Influenser och skäl till att skriva The Man in the High Castle

The Man in the High Castle skrevs efter en turbulent period i Philips liv. Han hade nyligen skiljt sig efter ett åtta år långt äktenskap. Han gifte snart om sig och började leva ett lugnt familjeliv tillsammans med sin nya fru och hennes tre döttrar. Dick spenderade dagarna i hustruns juvelerarbutik där hon sålde egenhändigt designade smycken. Hans egen kreativitet uppgick bara till saker han själv klassade som skräp och Philip blev snart djupt olycklig och deprimerad.

Under en session hos sin dåvarande psykolog beklagade sig Philip över att hans nyblivna fru kvävde hans kreativitet. Psykologen sa att Philip helt enkelt skulle sätta sig ner och skriva. Inspirationen skulle komma tillbaka och Dick skulle bli gladare. När han kom hem började han skriva på vad som skulle bli The Man in the High Castle, en historia där karaktären Frank Frink har fått ta över mycket av författarens dåvarande ångest och karaktärsdrag. Boken började enligt Dick själv som ett plagiat på Bring the Jubilee av Ward Moore, en alternativ historieskrivning där sydstaterna vann det amerikanska inbördeskriget.[1] Efter ett tag började historien dock utveckla sig mer och mer i typisk Philip K. Dick-anda.

När Philip var ung hade han en återkommande dröm om att han letade efter ett speciellt nummer av en science fiction-tidning som innehöll en novell som hette The Empire never ended.[2] Novellen beskrev hur romarriket egentligen aldrig föll utan fortsatte styra världen än idag. Tanken på en alternativ verklighet med ett imperium som styrde våra liv, dolda bakom världens regeringar, tilltalade Dick så pass mycket att han använde temat i många av sina romaner, exempelvis i tidigare nämnda Do Androids Dream of Electric Sheep?. Det var alltså ingenting konstigt för Dick att under kalla kriget tolka situationen i världen som att imperiet hade fallit samman, kommit ut från sina gömslen, och de nya fraktionerna hade tagit sig namnen USA och Sovjetunionen.

När Kubakrisen inträffade 1962 fick hela världen, inklusive Philip, kollektiv skrämselhicka. Om han själv var medveten om det får vi aldrig veta, men för en utomstående betraktare ser det ut som att Dicks fascination för den fiktiva novellen han drömt om, allmänhetens rädsla för ett atomkrig och hans olyckliga familjesituation blandades till en komplex intrig om en alternativ verklighet där axelmakterna vunnit andra världskriget och imperierna heter Japan och Tyskland.

Bokens fyra parallellhandlingar

Mordet på president Roosevelt 1941, bokens point of divergence, sätter igång en kedjereaktion av händelser som kulminerar i att axelmakterna vinner andra världskriget. Tyskland får kontroll över större delen av Europa, Afrika, samt delar av Asien, Sydamerika och Nordamerika. Japan får kontroll över hela Ostasien, Australien och Stilla Havs-staterna i USA. Staterna runt Klippa Bergen i USA är på pappret fria, men tillåts inte ha en regering eller författning. Anledningen till att inte också de staterna ockuperats är att de efter kriget ansågs som värdelösa och ett slöseri med resurser. Italien får nöja sig med ett symboliskt imperium i Mellanöstern, främst bestående av de delar som tyskarna inte lagt under sig för att utvinna olja.

 Medan Tyskland styr sitt imperium med den järnhand nazisterna gjort sig ökända för har innevånarna under det japanska styret det i regel mycket bättre. De har i stort samma rättigheter som sina herrar, undantaget kineser och svarta som behandlas som en slags kvasislavar. Afrika har utsatts för nazisternas ”slutgiltiga lösning” och är huvudsakligen obefolkat, underförstått på grund av de höga strålningshalterna där efter ett fullskaligt atombombkrig. Romanens händelser utspelar sig 1962, femton år efter de allierades kapitulation som i den här historieskrivningen inträffade 1947. Vi får följa tre större parallellhandlingar som endast knyts ihop löst av en fjärde. Parallellhandlingarna beskriver fyra olika aspekter och människoöden av det ockuperade USA.

Den första handlingen berättar om Frank Frinks liv i de japanska staterna i USA. Född och uppvuxen som jude i New York var Frank tvungen att fly när nazisterna intog staden. Nu arbetar han som tillverkare av förfalskade historiska föremål för ett företag som officiellt utvinner järnmalm. Marknaden för gamla amerikanska föremål är enorm bland japanerna som alltid är på jakt efter ett exklusivt objekt av ”americana” som de kallar föremålen. När Frank gör sig ovän med sin chef hotas han med att bli sparkad. Frank och hans kollega Ed är mer än lovligt trötta på fabriken de jobbar på och kläcker en plan för att utpressa sin arbetsgivare att ge dem ett tillräckligt stort avgångsvederlag för att de ska kunna öppna en juvelerarbutik där de ska tillverka något nytt, kreativt och inte enbart ett efterapande av gamla designers.

Den andra handlingen beskriver Juliana Frink, Franks fru som lämnat honom, och hennes liv i de ”fria” staterna i USA där hon arbetar som judoinstruktör. När Juliana träffar den bittre italienske krigsveteranen Joe blir hon störtförälskad. De båda beslutar sig snart för att åka till Denver tillsammans för en gemensam minisemester. Men allt eftersom börjar Juliana märka en mörkare sida hos Joe och börjar misstänka att deras möte inte var chansartat utan synnerligen planerat.

Den sista större parallellhandlingen behandlar de storpolitiska skeendena som sätts igång när Tysklands ledare, Martin Bormann, plötsligt avlider och måste ersättas. Nobuske Tagomi, högt uppsatt tjänsteman inom den japanska import/exportservicen i San Fransisco hamnar mitt i ett spel som han förstår allt mindre av. Han blir kontaktad av en svensk affärsman som vill sluta ett avtal angående export av järn till Japan. Tagomi får senare reda på att mannen egentligen är en avhoppad tysk SS-agent vid namn Weneger som har kommit för att varna japanerna för att Bormann hållrt på att arbeta på en fullskalig invasion av de japanska öarna. Detta ska utföras med en snabb kärnvapenattack, enligt gammal tysk blitzkriegmetod.

Det nav som dessa tre parallellhandlingar samlas runt är en antikvitetsaffär i San Fransisco ägd av Robert Childan. Robert har gjort sig ett namn som den främste antikvitetsexperten i de japanska staterna och blir förkrossad när det visar sig att förfalskningar har smugit sig in i hans samling. Dessa förfalskningar visar sig komma från Frank Frinks gamla arbetsplats. Frank lyckas också sälja sina egentillverkade smycken till Robert och ett av dessa hamnar i händerna på den japanske tjänstemannen Tagomi. Roberts kapitel präglas mycket av eftertanke och diskussion om hur man hittar sin rätta plats i ett nytt samhälle.

Originaltitel: The Walking Dead: The Heart's Desire

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2005 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 144

Förlag: Image Comics (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-3-0

Fortfarande bakom "lås och bom" i fängelset försöker den lilla gruppen överlevare etablera något som kan kallas vardag mitt i zombieapokalypsen. Rick, hårt prövad ledare, har dock ett väldigt stort problem att hantera i Dexter och hans upproriska handlingar. Under en zombieattack "råkar" Dexter dö, men var det i själva verket faktiskt meningen? Känslorna och allianserna i gruppen får sig båda rejäla törnar och Ricks dagar som ledare kanske är färre än han tror...

I min recension av förra delen i Robert Kirkmans zombiesaga skrev jag att karaktärerna i The Walking Dead i viss mån fortfarande var främlingar för varandra och att de först nu, i relativt säkerhet, kunde lära känna varandra på riktigt. Det är framförallt detta som del fyra handlar om och jag kunde inte varit lyckligare. När zombiehorderna kan hållas på plats någorlunda med ett högt stängsel vänds kampen för överlevnad först och främst inåt istället. Vad som följer är en ypperlig uppvisning i hur man etablerar och bibehåller makt - liksom hur man förlorar den.

Tematiken med "köttets lustar" kan ses på både ett ytligt och mer fördjupat sätt. Ja, zombies äter mänskligt kött och människor under stress söker sig ofta till sexuella situationer de inte skulle hamnat i annars av en eller annan anledning. I en sämre serieskapares händer skulle detta bara blivit sensationslystet uppvisande av sex på seriesidor, men Kirkman visar på ett mycket övertygande sätt hur dessa handlingar kan ändra dynamiken i en liten grupp totalt. Frågan blir om de överlevande inte blir sina egna värsta fiender, inte genom att hota varandra med vapen utan att använda sina kroppar?

Zombiegenrens största förtjänst i min mening, samhällskritiken, kommer även igång på allvar i del fyra. Kirkman ställer den eviga frågan om vad vi skulle göra annorlunda om vi fick trycka på reset-knappen för samhället och hade ganska fria händer att göra vad vi ville. Det yttre hotet representeras naturligtvis inte av andra mänskliga grupperingar (i alla fall inte till största del) utan av de levande döda, men annars är problemen de vanliga. Vem ska leda? Hur ska vi skaffa resurser för att överleva? Vad ska vara rätt och fel i vårt samhälle? Det är Kirkmans skarpsynta frågeställningar och ofta chockerande "lösningar" som gör The Walking Dead så förbaskat intressant! Måtte del fem snart komma ut!

Betyg: 5 förlupna pistolkulor av 5 möjliga

Philip Kindred Dick (1928 – 1982)

Philip K. Dick och hans tvillingsyster Jane föddes 1928 i Chicago, men växte upp och bodde större delen av sitt liv i och runt Berkeley och San Fransisco, Kalifornien. Hans syster avled sex veckor efter födseln och när Philip några år senare fick reda på detta tog han det mycket hårt. Detta var troligen en av orsakerna till att han från tidig ålder började utveckla fobier mot ganska vardagliga saker, exempelvis panisk skräck för biografer. Hans mor, som gärna ville kalla sig ”fri intellektuell” eller ”beatnik” för den delen, skickade sin son till sin första psykolog innan han lämnat mellanstadiet. Detta skulle få väldigt stort inflytande på Dick som blev oerhört intresserad av psykologi och började läsa allt han kom över i ämnet. Snart började han själv analysera sina psykologer och efter några incidenter med förolämpade psykologer ville ingen inom området ha med honom att göra längre. Philip började därför uttrycka sina tankar om psykologi i skrift och blev vid den här tiden även intresserad av science fiction-tidningar som publicerade noveller och följetonger. Detta nyfunna intresse blandades med hans gamla intresse för psykologi och skulle senare i hans liv få uttryck i hans böcker.[1]

Efter att ha tagit studenten med medelmåttiga betyg påbörjade Dick några kurser vid universitetet men hoppade av samtliga efter en kort tid för att jobba i en skivaffär. Han fortsatte skriva som fritidssysselsättning och fick sin första roman, Solar Lottery, såld 1955. Den i hans verk ofta förekommande science fiction-tematiken till trots ville inte Dick bli stämplad som en genreförfattare. Han skrev ett antal böcker om mer jordnära teman, men efter att dessa floppat kommersiellt och tagits emot svalt av en samlad kritikerkår gav han upp. Efter att en tid ha haft ångest över att hans science fictionhistorier var mycket mer framgångsrika än hans ”seriösa” verk bestämde Philip sig för att om han inte kunde bli en ”respektabel” författare skulle han helt sonika bli den främste science fiction-författaren i världen.

Den andra halvan av 50 – talet och hela 60 – talet präglades av korta äktenskap, familjeliv som Dick inte kunde hålla samman och en produktion i rasande takt. Han självmedicinerade sina psykofarmaka i allt högre utsträckning och trots att han var livrädd för den begynnande drogkulturen i San Fransisco på 60 – talet fann han sig snart som ett nav för den. Den andra delen av 60 – talet var en evig dimma av drogpåverkan och mindre nervösa sammanbrott för Dick. Hans produktion var om möjligt ännu snabbare och han kunde skriva en bok på en dryg vecka, givetvis under stark drogpåverkan. Han blev en kultikon för hippiekulturen, inte minst efter att John Lennon uttryckt sin beundran för hans bok Ubik, som Lennon ansåg bära på en högre sanning. Under de här åren bodde han i ett slags kollektiv med yngre drogmissbrukare som verkade se honom som en slags fadersgestalt.[2]

Drogerna gjorde dock Dick allt mer paranoid och oberäknelig. Efter att hans lägenhet brunnit ner (vilket möjligen var Dicks eget fel) bestämde han sig för att försöka bli fri från sitt beroende. Under några år gick det också bra, men efter att Dick blivit bedövad för att dra ut en visdomstand upplevde han att han fick en vision av  ett gudomligt väsen, VALIS, som visade honom verkligheten så som den egentligen var.[3] Från 1974 fram till sin död 1982 arbetade Dick, nästan uteslutande påverkad av droger, med att försöka beskriva vad det var han hade sett och upplevt i den mångtusensidiga krönikan Exegesis, ett verk som aldrig publicerats i sin helhet och som Dick aldrig hann skriva färdigt. Philip K. Dick dog 1982 i sviterna av en stroke, några månader innan premiären av filmatiseringen av hans roman Do Androids Dream of Electric Sheep? som regissören Ridley Scott kallade för Blade Runner.

Återkommande tematik

Man kan dra en linje i Philip K. Dicks författarskap där hans tidiga verk ofta behandlar samhälleliga frågor, gärna satt i ett samhälle under en förtryckarregim, och hans senare verk som ofta behandlar metafysiska frågor såsom religion, livsåskådning och filosofi. Det finns dock ett antal tematiska grepp som frekvent återkommer i båda perioderna:

1. Vad innebär det att vara människa? Har vi egentligen förstått vår egen natur?
2. Verkligheten är en illusion som vi själva skapar.
3. Sinnesjukdomens natur. Är det du eller jag som är sjuk?
4. Sönderfallande familjeliv.
5. Psykologi och religion som en väg ut ur den påtvingade ”objektiva” verkligheten.

Dessa tematiska grepp står att finna i de flesta av Dicks böcker, inte minst i The Man in the High Castle.

Titel: Mockingjay

Svensk titel: Revolt

Författare: Suzanne Collins

År: 2010  (svensk utgåva 2011)

Sidor: 455

Förlag: Scholastic Inc (svenskt förlag Bonnier Carlsen)

ISBN: 978-1407-10937-4

Katniss har överlevt ännu en vända i The Hunger Games men till ett högt pris. Hennes medtävlande och vän Peeta har blivit tillfångatagen av Huvudstaden. Katniss och de övriga överlevande från spelet samlas i det mytomspunna District 13 för att planera en revolt mot statsmakten. Men allt är inte som det verkar vara i District 13 och snart får Katniss vakta ryggen även från sina förmodade allierade.

Collins sista del i sin trilogi är en blandad kompott av högt och lågt. Om jag enbart skulle betygssätta de sista 100 sidorna är det helt klart en stark fyra. De cirka 350 sidor som leder upp till dessa händelser är dock ganska... trista. Här finns bra intentioner och vissa kapitel fungerar riktigt bra, men det är på tok för mycket lidande tonårsflicka över den här delen. Karaktärerna, fram till den tidigare nämna avslutande delen, är på det hela taget inte alls lika intressanta längre. Kanske har jag läst mig mätt på dem? Jag tror faktiskt inte det eftersom när den "gamla" Katniss gör comeback mot slutet blir allt genast mycket mer intressant.

Det jag främst vänder mig mot är hur mycket outnyttjad potential här finns! Det verkar som Collins känt sig trängd när hon skrev den här boken för att få den till en avslutande del i en trilogi. Det skulle troligen blivit bättre om hon brutit upp handlingen över en, möjligtvis två, böcker till för att ge historien de rätta episka proportionerna. Likaså vore det mycket mer intressant om fler av distrikten hade varit ambivalenta eller rentav fientliga mot rebellerna. Det skulle ställa många intressanta etiska frågor på sin spets. Som kriget framställs nu verkar det lite för "lätt" helt enkelt.

Nåväl, Collins förtjänar all heder för det väldigt icke-sentimentala slutet (undantaget den korta epilogen!). Viktiga karaktärer dör, kriget känns plötsligt som det betyder något och Katniss sista handling som soldat är ytterst tänkvärd och intressant - varför kämpa för frihet när en diktatur ersätter en annan?

Det hade kunnat vara en bättre bok att avsluta serien på, men också en mycket sämre. Bokens slut lyser som höjdpunkt så håll ut tills dess!

Betyg: 3+ nu är jag hungrig av 5 möjliga

Titel: Catching Fire

Svensk titel: Fatta eld

Författare: Suzanne Collins

År: 2009  (svensk utgåva 2010)

Sidor: 472

Förlag: Scholastic Inc (svenskt förlag Bonnier Carlsen)

ISBN: 978-1407-10936-7

Spelen är över och Katniss och Peeta återvänder mot alla odds hem till District 12. Medan de båda förbereder sig för sin turné runt om i distrikten nås Katniss av envisa rykten som talar om revolt och oroligheter. När presidenten själv dyker upp hemma hos henne och berättar att Katniss sätt att vinna Spelen på har orsakat regimen en hel del trubbel anar Katniss att någonting är på gång - något som aldrig tidigare hänt i Spelens historia...

Bok två i Suzanne Collins omåttligt populära trilogi blev inte långlivad i min bokhög. När man har en flickvän som nästan smög omkring på tå och kastade lystna blickar på boken insåg jag att det nog var bäst att jag skyndade mig att läsa ut den. Collins utvecklar sin fascinerande värld, Panem, och introducerar oss för nya karaktärer. Ändå kunde jag inte låta bli att känna en viss deja vu-känsla när sista kapitlet var över. Catching Fire är uppbyggd på precis samma sätt som trilogins första del och även om denna var mycket bra känns det som jag läst det förut. Boken innehåller samma tre delar som sin föregångare; District 12, huvudstaden, Spelen, och känns på så vis ganska förutsägbar. Därmed inte sagt att Collins inte är en duktig berättare. Jag tror bara att jag hade väntat mig lite mer.

Catching Fire lyckades dock gripa tag i mig på samma sätt som första delen när det gäller "bara ett kapitel till-syndromet". Collins är som sagt en mycket skicklig berättare som vet hur man klistrar fast en bok i läsarens händer. Språket är rappt och handlingen snabb och rik på små vändningar. Karaktärsutvecklingen, framförallt hos Katniss, är också lysande. Collins skriver inte sin publik på näsan utan låter de subtila förändringarna ta sin tid och lurar på så sätt in läsaren i samma utveckling som Katniss. Det är riktigt skickligt och snyggt! 

Mellandelarna i trilogier brukar alltid vara mina favoriter. Det är i dessa allt går åt helvete och allt byggs upp inför den stora finalen. Den här boken känns mest som ett mellansteg, men Catching Fire lyckades få mig att lägga ner boken och påbörja nästa utan att ta en paus. Det är ganska imponerande i sig. Sammanfattningsvis en mycket bra bok, men inte lika vass som ettan.

Betyg: 4- dödsklockor av 5 möjliga

Tidigare forskning och teoribildning

The Man in the High Castle kan placeras in i en tradition som ibland kallas för “alternativ historieskrivning”. Trots det har skrivits en mängd alternativa historieskildringar är det svårt att hitta en egentlig teoribildning om genren i fråga. De flesta historiker, både från allmänt och litterärt håll, verkar avfärda genren som ren underhållning och att den således inte innehåller ett speciellt historiskt eller litterärt värde. De böcker som trots allt finns uttrycker ofta vilt skilda synpunkter och spenderar mycket tid med att säga emot både andra och sig själv. För att hitta någon objektiv forskning på ett liknande område vände jag mig istället till teoretiseringen omkring Gedankenexperiment, en term myntad av den danske naturvetaren Hans Christian Ørstedt omkring år 1812. Ørstedt och hans samtida kollegor menade att tankeexperiment är ett sätt för oss att förstå verkligheten genom att ”förvanska” den genom tankemodeller.[1]

Tankesättet kan givetvis appliceras på de flesta områden, men eftersom litteratur är det som är av främsta intresse för uppsatsen fokuserar jag på den. De tidigaste kända exemplen om tankeexperiment i fiktiv litteratur dateras tillbaka till antiken men den första egentliga alternativa historieskildringsromanen torde vara Aristopia av Castello Holford. Den beskriver hur nybyggare i Virginia hittar en enorm guldfyndighet och använder sin nyvunna rikedom till att bygga ett utopiskt samhälle. Den bok som oftast nämns som genrens startskott är däremot If it happened otherwise, en antologi med historiska tankeexperiment sammanställd av den brittiske historikern Sir John Squire. Antologin samlar en mängd essäer från framstående historikern som har funderat över eventuella förändringar i världen om ett specifikt historiskt skeende skulle vara annorlunda.[2] Den fick främst genomslagskraft på grund av att en av essäerna var skriven av Winston Churchill och behandlar vad som skulle hänt om sydstaterna vunnit det amerikanska inbördeskriget. Boken blev en inspirationskälla för flertalet författare, inklusive Ward Moore, H.G Wells och Philip K. Dick.

Med detta sagt om den historiska framväxten av den alternativa historieskrivningen ska jag kort definiera vad en traditionell alternativ historieskrivning kan innehålla. En bra definition är att en alternativ historieskildring måste innehålla en slags brytpunkt där den fiktiva historien frångår vår egen. Författaren försöker sen beskriva konsekvenserna av denna händelse. I motsats till vad många tror behöver en alternativ historieskrivning inte klart definiera denna brytpunkt eller låta den få världspolitiska konsekvenser. Denna brytpunkt brukar inom genrediskussioner kallas för point of divergence. På senare år har genren också satts i samband med fysikteorin om multiversum – alltså att universum är en del av ett oändligt antal universum där mindre skillnader, eller brytpunkter om man så vill, har lett till en annorlunda utveckling. 

Titel: The Hunger Games

Svensk titel: Hungerspelen

Författare: Suzanne Collins

År: 2008  (svensk utgåva 2009)

Sidor: 454

Förlag: Scholastic Inc (svenskt förlag Bonnier Carlsen)

ISBN: 978-1407-10908-4

Varje år tvingas 24 ungdomar från tolv distrikt i landet Panem delta i en direktsänd tävling där det bara finns en regel - överlev. Den sista överlevande av de framlottade tävlande får ett liv i lyx och överflöd, de 23 olyckliga förlorarna glöms bort. När den 74:e upplagan av tävlingen, kallad The Hunger Games, ska gå av stapeln tar den 16-åriga Katniss Everdeen plats som tribut för sin fyra år yngre syster. Katniss, en erfaren jägare och vildmarksexpert, går in i tävlingen med enda mål att komma hem till sin familj. Mellan henne och friheten står de andra deltagarna, spelets domare och en pojke från hennes hemtrakter...

Jag må vara sen till bordet (ba-dum-dum-disch!) när det gäller fenomenet som The Hunger Games har startat, men jag vill påpeka att allt är Stephanie Meyers fel! När Meyers Twilight-serie började sälja som smör blev jag nyfiken. Sen fick jag höra alla skräckrapporter om hur usla böckerna var. Jag brukar inte vara den som är den utan började läsa den första boken ändå. Det är en av få böcker jag inte tagit mig igenom på grund av hur jäkla illa skriven den är. Därför var jag ytterst tveksam till det "nya svart" med The Hunger Games. Oj vad fel jag hade och oj vad glad jag är att jag lät nyfikenheten ta överhanden!

Suzanne Collins har skrivit en fantastiskt spännande bok med karaktärer att relatera till, handling att bli indragen i och vad jag brukar kalla för "kioskvältarperfektion" - det vill säga att förmågan att få läsaren att bara vilja läsa ett kapitel till... efter varje kapitel. Till skillnad från många andra romaner med denna egenskap kan jag dock med gott samvete säga att The Hunger Games är god litteratur, både berättarmässigt och språkligt. Collins lyckas med sitt enkla men målande språk både skapa en egen estetik och ett driv i sitt berättande som gör att man alltid vill ha mer. Karaktärerna är varsamt urmejslade och jag blir så glad över att den här boken har en kvinnlig protagonist så långt ifrån Bella Swans idiotkonservatism man kan komma!

Det finns dock saker som behöver tas upp i en recension av den här boken. Collins har kritiserats för att ha lånat lite väl mycket från tidigare storsäljande böcker/filmer så som Battle Royale av Koushun Takami (filmatiserad år 2000) och The Long Walk av Stephen King (under pseudonymen Richard Bachman). Jag förstår kritiken eftersom tematiken är förvillande lik; en totalitär stat tvingar in ungdomar i en tävling på liv och död där det bara kan finnas en vinnare. Jag hade kunnat köpa Collins uttalande om att hon aldrig hört talas om The Long Walk då denna är ganska obskyr för att vara en King-roman. Däremot har jag svårt att köpa att hon i sin research inför boken aldrig stötte på Battle Royale i en eller annan form. Det finns mycket stora likheter böckerna emellan, även på detaljnivå, så uttalandet klingar lite falskt. På det hela taget är det helt enkelt inte en särskilt originell premiss. Filmskaparen Robert Nishimura skriver i sin essä på bloggen Press Play att: "it would be a waste of time to defend Battle Royale from plagiarism, since The Hunger Games has an entirely different set of cultural baggage, as well as being a disservice to countless other source material that deal with the exact same subject matter. Collins just happened to tap in to the creative collective consciousness, drawing on ideas that have played out many times before, in addition to her intentional reference to Greek mythology." Gott så gällande den övergripande tematiken, men likheterna på detaljnivå är svårare att förklara.

Hur det än må vara med plagiat eller inte hade jag riktigt kul med The Hunger Games. Det är en välskriven, spännande och på sina ställen rolig bok som jag rekommenderar. Den är inte perfekt, inte minst med tanke på att jag inte kan släppa likheterna med ovan beskrivna verk, men det är jäkligt nära! När jag nu ger mig i kast med de två kvarvarande böckerna i trilogin finns troligen inte samma stora likheter kvar. Då kan det också bli ett riktigt toppbetyg! Nu måste jag se till att masa mig iväg till den lokala bian och se filmatiseringen i helgen också!

Betyg: 4+ jag visste att getingar är farliga jävlar! av 5 möjliga

If you think this world is bad... (you should see some of the others)

Följande inlägg är det första i en serie om en av mina favoritromaner, The Man In The High Castle av Philip K. Dick. Jag ska inte bli långrandig i min inledning utan bara konstatera att detta är, precis som den tidigare publicerade serien Tidsam vs. Epix en produkt av min universitetsutbildning. I sin oredigerade version var denna text min C-uppsats i litteratur, kultur och media. Anledningen till att jag väljer att publicera några akademiska texter då och då är enkel - Skitfinkultur har som uppgift att knyta samman "finkultur" (i det här fallet litteraturanalys på universitetsnivå) och "skitkultur" (i det här fallet en science fiction-roman). Det här kommer bli en ganska lång serie då texten i sin fulla version ligger på drygt 35 sidor. Stora stycken kommer redigeras bort eftersom de varken är intressanta för den icke-insatte. Till sist vill jag önska god läsning och påminna om att eventuella felaktigheter när det gäller årtal beror på att den här uppsatsen skrevs hösten 2006.

Inledning

Sedan jag för knappt 20 år sedan såg mitt första avsnitt av Star Trek har science fiction varit ett av mina största intressen. I takt med att jag blivit äldre har jag också upptäckt alla de sätt man kan se en science fiction-film eller läsa en science fiction-roman på. Science fiction har ofta en ram av äventyr kring sig och som entusiast av ämnet möts man ofta av ganska snorkiga kommentarer om att litteraturen, filmerna och tv-serierna uteslutande skulle vara något för barn, tonåringar och excentriska vuxna. Därför föll det sig naturligt för mig att skriva om en genreroman inom science fiction-facket, nämligen Philip K. Dicks The Man in the High Castle.

Romanen i fråga har också den en ram av äventyr, men här uppvisas också science fiction-romanens största förtjänst - allusionen till verkligheten. Bra science fiction utmanar läsaren att fundera över svåra frågor i vår egen värld. Typiska presentationsgrepp som kontrafaktisk roman, tidsresor, rymdoperor och så vidare fungerar som ny kontext att diskutera frågor som är för tunga, krångliga eller helt enkelt för byråkratiskt uppstaplade för att man normalt ska orka bry sig om dem. Så är även fallet i den roman jag valt.

Dick berättar en historia satt i vår egen värld men med stora förändringar. För drygt 66 år sedan slutade världen så som vi känner den att existera. Mordet på president Roosevelt satte igång en chockvåg av händelser vilket slutligen ledde till en tysk-japansk ockupation av större delen av USA och att Sovjetunionen aldrig lyckades hävda sig. The Man in the High Castle är en av Dicks mest framgångsrika romaner, både kommersiellt och kritiskt, och vann bland annat det prestigefyllda priset The Hugo Award 1963.[1] Den är skriven mitt under kalla krigets varmaste punkt, Kubakrisen och trots att Dick skriver om en alternativ verklighet där stormakterna heter Tyskland och Japan finns ett klart eko av krisen med i texten. För att göra det hela än mer komplicerat har Dick lagt in en kontrafaktisk roman[2] i sin egen kontrafaktiska roman med den inomfiktiva populära alternativa historieskildringen The Grasshopper lies heavy. Även denna historia har sin version av Kubakrisen i sig.

Vad jag tänker utforska med den här uppsatsen är om Dicks roman kan lära oss något om stora internationella krigskrisers natur. Var Dick helt säker på att hur kriget än slutade så skulle en kärnvapenkonflikt vara förestående? Kan en science fiction-roman skriven för 45 år sedan fortfarande fungera som ett sedelärande exempel? Det unika med Dick som samhällskritisk science fiction-författare vid den här tiden var att han inte propagerade för en viss ideologi i sina verk. Hans samtida kollegor, exempelvis Robert A. Heinlein och Ray Bradbury, beskrev också dystopiska samhällen men ofta med en skarp känga åt antingen Sovjetunionen eller för den delen vad de uppfattade som amerikansk imperialism. Dick gör snarare en observation och undersökning: Efter kriget skulle två stora imperium uppstå. Skulle det spela någon roll vilka dessa var i frågan om kärnvapenfrågan? Det är samma fråga jag ställer mig med Dicks bok som utgångspunkt.

Denna fråga är intressant dels ur en rent historisk kontext men också i en nutida eftersom vissa nationer, efter några års respit efter kalla krigets slut, återigen rustar med kärnvapen. Dick skulle säkert ha lett ett ironiskt leende över detta faktum. Oroliga tider föder oroliga människor och oroliga människor gör dumma saker. Frågan är inte om vi kommer att ställas inför en liknande kris igen utan när den kommer. Det är inte givetvis inte alls säkert att det blir kärnvapen nästa gång, det kan lika väl röra sig om biologisk eller kemisk krigsföring eller hot om densamma. Med en värld som återigen rustar är det därför både intressant och skrämmande att ställa sig frågan om det spelar någon roll vem som sitter med fingret på avtryckaren.