Regi: Don Taylor & Mike Hodges

Manus: Stanley Mann & Mike Hodges

Medverkande: William Holden, Lee Grant, Jonathan Scott-Taylor mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1978

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0077394/

Sju år efter händelserna i första filmen har Damien Thorn hunnit bli 13 år gammal och bor med sin farbror utanför Chicago. En till synes njutbar tillvaro blir snart allt mörkare när Damien börjar inse vem han egentligen är och vad han ska komma att göra. Det hjälper inte heller att det finns folk omkring honom som till varje pris vill se honom uppfylla sitt öde...

Nu snackar vi! Jag sa i min recension igår att jag börjar skippa ettan och hoppa direkt på den här filmen. Nu kommer jag ihåg varför. Damien: Omen II har även den sina problem med tempot, men dessa vägs till mångt om mycket upp av de bättre skådespelarinsatserna och ett bra mycket bättre manus överlag. Idén att förlägga mycket av handlingen till Damiens militärskoletillvaro är ett genidrag eftersom det ger Jonathan Scott-Taylor (Damien) chans att lysa i sin uniform. Goldsmith återvänder till dirigentdiket och levererar ännu ett bra, om än inte lika bra, soundtrack som i princip är en vidareutveckling av hans gamla teman. William Holden gör Gregory Pecks "roll" från första filmen som den oroade fadern. Skillnaden är att Holden, liksom Peck tidigare Oscarsvinnare, inte spelar över så förbaskat mycket! Lee Grant gör en mycket starkare kvinnohuvudroll än i förra filmen och ja, även hon är Oscarsbelönad sedan tidigare. Hur tusan lyckades en skräckfilmsserie landa så många Oscarsvinnande skådisar? En kul detalj är att Lance Henriksen, pre-whiskeyröst, har en större biroll.

Skådespelarinsatserna till trots är det som sagt manuset som förbättrats mest. Stanley Mann och Mike Hodges har gjort Damien till en komplex karaktär som påminner mer om Miltons djävul än något annat. Han känner tvivel och samvetskval men också en berusande maktkänsla. Det gör honom också bra mycket mer skrämmande än i första filmen. De teologiska aspekterna av filmen är också mycket mer intressanta än de väldigt grunda sådana i del ett. De enda anledningarna till att den här filmen inte drar hem full pott är det som tidigare nämnda lite för slöa tempot och att det behövs en uppstramning av regin. Men, det ska sägas, Damien: Omen II rekommenderas varmt... helvetesvarmt (ja, jag kunde inte låta bli).

Betyg: 4 förbaskade korpar av 5 möjliga

Regi: Richard Donner

Manus: David Seltzer

Medverkande: Gregory Peck, Lee Remick, David Warner mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1976

Längd: 111 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0075005/

Robert Thorn bor tillsammans med sin fru Katherine i Rom där han verkar som USA:s ambassadör. Men när Katerhine förlorar parets barn i barnsäng ställs Robert inför ett svårt val - adoptera ett väldigt liknande barn och bespara sin fru sorgen eller berätta sanningen för Katherine. Robert väljer det förstnämnda och en tid senare flyttar familjen till England. Fem år och en ny ambassadörspost senare börjar oförklarliga saker hända kring familjen och deras son, Damien...

Den nya serien i Franchise Hell blev alltså The Omen-serien (1976 - 2006) - något som förhoppningsvis kommer gå betydligt snabbare att ta sig igenom än föregående franchise. Inte minst eftersom det inte ens är hälften så många filmer det rör sig om. Hur som helst såg jag om första delen nu ikväll och tja, den var inte lika illa som jag kom ihåg den.

Jag brukar säga att jag hoppar över den här filmen och ger mig på uppföljaren, Damien: Omen II (1978), direkt istället. Första delens problem är de samma som jag kom ihåg dem: för långsam uppbyggnad, överspel så det står härliga till av bland annat den annars så duktige Gregory Peck och en del sjunkhålsstora luckor i manuset. Vad jag inte kom ihåg var den fantastiska scenografin, den Oscarsbelönade musiken (Jerry Goldsmith), den goda regin samt det vackra fotot.

Som ni förstår är det här en blandning som heter duga. I sina bästa stunder lyckas The Omen med riktigt kusliga och suggestiva scener, men i sina värsta blir den nästan en parodi på sig själv. De teologiska aspekterna av manuset känns väldigt daterade. Det var de säkert inte 1976 men för en generation som vuxit upp med diverse teologiskt kryddade skräckrullar blir det mest upprepning av gammal skåpmat. Intressant nog gäller inte samma sak för The Exorcist (1973) som fortfarande är förvånansvärt fräsch. Förvisso har alltså tiden sprungit ifrån The Omen, men filmer med liknande tematik från samma tidsperiod håller än. Det bör säga något om filmen i sig.

Den stora boven i dramat är David Seltzers manus. Det är långrandigt och skulle behöva skäras ner ordentligt. Men när Seltzers egen inställning är att "I did it strictly for the money" är det inte så konstigt att det är ett hafsverk. Richard Donner gör vad han kan i registolen och lyckas som sagt ganska bra. Men på det hela taget är The Omen inte en särskilt bra film. Här finns tekniska detaljer och grepp som är vida överlägsen filmen i sig. Med andra ord kommer jag nog fortsätta hoppa över den.

Betyg: 2 förvånansvärt svaga antikrists av 5 möjliga

För ungefär ett år sedan var jag så nere i personlig skit att jag tappade en fin tradition - att lista vilka tv-serier som gjort bäst från sig under året. I och med att det är två år sedan som den senaste rankingen publicerades är det inte lönt att jag gör något baserat på den. Flertalet serier på föregående lista har slutat gå och det är helt enkelt både enklare och mer praktiskt att börja om. Så här är 2011 års fem bästa tv-serier enligt Skitfinkultur. Varför inte tio serier längre? Helt enkelt för att jag inte har tid att titta lika mycket på tv som jag hade för två år sedan.

5. Stargate Universe

Den mest styvmoderligt behandlade serien på min lista fick bara två säsonger innan den lades ner i maj i år. Jag skrev till och med en artikel om den sorgliga pågående trend som säger att en science fiction-serie inte får mer än högst två säsonger. Stargate Universe var en fantastiskt välberättad rymdsåpa med stor potential. Må den vila i frid.

4. The Walking Dead

AMC:s zombieepos tappade ordentligt med fart i inledningen av andra säsongen men har stadigt repat sig sedan dess. Den är fortfarande en lysande karaktärsstudie av mänsklighetens mörkaste sidor men måste höja tempot ytterligare några snäpp för att kunna hota topp tre på listan.

3. Dexter

Efter en femte säsong som i mångt om mycket var en besvikelse har Dexter återigen lyckats med konststycket att få mig att bry mig om karaktärerna. Mordhistorien i årets säsong började väldigt lovande men blev snart ganska uppenbar (om de inte slänger ut en rejäl twist nu på slutet) och mjäkig. Det som är den nuvarande säsongens starkaste kort är just karaktärsutvecklingen hos de större birollerna. Jag ser redan fram emot säsong 7.

2. American Horror Story

Ja jäklar! En totalt utflippad spökhistoria med tillräckligt med rödfärg för att få den mest luttrade att kippa efter andan ibland. Riktigt mörk, på sina ställen nästan så det slår över till det parodiska, men årets stora överraskning för egen del. Om galenskaperna fortsätter med oförminskad styrka i nästa säsong finns här en happy camper!

1. Game Of Thrones

Aldrig har jag längtat så efter en andra säsong som jag längtar efter den till Game Of Thrones. Kungen av tv-serier under 2011 och har alla möjligheter att förbli det under nästa år. Välspelad, fantastiskt producerad och regisserad. Om ni inte sett serien än - gör det! Köp dvd-boxen i julklapp till dig själv. Det är en investering du kommer tacka dig själv för!

Regi: Gabriele Muccino

Manus: Steve Conrad

Medverkande: Will Smith, Jaden Smith, Thandie Newton mfl.

Produktionsbolag: Relativity Media/Overbrook Entertainment/Escape Artists

År: 2006

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0454921/

Trots bra sociala färdigheter och ett huvud på skaft har Chris aldrig riktigt lyckats i livet. När hans fru lämnar honom och deras son för att ta ett jobb på andra sidan landet inser Chris att drastiska förändringar är nödvändiga. Men det är inte lätt att balansera en praktikplats som inte ger någon lön (annat än chansen för ett välbetalt arbete), räkningar och sitt förhållande till sin son - något som Chris snart blir varse.

Film nummer två som mina analytiska små adepter har satt tänderna i på sistone. Jag såg The Pursuit Of Happyness när den först kom ut och var måttligt imponerad. Sedan dess har jag bland annat fått reda på att mycket av filmens handling är otroligt överdriven från den sanna historia den påstås vara inspirerad av. Bara det gör mig avogt inställd. Om du baserar en film på en sann historia, låt den då också vara sann! Strunta i det annars. Det är klart att så gott som alla filmer som drämmer till med "baserad/inspirerad av en sann historia" friserar sanningen lite, men här är det verkligen mer än just lite. Vad manusförfattaren Steve Conrad har gjort är att ta en inspirerande rags to riches-historia och gjort den till något av det mest sentimentala som synts på de amerikanska biodukarna de senaste fem åren.

Will Smith är den som räddar den här filmen från ett totalt magplask. I de scener som Smith har utan sin son (som spelas av hans riktige son, Jaden Smith) lyckas han bära upp sin roll väldigt väl. Scenerna tillsammans med Jaden Smith är en blandad kompott. Det är nog inte enkelt att spela mot sin egen son i en film som till stora delar ska visa på vilken misär de lever i, men ibland blir dialogen så stolpig att jag storknar. Priset går dock till scenen när de båda inte får plats på ett härbärge för natten och en smäktande gospelversion av Bridge Over Troubled Water spelas i bakgrunden. Regimässigt gör Gabriele Muccino vad han kan med Conrads väldigt träiga manus. Han har ett fint öga för skådespelarregi och utan det hade det här blivit en kalkon som heter duga.

Som ni märker kan jag inte såga den här filmen helt. Här finns ansatser till något riktigt bra, men när Conrad inte litar på sin egen historia utan slänger in onödig sentimentalitet närhelst han kan kan det inte bli mer än ett godkänt betyg.

Betyg: 2 funkiga 80-talssoundtrack av 5 möjliga