Regi: Eric Red

Manus: Eric Red

Medverkande: Famke Janssen, Bobby Cannavale, Ed Westwick mfl.

Produktionsbolag: Film Visions Funding, New Deal Studios, Blue Rider Pictures

År: 2008

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0899128/

Efter att ha spenderat ett antal år i fängelse för att ha dödat sin man i självförsvar får Marnie Watson avtjäna återstoden av sitt straff under husarrest med fotboja. Förutom att hennes grannar tittar snett på henne är polisen inte särskilt välvilligt inställd till Marnie, inte minst eftersom hennes make var en dekorerad polis. Fast i sitt gamla hus börjar Marnie dessutom uppleva att hon är bevakad av någon eller något. Med en fotboja som ger henne en straffpåföljd på tio år om hon går utanför dess tillåtna radie (100 feet) är det dock inte så lätt som att ta in på ett hotell...

Postern drog in mig. Och varför inte? Det är Famke Janssen, den ser synnerligen rå ut och jag gillar konceptet av spökhistoria kombinerat med Rear Window (1954). Utförandet är också till en början bra. Vi får inte veta exakt vad Marnie har gjort och varför hon gjort det utan kastas in i handlingen när hon eskorteras till sin husarrest. Hålla publiken på tårna, gott så. Dessvärre får vi inte reda på särskilt mycket mer än det jag beskrivit i min synopsis. Marnie dödade sin man, hennes man var en bastard, klart slut. Det borde dock inte vara det. Bristen på karaktärsutveckling, och för den sakens skull karaktärskännedom, ligger filmen ordentligt i fatet mot andra halvan. Jag fick svårt att motivera mig till att bry mig om Marnie när filmen egentligen inte visar oss något vad hennes man gjorde utan bara berättar om det i svepande ordalag. Show, don't tell!

Janssen är väl inte heller hon särskilt bra i filmen. Det beror troligen mest på den ojämna regin av Eric Red (även manus). Det här var Reds första film som regissör på närmre åtta år och han har inte gjort något i regissörsstolen sedan dess. Vad jag framförallt vänder mig mot är hans skådespelarregi. Som tidigare nämnt är Janssen inget vidare, men i vissa scener blommar hon plötsligt ut. Andra scener känns som hastverk när det gäller skådespelet och det brukar vara ett tecken på undermålig regi.

100 Feet är inte en värdelös film överhuvudtaget, men jag saknar en genomgående röd tråd och något som verkligen tar tag i mig. Mest en gäspning.

Betyg: 2 blodiga danska skallar av 5 möjliga