Regi: Richard Donner

Manus: David Seltzer

Medverkande: Gregory Peck, Lee Remick, David Warner mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1976

Längd: 111 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0075005/

Robert Thorn bor tillsammans med sin fru Katherine i Rom där han verkar som USA:s ambassadör. Men när Katerhine förlorar parets barn i barnsäng ställs Robert inför ett svårt val - adoptera ett väldigt liknande barn och bespara sin fru sorgen eller berätta sanningen för Katherine. Robert väljer det förstnämnda och en tid senare flyttar familjen till England. Fem år och en ny ambassadörspost senare börjar oförklarliga saker hända kring familjen och deras son, Damien...

Den nya serien i Franchise Hell blev alltså The Omen-serien (1976 - 2006) - något som förhoppningsvis kommer gå betydligt snabbare att ta sig igenom än föregående franchise. Inte minst eftersom det inte ens är hälften så många filmer det rör sig om. Hur som helst såg jag om första delen nu ikväll och tja, den var inte lika illa som jag kom ihåg den.

Jag brukar säga att jag hoppar över den här filmen och ger mig på uppföljaren, Damien: Omen II (1978), direkt istället. Första delens problem är de samma som jag kom ihåg dem: för långsam uppbyggnad, överspel så det står härliga till av bland annat den annars så duktige Gregory Peck och en del sjunkhålsstora luckor i manuset. Vad jag inte kom ihåg var den fantastiska scenografin, den Oscarsbelönade musiken (Jerry Goldsmith), den goda regin samt det vackra fotot.

Som ni förstår är det här en blandning som heter duga. I sina bästa stunder lyckas The Omen med riktigt kusliga och suggestiva scener, men i sina värsta blir den nästan en parodi på sig själv. De teologiska aspekterna av manuset känns väldigt daterade. Det var de säkert inte 1976 men för en generation som vuxit upp med diverse teologiskt kryddade skräckrullar blir det mest upprepning av gammal skåpmat. Intressant nog gäller inte samma sak för The Exorcist (1973) som fortfarande är förvånansvärt fräsch. Förvisso har alltså tiden sprungit ifrån The Omen, men filmer med liknande tematik från samma tidsperiod håller än. Det bör säga något om filmen i sig.

Den stora boven i dramat är David Seltzers manus. Det är långrandigt och skulle behöva skäras ner ordentligt. Men när Seltzers egen inställning är att "I did it strictly for the money" är det inte så konstigt att det är ett hafsverk. Richard Donner gör vad han kan i registolen och lyckas som sagt ganska bra. Men på det hela taget är The Omen inte en särskilt bra film. Här finns tekniska detaljer och grepp som är vida överlägsen filmen i sig. Med andra ord kommer jag nog fortsätta hoppa över den.

Betyg: 2 förvånansvärt svaga antikrists av 5 möjliga