Titel: Paganinikontraktet

Författare: Lars Kepler

År: 2010

Sidor: 565

Förlag: Månpocket (hårdpärm av Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-7001-883-1

Carl Palmcrona, generaldirektör för svensk vapenexport, hittas hängd i sin lägenhet i Stockholm. Samtidigt, på en båt i Stockholms skärgård, attackeras den kända fredsaktivisten Penelope Fernandez, hennes pojkvän och syster av en främmande man. Det är två brott som till synes inte har någon koppling med varandra. Kriminalkommissarie Joona Linna börjar dock snart se ett samband mellan de två händelserna – ett samband som kan få internationella konsekvenser.

Andra boken om kriminalkommissarie Joona Linna är precis som sin föregångare (Hypnotisören, se nedan) en väldigt spännande kriminalroman som är svår att lägga ifrån sig. Kommissarie Linnas envishet börjar dock gå mig på nerverna något vid det här laget. Den skulle inte gjort det om han någonsin hade fel och hans överordnade hade rätt i att säga till honom att släppa saker och ting, men tydligen är Linna ett deduktivt geni i klass med Sherlock Holmes. Dessutom är han närstridsexpert och kan en hel massa om klassisk musik. Han är helt enkelt lite för bra för att vara verklighetstrogen. Dessutom vänder jag mig mot Keplers (ja, jag vet att det är en pseudonym, men jag tänker fortsätta använda ”hans” namn) kvinnoporträtt som i princip består av ”den väna lilla älvan” som antingen kan vara stentuff eller ett offer och den vimsiga medelålders kvinnan som antingen kan vara lite påflugen eller insnöad i sin sociala klass. Det blir inte så mycket variation.

Paganinikontraktet har tack och lov kvalitéer som uppväger dessa brister. Språket är fortfarande väldigt bra för att vara en kriminalroman och som tidigare nämnt är det en riktig page turner. I min recension av Hypnositören klagade jag dessutom över att jag tyckte historien spretade lite väl mycket och att Kepler kastade ut uppenbara villospår som sedan bara mynnade ut i ingenting. Paganinikontraktet är en mycket mer sammanhållen och tät bok än sin föregångare även om de är nästan lika långa. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att boken gärna kunde varit 100 sidor kortare.

Paganinikontraktet är till syvende och sist tyvärr något sämre än förra boken i serien. Även om den är skickligare konstruerad och språket är lika bra som sist känner jag inte alls lika mycket med karaktärerna. Penelope Fernandez får exempelvis inte en särskilt bra karakterisering och förra bokens hjärta, Erik Maria Bark, lyser helt med sin frånvaro. Det är fortfarande spännande, bättre än de flesta svenska kriminalromaner på marknaden, men jag vet att Kepler kan bättre.

Betyg: 3+ böcker som helt klart kommer filmatiseras av 5 möjliga

Titel: Hypnositören

Författare: Lars Kepler

År: 2010

Sidor: 572

Förlag: Månpocket (hårdpärm av Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-7001-758-2

Erik Maria Bark var en förgrundsfigur inom hypnosforskning innan han på grund av en rad händelser med en patientgrupp beslutade sig för att aldrig ägna sig åt hypnos igen. Tio år senare kontaktas han av kriminalkommissarie Joona Linna som behöver Eriks hjälp med ett bestialiskt trippelmord. När Erik bryter sitt löfte om att aldrig hypnotisera någon igen börjar märkliga saker ske och en natt kidnappas hans son Benjamin från familjens eget hem. Erik och Joona måste nu kämpa mot klockan för att hitta Benjamin innan antingen kidnapparen eller Benjamins blödarsjuka dödar pojken.

Det är sällan jag blivit så pushad till att köpa en bok som Hypnotisören. För den som köpte en pocketbok i utvalda bokhandlar förra året är troligen bokmärket i form av ett par pappersglasögon och texten ”köp den” i allt snävare cirklar en bekant syn. Bokmal som jag är tackar jag aldrig nej till gratis bokmärken utan behöll ett gäng när jag köpte en trave böcker. Sen dess har boken legat någonstans i mitt undermedvetna och skvalpat runt och till sist, när jag hittade båda Keplers kriminalromaner för en spottstyver, kapitulerade jag. Jag blev snart varse om att smart marknadsföring inte är det enda som gör Hypnotisören till en bok man inte kan lägga ifrån sig.

Kepler skriver enkelt och fängslande om en värld som omges av en hel del myter och charlataner. Med Erik Maria Bark har han dessutom lyckats skapa en protagonist som känns levande. Den vanliga fallgropen i den svenska deckargenren, försupen ensamvarg med några kraschade äktenskap, undviks och Erik känns synnerligen mänsklig. Det är klart att även Erik har problem, några av dem ganska allvarliga, men det känns åtminstone som ett förstadium till tidigare beskrivna trop. Även Joona Linna är en intressant karaktär som har ett odrägligt drag av besserwisser över sig som jag älskade att hata.

Keplers språk är som sagt lättläst och flyter oftast på bra. Det enda jag kan störa mig på är de skiftande tempusformerna som gör att man som läsare ibland tappar tråden och undrar när tusan kapitlet i fråga utspelar sig. Vissa av hans sexualbeskrivningar är också ganska skämmiga. Boken skulle dessutom nog må bra av ytterligare en redigering. Ibland känns det som Kepler kastar ut uppenbara villospår som bara blir irriterande i längden. Trots dessa mindre skavanker kan jag definitivt rekommendera Hypnotisören för alla som vill läsa en bra svensk deckare i sommar.

Betyg: 4 mordiska Pokémons av 5 möjliga

Titel: Radhusdisco

Författare: Morgan Larsson

År: 2010

Sidor: 435

Förlag: Pocketförlaget (hårdpärm av Piratförlaget)

ISBN: 978-91-86675-32-5

Morris växer upp i Trollhättan med omnejd under sent 1970-tal och in i 80-talets värld av videovåld, hårdrock, pastellfärg och axelvaddar. Den ständigt grubblande Morris värld och uppväxt skildras från skolstarten till grundskolans slut och de första stapplande stegen in i vuxenlivet.

Morgan Larsson, främst känd som radiopratare innan den här boken, har skrivit en väldigt personlig historia som enligt honom själv hämtar merparten av inspirationen från hans egen uppväxt. Morris är en karaktär det är lätt att tycka om - inte minst eftersom Larsson lyckas fånga alla de där små detaljerna och orosmomenten man upplevde som liten. Morris ofelbara barnlogik är väldigt underhållande att följa och igenkänningsfaktorn, även om jag främst växte upp under 90-talet, är väldigt hög. Det är troligen det som gör Larssons bok allmängiltig för de flesta generationer - de här sakerna går alltid igen.

Men även om igenkänningsfaktorn och humorn finns där blir avsaknaden av en riktig konflikt det som tyvärr gör den här boken tämligen lättförglömlig. Jag förstår poängen med att skildra en uppväxt från ett Svenssonperspektiv utan några större konflikter, men det gör tyvärr inte att historien i sig blir särskilt intressant. Det blir snarare lösryckta, om än väldigt underhållande, anekdoter som staplas på hög.

Jag är väldigt kluven till Radhusdisco - å ena sidan är det en väldigt bra skriven bok (Larsson har redan nu ett fantastiskt språk) men å andra sidan flyter den mest på och ger inget större tuggmotstånd. Trevlig sommarläsning men kanske inget jag kommer komma tillbaka till.

Betyg: 3 pissestånd av 5 möjliga

Titel: Hungerelden

Författare: Jerker Eriksson & Håkan Alexander Sundquist

År: 2011

Sidor: 409

Förlag: Ordupplaget

ISBN: 978-91-85785-54-4

Mordet på en företagsledare i Stockholm blir upptakten till en serie liknande brott som alla tycks ha med hämnd att göra. Jeanette Kihlberg, poliskommissarie, kopplas in på fallet och tar sin flickvän Sofia Zetterlund, psykolog, till hjälp. Sofia har dock fullt upp med sitt eget fragmentariska minne och vad som hände henne i det förflutna. Dessutom vill Victoria inte hålla sig borta...

Som jag skrev i min recension av Kråkflickan är det här en bok som det är svårt att skriva synopsis på utan att man avslöjar för mycket - inte minst eftersom det är andra delen i en trilogi. Eriksson och Alexander Sundquist fortsätter att övertyga mig om att de är bland de få svenska deckarförfattare som är värda att läsa. Framförallt är detaljrikedomen rörande psykologin, både som akademiskt ämne och hur romanens karaktärer, väldigt imponerande och måste ha krävt en hel del arbete. Författarna lyckas alltid hålla sig på rätt sida linjen från var det skulle blivit tråkigt och torrt och lyckas använda psykologin till att förhöja sin historia och inte enbart som ett förklarande element. Trilogins tagline stämmer bra: "Mord och psykoterapi".

Jag var ytterst nära på att ge Kråkflickan högsta betyg men sansade mig något då jag inte alltid föll pladask för språkbruket som jag ibland kände blev lite deckarklyschigt. Ironiskt nog saknar jag detta språkbruk när det i andra delen tonats ned. Hungerselden är en mycket bra bok, men den känns verkligen som den mittendel i en trilogi den är. Det är mycket uppbyggnad för bok nummer tre och även om vi får reda på allt fler detaljer och förvecklingar som ställer allt på ända sker känns den inte riktigt lika stark som sin föregångare. Men, det är klart, när jag med en suck slog igenom boken och klagade högljutt till flickvännen att jag skulle få vänta på upplösningen kan jag inte mycket annat än att rekommendera även del två i historien om Victoria Bergmans svaghet.

Betyg: 4 riktigt usla fadersgestalter av 5 möjliga

Svensk titel: Svart flicka, vit flicka

Författare: Joyce Carol Oates

År: 2006 (svensk utgåva 2007)

Sidor: 283

Förlag: Ecco (svenskt förlag Bonnier Pocket)

ISBN: 978-91-0-012052-8

När Genna Meade ska börja college har hon stora skor att fylla. Hennes far, Max Meade, är en berömd människorättsadvokat med vissa anarkistiska tendenser och hennes förfäder hjälpte till att grundlägga colleget självt. Hennes liv blir inte lättare av hennes rumskamrat, Minette Swift, som är snarstucken, sur och riktigt otrevlig. Trots det beslutar sig Genna för att bli hennes vän. Men det är inte allt som riktigt stämmer på colleget - någon har tydligen något emot Minette och rasistiska trakasserier riktas mot henne.

Joyce Carol Oates figurerar ganska flitigt här på bloggen och det är inte så konstigt - jag har hitintills aldrig läst en riktigt dålig bok av henne. Dessvärre är Svart flicka, vit flicka den första av hennes verk jag läst som helt enkelt inte håller måttet jämfört med vad jag vet att hon kan göra. Vad som hade kunnat bli en intressant dynamik mellan en vit överklassflicka med ett arv från sin medborgarrättskämpe till far och en svart flicka så långt från stereotypa "sassy young black woman" man kan komma blir istället en långdragen och ganska trist bekantskap. Det värsta är att jag som läsare förstår varför människor vill Minette illa (även om rasism aldrig är acceptabelt) då hon kort och gott är en fruktansvärd karaktär. Oates hade kunnat försöka göra en poäng av just detta - att bara för någon av en viss ras är en idiot är inte rasistiska tillmälen okej - men istället tuggar historien på utan någon egentlig upplösning. Konflikten är helt enkelt ointressant.

Oates språk är som vanligt underbart och anledningen till att jag trots allt inte kan såga den här boken längs med fotknölarna. Trots att konflikten aldrig blir särskilt intressant lyckas Oates också skapa intressanta karaktärer (min irritation med Minette är ett bra exempel). Oates har dock skrivit många mycket bättre böcker. Svart flicka, vit flicka känns mest som en parantes i hennes vanligtvis imponerande författarskap.

Betyg: 2 halvgalna människorättsadvokater av 5 möjliga

Författare: Nick Hornby

År: 2009 (svensk utgåva 2011)

Sidor: 323

Förlag: Riverhead Books (svenskt förlag Månpocket)

ISBN: 978-91-7001-851-0

Tucker Crowe försvann för musikscenen över en natt 1986 och har inte hörts av sedan dess. Detta har lett till spekulationer bland hans fanatiska fans, däribland Duncan som driver en fansajt på nätet om sin idol. När Tucker till sist bryter tystnaden och släpper demoversionerna av låtarna på sin uppbrottsplatta Juliet är det det första livstecknet från idolen på över 20 år. Duncans flickvän, Annie, skriver en kritisk recension av skivan som leder till parets uppbrott. Men någon som identifierar sig som "Tucker Crowe" mejlar Annie och anser att hennes recension var helt korrekt...

Nick Hornbys High Fidelity är en bok som följt med mig sen tonåren - inte minst eftersom bokens huvudkaraktär delar alla mina dåliga sidor multiplicerat med tusen. Temat med insnöade män som förlorar sina förhållanden och tvingas växa upp har sedan dess gått som en röd tråd genom Hornbys författarskap och Juliet, Naked är inget undantag. På gott och ont är detta precis vad Hornby gör som allra bäst. De bra aspekterna, karaktärerna och den torra humorn, är lika njutbara här som i tidigare nämnda bok. Dessvärre håller formeln på att bli lite väl mossig.

Hornbys språk flyter lika bra som alltid, men redigeringen skulle behöva en andra genomtitt. Vissa kapitel känns maratonlånga medan andra bara är några sidor långa. Det blir inte någon lyckad konstnärlig effekt av det utan bara en upphackad känsla som gjorde att den här boken tog mycket längre tid att läsa än vad jag trodde den skulle.

Juliet, Naked förblir en bagatell i mitt bibliotek och troligen inte något jag kommer återvända till. Den har sina stunder men Hornby har skrivit bra mycket bättre böcker än så här.

Betyg: 2+ inlagda hajögon av 5 möjliga

Originaltitel: The Walking Dead: Days Gone Bye

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Tony Moore/Cliff Rathburn

År: 2006 (svensk utgåva 2011)

Sidor: 146

Förlag: Image Comics (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-0-9

När polismannen Rick Grimes vaknar upp från sin koma får han till sin fasa klart för sig att världen inte är vad den en gång varit. Gatorna är smockfulla med till synes döda människor som fortfarande knallar omkring och tycker att man bör bita allt som rör sig. Rick tror att hans familj kan ha flytt undan zombiehorden och nu befinner sig i Atlanta. Ensam ger han sig ut på jakt efter sin familj och kanske några svar till vad som egentligen har hänt.

Den som läser min blogg noga (finns det sådana?) kommer kanske ihåg min recension av pilotavsnittet av tv-serien The Walking Dead förra året. Det var ett förstummande bra pilotavsnitt som genast satte en stämning som är få serier förunnade. Under första säsongens sex avsnitt lyckades serien inte hålla upp riktigt lika hög kvalitet rakt igenom, men är ändå bland det mest sevärda på tv idag. Sedan gjorde AMC (seriens amerikanska hem) en dundertabbe. Efter sex mycket bra avsnitt annonserades det att säsong två inte skulle börja förrän i oktober 2011. Den enda dramaserie som lyckats med ett så långt uppehåll och ändå kunna dra storpublik är i mitt minne Battlestar Galactica (2004). Nåja, medan jag väntar på säsong 2 läser jag mer än gärna Apart Förlags svenska översättning av serietidningen som tv-serien baseras på.

Det är svårt att inte tycka om förlag som översätter serier till svenska på dagens seriemarknad. Missförstå mig inte, det finns en uppsjö bra japansk manga att tillgå på svenska idag men vad en gammal serieräv som undertecknad har saknat är just utgivning av de mer "vuxna" serierna från USA. När dessutom Sara Årestedts översättning är så pass bra som den är tar jag av mig hatten. Det finns små skavanker här och där, men det är ingenting som stör helhetsintrycket. Som referens skaffade jag en digital kopia av originalmanuset och jag måste säga att jag är imponerad över flytet som Årestedt fått i texten.

Serien i sig är lika bra som tv-adaptionen och det är egentligen inte så värst mycket som skiljer. Det är mindre detaljer eller bihandlingar som skiljer - fram till slutet som gav mig en smärre chock. Det man främst kan peka på som större skillnad är att serien tycks gå mycket snabbare fram än tv-serien. Det är både bra och dåligt. I sina bästa stunder tyckte jag att tv-serien verkligen lyckades ge karaktärerna den tid de behövde för att utvecklas. Dessvärre kunde det också ibland bli lite väl långa transportsträckor. Serieförlagan skippar mycket av detta men lyckas ändå få med en imponerande karakterisering på liten yta. Det är klart att vissa händelser som fick mer tid på sig i tv-serien går relativt snabbt förbi i förlagan, men det är sällan det faktiskt stör.

Tony Moore, den huvudsaklige tecknaren, har gjort ett fantastiskt jobb med att få en trovärdig känsla i sina miljöer även om jag ibland fick hemska flashbacks till tiden då alla amerikanska tecknare snöade in på den så kallade "American Manga-stilen" när det gäller karaktärsporträtten. Det tar tack och lov aldrig överhanden. Jag fick en otippad association till designen av den gamla westernshootern Outlaws (1997) men inte lika tillspetsad.

Framförallt vill jag uppmana alla fans av tv-serien att köpa den här volymen. Utgivningen för serier som kanske inte ligger direkt i mittfåran har varit väldigt undanskuffad i Sverige sedan tidigt 90-tal (det finns en större artikelserie om detta fenomen på gång till bloggen) men Apart Förlags initiativ kan förhoppningsvis vara en början till utökad serieimport från landet i väst.

Betyg: 5- vi kör samma betyg helt enkelt av 5 möjliga

Titel: Blodläge

Författare: Johan Theorin

År: 2010

Sidor: 415

Förlag: Månpocket

ISBN: 978-91-7001-855-8

Per Mörner flyttar till en gammal stuga på Öland med sina två barn från ett tidigare äktenskap. Det öländska landskapet lockar fram minnen, inte bara hos Per utan även hos hans granne, Vendela, som efter många års frånvaro återvänder till ön med sin man Max. Pers tillvaro skulle vara direkt idyllisk om inte hans dotter lidit av en mystisk sjukdom och om han inte blivit kontaktad av sin förvirrade far som han knappt talat med på flera år. Det visar sig att Pers far, Jerry, har ett ännu mörkare förflutet än han befarat...

Jag har tidigare på bloggen recenserat Theorins Nattfåk och beklagat mig över ett splittrat intryck och mer än lite sneglande på John Ajvide Lindqvist (skriv snabbare, John! Jag vill ha mer!). Det gläder mig att Theorin verkar ha hittat en egen röst nu. Det här drar mer mot kriminalromanshållet än tidigare nämnda bok och de övernaturliga elementen är nedtonade och öppna för mycket mer tolkning än tidigare. Det fungerar mycket bättre helt enkelt. Theorin har dessutom putsat sin prosa och språket flyter väldigt bra. Framförallt är det här en spännande historia som höll mig intresserad rakt igenom.

Vad jag vänder mig lite emot är den gammeldags moral kring viss typ av sexualitet som skymtar här och där. Jag är av den kanske lite märkliga uppfattningen att man inte kan generalisera om en yrkeskår och säga att person x troligen är så och så för att han eller hon jobbar med y. Det uppstår en viss offermentalitet hos vissa av karaktärerna som helt enkelt inte känns särskilt genomarbetad utan förklaras utifrån väldigt trubbiga definitioner.

Till syvende och sist hade jag en trevlig lässtund med Blodläge även om det inte är en helt fantastisk bok som jag kommer bära med mig genom hela livet. Men, som underhållning är det gott nog.

Betyg: 3 älvstenar av 5 möjliga