna. Obduktionen måste göras omedelbart då kvinnan hittats i ett hus med tre andra döda kroppar och både polisen och media vill ha svar så fort som möjligt. Det visar sig snart att obduktionen är den märkligaste de någonsin utfört...

 

Kroppen är full av äckliga saker som vi helst inte vill ska gå sönder. Det är också därför vi fascineras av kriminalare och gore. Mekanismerna är de samma genrerna emellan - vad har hänt, vem gjorde det och hur? Det finns en hel del bra inom läkarsubgenren inom skräckfacket, men minst lika mycket dåligt. The Autopsy Of Jane Doe lägger sig någonstans i mitten.

 

Det börjar riktigt bra. Brian Cox är en underanvänd skådespelare som alltid är bra i vad han är med i och hans kemi med Emile Hirsch som sonen Austin fungerar väldigt väl. Framförallt är det dock avsaknaden av bullshit som tilltalar mig i filmens första del. Det är osentimentalt om obducentyrket, men inte lättsamt. Om du har svag mage är inte det här filmen för dig. Det är närgångna bilder på obduktionen och klarar du inte av att titta på operationsscenerna i gemene sjukhusserie bör du inte se den här filmen. För oss som är intresserade av vad som faktiskt händer i yrket är det dock intressant. Sen går det tyvärr utför.

 

Istället för att fortsätta hålla sig på den subtila sidan brassar Jane Doe på med allt vad den kan. Det spökar stenhårt, med andra ord och många väldigt uttjatade troper används utan egentligen twist eller uppdatering. Som sådan är det här en halvt sevärd film. Se den om du gillar genren i stort, men om du bara ser skräck då och då finns det bättre val. Synd på bra upptakt. Jag väntade mig lite mer av norske regissören André Øvredal i hans Hollywood-debut, men det är absolut ingen katastrof. Han behöver bara ett jämnare manus.

 

Betyg: 3 not quite dead yet av 5 möjliga


Av Ulf - 4 augusti 2017 19:29

 


Regi: Brian Knappenberger

Manus: Brian Knappenberger

Medverkande: Nick Denton, Hulk Hogan, Donald J. Trump mfl.

Produktionsbolag: Luminant Media/Submarine

År: 2017

Längd: 95 min

Land: USA/Nederländerna

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1610525/

 

När sajten Gawker publicerade ett kortare utdrag ur en sexvideo där Terry Bollea (mer känd som Hulk Hogan) fastnat på bild började ett märkligt och viktigt rättsmål. Hur värderas personlig integritet kontra journalistisk frihet? Det är en rättegång som är intressant i sig, men när Gawker började gräva lite mer hittade de andra, mer affärsmässigt drivna, krafter bakom rättegången.

 

Vår samtids fascination med mer eller mindre kända personer som har sex på grynig kamera har sedan diverse känd-för-att-vara-känd-personligheters alster byggt hela karriärer på hemgjord porr. Hulk Hogan var en av många kändisar som följde efter och troligen skulle det här blåst över om det inte vore för att Hogan absolut inte ville att videons andra del skulle komma ut - den där han hasplar ur sig grovt rasistiska och homofobiska uttalanden. Brian Knappenberger visar i sin dokumentär på hur denna vilja att dölja det som till sist blev Hogans spark ut ur WWE faktiskt bara gjorde situationen värre.

 

Det blir dock inte riktigt intressant förrän anklagelserna om att starka affärsintressen från bland annat Silicon Valley hade ett finger med i spelet, helt enkelt för att de ville sätta dit Gawker. Gawker är en problematisk publikation. Hälften skvallerpress, hälften seriös journalistik har sajten lyckats göra några iögonfallande avslöjanden, samtidigt som man ofta legat på gränsen till ärekränkning i andra reportage. Säga vad man vill om Gawker, men det är en så här pass viktig fråga om var pressfrihetens gräns ska (om) dras att den måste utforskas.

 

Knappenberger kopplar samman rättegången med synen på "fake news" och hur rika intressen influerar medier. Det är tyvärr också här som Nobody Speak blir lite splittrad. Man spelar också mediehetsarna rakt i händerna genom att inte låta båda sidor komma till tals. Som så är Nobody Speak en halv dokumentär. Mycket intressant, men med vissa problem att försvara sin egen tes när man inte får höra andra sidan.

 

Betyg: 3 dokumentärer som borde varit bättre av 5 möjliga

 

Av Ulf - 20 juli 2017 19:22

 


Regi: Matt Reeves

Manus: Matt Reeves & Mark Bomback

Medverkande: Andy Serkis, Woody Harrelson, Steve Zahn mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment/TSG Entertainment

År: 2017

Längd: 140 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3450958/

 

Även om förrädaren Koba är död fortsätter människornas krig mot aporna. När apornas ledare Caesar försöker föra sin stam till ett ställe dit människorna inte hittar dem verkar kriget dock gå mot sitt slut. Natten innan färden ska börja attackeras apornas grotta av en halvgalen överste och hans män. Målet är att ha ihjäl Caesars familj för att provocera fram en slutgiltig uppgörelse...

 

"Det ska bli kul med lite apor!" sa min vän och log brett innan vi gick in i salongen. Ja, intelligenta apor är en liten subgenre i sig själv och med de mycket bra tidigare delarna i den här remake-serien var det här sommarens blockbuster jag såg fram emot mest tror jag. Tyvärr är War For The Planet Of The Apes ännu ett litet steg tillbaka från trilogins första och starkaste del.

 

Andy Serkis är lika fantastisk i sin motion capture som han alltid är och jag undrar hur många filmer han spelat bokstavlig apa i nu. Serkis roll som Caesar är fortfarande en av hans bästa och även i War lyckas han som en av ytterst få motion capture-skapelser förmedla en djup känsla i sitt spel. Bäste nykomling är Steve Zahn (av alla människor) som apan med det något tragikomiska namnet Bad Ape. Tänk dig en Consuela från Family Guy så kommer du rätt nära sanningen.

 

Även om skådespelet är bra och kompletteras med ett vackert foto så håller inte manuset hela vägen fram. Jag är så förbaskat trött på övertydlig Bibel-symbolik i film och i War går de till ordentlig överdrift. Det är allt ifrån korsfästelse till resan till det förlovade landet och detta ställs i kontrast med Woody Harrelsons farsaktiga roll som "översten" (han har inget namn i manuset förutom sin grad). Harrelsons roll för tankarna till en blandning mellan överste Kurtz i Apocalypse Now (1979) och den alltför verklige lägerkommendanten Amon Goeth från Schindler's List (1993). Just den sista jämförelsen lämnar lite dålig smak i munnen.

 

När man tagit vissa specifika bildögonblick från de två nämnda filmerna för att verkligen hamra hem det här budskapet (plus en vägg med orden "Ape-pocalypse Now"...) förlorar War den smarta framtoning som framförallt Rise Of The Planets Of The Apes (2011) stod för. Det är inte en dålig film som sådan, men franchisen har gått från att vara förvånansvärt smart science fiction-underhållning till tämligen puckad popcorn-dito. Om du gillar franchisen är den klart värd att kolla in, men som sagt, inte lika bra som föregående filmer.

 

Betyg: 3 apkonster av 5 möjliga

Av Ulf - 16 juli 2017 17:29

 


Regi: Sam Deats

Manus: Warren Ellis

Medverkande: Richard Armitage, James Callis, Alejandra Reynoso mfl.

Produktionsbolag: Frederator Studios/Mua Film/NetFlix mfl.

År: 2017

Längd: cirka 4 x 25 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6517102/

 

Valakiet, sent 1400-tal. Efter att ha anklagat Vlad Tepes hustru för häxkonster och bränt henne på bål svär Vlad, också känd som Dracula, att ta hämnd på riket. Han ger landets innevånare ett år att emigrera. Om de inte lyder honom kommer han förklara krig mot allt levande i landet. Ett år senare har merparten av landets innevånare inte rört på sig. När Draculas hämnd börjar finns det bara en man som kan stå emot honom, Trevor Belmont, den siste arvvingen till den legendariska men nu utstötta Belmontklanen.

 

Den här serien smög sig på mig som en trevlig och bloddrypande överraskning. Konamis spelfranchise har alltid lämpat sig väldigt väl för adaption då den redan på 8-bits-tiden hade stämning som få spel kunde matcha. Dessutom är historien om Dracula minst sagt välbekant och således slipper man mycket förklaring och att sälja in ett koncept till publiken. Det finns redan. Av ovanstående anledningar blev jag väldigt entusiastisk när jag såg serien hade landat på NetFlix. Och ja, Castlevania är bitvis högklassig animerad underhållning, men dras med flertalet problem.

 

Det bra först. Animationen fungerar ypperligt och serien har en modern stil och design som ändå blickar bakåt både till väster- som österländska tecknade klassiker. Det är en bra symbois av en mängd olika stilar som enkelt hade kunnat kännas krystad, men som till allra största del fungerar. Det enda smolket i bägaren är när man ibland har lite väl långa stillbildsscener utan någon rörelse alls. Det ser tämligen billigt ut och påminner mer om massproducerade leksaks-tie-ins än något annat.

 

Röstskådespelarna är bra och gör sitt jobb, men ibland undrar jag vad Warren Ellis, allmän seriegud, håller på med gällande dialogen. Ja, det var aldrig tal om att Castlevania skulle bli något annat än en serie för folk över 15, men bara för att man kan svära i varje mening betyder inte att man måste göra det. Det blir rätt stolpigt efter ett tag. Serien är verkligen sjukt våldsam på sina ställen, men det funkar bättre än Ellis dialog. Våldet används ofta som comic relief i all sin gorefest, men jag kände aldrig att det gick till överdrift.

 

Det stora problemet med Castlevania är längden. En säsong på sammanlagt 100 minuter? Alltså... nej. Det funkar inte. Det hade funkat som en film, men inte så här upphackat, även om man med Netflix vana trogen kan se alla avsnitt rakt efter varandra. Jag hade mycket hellre sett att man väntat och haft en åtminstone dubbelt så lång förstasäsong. Som det är känns Castlevania ofärdig. Underhållande, ja, men gör dig själv en tjänst och vänta ett tag med att se den. Säsong 2 kommer inte förrän 2018.

 

Betyg: 3 halvfärdiga vampyrjakter av 5 möjliga

Av Ulf - 12 juli 2017 22:45

 


Författare: Stephen King (under pseudonym Richard Bachman)

År: 1996 (svensk utgåva 1999)

Sidor: 498

Förlag: Dutton Penguin (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 0-451-19192-7

 

Det är en tryckande het högsommardag på Poplar Street i den lilla hålan Wentworth, Ohio. Grannskapet är fullt av typiska sommaraktiviteter i den varma julisolen och Cary Ripton, kvarterets tidningspojke, levererar dagens blaska till varma trädgårdstrappor. Plötsligt slits idyllen i småbitar när en märklig van kör upp till Cary och skjuter huvudet av honom med ett hagelgevär. Det blir början på en märklig och mycket våldsam dag på Poplar Street...

 

Förbaskade krångliga bok! Att få tag i ett exemplar av The Regulators visade sig vara mycket svårare än jag hade trott. Boken gavs ut på svenska under titeln Vöktarna, men när i princip alla andra King-titlar verkar dyka upp på bokloppisar av och till har denna lyst med sin frånvaro. Inte heller har den gått att få tag i via de stora nätbokhandlarna till ett vettigt pris. Till sist blev det en beställning från Amazon USA. Varför denna bok, utgiven så pass sent i Kings karriär som 1996, skulle vara svår att få tag i är ett mysterium.

 

Hur som helst så kanske trogna läsare kommer ihåg att jag för några månader sedan recenserade King-boken Desperation (1996) där jag berättade om Kings experimentvilja att använda samma karaktärer i andra roller i två böcker han skulle ge ut i princip samtidigt. The Regulators är boken han gjorde detta med. Den största kopplingen böckerna emellan är den med väsendet Tak och dennes onda planer. Däremot gjorde King valet att låta sin sedan länge insomnade pseudonym, Richard Bachman, göra comeback som "författare" till The Regulators. Bachman avled 1985 av "pseudonymcancer" (he...) men detta manus hittades av hans fru långt senare. På ett sätt är det rätt kul med tanke på att det finns en betydande skillnad mellan King och hans alter ego - samvetet.

 

När King skriver finns det ett antal mer eller mindre etablerade gränser som inte får överskridas. Ibland, speciellt i de romaner han skrev under de tyngsta missbruksåren på 80-talet, trampar han ändå över och resultatet blir ofta chockerande scener i ordets rätta bemärkelse. Richard Bachman är Kings onde tvilling. Bachman hyser inga skrupler och vadar i tematik som King helst inte vill röra vid. I mångt om mycket är han lite av Tak; han kan besätta en intet ont anande människa (läs: King) att göra vad han vill.

 

I The Regulators öppningskapitel får vi möta Bachman i all sin galghumor när han målar upp den perfekta sommaridyllen för att sedan förstöra den med en enda mening. Kapitlet är bland det bästa jag läst av Bachman/King och lovar enormt mycket. Tyvärr lyckas inte resten av boken riktigt nå upp till den spektakulära början. Experimentet som sådant misslyckas i och med att vad som händer i Desperation har egentligen inte så mycket bäring här och karaktärernas nya platser i dramat utforskas aldrig riktigt.

 

Rent historieberättarmässigt håller dock The Regulators en bra standard och jag rekommenderar den till alla fans av både King och Bachman. Gör er själva en tjänst och läs den här boken innan ni läser Desperation. Även om karaktärerna kanske inte får samma utveckling som jag önskat i stort får man reda på mycket bakgrundsfakta om Tak som definitivt hade förhöjt min läsning av Desperation. En lite udda bok i bibliografin, men väl värt tiden ändå.

 

Betyg: 3+ gamla västerns av 5 möjliga

XX

Av Ulf - 1 juli 2017 20:30

 


Regi: Roxanne Benjamin/Karyn Kusama/St. Vincent/Jovanka Vuckovic

Manus: Se ovan (Jovanka Vukovics segement baserat på en historia av Jack Ketchum)

Medverkande: Natalie Brown, Melanie Lynskey, Christina Kirk mfl.

Produktionsbolag: Snowfort Pictures/Scythia Films/XYZ Films

År: 2017

Längd: 80 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3322892/

 

Det är alltid vanskligt att recensera antologifilmer. Det ligger liksom lite i deras natur att vara splittrade. När de fungerar som allra bäst har de ofta en röd tråd som går genom berättelserna. Annars blir det lätt att några segment fungerar väldigt bra medan andra drar ner helheten. XX, en skräckantologi som fått sitt namn av att den uteslutande är skriven och regisserad av kvinnor, tillhör den andra kategorin.

 

Filmen börjar bra med de två inledande segmenten, The Box och The Birthday Party. Det är två väldigt olika berättelser där regissörerna Jovanka Vuckovic respektive St. Vicent tacklar sina ämnen på säregna sätt. Vuckovics segment handlar om hur en familjs liv förvandlas till en mardröm efter ett märkligt möte med en man på ett tåg. Plötsligt börjar familjens son sluta äta. Vad var det som mannen visade honom i lådan han hade i knäet? The Box är den klart mest skräckinjagande av de fyra segmenten och Vuckovic väljer en väldigt stram inramning som står i bjärt kontrast mot det överflöd som serveras på middagsbordet varje kväll - något som sonen vägrar äta. Välspelad och med ett öppet slut som manar till eftertanke är The Box en mycket effektiv kortfilm.

 

St. Vincents bidrag, The Birthday Party, är istället en uppvisning i svart humor. Mamman i den perfekta förortsfamiljen ska anordna en maskeradfest för dottern som fyller år. Allt verkar gå enligt planerna tills hon hittar sin make död i hans kontor. Men festen måste ju fortsätta! Vad skulle grannarna annars tänka? The Birthday Party har en riktigt bra uppbyggnad och fungerar väldigt bra som satir över förortslivets vedermödor. Den har också den absolut bästa slutklämmen av de olika bidragen och bör ses av alla med svart och/absurd humor.

 

Sedan börjar XX dessvärre gå utför. Det tredje segmentet, Roxanne Benjamins Don't Fall, kommer lite som en blöt papperspåse efter de två första höjdarna. Ett gäng vänner campar mitt ute i en stenöken när de hittar en samling urgamla petroglyfer. Det blir början till en semester som de kanske eller kanske inte överlever. I motsats till Vuckovic och Vincent verkar Benjamin inte ha en riktig idé med vad hon vill göra. Don't Fall är väl inte direkt dålig, men i kontrast till vad som kommit innan är den lite för rättfram och saknar en bra avslutning. Det är antologins klart svagaste del.

 

XX avslutas med den trots allt bättre Her Only Living Son av Karyn Kusama. I 18 år har en mamma gömt sig tillsammans med sin son från pojkens pappa. När sonens födelsedag drar närmre börjar märkliga saker hända både med honom och hans omgivning. Kusamas berättelse lider av sitt format. Den skulle behöva vara sin egen film för att den skulle bli riktigt bra. Då hade man dessutom kunnat få avslutningen till att verka logisk och inte framhastad.

 

Jag hade kul med XX och vill gärna se fler sådana här antologier av olika filmskapare. Anledningen till det något modesta betyget är just att hälften av delarna är rent ut sagt skitbra medan resten är mediokra. Plus för inramningen med riktigt creepy stop-motion. Om ni vill se två bra kortfilmer, se första halvan.

 

Betyg: 3 urspårade maskeradfester av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards