Alla inlägg under december 2011

Av Ulf - 19 december 2011 22:30


Regi: Lynne Ramsay

Manus: Lynne Ramsay & Rory Kinnear (baserad på Lionel Shrivers roman med samma namn)

Medverkande: Tilda Swinton, John C. Reilly, Ezra Miller mfl.

Produktionsbolag: Independent (+ 1 000 medfinansiärer)

År: 2011

Längd: 112 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1242460/



När hennes son Kevin föds bestämmer sig Eva för att sadla om i sitt liv från resereporter till hemmafru. Ganska snart upptäcker hon dock att något inte riktigt är som det ska med Kevin. Under 15 års tid, i olika kronologiska tidshopp, får vi följa familjen på väg till och bortom Kevins öde.


Äntligen! Jag har tjatat öronen av folk om den här filmen i snart ett år! Anledningen är enkel - källmaterialet är bland det mest drabbande jag läst när det gäller karaktärsporträtt av både ondska och sorg. Dessvärre måste jag säga att jag är ganska besviken på hur filmatiseringen till sist blev. De kronologiska tidshoppen som fungerade så bra i bokform blir mest dryga på vita duken och historien tappar fokus ganska rejält emellanåt. Det stora problemet är dock avsaknaden av Evas inre monolog - något som verkligen behövdes för att inte förminska den här historien. En riktigt skicklig manusförfattare hade kunnat översätta monologen till rörliga bilder, men som det är nu verkar Ramsay & Kinnear först och främst vara intresserade av just det, bilder, och inte karaktärerna. Ramsay & Kinnear har satsat allt på förhållandet mellan mor och son men i och med detta missar de också att utveckla birollerna ordentligt. Det känns också som filmen ryggar tillbaka för bokens mer blodisande scener. Dessa hade kunnat göras utan sensationalism och skulle blivit så mycket starkare i kontrast med filmens ganska avskalade ton.


We Need To Talk About Kevin är en väldigt välspelad och snygg film. Tilda Swinton gör den bästa kvinnliga huvudroll jag sett hitintills i år. I och med hennes nominering till bästa kvinnliga huvudroll till nästa års Golden Globe-gala känns hennes medverkan på Oscarsgalan också kassaskåpssäker. Ezra Miller gör också en mycket bra roll som den tonårige Kevin och är väl värd att hålla ögonen på i framtiden. Vidare märks det att Ramsay också arbetar som fotograf. Bildkompositionen är utsökt och om den inte hade tagit fokus från karaktärerna hade jag inte haft något att klaga på gällande varken denna eller övriga regi.


We Need To Talk About Kevin är fortfarande en stark historia som fungerar ganska bra även som film. Jag rekommenderar dock att intresserade skaffar sig och läser igenom boken först. Mina skyhöga förväntningar infriades inte, men det är fortfarande en film som funkar bra som tidsfördriv. Synd på vad det kunde blivit bara.


Betyg: 3 nattsvarta må-dåligt-filmer av 5 möjliga

Av Ulf - 18 december 2011 23:59


Regi: Andrew Niccol

Manus: Andrew Niccol

Medverkande: Justin Timberlake, Amanda Seyfried, Cillian Murphy mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures & Strike Entertainment

År: 2011

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1637688/


I en nära framtid beslutas människans livslängd av hur rik man är. Tid har blivit den nya valutan och något som man hela tiden måste fylla på efter 25 års ålder. Will Salas bor i den lägsta "tidszonen" där man ofta lever från dag till dag. En kväll räddar han en man från att bli mördad. Som tack får han 116 års tid på sitt "konto". Innan han kan använda sig av det rinner tiden ut för hans mor. Nu vill Will ha hämnd...


Konceptuell science fiction är alltid intressant och den här filmens premiss låter verkligen som en historia av Philip K. Dick. Här finns också många väldigt intressanta uppslag, men de mynnar oftast inte ut i någonting. En historia som denna, där människor slutar åldras genetiskt vid 25 års ålder, hade kunnat bli en fantastisk djupdykning i vad ålder gör med vår identitet eller något liknande. Nu blir det "bara" en bra actionrulle.


Justin Timberlake visar att han kan bära upp en film på egen hand och jag föredrar definitivt honom som skådespelare framför hans karriär som musiker. Dessvärre är hans motskådespelerska, Amanda Seyfried, lika vacker att titta på som hon är usel på att agera. Timberlake och Seyfried har liten eller ingen kemi och deras kärlekshistoria växer fram väldigt hastigt och lustigt. Cillian Murphy gör däremot en väldigt fin roll som en av framtidsvisionens "poliser" eller "tidshållare" som de rakt översatt kallas.


In Time faller dock lite på sitt simplistiska manus. Här finns som sagt mycket bra idéer, men Andrew Niccol, tidigare känd för den underskattade science fiction-rullen Gattaca (1997), verkar mest ha gjort en light-version av nämnda film. Kritiken mot exploatering och klassamhällen är så övertydlig att man kunde skrivit den med neonljus och tack vare det blir filmen aldrig riktigt bitsk i sitt utforskande av temat rik och fattig.


In Time är ingen dålig film, men jag kan inte undgå att vara lite besviken när det kunde ha blivit så mycket mer. För den som är intresserad av genren i fråga är den dock väl värd en titt.


Betyg: 3 tidsbanditer av 5 möjliga

Av Ulf - 17 december 2011 22:06


Regi: Bennett Miller

Manus: Steven Zaillian & Aaron Sorkin (baserad på Michael Lewis bok Moneyball: The Art Of Winning An Unfair Game)

Medverkande: Brad Pitt, Jonah Hill, Philip Seymour Hoffman mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions/Michael De Luca Productions/Film Rites mfl.

År: 2011

Längd: 133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1210166/


Billy Beane har det tveksamma nöjet att vara general manager för Oakland Athletics - det sämsta laget i den amerikanska baseballigan. När han inser att han med sin budget knappast kan konkurrera med de största lagen i ligan vänder han sig till statistikens värld. Tillsammans med sin assistent Peter har Billy två mål - bygga ett lag för en tredjedel av summan som topplagen använder och lotsa laget till slutseger i ligan.


Baseball är en märklig sport som jag gång på gång börjar följa innan jag inser att den är riktigt jäkla tråkig. Den blir däremot ofta basen till väldigt bra film. Den sanna historien om Billy Beanes statistiska underverk med Oakland Athletics når däremot inte riktigt runt baserna. Historien i sig, att på vetenskaplig väg bygga ett lag som inte grundar sig på individuella prestationer så mycket som lagspel, är väldigt intressant. Brad Pitt är också helt okej i huvudrollen även om han inte har jättemycket att jobba med. Den bäste i skådespelargänget är istället Jonah Hill som den något socialt bortkomne assistenten Peter. Det tredje namnet på postern, Philip Seymour Hoffman, gör... inte så mycket. Han är Philip Seymour Hoffman, gott så.


Medan manuset är intressant innehåller det inte särskilt mycket känsla. Statistik kan vara roligt, tro det eller ej, men många och långa scener i den här filmen blir knastertorra. Manusförfattarna försöker balansera upp detta med att ge Billy Beane lite familjeproblematik med en dotter han träffar varannan helg eller något sådant, men det gör i sig att filmen tappar fokus. Filmen är också på tok för lång. En halvtimme hade lätt kunnat falla bort i redigeringsrummet utan att jag hade brytt mig - faktum är att filmen bara skulle bli bättre.


Moneyball är ingen dålig film, men med tanke på all uppmärksamhet den fått (framförallt i USA) hade jag väntat mig något mer. Det är klart att USA är ett baseballtokigt land som äter upp sådana här historier med hull och hår, men man har tidigare visat att man kan göra baseballfilm med bra mycket mer känsla, intriger och intresseväckande manus än det här. Jag är kluven; underhållningsvärdet är okej, men inte mer, men rent hantverksmässigt är det en god film. Ingen fullpoängare dock, det är jag säker på.


Betyg: 3+ ekvationer av 5 möjliga

Av Ulf - 16 december 2011 23:54


Regi: Steven Soderbergh

Manus: Scott Z. Burns

Medverkande: Matt Damon, Jude Law, Kate Winslet mfl.

Produktionsbolag: Double Feature Films & Regency Enterprises

År: 2011

Längd: 106 min

Land: USA/Förenade Arabemiraten

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1598778/



Ett dödligt och mycket smittsamt virus börjar sprida sig över stora delar av världen. Samtidigt som vetenskapsmän och forskare kämpar mot klockan för att få fram ett vaccin börjar samhället falla sönder i kaos. Inget sprids som rädsla...


Jag har haft ögonen på Contagion ett bra tag nu, inte minst för den imponerande rollistan, och när jag slutligen fick sett den blev jag inte besviken. Det här är en mycket välspelad, välskriven och skrämmande film med stor verklighetsförankring. Jag var lite orolig att det i princip skulle vara en uppdatering av den något bortglömda 90-talsklassikern Outbreak (1995), men medan den filmen i princip var popcornunderhållning med heroiska läkare som räddade dagen känns Contagion mycket mer verklighetstrogen. Här finns ingen att stå bakom och heja på - alla kämpar för sin och sina näras överlevnad bäst de kan. Karaktärer tvingas mellan att välja mellan allmän- och egennytta vid ett flertal tillfällen och Scott Z. Burns manus är en komplex skildring av människans kamp mellan dessa. Burns manus skildrar för en gångs skull i filmvärlden en allvarlig pandemi så som den troligen skulle äga rum - mänskligheten skulle knappast dö ut men många miljoner skulle dö.


Skådespelarensemblen är som sagt mycket imponerande, men det som är mest iögonfallande är att ingen av de mer namnkunniga aktörerna försöker stjäla showen från någon av de andra. Det här är helt enkelt ett mycket gott ensemblespel. Den som sticker ut något är ändå Jude Law i en mycket bra roll som kritisk bloggare med inte alltför rent mjöl i påsen. Talande är också hur Steven Soderbergh låter skådespelarna ta sin tid i de mer känslosamma scenerna som detta till trots aldrig blir jobbigt sentimentala. 


Det jag har att invända mot filmen är först och främst tempot. Efter en första akt med rappt och spännande berättande går filmen ner lite väl mycket i tempo i mitten. Vissa bihistorier, såsom den Marion Cotillards karaktär har, mynnar heller inte ut i särskilt mycket. På det hela taget är filmen något spretig och skulle antingen behöva vara en halvtimme längre eller få vissa bihistorier bortklippta. Men överlag är Contagion en av årets storfilmer som håller. Se den inte när du är sjuk bara!


Betyg: 4 host-snörvel-nysningar av 5 möjliga

Av Ulf - 12 december 2011 21:54



När jag var ung, arg och röd (nu är jag mest lite surmulen och röd) var jag också rejält trött. Under mina tidiga tonår hade jag stora sömnproblem och spenderade många nätter med att zappa runt på kabelkanalerna och såg diverse mer eller mindre bortglömda filmer. En natt lyckades jag komma in mitt i Christan Slaters generationsvrål Pump Up The Volume (1990). Filmen, egentligen riktad till en generation innan min egen, talade direkt till mitt trötta och ganska nedstämda tonårssinne. Det är det som nedanstående scen också handlar om - den ständigt aktuella problematiken med att växa upp och hur man ska förhålla sig till vuxenvärlden. Idag, drygt 15 år sedan jag såg filmen för första gången, är budskapet fortfarande lika bra. Om jag vuxit upp sedan dess? Inte mer än nödvändigt för att klara mig i vuxenvärlden brukar jag säga. Jag tror fullt och fast att om du inte tillåter dig själv vara löjlig och åtminstone på fritiden syssla med vad du älskar så kommer du stagnera och dö inombords. Det är den här bloggen ett uttryck för. Jag älskar film, skrivande och Pump Up The Volume.


Scen: "No more Mr. Nice Guy!"


Christan Slaters radiopersonlighet, "Hard Harry", har kommit under rejält blåsväder från den lokala lärarfakulteten och USA:s motsvarighet till Granskningsnämnden, FCC, då en lyssnare begått självmord. Givetvis beskylls Harry för detta, inte minst eftersom han spelar ocensurerad musik och pratar öppet om sex. Gud bevare mig väl! Det här är Harrys försvarstal.


 

Av Ulf - 10 december 2011 21:14


Regi: Pedro Almodóvar

Manus: Pedro Almodóvar & Augustín Almodóvar (baserad på Thierry Jonquets roman Mygale)

Medverkande: Antonio Banderas, Elena Anaya, Marisa Paredes mfl.

Produktionsbolag: Canal+ España/El Deseo S.A./ICO/TVE

År: 2011

Längd: 117 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1189073/




"Ny film av Almodóvar. Låter intressant. Hudtransplantationer, besatthet och nakna spanjorskor - varför inte?"



 


"Är det där en man klädd i en illasittande tigerkostym som våldtar en kvinna? Har han en bild av en tiger i skrevet?!"


 

"Åh, Antonio, du är för bedårande rolig när du försöker spela något annat än actionhjälte!"


 

"Det är twisten? Seriöst?"


 

"Skona mig från mer prettoskit. Snälla!"



Betyg: 1 nej, jag orkar inte ens skriva om möget av 5 möjliga

Av Ulf - 9 december 2011 21:17

 


Regi: Matthijs van Heijningen Jr.

Manus: Eric Heisserer (baserad på John W. Campbells novell Who Goes There?)

Medverkande: Mary Elizabeth Winstead, Joel Edgerton, Ulrich Thomsen mfl.

Produktionsbolag: Morgan Creek Productions & Strike Entertainment

År: 2011

Längd: 103 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0905372/


Paleontologen Kate Lloyd rekryteras till ett topphemligt uppdrag i Antarktis. När hon kommer dit visar det sig att hon kan stå inför en av de största upptäckterna i mänsklighetens historia - ett kraschlandat rymdskepp och en infrusen överlevande från det samma. Men allt är inte vad det verkar på den lilla norska forskningsstationen där undersökningen av utomjordingen ska äga rum och snart bryter helvetet löst...


Ok, häng med nu: Det här är en prequel till en remake till en adaption av en novell! Originalfilmatiseringen av John W. Campbells klassiska science fiction-novell Who Goes There? kom 1951 under titeln The Thing From Another World. Det var en helt okej science fiction-rulle om än ganska kitschig. Kitschen till trots hade den otroligt stor inverkan på en ung John Carpenter som efter framgångarna med Halloween (1978) fick chansen att göra en remake av nämnda film. John Carpenters The Thing (1982) är fortfarande efter snart 30 år sedan den hade premiär en av de mest skrämmande filmerna någonsin enligt mig. Det insåg även Eric Heisserer, manusförfattare till versionen från i år, och producenterna. Därför bestämdes det att det istället skulle göras en prequel. Problemet är bara att ingenting stämmer överens med Carpenters moderna klassiker.


Filmernas manus går helt enkelt inte ihop, det finns inget annat sätt att säga det. Det här är en remake, men genom att kalla den för en prequel hoppades man nog på att slippa jämföras alltför mycket med Carpenters pärla. Det fungerar dock inte så bra om man tänker ta samma manus, krama ur all personlighet från karaktärerna och glömma bort den där lilla detaljen med suspens. Carpenter byggde upp en känsla av total isolation och paranoia i sin film. Det borde inte vara svårt att skapa en känsla av isolation med en film som utspelar sig i (på?) Antarktis, men regissören Matthijs van Heijningen Jr. misslyckas nästan helt med detta.


Skådespelarmässigt är nyversionen lättförglömlig. Jag låter det stanna vid den retoriska frågan om vem som är mest trovärdiga som actionhjälte – Kurt Russell, direkt från rollen som Snake Plissken i actionfesten Escape From New York (1981) eller Ramona från Scott Pilgrim vs. The World (2010)? Likaså saknas Ennio Morricones minimalistiska soundtrack (oförklarligt nominerat till en Razzie 1983) och de brutalt äckliga animatroniska specialeffekterna. Likaså är manuset fullt med bisarra tilltag. En fråga som verkligen etsade sig fast i huvudet på mig under filmen var vem fan som tar med sig granater till en polarexpedition? Isbjörnarna kommer aldrig fatta vad som hände. Nåja, lite kul är det i alla fall att många av skådespelarna på polarstationen faktiskt är norrmän och pratar norska med varandra stora delar av filmen.


Det här är, på alla punkter, en mycket sämre film än Carpenters dito. Gå inte på dillandet om att det här skulle vara en prequel, det är det inte. Samtidigt kan jag inte sänka filmen helt och det av en enda anledning – med så här bra källmaterial går det inte att förstöra en produktion helt. van Heijningen Jr. & co kommer dock bra nära.


Betyg: 2 var är Kurt Russell när man behöver honom? av 5 möjliga

Av Ulf - 7 december 2011 22:15


Regi: Graham Baker

Manus: Andrew Birkin

Medverkande: Sam Neill, Lisa Harrow, Barnaby Holm mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1981

Längd: 108 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082377/



Damien Thorne, nu mäktig industrimagnat, lyckas nästla sig in i politikens finrum då han utses till USA:s ambassadör i Storbritannien. Men Damien är inte bara i England för att käka scones och dricka te. Nej, en profetia säger att hans fiende, den återfödde Kristus, ska födas i England. Damien tar inspiration från Herodes när han beslutar sig för att döda alla gossebarn i landet födda på en speciell dag...


The Omen III: The Final Conflict skulle bli, som titeln antyder, den avslutande delen i historien om Damien Thorne. Nu blev det inte så, men det märks att manusförfattaren Andrew Birkin gör sitt bästa för att knyta ihop lösa trådar från de tidigare filmerna. Tyvärr offras till viss del den inom-fiktiva logiken på grund av detta och det är sällan jag sett en så här splittrad film. Här finns scener som är riktigt jäkla bra och störande - på rätt sätt! Dessvärre finns här också scener som jag antingen skulle vilja klippa ner eller bort helt. Bland annat finns det en rävjaktsscen som verkar pågå halva filmen. Birkins manus kämpar också med dialogen. I sina bästa stunder är det riktigt bra och påminner inte så lite om ett teatermässigt berättarsätt med långa monologer från Damien. I sina sämsta stunder blir det äckligt pretentiöst och pekpinnemässigt. Speciellt slutet, komplett med bibelcitat, känns påklistrat. 


Sam Neill, kanske mest känd för sin huvudroll i Jurassic Park (1993), levererar ett lika pendlande framträdande som manuset. Vissa scener, exempelvis när Damien talar inför sina lärjungar, är så överspelade att de snuddar på det parodiska. Som allra bäst fungerar han i sina monologer och i scenerna tillsammans med Lisa Harrow, filmens love interest. Graham Baker har inte haft en speciellt framträdande karriär som regissör och det är tydligt att han här brister i skådespelarregin ganska rejält då och då.


The Omen III: The Final Conflict är absolut inte lika dålig som sitt rykte. Den skulle behöva tajtas till ordentligt, men här finns tillräckligt många bra scener och infallsvinklar för att göra den intressant nog för en titt.


Betyg: 3 om Damien kan manipulera människor genom att titta på dem, varför har han inte vunnit redan där? av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3 4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16 17 18
19 20 21 22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards