Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. SF, filmdinosaurien, väljer att på nytt överväga prishöjningar av biljetterna. Detta tilltag försvarar de med att det ska bli mer pengar till svensk film. Okej, ska vi göra en liten koll på vad som bjuds på under hösten? Den femtielfte Beckfilmen hade premiär 26/8, om drygt två veckor är det dags för stand-up med trötta svenska komiker på bio, i november är det relationsdramadags i Helena "jag spelar bara i filmer min man gör" Bergströms Så olika, i mitten på december är har en dramakomedi med Björn Kjellman och en papegoja (I shit you not!) premiär och som den sura grädden på det ruttna moset bjuds vi på Göta Kanal III framåt jul. Finns det ingenting som är bra då? Jag har inte sett Flickan vilken ska vara helt okej och sen har vi Stieg Larssons sista två delar i Millenniumtrilogin som åtminstone verkar sevärda om än inte cinematiska mästerverk.

Det är klart att man kan pumpa ut dumma svenska komedier och relationsdraman som inte har utvecklats sedan någon gång på 70-talet - de säljer! Om Gösta, 52, vill gå på bio så vill han se något som inte är alltför utmanande och sådär "konstigt". Jag säger inte att jag är bättre - jag går och ser amerikansk dumfilm ibland - men det är inte de som SF vill finansiera med sin påtänkta biljettprishöjning. Jag är inte ens sur på SF eftersom det helt enkelt är utnyttjande av den rådande marknadssituationen de sysslar med. Nej, den instans jag är sur på är Konkurrensverket som låtit det gå så här långt. SF har idag en förkrossande marknadsandel och ger inte oss konsumenter några alternativ. De små oberoende biografer som trots allt finns för en allt mer tynande tillvaro i jättens skugga. När Sandrew Metronome fortfarande drev biografer fanns det åtminstone två större aktörer på marknaden som kunde hålla koll på varandra. Vem äger Sandrew Metronomes gamla biografer idag? Just det, SF.

Sen har vi elefanten i rummet som SF kommer dänga i huvudet på alla som opponerar sig - den illegala nedladdningen. Utan att gå in på vad jag anser om frågan i stort kan jag göra det "chockerande" avslöjandet att biografbranschen (läs: SF) i Sverige går bättre än någonsin. Så SF menar alltså att om den illegala fildelningen inte fanns så skulle de tjäna ännu mer pengar? Ledsen att behöva spränga det luftslottet (ha!) men saken är följande: Person X har inte råd att gå och se alla de filmer han/hon vill se på bio på grund av de höga biljettpriserna. Det är en inkomst ni aldrig skulle ha haft ändå eftersom, och häng med i den logiska snårskogen nu SF, ni redan har för höga biljettpriser!

Strunta i de moraliska aspekterna med illegal nedladdning ett tag och låt den sanningen sjunka in - ni klagar över förlorad inkomst som ni inte skulle ha haft ändå. Det är som att beskylla en person som står utanför en dyr restaurang och suktar efter en trerättersmiddag för förlorad inkomst när han går hem och gör en skål gröt. Samma logik. Vän av ordning säger kanske att produkten inte är den samma i det här fallet och det är det när det gäller fildelning. Är det verkligen det? Är en film på din i bästa fall 50-tums plasma TV jämförbar med en stor bioduk? Folk vill gå på bio för upplevelsen och inte bara för filmen i sig. Är det inte istället dags att sänka biljettpriserna, få lite fler besökare för att kompensera för den förlorade omsättningen och gladare kunder? Bara en tanke.

Tyler är en dokumentärfilmare med en passion för skräckfilm. Hans senaste projekt handlar om den mytomspunna filmen "The Hills Run Red". Den enda information som finns kvar om filmen är några promotionbilder och en trailer från 1982. Legenden säger att filmen visades en gång på en drive-in för att sen försvinna för alltid. Alla kopior av filmen är borta och skådespelarna hördes aldrig ifrån igen. Tyler lyckas efter lite arbete till sist hitta en av skådespelarna, regissörens dotter Alexa. Inte heller hon vet vad som hände med filmen men tillsammans med Tyler, hans flickvän och hans bäste vän beger hon sig till småstaden hon växte upp i för att undersöka saken.

Det här är en märklig film. Ibland, så som under de första tjugo minuterna, lyckas den vara riktigt smart och spännande. Efter dessa inledande minuter förvandlas filmen tyvärr till ett mischmasch av alla möjliga skräckgenres. Det börjar som en klassisk spökhistoria om en försvunnen film, blir till en slasherfilm från 80-talet med inspiration från såväl The Texas Chainsaw Massacre som The Blair Witch Project och mynnar ut i något som liknar en kombination av Hostel och Saw. Jag brukar gilla genreblandning, men här finns det åtminstone en subgenre för mycket.

Skådespelarna fungerar ganska väl, även om Sophie Monk i rollen som Alexa främst är där för att visa brösten. Visst, det är fina bröst, men ska det vara så svårt att kunna kombinera skådespelartalang med välformade fysiska företrädande? Flashande bröst är något som slashergenren var riktigt duktig på under 1980-talet och jag skulle ljuga om jag inte erkände att det inledningsvis var en ganska stor faktor till att jag började konsumera stora mängder slashers i de tidiga tonåren. Kom ihåg, folk och fä, detta var innan Internet blev var mans ägo. Hur som helst, resten av skådespelarna är helt okej men verkligen ingenting att skriva hem om.

Jag har svårt att ge den här filmen ett ordentligt omdöme. Den är full med bra idéer men utförandet skulle behöva både en och två poleringar. Speciellt specialeffekterna är riktigt usla på sina ställen med några av de fulaste CGI-effekterna jag sett sedan George Lucas började förstöra sitt livsverk. Samtidigt har filmen en budgetcharm som är en throwback till 1980-talets tidiga år och tyvärr något som man inte ser så ofta idag. Om du som jag gillar genren, se den och ge ett eget omdöme. Gärna i en kommentar här! Personligen friar jag hellre än fäller och så även den här filmen.

Betyg: 3- omotiverade sexscener av 5 möjliga

Den tredje (fjärde om man räknar med den kortlivade animerade versionen) serien i Stargate-franchisen har haft premiär och som gammalt fan var det inte med särskilt låga förväntningar jag bänkade mig för att se pilotavsnittet. För den som inte har sett någon av serierna så handlar de om hur upptäckten av en utomjordisk portal (Stargate) leder till mänsklighetens utforskande av världsrymden och alla de faror man kan stöta på där. Franchisen har tyvärr blivit sämre och sämre allt sedan den första serien, Stargate SG-1, lades ner. Spinoffen Stargate Atlantis blev dessvärre inte mer än en parantes i mitt breda intresse för science fiction i stort. Charmen, humorn och de älskvärda karaktärerna från den förstnämnda serien var som bortblåsta och manusen spretade åt alla möjliga håll. Trots mina höga förväntningar var jag också samtidigt lite orolig för att Stargate Universe skulle falla i samma fälla.

Serien tar sin början med att Eli Wallace, en arbetslös MIT-student, får ett besök av amerikanska flygvapnet. Han har tydligen löst ett otroligt komplext matematiskt problem inkorpererat i det mmo han ägnar sin tid åt. Flygvapnet ger honom egentligen inget annat val än att följa med dem eftersom de är i desperat behov av hans hjälp. De tar honom till Projekt Icarus, en militär forskningsanläggning på en annan planet, där den briljante Dr. Rush försöker lösa problemet med att kunna öppna en Stargate som använder alla nio möjliga låsningsmekanismer. Elis ekvation tycks lösa det här problemet. När anläggningen blir attackerad har de närvarande inget annat val än att kasta sig igenom portalen utan någon aning om var det kommer föra dem. De inser snart att de befinner sig på ett skepp av något slag. Dessvärre riskerar skeppet gå i bitar om någon så mycket som nyser för högt så deras första uppdrag blir att återställa livsuppehållande system. Under arbetet upptäcker de dock något väldigt oroande - de befinner sig inte ens i Vintergatan utan en helt annan galax.

Det här är ett av de bästa pilotavsnitt jag sett. En av fördelarna med en franchise är att koncepten redan står klara för fansen och man behöver inte spendera alltför mycket tid på att förklara hur en Stargate fungerar och annat som vi lärde oss för snart femton år sedan. Det gör att man har mycket mer tid att spendera på karaktärsutveckling, vilket verkligen märks. Serien har jämförts med både Star Trek Voyager och Battlestar Galactica. Personligen tycker jag att den har mycket mer gemensamt med den sistnämnda serien är den förstnämnda och tur är väl det. Det är en ovanligt mörk version av det annars ganska lättsamma universum som Stargate utspelar sig i. Samtidigt har serien lyckats bibehålla den humor som är franchisens kännetecken. Jag hittade snabbt två favoritkaraktärer i Eli och den något socialt inkompetente Dr. Rush och det ska bli intressant att följa dem i kommande avsnitt. Dr. Rush spelas av Robert Carlyle och är med största sannolikhet den mest namnkunnige i ensamblen. För den som tycker sig känna igen hans namn men inte kan placera honom kan jag berätta att han spelade huvudrollen i The Full Monty och hade rollen som Begbie i Trainspotting. Det är svårt att uttala mig om resten av skådespelarna eftersom det bara har gått ett (om än långt) avsnitt av serien. Det fanns i alla fall ingen som direkt störde mig.

Det här verkar vara den mest lovande science fiction-serien på TV sen Battlestar Galactica gick i graven. Förhoppningsvis kommer den otroligt fina starten att hålla. Jag tänker i alla fall titta.

Betyg: 4 halvknäppa skotska doktorer av 5 möjliga

I en alternativ historieskrivning mördas USA:s president och hela kongressen i ett fejkat terroristdåd. Morden blir startskottet på implementerandet av en förtryckande regim, Gileadrepubliken, där kvinnor räknas som andra klassens medborgare. Efter att ha fått se sina tillgångar frusna och fått sparken försöker June fly över gränsen till Kanada med sin man och deras dotter. Flykten misslyckas och June blir tillsammans med sin bästa vän Moira skickad till ett interneringsläger för att lära sig vilken roll kvinnorna har i den nya republiken. June får slavnamnet "Offred" och blir en "handmaiden", tjänarinna, för en högt uppsatt kommendör i republikens armé. Tjänarinneklassen är dock inte vanliga städerskor utan de förväntas agera som konkubiner för att föda friska barn till republiken. Det här är June/Offreds historia om sitt liv och sina försök att anpassa sig till en arkaisk kvinnosyn.

Margaret Atwood är en av vår tids mest prisade författare och The Handmaid's Tale är en av hennes mest kända böcker. Den räknas som en modern klassiker inom science fiction/spekulativ fiktion-genrerna och vann bland annat det första Arthur C. Clarke-priset, 1987. Så håller den fortfarande 20 år senare? Svaret är både ett ja och ett nej enligt min mening.

De positiva sakerna först. Atwood har ett fantastiskt språk som verkligen fångar läsaren. Det är poetiskt, drömskt men ändå så pass lättläst att det inte bör vara några problem för vem som helst med gymnasieengelska som grund att läsa den på originalspråk. Texten är laddad med symbolik och aforismer som riktar hård kritik mot både vårt samhälle och våra genusmässiga föreställningar. En favoritrad som jag fastnade för var när Offred talar om hur kvinnorna i det gamla samhället inte var lyckliga ändå, på grund av valfrihetens tidsålder:

"If you don't like it, change it, we said, to each other and to ourselves. And so we would change the man for another one. Change, we were sure, was for the better always. We were revisionists; what we revised was ourselves."

Atwood lyckas med att skicka kängor åt båda håll, både åt stereotypiskt kvinnligt beteende och manschauvinistiskt dito och det är på grund av den här helhetsbilden som karaktärerna också växer fram som trovärdiga och levande. Just karaktärerna är bokens andra starka punkt. Som läsare bryr man sig verkligen om vad som kommer hända med Offred. Bikaraktärerna är också intressanta med kommendörens något ambivalenta inställning till hela samhällsprojektet som höjdpunkt.

Tyvärr så är boken något daterad. Den skrevs under Kalla krigets slutår och sättet som Atwood beskriver Gileads uppgång på är idag rätt långsökt från perspektivet vi har på globalisering nu. Det finns fortfarande mer eller mindre slutna samhällen i världen, men det enda som tycks vara nästan helt otillgängligt är Nordkorea. Det här skulle helt enkelt inte fungera på en så här stor skala och speciellt inte i ett land som USA där individualism är ledstjärnan i så mycket. Utan att avslöja för mycket så skulle det behövas en konspiration mellan alla män i maktpositioner för att det här skulle kunna införas så smidigt som Atwood beskriver det. När jag diskuterade boken med min sambo menade hon på att det är inte bakgrundshistorien som är bokens poäng och det kan jag hålla med om. Jag anser däremot att en bok som försöker beskriva uppkomsten av en totalitär regim bör hålla sig trovärdig inom sin egen kontext, något som Atwood misslyckas med. Det är klart att det är intressant att följa Offred och hennes medsystrar men när grunden för handlingen haltar så ligger den i alla fall för mig i bakhuvudet hela tiden och stör.

På det hela taget är det här, trots mina invändningar, en bra bok. Den är ytterst välskriven rent språkmässigt och har intressanta karaktärer. Jag kan förstå att folk räknar den som en modern klassiker, men som den science fiction-nörd jag är måste jag tyvärr säga att jag läst bra mycket bättre alternativa historieskildringar, exempelvis The Man In The High Castle av Philip K. Dick och Bring The Jubilee av Ward Moore.

Betyg: 3 något haltande feministepos av 5 möjliga

James McCullen kommer från en lång rad vapensmugglare och allmänna skitstövlar. Hans senaste innovation är en missil laddad med nanorobotar vars uppgift är att äta metall. NATO är överlyckliga men firandet kommer av sig när den första leveransen, under bevakning av elitsoldaten Duke, blir kapad av en pluton med otroligt tekniskt avancerade soldater. Duke känner igen plutonens ledare som sin ex-flickvän Anna. När allt ser hopplöst ut kommer en annan grupp löjligt vältränade soldater till räddningen. Duke och hans bäste vän Ripcord flygs till räddarnas hemliga högkvarter där de får reda på att de räddats av G.I Joe, en hemlig militärorganisation bestående av de bästa soldaterna från Jordens alla hörn. De måste nu samarbeta för att ta reda på vem den andra gruppen var och vad de planerar att använda missilerna till.

G.I Joe, eller Action Force som vi kände dem som här i Sverige, var barndomshjältar för mig. Det fanns så otroligt många karaktärer med detaljerade bakgrundshistorier (om än ofta löjliga sådana) och även om serien främst skapades som ett led i marknadsföringen av leksaker från Hasbro (som även låg bakom Transformers) fick serien ett eget liv och actionfigurerna blev hett villebråd för alla pojkar i åldern 6 - 9 år. Även om jag ser serien i ett nostalgiskt skimmer hävdar jag fortfarande att åtminstone serietidningsversionen är obligatorisk läsning för fans av superhjälteserier från 80-talet. Den animerade serien kan vi...glömma. Hur som helst hade jag trots min förkunskap, eller kanske på grund av den samma, inte särskilt höga förväntningar på den här filmen.  Det berodde på i huvudsak tre faktorer:

1. Att göra alla karaktärerna rättvisa och ge dem en större bakgrundshistoria föreföll som en nästan omöjlig uppgift. Bryan Singer lyckades otroligt väl med X-Men men Stephen Sommers är ingen Bryan Singer.

2. Stephen Sommers är som sagt ingen Bryan Singer.

3. Filmbolaget valde att inte ge pressvisningar av filmen innan premiären. Oftast en väldigt dåligt tecken.

Stephen Sommers, mest känd för The Mummy med uppföljare, är ingen bra regissör. Efter en snabb titt på hans IMDB-sida konstaterade jag att jag sett ungefär hälften av filmerna han regisserat. Jag har med ett undantag avskytt dem allihop. Sommers verkar ha gått i skola hos Michael Bay med sina tvåsekundersklipp och extremt underutvecklade karaktärer. Men där Bay ändå lyckas med de tekniska aspekterna av sitt filmskapande verkar Sommers mest ha rusat igenom efterproduktionen av sin film som en annan Ed Wood.

Bland skådespelarna finns det ingen som sticker ut som varken särskilt bra eller riktigt usel. De har inte särskilt mycket att jobba med från början så det är svårt att bedöma deras insatser. Förhandssnacket handlade mest om vem som skulle spela The Baroness respektive Snake Eyes, antagligen de två mest ikoniska karaktärerna i franchisen. Valen föll på Sienna Miller och Ray Park. Miller ser mest ut som en yngre variant av Sarah Palin iklädd åtsmitande gummidräkt. Usch, usch, usch, dålig mental bild! Bort! Bort! Hon är väl okej i rollen, men saknar den klass och sofistikering som ska vara karktärens största kännetecken. Snake Eyes, min och de flesta andra favoritkaraktär i serien, spelas som sagt av Ray Park. Park specialiserar sig på roller som den här - tuff kampsportskille utan repliker - och gör en ganska bra Snake Eyes. Problemet är mest designen på hans dräkt. Snake Eyes ska vara en benhård svartklädd ninja med ett visir som ser ut som rakbladsversionen av Stewie Wonders mest extravaganta solglasögon. I den här filmen liknar han mest en gummiklädd gimp. 

De tidigare nämnda tekniska aspekterna med filmen är väldigt bleka. Det märks att man lagt ut en massa pengar på dem, men de är inget speciellt och ibland får CGI:n filmen att se ut som en dålig cutscene från valfritt TV-spel. Filmen kostade enligt uppgift 175 miljoner dollar att spela in men produkten ser snarare ut som ett längre tv-avsnitt med större budget än en film som ska dra in publiken till biograferna. Tyvärr slutar filmen med en cliffhanger och en uppföljare är redan bekräftad.

Det här är riktigt uselt och dumt. När en dumactionfilm inte ens lyckas se snygg ut då vet man att något är riktigt fel. Jag skulle väldigt gärna vilja ge den här filmen något annat än lägsta betyg eftersom jag gillar källmaterialet, men det är tyvärr ofrånkomligt.

Betyg: 1 krossad barndomsdröm av 5 möjliga