Regi: David Gordon Green

Manus: David Gordon Green, Danny McBride, Scott Teems

Medverkande: Jamie Lee Curtis, Judy Greer, Anthony Michael Hall mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Miramax/Blumhouse Productions mfl.

År: 2021

Längd: 106 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10665338/

Efter händelserna i Halloween (2018) körs Laurie Strode med ilfart till sjukhuset för akutbehandling. Samtidigt lyckas Michael Myers föga förvånande överleva den fälla som Laurie gillrat åt honom i sitt mer eller mindre bunkerliknande hem. När Michael tar sig tillbaka till Haddonfield för att fortsätta jakten ställs han dock mot något han aldrig förr har stött på - en hel stad är ute efter hans blod. Med Tommy och Lindsey, de två överlevande barnen från 40 år sedan, i spetsen är Haddonfield redo att slå tillbaka.

Jag var inte jätteimponerad över 2018 års "reboot" av Halloween i och med att det kändes väldigt mycket old hat jämfört med vad de utlovade. Precis som i några tidigare inkarnationer skulle man ignorera allt som hänt efter Halloween II (1981) och fokusera på Laurie Strodes karaktär och inget annat. Gott så, men genomförandet lämnade väldigt mycket övrigt att önska. Därför var jag inte heller särskilt entusiastisk för Halloween Kills. Tack och lov kom denna brist på förväntningar på skam. Detta är den bästa filmen i franchisen sedan 1998 års Halloween H20.

Att låta filmen fortsätta bokstavligen direkt från förra installationens slut är samma grepp som de två första filmerna tog, men det funkar bättre här. Gamla karaktärer vi inte sett sedan 1981 gör comeback och har betydande roller att spela. Det är också en intressant take på vad vi förvisso sett i många andra slashers med "jägaren blir den jagade", men här sker det på så mycket större skala att det känns fräscht. Haddonfield känns som ett riktigt samhälle och inte bara en rad med pittoreska villor.

Det är klart att man får bortse från vissa löjligheter i manuset när det är den tolfte filmen i serien (även om det bara är nummer fyra i just den här tidslinjen... ja, it's weird, just go with it), men Halloween Kills känns oförskämt fräsch i jämförelse med mycket annan modern skräck. När det mot slutet blir en liten tillbakagång till hela Thorn-mytologin (de som vet, de vet...) hade jag gärna sett en annan lösning eller förklaring, men det är ingen stor sak i helheten. Jag önskar att man hade använt Jamie Lee Curtis lite mer i och med hennes status som skräckkunglighet, men hon gör sin paradroll lika bra som vanligt.

Halloween Kills var en riktigt trevlig överraskning för en slashernörd som undertecknad. Om du liksom jag gillar den här typen av filmer är det julafton... eller Halloween.

Betyg: 4- when posses go bad av 5 möjliga

Regi: James Wan

Manus: James Wan, Ingrid Bisu, Akela Cooper

Medverkande: Annabelle Wallis, Maddie Hasson, George Young mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Atomic Monster/Starlight Culture Entertainment

År: 2021

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3811906/

Madison är hoppfull att äntligen kunna få det barn hon längtat efter med sin man Derek. När Derek visar sig vara ett misshandlande as börjar dock märkliga saker att hända i huset. Samma natt dör Derek mystiskt och Madison attackeras av någon, eller något. När hon vaknar upp igen är hon på sjukhuset och har förlorat barnet. Hon har dock fått något annat - förmågan att se fruktansvärda mord utförda av samma person som attackerade henne. Allt verkar peka tillbaka till en "incident" på ett forskningssjukhus 27 år tidigare...

Sett postern? Den är sjukt cool. Nu har du också sett det bästa med Malignant. James Wan, känd för en massa noterbar modern skräck, kommer snart att bli lite av den officielle Stephen King-adaptören. Han har just nu tre projekt igång från skräckmästaren och då passar det ju bra att man tar ett fjärde, döper om det, blandar det med troper och idéer från ett halvdussin andra filmer och kallar det sitt eget. Anledningen till att jag tar upp Wans nyvunna status som BFF med King är att om inte hade haft denna hade han antagligen blivit stämd av King för plagiat. Det här är en version av The Dark Half (1989) med all subtilitet och metahumor bortskalad.

Jag vet ärligt talat inte vem som skrev den här filmen. Alla tre skribenterna står listade som att de ligger bakom "story" och ingen har en screenwriter credit för Malignant. Jag förstår alla inblandade. Jag skulle inte heller basunera ut att jag hade skrivit det här. Manuset kan vara 2021 års sämsta, alla kategorier. Karaktärerna är så illa skrivna att man börjar undra om det är en AI som försöker lura oss att den fått självmedvetande som ligger bakom. Ingen någonsin reagerar på traumatiska situationer som karaktärerna i den här filmen och skådespelarna får desperat kämpa för att ens verka trovärdiga som människor.

Det som stör mig mest är hur Wan ogenerat plockat från olika uppmärksammade independentfilmer, inte minst i kortfilmsfacket, utan att ge någon som helst credit. Tvärtom har han i intervjuer tydligt poängterat att det här är en "original ip". Ja du, Wan... när du exempelvis låter en illa dold remix av Where Is My Mind? av The Pixies fungera som genomgående tema utan att ge credit hamnar geniknölen lite på sned.

Malignant klarar sig från nollan av två enkla anledningar - den är tämligen tekniskt kompetent och fungerar som en omedveten komedi. Den är dock inte dålig så den blir bra, den är bara dålig så den blir "meh". Den mäktar inte ens med att misslyckas med stil.

Betyg: 1 where is your mind, James? av 5 möjliga

Nazister på månen och Gustaf går på lina med formuleringarna gällande nazism, blowjobs och erotiskt laddade energivapen. Gustaf! Det måste ha med hans längtan efter stora, grova män (och inte Ant-Men) att göra. Lindas dryckesvanor och "färgstarka" familjehistoria diskuteras. Vi snubblar på finska, tyska och danska i uttalspodden och lyssnar på Laibach in space. Hugo Boss arv som designer leder till den obehagliga slutsatsen att det alltid är ondingarna som har snyggast kläder. Och vad har Sailor Moon med Iron Sky att göra? Inte ett skit, men nu har Ulf ledmotivet på huvudet. Tack, Gustaf! Linda vill för övrigt meddela att hon är en Autobot politiskt och inte nazist. Hon lovar faktiskt!

Regi: Cary Joji Fukunaga

Manus: Cary Joji Fukunaga, Neal Purvis, Robert Wade

Medverkande: Daniel Craig, Ana de Armas, Rami Malek mfl.

Produktionsbolag: MGM/Universal Pictures/Eon Productions mfl.

År: 2021

Längd: 163 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2382320/

Bond har dragit sig tillbaka från aktiv tjänstgöring och spenderar sin tid i Italien tillsammans med sin flickvän. När han utsätts för ett attentat måste han dock gå i exil och de flesta tror att han dött. Fem år senare blir Bond, nu boendes på Jamaica, kontaktad av sin gamle vän Felix Leitner. CIA-agenten vill ha James hjälp att rädda en kidnappad forskare, men det står snart klart för alla inblandade att något mycket större är på spel.

Daniel Craigs karriär som 007 har verkligen varit upp och ner. Förutom hans första, Casino Royale (2006), har det varit ganska underväldigande måste jag säga. Dock faller ingen skugga över Craig utan mer över manusförfattare och de alltid väl tilltagna speltiderna. När Craig nu gör bokslut över sin tid i rollen är det med en mycket kompetent regissör och huvudsaklig manusförfattare i Cary Joji Fukunaga. Det är bara det No Time To Die är en fruktansvärt lång kompetent film där det är ganska långt mellan höjdpunkterna.

Craig är, föga förvånande, mycket bra i huvudrollen. Han har alltid varit den lite "hårdare" Bond, ett resultat av Jason Bourne och liknande karaktärer. Han har dock bra kontroll över den typiska Bondhumorn också, även om de mer "slapstickmässiga" ögonblicken som exempelvis Roger Moore hade tack och lov uteblir.

Manuset för No Time To Die är tyvärr ganska formelmässigt när det gäller actionsekvenserna och den genomgående handlingen. Jag saknar också en rejält spektakulär öppningsscen som annars brukar vara ett av Bondfilmernas signum. Det som Fukunaga och kompani gör väldigt bra är däremot karaktärsinteraktioner. Ett genomgående tema i Craigs Bondfilmer har varit ensamhet och att Bond inte kan ha någon vid sin sida mer än för ett ytligt förhållande. Det slutar alltid illa annars. Det här temat skruvas upp till tio i den här filmen och det är ingen tillfällighet att We have all the time in the world från den tragiskt underskattade Bondfilmen On Her Majesty's Secret Service (1969) är ett genomgående ledmotiv.

Det här är Craigs film raktigenom och tyvärr blir viljan att låta honom få ett bra avslut lite som en stoppkloss för många andra karaktärer. Rami Maleks skurk är tämligen lättförglömelig och även om Ana de Armas är en energiinjektion den tid hon är med får hon alldeles för lite speltid. Istället är det Christoph Waltz få scener som Blofeld de enda där Craigs annars totala dominans får lite draghjälp. Även Lashana Lynch tål att nämnas som bästa kvinnliga roll och jag skulle inte bli förvånad om vi får se mer av henne i framtida installationer.

No Time To Die är trots min kritik klart över medel, inte minst om vi tänker på Craigs övriga filmer i serien. Det kanske inte är något du behöver se på bio då den troligen tjänar på att ses med en paus i mitten. Den är som sagt nästan löjligt lång. Till nästa del i serien (kom igen, det är klart det blir en nästa del) hoppas jag någon hittar klippsaxen.

Betyg: 3+ värdiga avslut av 5 möjliga

Regi: James Gunn

Manus: James Gunn

Medverkande: Margot Robbie, Idris Elba, John Cena mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros., DC Entertainment, Atlas Entertainment mfl.

År: 2021

Längd: 132 min

Land: Storbritannien/USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6334354/

Vad gör man när den USA-vänliga regimen i en sydamerikansk bananrepublik faller? Sanktioner? Samtal? Skickar en stor jävla människohajhybrid och hans andra knäppa polare för att ta hand om situationen? Om du inte valde alternativ nummer tre är det här inte din typ av film.

The Suicide Squad har en ganska uppfriskande tanke bakom sig - okej, förra filmen sög, då gör vi om och gör rätt. Inte som en remake, inte som en uppföljare utan mer, som regissör och manusförfattare James Gunn säger - det är vad det är. Den attityden passar bra till en film med det här persongalleriet. Och ja, den är sju resor bättre än 2016 års tråkfest och även ett steg uppåt från förra årets Birds Of Prey. Anledningen stavas just James Gunn.

Gunn är, som många känner till, mannen bakom filmerna i konkurrerande snygga-människor-i-trikåer-slår-varandra-på-käften-företaget Marvels Guardians Of The Galaxy - filmer och är helt rätt man att göra det samma för DC Comics slit-och-släng-karaktärer. För det är just vad Suicide Squad ska vara - en grupp hopsatt av folk som inte kommer saknas om de dör på sina uppdrag, därav namnet. Gunn har fått helt fria händer att slänga ihop vem han vill från DC:s universum av mindre betydelsefulla karaktärer och det gör också att han fått kreativ frihet att utveckla dem. Det funkar, liksom i hans Guardians-filmer, väldigt väl.

Det är klart att Margot Robbie skulle få vara med som Harley Quinn också. Hon har ett flertal gånger sagt att hon älskar rollen och var också den enda ljusglimten förra gången de släppte lös gruppen på vita duken. Här är hon återigen rolig om än lite mer återhållsam i sin galenskap än tidigare. Istället är det en annan, för mig oväntad, skådespelare som skiner starkast - John Cena.

Jag gillar ju wrestling och om man gillar wrestling vet man vem John Cena är. Han kommer nu, på ålderns höst (eh... han är bara några år äldre än undertecknad, men ändå!) försöka replikera Dwayne "The Rock" Johnsons resa från ringen till Hollywood. Jag förväntade mig inte något av Cena om jag ska vara ärlig men hans komiska timing är väldigt bra, i synnerhet i scenerna tillsammans med Idris Elba.

Men ja, ska man vara rättvis är det en annan karaktär som stjäl de flesta scener han är med i - Killer Shark. Den CG-animerade hajmannen är dum som ett spån, äter allt som kommer i hans väg och hans fåtaliga repliker görs av en Sylvester Stallone som om möjligt låter ännu mer bakfull än vanligt. Killer Shark är helt klart den här filmens MVP.

Manuset då? Mja, inte så mycket att skriva hem om där. Det är trevligt att handlingen är förlagd till Corto Maltese, en plats som ständigt är omtalad i DC men ganska sällan besökt. Annars är manuset mest en jakt på filmens McGuffin - en hemlig teknologi som regimen på ön förvaltat i en gammal nazibunker. Inte världens mest originella plot, men med Gunns grepp om karaktärerna blir det aldrig stel skåpmat. Han har helt enkelt gjort en Guardians Of The Galaxy med andra karaktärer här. Det blir aldrig riktigt lika bra som dessa filmer, men ska du se en film om självmordspatrullen är det denna du ska se. Popcornunderhållning när den är som bäst och behåll nu för tusan Gunn som franchiserunner!

Betyg: 4 hajar med pappakroppar av 5 möjliga

Det är en förvirrande tid. En förvirrande sexig tid där alla ser ut som 25. Gustaf är inte 25 utan en gammal man som hatar Amanda Seyfrieds hammarhajsögon till Ulfs förtret. Samtidigt planerar Matti på att starta pudelrockbandet Love Diamonds och Linda har minsann aldrig glömt en bh i hela sitt liv! Film till fikat siar om att vi alla kommer vara asiater i framtiden och att armbrytning inte är en sport man ska satsa sitt liv på. En lång kavalkad tidsrelaterade ordvitsar följer och Gustaf jobbar hårt med att ha ihjäl Super Mario. Det är med andra ord vanlig måndag hos Film till Fikat.

Regi: Michael Sarnoski

Manus: Michael Sarnoski

Medverkande: Nicolas Cage, Alex Wolff, Adam Arkin mfl.

Produktionsbolag: AI-Film, BlockBox Entertainment, Escape Artists mfl.

År: 2021

Längd: 92 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11003218/

Rob lever ett tillbakadraget liv i Oregons skogar med sin tryffelgris. När nämnda gris stjäls tvingas Rob konfrontera det liv han lämnade bakom sig i Portland.

En väldigt kort premiss där uppe, men det är egentligen allt jag vill avslöja om handlingen. Pig är nämligen en film som bör drabba dig när du ser den. Jag hade själv ingen aning om vad den skulle handla om förutom att Nicolas Cage förlorar sin gris. Eftersom jag verkligen gillar Cage, både i hans seriösa roller liksom hans freakout-diton, var jag såld redan där. Vad jag inte hade förväntat mig var en av årets bästa filmer.

Nicolas Cage gör här sin bästa dramatiska roll den här sidan millennieskiftet. Det är inte någon överdrift på något sätt. Han är fullkomligt makalös i rollen som Rob och Pig är ännu ett bevis för att Cage är så mycket mer än den där snubben som skriker om bin. Jag skulle inte bli alls förvånad om det här blir hans återkomst till "finrummet" som han lämnade i och med sina ekonomiska bekymmer då han i princip fick ta vilka roller som helst.

Det är svårt att tro att det här är Michael Sarnoskis första långfilm som regissör och manusförfattare. Han har fullkomlig kontroll över sina karaktärer, står för en skådespelarregi som i princip är klanderfri och vet exakt vilket tempo han behöver hålla. Pig är en långsamt berättad historia, men i och med det intressanta karaktärsporträttet och att det är ett karaktärsdrivet drama som klockar in på lite drygt en och en halv timme gör att den aldrig blir tråkig. Sarnoski undviker därmed fällan med överdrivet lång speltid som så många independentfilmare går i när det gäller sina första filmer.

Pig är som sagt en av årets absolut bästa filmer och bör ses av alla med minsta intresse för karaktärsdrivna berättelser. Det är inte actionspäckat och skrikigt från Cage den här gången och jag är så förbannat glad över att han fick göra den här rollen.

Betyg: 5 grymtningar av 5 möjliga

Vi har fått en Heidi! Alltså en Heidi som gästar oss. Det är bra. Vad som också är bra är att vi har sett The Shining (svensk undertiel: "Nu är pappa trött igen"). Ulf går i spinn med alla Stephen King-fakta han får nämna och planerar att flytta till ett ödsligt hotell för att bli aspirerande författare. Någon gång ska han också ha ett "samtal" med Matti om Stephen Kings mobbarkaraktärer. Gustaf förstår inte frukost på sängen och det är ju galenskap i sig självt! Han har dessutom ett komplicerat förhållande till Danny Boy som vi nog inte ska gräva djupare i. Linda går igång på tusen döda råttor nu när hon inte håller i Murder Train den här veckan. Det är ju par for the course för Linda kanske. Och vem är Heidi? Är hon månne ett spöke från Overlook själv? We may never know! Fast jo, hon sitter nog fast i vårt nät nu.