Regi: Niki Caro

Manus: Rick Jaffa/Amanda Silver/Lauren Hynek/Elizabeth Martin

Medverkande: Yifei Liu, Donnie Yen, Jason Scott Lee mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Jason T. Reed Productions/China Film Group Corporation (CFGC) mfl.

År: 2020

Längd: 115 min

Land: USA/Kanada/Hong Kong

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4566758/

 

Legenden om hur Hua Mulan, dotter till en far vars höga ålder och skador skulle innebära en säker död i ett krig, tar värvning i den kjeserliga armén. Mulan måste förklä sig till en påhittad bror då endast män är tillåtna i armén, men frågan är om hon kan förneka sig själv och samtidigt vara den krigare hon är ämnad att vara?

 

Varför finns den här filmen? Det finns sämre film, men Mulan i 2020 års tappning balanserar mellan att vara adekvat (vissa stridsscener, fotot) och urbota dum (delar av manuset, karaktärer). Det är klart att Kina är den stora marknaden som alla, inte minst Disney, vill åt, men med tanke på att kineserna minst sagt är lite kittsliga när det kommer till sina gamla legender i västerländsk tappning (se, oh, I dunno, Mulan från 1998 till exempel) är det att sticka handen i ett getingbo att försöka sig på det här. Sen gick det som det gick också. Visst satte pandemin käppar i hjulet för filmen, men att gå med 140 miljoner dollar i förlust är... imponerande?

 

Det bra först: Ja, Mulan är en förbaskat snygg film på sina ställen. Det har inte så mycket att göra med filmiska val som det har att göra med den fantastiska kinesiska naturen dock. Jag blev också positivt överraskad över vissa av stridsscenerna i filmen. Stridssystemet har huvudsakligen drag av wushu uppblandat med ett lite väl generöst användande av linor. Vidare har man fått med en del kul skådisar, med både Jet Li, Jason Scott Lee och Rosalind Chao.

 

Sen är det tyvärr slut på det roliga. Yifei Liu är extremt personlighetslös som Mulan. Om man jämför med Disneys animerade version där hon hade humor och lite jävlar anamma även utöver sitt val att dölja sin identitet blir det en väldigt blek variant vi ställs inför här. Valet att införa magi i berättelsen blir också tämligen löjligt när det kontrasteras mot viljan att vara mer "gritty". Ni kan inte ha både och. Det funkar inte. Och ja, Mulan är en legendarisk figur, men ni kan väl åtminstone försöka få tidsperioden rätt om ni nu har gjort det till ett uppdrag att få det?

 

Så, återigen, varför finns den här filmen? Även de som tycker den är okej verkar tycka det är en blek efterapning av den animerade versionen. Själv känner jag mest att det är två timmar av mitt liv jag inte får tillbaka.

 

Betyg: 2 häxor, fenixfåglar och shurikens oh my av 5 möjliga

 

Dra igång Careless Whisper och dämpa belysningen - Linda får lår så det räcker och blir över i veckans film. Förutom Jean-Claude Van Dammes lår diskuterar vi det kloka i att sätta forna dödsfiender i samma enhet när de blivit ostoppbara cyborgs och kryddar med lite politiskt sprängstoff om att Vietnamkriget inte var en så bra idé. Ulf är lycklig för att Gustaf går honom till mötes med veckans obligatoriska Star Trek-referens och Matti filosoferar om varför Roland Emmerich anställer belgare, svenskar och tyskar till sin första amerikanska film. Dessutom, ingen har en accent i den här filmen. INGEN!

 

 

 

 

 

Best Motion Picture

 

Judas & The Black Messiah

Mank

Minari

Nomadland

Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Father

The Trial Of The Chicago 7

Best Performance By An Actor In A Leading Role

Anthony Hopkins (The Father)

Chadwick Boseman (Ma Rainey's Black Bottom)

Gary Oldman (Mank)

Riz Ahmed (Sound Of Metal)

Steven Yeun (Minari)

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Andra Day (The United States vs. Billie Holiday)

Carey Mulligan (Promising Young Woman)

Frances McDormand (Nomadland)

Vanessa Kirby (Pieces Of A Woman)

Viola Davis (Ma Rainey's Black Bottom)

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Daniel Kaluuya (Judas & The Black Messiah)

LeKeith Stanfield (Judas & The Black Messiah)

Leslie Odom Jr. (One Night In Miami...)

Paul Raci (Sound Of Metal)

Sacha Baron Cohen (The Trial Of The Chicago 7)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Amanda Seyfried (Mank)

Glenn Close (Hillbilly Elegy)

Maria Bakalova (Borat Subsequent Moviefilm)

Olivia Colman (The Father)

Youn Yuh-jung (Minari)

 

Best Achievment In Directing

 

Chloé Zhao (Nomadland)

David Fincher (Mank)

Emerald Fennell (Promising Young Woman)

Lee Isaac Chung (Minari)

Thomas Vinterberg (Another Round)

Best Original Screenplay

 

Judas & The Black Messiah

Minari

Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Trial Of The Chicago 7

Best Adapted Screenplay

 

Borat Subsequent Moviefilm

The White Tiger

Nomadland

One Night In Miami...

The Father

Best Animated Feature

 

Onward
A Shaun The Sheep Movie: Farmageddon

Soul

Over The Moon

WolfWalkers

Best International Feature

Collective (Romania)

Another Round (Denmark)

Quo Vadis, Aida? (Bosnia & Herzegovina)

Shaonian De Ni (Hong Kong)

The Man Who Sold His Skin (Tunisia)

Best Cinematography

 

Judas & The Black Messiah

Mank

News Of The World

Nomadland

The Trial Of The Chicago 7

 

Best Editing

Nomadland
Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Father

The Trial Of The Chicago 7

 

 

Best Production Design

Ma Rainey's Black Bottom
Mank

News Of The World

Tenet

The Father

Best Costume Design

 

Emma

Ma Rainey's Black Bottom

Mank

Mulan

Pinocchio

Best Makeup & Hairstyling

 

Emma
Ma Rainey's Black Bottom

Hillbilly Elegy

Mank

Pinocchio

Best Original Score

 

Da 5 Bloods

Mank

Minari

News Of The World

Soul

 

Best Original Song

Judas & The Black Messiah (Fight For You)

Eurovision Song Contest: The Story Of Fire Saga (Husavik)

La Vita Davanti A Sé (Io Si)

One Night In Miami... (Speak Now)

The Trial Of The Chicago 7 (Hear My Voice)

 

Best Sound Editing

 

Greyhound

Mank

News Of The World

Soul

Sound Of Metal

 
Best Visual Effects

 

Love & Monsters

Mulan

Tenet

The Midnight Sky

The One And Only Ivan

Best Documentary, Short

 

A Concerto Is A Conversation

A Love Song For Latasha

Colette

Do Not Split

Hunger Ward

 

My Octopus Teacher
Collective

Crip Camp

Time

El Agente Topo

Burrow

Genius Loci

If Anything Happens I Love You

Já-Fólkið

Opera

 

Best Short Film, Live Action

Feeling Through

The Letter Room

The Present

Two Distant Strangers

White Eye

Regi: Florian Zeller

Manus: Christopher Hampton & Florian Zeller (efter Zellers pjäs med samma namn)

Medverkande: Anthony Hopkins, Olivia Colman, Imogen Poots mfl.

Produktionsbolag: Trademark Films/Cine@/AG Studios NYC mfl.

År: 2020

Längd: 97 min

Land: Storbritannien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10272386/

Anthonys minne börjar svika honom och hans dotter, Anne, vill att han ska skaffa hemhjälp. Anthony, fruktansvärt defensiv, lyckas dock driva varje sköterska till vansinne tills Anne inte vet vad hon ska ta sig till. Samtidigt går Anthonys glömska från virrighet till full demens med en rasande fart.

Det är inte någon överdrift att kalla Anthony Hopkins för en av vår tids främste skådespelare. Det är heller inte någon överdrift att säga att han sedan 2000 - talets början varit med i en väldig massa skräp eller filmer där han inte får använda hela sitt register. Hans porträtt av sin namne i The Father kommer bli den roll som han tillsammans med den iskalle Hannibal Lecter blir ihågkommen för. Han får spela ut hela sitt känsloregister och filmens slutscen är så hjärtskärande i rå, naken mänsklighet att jag kom på mig själv med att hålla andan. Så bra är han.

The Father är inte en enmansshow dock utan Hopkins har en mycket skicklig motspelerska i Olivia Colman. Colman har i princip aldrig gjort en dålig roll och hon påminner mig om en brittisk Frances McDormand, som hon ironiskt nog troligen kommer tappa Oscarn till i år. The Father är kort och gott förra årets mest välspelade film bland en mängd välspelade filmer.

Filmen har dock vissa svagheter i regin i övrigt. Florian Zeller knockar som sagt skådespelarregin så långt han bara kan, men det märks att han är skolad teaterdramatiker i första rummet och filmregissör i andra. Som jag varit inne på med många av årets nominerade filmer är teater och film väldigt skilda medium. Det är inte lika tydligt som i flera av de andra filmerna jag recenserat inför Oscarsgalan, men det är en irriterande skavank som hade kunnat rättas till tämligen enkelt.

Zeller skiner dock starkt i sitt manusförfattande. The Father är en bedrägligt enkel berättelse, men med de ständigt skiftande tidsperspektiven är tittaren snart lika förvirrad som Anthony - på ett bra sätt. Zellers föresats är att skildra hur demensen tar våra minnen och sätter dem i allt mer osannolika kontexter. Samtidigt följer manuset hela tiden en grym logik med att hoppen blir längre och längre och att när Anthony går och lägger sig vet han aldrig om han kommer vakna upp till nästa dag eller om hans hjärna spelar spratt med honom och han egentligen befinner sig flera år från sina minnen av gårdagen. Jag kan mycket väl tänka mig att den här filmen kan användas i undervisningssyfte för att beskriva demens. Jag tror att det är så nära vi kan komma en tydlig definition av något som patienten inte själv kan definiera när det gått tillräckligt långt.

The Father är knappast en solskenshistoria direkt, men det är en djupt fascinerande och känslosam skildring av hur en väldigt självständig man förlorar kampen mot sitt eget sinne. Om Hopkins inte får en Oscar för den här rollen finns det fan ingen rättvisa.

Betyg: 4+ minnen av 5 möjliga

 

 

Regi: Pete Docter & Kemp Powers

Manus: Pete Docter/Kemp Powers/Mike Jones

Medverkande: Jamie Foxx, Tina Fey, Graham Norton mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures & Pixar Animation Studios

År: 2020

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, troligen 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2948372/

 

Joe har alltid velat spela piano i ett riktigt bra jazzband, men livet har inte blivit så. Istället jobbar han som musiklärare, men när han äntligen får sin chans att förverkliga sina drömmar råkar han ut för en olycka. Hans själ hamnar på väg mot efterlivet, men fast besluten att ta sig tillbaka till jordelivet lyckas Joe rymma till "förlivet". Här formas alla de nya själar som ska ner till jorden. Joe får en speciell bångstyrig själ, 22, att ta sig an. Dessutom ser inte efterlivets revisor snällt på att man rymmer och har sig!

 

Jag tycker nästan synd om andra animationsstudios nuförtiden. När Miyazaki mer eller mindre (eller, det verkar bero på humör) har lämnat över Ghibli till sin son finns det bara en stor aktör på marknaden som gör animerad film som funkar för precis alla - Pixar. Precis som Miyazaki var Ghiblis starke man är Pete Docter motsvarande för Pixar. Med en fingertoppskänsla för hur man hela tiden kan balansera på linjen till svåra ämnen utan att trilla över den är Docters filmer alltid insiktsfulla, om än inte alltid riktigt felfria. Soul är den mer lyckade vuxna varianten av det själsliga utforskandet som Docter ägnade sig åt i Inside Out (2015) - en film som trots att den är sevärd är något överskattad.

 

Så är inte fallet med Soul. Ja, jag har väl enklare att identifiera mig med en medelålders musiker än jag har med en ung flicka, men det är framförallt att Soul känns mer genomtänkt och som en levande värld på ett helt annat sätt än i nämnda film. Miljöerna är fångade perfekt och musiken av Trent Reznor, Atticus Ross och Jon Batiste är årets bästa. Det gäller inte bara jazzkompositionerna utan all filmmusik, inte minst den skrämmande vackra Trent Reznor-kompositionen i filmens slutscener.

 

Jag har redan varit inne på att manuset är på gränsen till för tungt för en yngre publik, men Docter, Kemp Powers och Mike Jones lyckas hitta den perfekta medelvägen. Här finns frågor som kommer inspirera yngre och samma frågor och dilemman kommer ge delar av den vuxna publiken ett nostalgiskt leende på läpparna. Soul är essensen av hur en bra familjefilm ska vara. Här finns något för alla och den inbjuder även till diskussion med yngre tittare efteråt. Det är inte en film jag kommer glömma i första taget och Pixar har ännu en gång lyckats få mig att gråta.

 

Betyg: 5 jazzgossar av 5 möjliga

 

 

Regi: Alexander Nanau

Manus: Alexander Nanau & Antoaneta Opris

Medverkande: Razvan Lutac, Vlad Voiculescu, Mirela Neag mfl.

Produktionsbolag: Alexander Nanau Production/Samsa Film/HBO Europe mfl.

År: 2019

Längd: 109 min

Land: Rumänien/Luxemburg/Tyskland

Svensk åldersgräns: Ej granskad, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10706602/

 

Under en konsert 2015 bröt en våldsam brand ut på klubben Colectiv i Bukarest. Branden kostade 27 människor livet och skadade 180 allvarligt. Det som hade hänt var redan en tragedi, men när de brännskadade patienterna mystiskt började dö som flugor på landets sjukhus insåg ett antal journalister på tidningen Gazeta Sporturilor att något mycket större än branden höll på att avslöjas - ett avslöjande som skulle fälla en hel regering.

 

Ibland finns det inga ord när man ser en dokumentär. Man sitter mest och gapar och händelserna som utspelas på skärmen känns nästan för absurda för att ens vara övertygande fiktion. Rumänska Collective är en av de mest drabbande dokumentärer jag sett på år och visar med all önskvärd tydlighet både medias vikt såväl som den chockerande korruption som härskade i det rumänska sjukvårdssystemet.

 

Alexander Nanau kom in i precis rätt tid. Som dokumentärfilmare följer han med journalisterna i deras undersökning och fungerar som en tyst betraktare på presskonferenser som får FHM:s att se ut som klassiska tal. Modet hos dessa journalister och hos patientaktivisten (och sedermera hälsoministern) Vlad Voiculescu går inte att ta miste på. De kommer snart fram till att säkerhetstjänsten bevakar dem och nyckelpersoner råkar strategiskt "begå" självmord. Ändå jobbar de på med en aldrig sviktande övertygelse och ett minst sagt hårdnackat förhållningssätt, exempelvis när den nytillsatte hälsoministern (som försöker reda upp röran från hans föregångare) stoiskt avslutar ett telefonsamtal med att "den gode professorn pissade nog just på sig" och fortsätter med sin middag.

 

Collective faller in under den där svårdefinierade kategorin som kan kallas för "viktiga filmer". Det är en journalistisk triumf som tyvärr har en bitter efterklang. I tider av världspandemi är den också högaktuell på ett sätt som den knappast kunnat förutse. En mycket stark kandidat till årets bästa dokumentär på Oscarsgalan. Se den.

 

Betyg: 5 korrumperade regeringslakejer av 5 möjliga

 

 

 

 

Alright, alright, alright. Den här veckan var Gustaf annorstädes och givetvis ballade det ur direkt utan vår store ledare. Matti poängterar att killar inte har några känslor och att han är så.jävla.vit att han måste få enstaka spanska ord översatta till engelska innan han kan förstå dem. Linda muserar över hur det är svårt att vara en manet i Australien och bara så ni vet finns det inga kubaner i Miami. Vad det var för film vi såg?  Eh... den där! Den där uppe på bilden!

 

 

 

 

 

Best Motion Picture

 

Judas & The Black Messiah

Mank

Minari

Nomadland

Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Father

The Trial Of The Chicago 7

Best Performance By An Actor In A Leading Role

Anthony Hopkins (The Father)

Chadwick Boseman (Ma Rainey's Black Bottom)

Gary Oldman (Mank)

Riz Ahmed (Sound Of Metal)

Steven Yeun (Minari)

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Andra Day (The United States vs. Billie Holiday)

Carey Mulligan (Promising Young Woman)

Frances McDormand (Nomadland)

Vanessa Kirby (Pieces Of A Woman)

Viola Davis (Ma Rainey's Black Bottom)

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Daniel Kaluuya (Judas & The Black Messiah)

LeKeith Stanfield (Judas & The Black Messiah)

Leslie Odom Jr. (One Night In Miami...)

Paul Raci (Sound Of Metal)

Sacha Baron Cohen (The Trial Of The Chicago 7)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Amanda Seyfried (Mank)

Glenn Close (Hillbilly Elegy)

Maria Bakalova (Borat Subsequent Moviefilm)

Olivia Colman (The Father)

Youn Yuh-jung (Minari)

 

Best Achievment In Directing

 

Chloé Zhao (Nomadland)

David Fincher (Mank)

Emerald Fennell (Promising Young Woman)

Lee Isaac Chung (Minari)

Thomas Vinterberg (Another Round)

Best Original Screenplay

 

Judas & The Black Messiah

Minari

Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Trial Of The Chicago 7

Best Adapted Screenplay

 

Borat Subsequent Moviefilm

The White Tiger

Nomadland

One Night In Miami...

The Father

Best Animated Feature

 

Onward
A Shaun The Sheep Movie: Farmageddon

Soul

Over The Moon

WolfWalkers

Best International Feature

Collective (Romania)

Another Round (Denmark)

Quo Vadis, Aida? (Bosnia & Herzegovina)

Shaonian De Ni (Hong Kong)

The Man Who Sold His Skin (Tunisia)

Best Cinematography

 

Judas & The Black Messiah

Mank

News Of The World

Nomadland

The Trial Of The Chicago 7

 

Best Editing

Nomadland
Promising Young Woman

Sound Of Metal

The Father

The Trial Of The Chicago 7

 

 

Best Production Design

Ma Rainey's Black Bottom
Mank

News Of The World

Tenet

The Father

Best Costume Design

 

Emma

Ma Rainey's Black Bottom

Mank

Mulan

Pinocchio

Best Makeup & Hairstyling

 

Emma
Ma Rainey's Black Bottom

Hillbilly Elegy

Mank

Pinocchio

Best Original Score

 

Da 5 Bloods

Mank

Minari

News Of The World

Soul

 

Best Original Song

Judas & The Black Messiah (Fight For You)

Eurovision Song Contest: The Story Of Fire Saga (Husavik)

La Vita Davanti A Sé (Io Si)

One Night In Miami... (Speak Now)

The Trial Of The Chicago 7 (Hear My Voice)

 

Best Sound Editing

 

Greyhound

Mank

News Of The World

Soul

Sound Of Metal

 
Best Visual Effects

 

Love & Monsters

Mulan

Tenet

The Midnight Sky

The One And Only Ivan

Best Documentary, Short

 

A Concerto Is A Conversation

A Love Song For Latasha

Colette

Do Not Split

Hunger Ward

 

My Octopus Teacher
Collective

Crip Camp

Time

El Agente Topo

Burrow

Genius Loci

If Anything Happens I Love You

Já-Fólkið

Opera

 

Best Short Film, Live Action

Feeling Through

The Letter Room

The Present

Two Distant Strangers

White Eye