Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Söndag 25 juli 13:45

 

Regi:

Manus:

Medverkande: Matilda Lutz, Francesco Russo, Peppino Mazzotta mfl.

Produktionsbolag: Colorado Film Production/Netflix Studios/Rainbow S.p.A

År: 2021

Längd: 95 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt12877640/

 

Fem bilpoolare reser genom den italienska landsbygden tillsammans för att nå ett gemensamt mål. Efter att av misstag ha krockat med ett träd vaknar gänget upp mitt i en skog. Det är uppenbart att allt inte är som det ska och gruppen blir bara mer illa till mods när de upptäcker ett mystiskt hus och de som bor i det...

 

Det här med metaskräck är svårt. A Classic Horror Story gör inga illusioner om att det är något annat med titeln i sig. Frågan är hur man ska få ihop självmedveten skräck 2021 utan att det blir pajigt och drygt? Svaret är att ta sitt material seriöst och inte hela tiden peka på varifrån referenserna kommer ifrån.

 

För den som sett mer än tio skräckfilmer från de senaste 30 åren borde många av referenserna och hyllningarna vara uppenbara, men här finns också mer subtila diton. Jag gillar italiensk skräck i allmänhet och här finns många callbacks till landets gyllene era i genren - 70-talet. Filmens största problem är att den är för snäll.

 

Italiensk skräck är ökänd för att vara bland de mest bloddrypande och äckligaste produktioner du kan se. Zombies, slafs och kannibaler liksom. I och med att det här är en film som är medproducerad av Netflix måste den kunna platsa in på plattformen ifråga. Det gör att många av de gamla gialloreferenserna till exempel känns ganska urvattnade.

 

Manuset är dock tillräckligt intressant för att hålla min nyfikenhet, även om det är ganska enkelt att gissa vart detta är på väg. Twisten i eftertexterna går däremot ett steg längre så stäng inte av filmen direkt när den slutar! Skådespelarna gör sitt jobb men inte mer, men gott så. Vad många verkar ha missat i recensioner är själva filmens poäng. Den ska vara formelmässig (återigen, det ligger i titeln) och jag skulle gärna se att de gjort lite mer med den saken. Inte för att skriva tittaren på näsan utan för att paradoxalt nog skapa sig en starkare egen identitet genom mer imitation. Det är dock en sevärd film för genrediggaren. För er andra, mja, det finns bättre.

 

Betyg: 3 inget bra händer i skogen av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 19 juli 21:58

 


Matti flyttar - jävla loser. Linda, Ulf och Gustaf får alltså klara sig själva den här veckan. I en obetänkt (?) sekund gör Lindas rumskompis Jesper ett kort gästspel, men förändringar är farligt så han blir utkörd igen. Gustaf och Ulf är gubbsjuka i retrospektiv när de får reda på att Cameron Diaz bara var 21 år när hon gjorde den här filmen. Det blir ju inte bättre av att Gustaf hittar Diaz första film och meddelar Ulf om detta. Det finns en anledning till att hon velat dölja den.Linda kommer med råd för hur man handskas med närgångna killar - man sparkar dem på pungen och sen fortsätter man sparka. Psykolog-Ulf återvänder i relationspodden och Jennifer Connelly visar nästan sitt fula tryne igen. Tur att både Gustaf och Ulf har laddat med sina anti-Connelly-val. Phew.

 

 

Av Ulf - Söndag 18 juli 21:18

 



Regi:

Manus: /Phil Graziadei/Kate Trefry  (baserat på R.L Stines bokserie)

Medverkande: Kiana Madeira, Olivia Scott Welch, Benjamin Flores Jr. mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment

År: 2021

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9701940/

 

När Deena rörde vid Sarah Fiers ben i slutet av förra filmen får hon en "vision" av hur förbannelsen över staden en gång började. Trehundra år innan första filmen utspelar sig var Shadyside och Sunnyvale ett och samma samhälle - Union - där två unga flickor anklagades för häxeri. Men vad var det egentligen som hände och varför är förbannelsen fortfarande i allra högsta grad levande efter tre sekel?

 

Då har vi kommit till vägs ände med Fear Street-trilogin och jag måste säga att det har varit en ständigt uppåtgående formkurva. Jag hade som bekant lite grejer att säga om första filmen i serien där jag inte tyckte den lyckades särskilt väl. Film nummer två funkade mycket bättre och den avslutande filmen fungerar, förvånansvärt nog, bäst. Jag skriver "förvånansvärt" eftersom den egentligen hade allt emot sig. Att sätta en film under 1600-tal första halvan för att sen försöka knyta ihop alla lösa trådar med att återvända till 1994 i den andra borde betyda ett väldigt splittrat intryck. Tack och lov lyckas manusförfattarna balansera på rätt sida linjen större delen av tiden.

 

Det är klart, du bör inte leta efter logiska luckor i den här filmen (eller serien i stort) eftersom här finns både en och två gap stora nog att köra en lastbil igenom. Jag kan dock förlåta det när resten av filmen är så pass underhållande som den är. Twisten under filmens första halva må vara tämligen uppenbar, men fungerar trots det bra. Framförallt knyter den väl an till vad som händer 1994.

 

Skådespelarinsatserna är bättre överlag från de två kvinnliga huvudrollerna här än vad det var i den första filmen (även om Olivia Scott Welch mest får spendera halva filmen med att "grymta") och här finns dessutom ett tydligt klassbudskap som är rätt uppfriskande att se i en amerikansk skräckserie producerad för masskonsumtion. Good show.

 

Fear Street var ett intressant experiment och jag ser gärna fler sådana här satsningar. Slutkänslan blir att jag blev riktigt underhållen och kan jag egentligen begära något mer?

 

Betyg: 4- may we burn her? av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 13 juli 22:00

 


Regi:

Manus: & Zak Olkewicz (baserat på R.L Stines bokserie)

Medverkande: Sadie Sink, Brandon Spink, Emily Rudd mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment

År: 2021

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9701940/

 

Gänget har lyckats hitta den mystiska "C. Berman", en av få överlevande från den massaker som ägde rum på sommarlägret Nightwing 1978. För att få reda på någon ledtråd om hur de ska kunna bekämpa vad det än är som har besatt Sam lyssnar de till en motvillig Bermans historia om vad som hände på lägret.

 

Första delen i Fear Street (2021) hade en hel del skavanker i sin uppbyggnad och hur den förhöll sig till den genre den försökte emulera. Del 2 är lyckligtvis ett fall framåt. Det som ändrats är att Leigh Janiak fått en ny skrivarpartner till manuset med Zak Olkewicz som, trots att det här är hans första manus, har ett mycket bättre grepp om genrekonventioner och stil än föregående medförfattare. Del 2 är i sina bästa stunder så nära en "bortglömd" film från slashergenrens guldera som vi kommer komma. Att förlägga handlingen till 1978 (mitt i början av slasherboomen) och till ett sommarläger (för att, hallå, kom igen) var ett riktigt lyckodrag. Det är också en mycket rakare film. Det är en slasher - vi behöver inte krångla till det.

 

Framförallt känns inte del 2 så jäkla anpassad och med lika mycket "glimten i ögat" som föregående del. Den vågar ta sitt ämne seriöst och blir därför om inte skrämmande så i alla fall mycket mer underhållande än referensbonanzan som var första installationen. Sadie Sink gör ytterligare en bra roll som en något missförstådd tonåring och jag undrar lite om hon har någon förbannelse över sig på riktigt. Hon åldras inte. Skådespelerskan är 21 år och ser fortfarande ut som 15. Spooky. Hur som helst är Sinks kemi tillsammans med de två andra huvudrollsinnehavarna, Emily Rudd och Brandon Spink, en av filmens höjdpunkter.

 

Hur tusan de nu ska få ihop nästa film, som utspelar sig på 1600-talet, får vi se, men jag är game! Om första filmen var nära en stark 2:a men klarade 3:an precis är den här filmen precis i gränslandet till en svag 4:a, men lyckas inte riktigt nå ända fram. Förhoppningsvis går trilogin ut med sitt starkaste kort. Den som lever får se.

 

Betyg: 3+ och alla filmer med Joan Jett på soundtracket ska premieras av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Måndag 12 juli 19:07

 


Tomat (Solanum lycopersicum) - en potatisväxt som bär ätlig frukt... när den inte dödar dig! Lindas lägenhetspolare Jesper fick välja en film att lägga på listan och han valde den här. Och den kom på söndagen efter midsommar. Alla är alltså jättepigga i dagens avsnitt. Jesper är roten till allt det onda. Matti och Ulf kämpar mot sömnen till veckans film och Gustaf har inte sinnesnärvaro nog att fiska in oss igen under inspelningen. Han är en dålig brugd. Lindas automatiska skrattreaktion på bajsskämt kommer till tals igen och Ulf håller på att bränna ner sin lägenhet. Allt är som vanligt.

 

 

Av Ulf - Söndag 11 juli 18:20

 


Regi:

Manus: & Phil Graziadei (baserat på R.L Stines bokserie)

Medverkande: Kiana Madeira, Olivia Scott Welch, Benjamin Flores Jr. mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment

År: 2021

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6566576/

 

Staden Shadyside har en lång historia av våldsbrott i allmänhet och mord i synnerhet. Det verkar nästan som att staden är en slags magnet till tragiska förhållanden och annat som kan sluta i ond bråd död. Deena kunde dock inte bry sig mindre om lokalhistoria. Hennes flickvän, Sam, har flyttat till grannstaden Sunnyvale och verkar ha klippt alla band med sitt tidigare liv. Snart nog kommer dock Deena och Sam dras in i galenskapen som genomsyrar Shadyside.

 

Okej, okej, okej, först av allt - det här är en skitcool idé! Netflix ägnar tre veckor och åtskillig budget till att göra en sammanhängande trilogi skräckfilmer som alla mer eller mindre fungerar som kärleksbrev till gamla genrefilmer? Jag kan bara applådera tanken och att man vågade ta chansen med ett projekt som kanske främst kommer tilltala de redan frälsta. Om sen utförandet bara hade varit bättre hade det varit ännu roligare...

 

Del 1 av Fear Street hyllar och halvt om halvt parodierar 90-talets metaskräck. Ni vet, den som började på allvar med Scream (1996) och sen inte slutade förrän folk började gå vilse i skogen med handhållna kameror några år senare. För oss som var med på den tiden kan jag säga att Scream var en sjukt big deal när den kom. En av anledningarna till att den var så framgångsrik som den var var för att det var Wes Craven som satt i registolen - alltså någon som hade varit med och skapat genren som han sen parodierade och kunde utan och innan.

 

Fear Street baseras istället på R.L Stines böcker med samma namn. Jag tror många har läst saker av Stine även om de kanske inte känner till hans namn. Han var (och är) den kanske mest framgångsrika skräckförfattaren som inriktar sig till äldre barn och unga tonåringar. Och däri ligger också problemet - Fear Street är Scream fast med ett grundstoff som riktar sig till barn. Det är klart att materialet har kryddats rätt rejält för att det ska funka för en lite äldre publik, men det är väldigt hit or miss när det kommer till manuset.

 

Den stora behållningen är, föga förvånande, nostalgitrippen som filmen bjuder på. Soundtracket ekar av Garbage och Bush, online-chattrummen är fortfarande i princip BBS:er (slå upp det, ungdomar) och flanellen härskar. Klart att det är ett tillrättalagt 90-tal vi får presenterat för oss (bland annat står musikanakronismerna som spön i backen), men det är en väldigt mysig film det här! Storyn är, om än lite för simplistisk, intressant nog för att jag ska vilja se de andra delarna i trilogin och skådespelarna gör helt okej ifrån sig. Framförallt de två större manliga rollerna är välspelade med Benjamin Flores Jr. som nörden som vet allt om vad som pågår (och citerar Konami-koden när han är nervös!) och David W. Thompson som den översexualiserade stonern Ryan.

 

Fear Street kanske inte är stor filmkonst direkt, men jag vill ändå att så många som möjligt ser den av en enkel anledning - vi behöver fler sådana här projekt som vågar bryta normen av hur vi konsumerar film och tv. Det blir inte alltid perfekt första gången, men formatet har potential! Next stop, 1978!

 

Betyg: 3- nostalgitrippar av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Tisdag 6 juli 18:00

 



Regi: Mikhail Red

Manus: Mikhail Red/Mariah Reodica/Rae Red

Medverkande: Bea Alonzo, Charo Santos-Concio, Jake Cuenca mfl.

Produktionsbolag: ABS-CBN Film Productions, Cre8 Productions, Star Cinema mfl.

År: 2018

Längd: 101 min

Land: Filippinerna/Singapore

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8723216/

 

Pat arbetar som skolpsykolog på en katolsk flickskola strax utanför Manila. Skolan har nyligen skakats av en tragedi då en av eleverna hängde sig i ett av badrummen. Pat har dock förmågan att kommunicera med den döda flickan, mer eller mindre, och anar att det ligger något annat än depression bakom dådet. När en annan flicka blir mördad på skolan börjar Pat undersöka saken.

 

Det är inte ofta, men då och då stöter jag på en skräckfilm som är så paint by numbers att jag undrar om manusförfattaren haft en enda originell tanke i sitt liv. Skräckgenren som stort bygger mycket på upprepning, men det är hur du upprepar saker, leker med förväntningar och bryter mot de samma som gör att genrefansen kommer återkomma till filmerna gång på gång. Eeerie har inget av det här. Det är en fullkomligt själlös produkt.

 

Filippinerna är ett intressant land att göra film om annars. Jag tror inte jag känner till något annat land där kolonialmakternas inflytande över lokalbefolkningens språk bitit sig fast så hårt som där. Det är lite spanska, lite engelska och lite av diverse lokala språk, i synnerhet tagalog. Denna kulturella smältdegel hade kunnat ge upphov till en intressant skräckhistoria, inte minst eftersom den utspelar sig på en kristen institution. Det blir dock aldrig någon clash mellan det traditionellt filippinska och det med kolonisatörerna komna kristna.

 

Vad vi istället får är drygt 100 minuter av värdelösa jump scares. Och när jag säger värdelösa menar jag verkligen just det. En bra jump scare kan man inte värja sig mot. Den anfaller alla sinnen samtidigt i princip. Såvida man inte överanvänder tekniken är den sjukt effektiv. I Eerie går i princip alla jump scares till på samma sätt: Pat hör någon gråta och spårar ljudet till ett mörkt rum. En flicka sitter med ryggen vänd mot Pat och när Pat ska lägga handen på hennes axel vänder hon sig plötsligt om och har någon liksminkning eller nåt. Ooogedi-boogedi-boo!

 

Projektets första riktiga blindgångare. Undvik.

 

Betyg: 1 spökflicka som doppat näsan i sminket av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 5 juli 18:51


Avsnittet där ingen är arg. Absolut ingen. Speciellt inte Matti och Linda. Och hur kan man vara det när man får se Peter Jacksons parodi på Mupparna. Eftersom Matti inte har sett en valrosspenis tar Ulf sitt ansvar och undersöker detta. Linda vill se muppar dö i Vietnam och Gustaf får äntligen se sitt spirit animal, den hårt prövade räven. Och hur reagerade egentligen Nya Zeelands golfare när en valross, en bulldog och ett vårtsvin spelade golf? Linda vet hur hon skulle reagerat, den gamla dockrasisten! Och kan någon sluta sjunga om sodomi? Vill vi ens det? En sak är säker - vi är inte kvalificerade att diskutera den kristna treenigheten i den här podden!

 

   

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se