FFF 2021 Dag 4: Två känslomässiga käftsmällar och blodiga dockor

I år markerar jag bloggens trettonde år. Under den tiden har jag gett ut 122 femmor i betyg till "nya" filmer - det vill säga filmer som var aktuella under respektive år som recensionen publicerades och som jag inte sett innan. Det innebär drygt nio femmor per kalenderår eller knappt sju procent av alla recenserade filmer. Varför all denna statistik? Jo, för att endast en gång innan i bloggens historia har jag sett och recenserat två filmer med betyget fem under samma dag. Förra gången var det också tack vare FFF som på sin nionde dag 2014 levererade två fullpoängare. Nu kan jag säga att festivaldag 4 år 2021 gjorde det samma. Det började dock lite hackigt.

Hundratals år har gått sedan en desperat sista strid mot mörkets herre stod i det mäktiga slottet utanför den lilla byn. Sedan dess har byborna levt i skräck för den förbannelse som lades över dem - någon dag kommer byn att utkrävas på en "orgie av blod" för vad de gjort. Samtidigt, i det förfallna gamla slottet, bor monstret Frank och hans zombievän Zed, beroende av varandra för respektives överlevnad. När en av byborna råkar gå in på Franks jaktmarker och blir av med huvudet tänker inte byborna vänta på förbannelsen längre utan förstöra slottet en gång för alla.

Jag har tillsammans med de andra i filmpodden Film till Fikat (hej, Gustaf, Linda och Matti!) avhandlat en del dockanimationsfilmer genom våra avsnitt och jag brukar återkomma till samma kritik - snygg form, lite innehåll. Så är det i viss mån även här, men ändå snäppet bättre än hos många av sina genrekamrater. Att jobba med dockor, leranimationer och/eller stop motion tar tid. Den som inte sysslat med det på åtminstone hobbybasis har nog svårt att förstå hur enormt mycket tid det krävs för att få ihop en långfilm på det här viset. Det är klart, med dagens datorhjälpta efterbehandling är det tack och lov lite enklare, men det kräver ändå en helt annan typ av planering och filmning än andra filmer. Och någonstans där brukar många dockfilmer tappa bort sitt manus.

Den ende nu verksamme filmskaparen jag känner till som tagit sig tid att både sätta form och manus i dockfilm (åtminstone mer än en gång) är Wes Anderson, men Jesse Blanchard (manus och regi) är ingen Wes Anderson. Frank & Zed (2020) har absolut sin charm, men det är mer i de otaliga (och ofta extremt brutala!) gagsen och inte i storyn som så. Det verkar som Blanchard inte riktigt visste vad han ville göra med sin film. Skulle den vara seriös eller slapstick? Nu blir det ett mellanting som ibland funkar jättebra och ibland är mer av en lång gäspning. Detta gäller i synnerhet slutstriden som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Designen som sådan är snygg och framförallt Zed är en väldigt charmig skapelse, men Frank & Zed kommer aldrig riktigt förbi det där med att vara en dockfilm först och en historia sen. A for effort though! 3- halshuggna ekorrar av 5 möjliga.

Kvällens andra film kom från våra lusekoftsbärande och oljerika grannar till väst. Code Name: Nagasaki (2021) låter oss följa vännerna Marius och Fredrik. Båda filmintresserade beslutar de sig för att göra en dokumentär om vad som egentligen hände när Marius japanska mor helt plötsligt lämnade familjen när Marius var sex år gammal. Kan de hitta henne i Japan och vill hon ens veta av sonen hon övergav?

Att Marius och Fredrik är filmnördar råder det inget tvivel om från den här filmens första bildruta. Filmen hade enkelt kunnat bli som dussintalet andra dokumentärer på samma tema, men tillsammans skapar vännerna en slags ramberättelse tagen ifrån olika populära japanska genres. Som postern ovan skvallrar om är samurajfilm en av inspirationskällorna och den norska kustlinjen har nog aldrig sett ut mer som Japan efter vännernas lek med filter och effekter. Den kanske mest drabbande varianten av ramstrukturen är vad Marius kallar för "demonsonen". Tänk om han kommer in i sin mors liv och förstör det? Om han som en annan demon skulle klampa in och lägga sig som en gammal förbannelse över hennes liv?

Som ni märker är det inte bara snygg yta som de här vinjetterna (märk väl, de är väldigt snygga) bjuder på utan även en struktur till hur Marius historia berättas och känslorna han upplever under resans gång. Att det här är vännernas första längre produktion märker man inte av och den har också plockat hem priser här och var. Framförallt är Code Name: Nagasaki en dokumentär av en typ vi kanske har sett många gånger förr, men berättad med sådan ärlighet och naken sårbarhet att det tillsammans med formen blir en känslostorm. Otroligt bra! 5 norska samurajer av 5 möjliga.

Jag hade knappt hämtat mig från känslospelet från norrmännen ovan förrän det var dags för nya knäpp på de finstämda strängarna. Taiwanesiska My Missing Valentine (2020) bevisar återigen att det inte är romcoms som är en dålig genre, utan att när det kommer en bra inser man hur jäkla lata de flesta andra är!

Yang Hsiao-chi har alltid varit i otakt med världen. Hur hon än gör verkar hon göra saker för snabbt vilket alltid fått henne att framstå som klumpig och tafatt. Den här Alla hjärtans dag ska hon dock få göra något hon aldrig fått tidigare - fira den med en kille som verkar vara en drömprins. Det är bara det att när Hsiao-chi går och lägger sig den 13:e februari vaknar hon inte förrän den 15:e. Inte nog med att hon tappat en dag. Varför är hon solbränd? Varför har killen som alltid kommer in på postkontoret där hon jobbar blivit halvt sönderslagen? Vad hände med hennes dejt? Det är uppenbart att något i historien saknas... och där kommer A Tai in, en ung man som alltid verkar göra saker för långsamt.

Det är filmerna man inte har några förväntningar på som kan ge en de bästa magsugarna. Jag glömmer ofta bort hur jäkla bra romcoms kan vara eftersom det görs så många riktigt dåliga. På sitt sätt är de slashers för en annan publik - formelmässiga och utbytbara. Så jag fattar att de har en publik, men sen kommer något som My Missing Valentine och knycklar ihop formeln, återvinner pappret och skriver ett nytt manus. För manuset här är verkligen utsökt. Yu-Hsun Chens (manus och regi) berättelse är en genreblandning av kärlekskomedi, fantasy och en smula science fiction. Hans värld är befolkad av varelser som Geckomännen som bor i din garderob och har tagit tillvara på allt du någonsin tappat, samtidigt som den beskriver kontorsslaveriets våndor lika väl. Det är magisk realism på en nivå som skulle göra de gamla latinamerikanerna stolta, eller Haruki Murakami för att ta ett geografiskt närmre exempel till Chen.

Båda huvudrollerna är väldigt bra, men Patty Pei-Yu Lee är den klaraste lysande stjärnan i rollen som Yang Hsiao-chi. Hon lyckas med den svåra balansgången att vara klumpigt älskvärd. Oftast faller sådana roller bara platt (ha!) eftersom de är så sökta, men i det här fallet lyckas Pei-Yu Lee pricka in exakt var hon ska vara. 

My Missing Valentine förtjänar så mycket mer uppmärksamhet utanför Asien än vad den fått. Det är en universell film om att inte höra hemma och att sakna något man inte kanske riktigt vet vad det är. Samtidigt är den rolig och ja, jag fällde festivalens första tårar till den. Jag höll mig dock till slutet då Bee Gees I Started A Joke spelas över eftertexterna. Den fick genast en helt annan innebörd. Festivalens största överraskning och stark kandidat till bästa film. 5 blödiga recensenter, men den är ju så jävla fin av 5 möjliga.

Ikväll blir det dubbelt kanadensiskt på Kino med See For Me och Violation, 18:30 respektive 21:00. Be there, eh?

FFF 2021 Dag 3: Blek dystopi, femme fatales och den mest osannolika av pjäser

Det här med att se kvalitetsfilm jag antagligen inte skulle hitta i medieflödet från bekvämligheten av min egen soffa är något jag kan vänja mig vid. Dag tre av festivalen valde jag att djupdyka i de nominerade till Lund Fantastic Special Award. Det tog mig från turkiska proletärer, via spanska mardrömsdejter och avslutningsvis i den märkligaste teateruppsättning av en storfilm du har sett. Vi börjar i Turkiet.

Zait bor med sina medarbetare/fångar i en sliten gammal fabrik där arbetarna tvingas behandla malm från en närbelägen gruva. De står under ständig kameraövervakning från ett system vars representanter de aldrig sett. När Zait drar på sig en mystisk sjukdom tvingas han försöka kontakta de styrande, men blir snart varse om att systemet kanske inte är så allomfattande som alla trott.

In The Shadows (2020) är festivalens hitintills snyggaste film men tyvärr också den sämsta. Jag förstår vad Erdem Tepegöz (manus och regi) vill göra med den här filmen, men dessvärre fungerar inte hans tämligen valhänta symbolik om arbetarens roll i ett alltmer automatiserat samhälle. Framförallt är det slöseri med fint skådespel från Numan Acar (Zait) och de fantastiska inspelningsmiljöerna man hittat i ett övergivet fabrikskomplex i Georgien. För jäklar vad snygg den här filmen är för att vara en independentproduktion! Det är skitigt på ett naturligt sätt och dystopistämningen ligger tung över allt från ljussättning till de ständigt bankande industriljuden.

Men, som sagt, sen funkar manuset sådär. I och med att vi kastas in i handlingen och inte heller får någon bakgrundshistoria är det svårt att fatta riktig sympati för Zaits historia gällande annat än det vi ser hända honom omedelbart. Det hade kunnat undvikas med ett mer utvecklat världsbygge, men när inte heller detta finns blir detta snyggt men tämligen tomt. 2+ dunkande hammarslag av 5 möjliga.

Efter den tämligen sömniga dystopirullen blev det desto mer spännande och tätt i den spanska Cross The Line (2020). Dani är en ung man som under flera åt tagit hand om sin sängbundne och dödssjuke far. När pappan till sist somnar in står Dani fri att göra vad han alltid drömt om - resa jorden runt. Kvällen då han sitter på en bar och planerar sin resväg träffar han den vackra Mila som är som en person från en annan värld jämfört med den väldigt blyge och tillbakadragne Dani. Det blir början på en kväll av ond bråd död och Dani finner sig plötsligt efterlyst för mord.

Cross The Line var en film jag inte väntade mig särskilt mycket av, men som verkligen levererade. Det är svårt att skriva mycket mer om handlingen än ovanstående utan att spoila filmens twists och tro mig, här finns riktigt bra twists. Det enda jag kanske vänder mig lite mot är att Dani känns som en för snäll kille. I verkligheten känns det som han inte hade följt med Mila på äventyr överhuvudtaget, men när han väl gör det borde här finnas en stegring i karaktärsutvecklingen. Mario Casas är bra i huvudrollen, men jag måste hålla Milena Smit i rollen som Mila ännu ett snäpp högre. Hon är en manic pixie nightmare girl.

Cross The Line lyckas också med något många filmer i liknande genrer misslyckas med - att svänga in på en totalt oväntad riktning och inte tappa tempo. Snarare ökar den. Filmen börjar kanske någorlunda långsamt, men efter filmens första twist ökar tempot och insatserna konstant. Mycket bra! Jag kan helt klart rekommendera den här filmen för thrillerdiggare och alla andra. Den är riktigt vass, no pun intended... eeeeller? 4 mardrömsdejter av 5 möjliga.

Av alla filmer man kan välja att göra en scenproduktion av hade Ridley Scotts Alien (1979) kanske inte varit den första jag hade tänkt på. Det hindrade inte ett gäng busschaffisar i brittiska Dorset från att göra just detta. Men hur gör man en scenuppsättning av en film med specialeffekter som fortfarande är imponerade idag och med ett gäng mer eller mindre usla skådespelare? Äh, man bara kör!

Alien On Stage (2020) är en riktigt kul idé, både i verkligheten och att göra dokumentär om. Det känns dock som det här hade varit bättre som en kortfilm. Här finns helt enkelt inte riktigt material för en 86 minuter lång dokumentär för att den inte ska upprepa sig. Jag hade ganska kul med busschaffisarna från Dorset och det är en fascinerande historia, men som dokumentär är den sådär. 3- osannolika scenframträdanden av 5 möjliga.

Ikväll fortsätter jag min digitala kavalkad med den sista nominerade till Lund Fantastic Special Award, den norska dokumentären Code Name: Nagasaki (2021) och fortsätter beta av min lista! Kom ihåg, TriArt Play is where the action's at.

Det har kommit till vår kännedom att Linda är den viktigaste i podden. All hail Linda! Matti håller inte riktigt med och den urgamla fejden mellan operalyssnare och operatittare (?) blossar upp även hos oss. Vi blev plötsligt finkulturella! Det måste vara för att vi ser Milos Formans fantastiska Amadeus! Bäst att väga upp det med lite bajs, bajs, bajs, kiss. Så, nu är vi tillbaka på rätt nivå. Gustaf går i bräschen för att man inte ska amma sina barn när de fyllt tio och hans vurm för halvt bortglömd listmusik från tidigt svenskt 2000-tal slår nya rekord i musikreferenserna. Ulf måste dock lära honom vad ett rekviem är... flera gånger... och högt. Ulf bor tydligen också i en låda den här veckan då ljudinspelningens gudar äro outgrundliga! Murder trainet är långt och mörkt den här veckan, precis som... nej, jag lämnar den meningen snabbt. Men viktigast av allt: hur lät egentligen bröst när de poppar ur en korsett? Vi ger våra tolkningar!

FFF 2021 Dag 2: Los Angeles är egentligen Sydafrika

Varför bryta en festivaltradition? När jag vaknade igår var det med feber och halsont, precis som vanligt under festivalveckan. Jag vet inte vad det är med just den här veckan på året, men jag lyckas nästan alltid bli sjuk i början av festivalen. Eftersom världen är vad den är för tillfället fick jag stanna hemma och invänta ett covidtest. Lite som en modern Halloween, fast med bara tricks och inga treats! Tack och lov var jag inte bärare av zombieviruset den här gången heller, men fick snällt stanna kvar i soffan med en modern klassiker från 90-talet och en nyversion av en slasher från 80-talet. Det gick alltså ingen större nöd på mig.

Eftersom jag brukar "återvinna" recensioner jag redan skrivit (digital miljömedvetenhet?) kommer min recension av Wes Cravens genrebrytande Scream att klistras in nedan. Jag vill dock slå ett slag för den serie som recension kommer ifrån, Franchise Hell, där jag gick igenom alla filmerna i de vid tidpunkten tio mest inkomstbringande skräckfilmsserierna. 

(Saxat från 5/5, 2012)

Ett år efter att Sidneys mor mördas börjar någon attackera Sidneys vänner i den lilla hålan Woodsboro. Snart blir Sidney själv en måltavla för både en mördare och för skjutjärnsreportern Gale Weathers. Medan antalet offer ökar blir alla misstänkta, inte minst personerna i Sidneys närhet.

Någon gång vid den här tiden på året för 16 år (26 nu!) sedan satt jag i princip ensam i Filmstaden Lunds stora salong. Filmen var Scream, sällskapet var några uttråkade medelålders personer som gick efter halva filmen. Själv var jag som uppslukad och visste direkt efter filmen att det skulle bli en jättehit. Två veckor senare var salongerna fulla. Det är inte svårt att förstå - Scream är en av de ultimata 90-talsfilmerna. Allt från hår, kläder, musik och språkliga uttryck skriker så mycket 90-talets ungdomskultur att jag fick en nostalgichock utan dess like när jag såg om den här filmen ikväll. Det är också detta som i viss mån är filmens svaghet - den har inte åldrats med stil.

Efter en fantastiskt bra "prolog" på 13 minuter tappar filmen fokus och hittar det inte igen förrän den sista halvtimmen. Mittenpartiet är i sina bästa stunder helt okej men också i sina sämsta stunder som ett dussinavsnitt av valfri tonårssåpa från 90-talet. Scream är också skyldig till att skapa "referensfilmerna/serierna" - det vill säga mer eller mindre "hippa" filmer/serier med tonåringar som pratar som professorer med attityd. To the max! Det är inte riktigt så illa i Scream, speciellt inte som premissen bygger på skräckfilmer och dess regler, men jag blir lite trött bara av att tänka på allt skräp den inspirerade.

Nåja, om manuset är ojämnt är regin riktigt bra. Wes Craven visar att han kan sina prylar och är en jäkel på att bygga suspens. Skådespelarna varierar mellan helt okej (Campbell) till hoppa-upp-och-slå-till-irriterande (Matthew Lillard). Den som gör klart bäst ifrån sig är dock David Arquette som den hunsade polismannen Dewey.

Referenskalaset till trots håller Scream fortfarande ganska bra. I vissa aspekter har den inte åldrats med stil men den goda regin och det trots allt ganska smarta (om än något långsamma) manuset håller. Den är inte lika bra som jag kom ihåg den, men nära nog.

Betyg: 4 Republicalåtar jag hade glömt av 5 möjliga

Så stämmer fortfarande min gamla recension? Ganska bra faktiskt! Jag har blivit lite mer nostalgisk över min ungdomstid de senaste tio åren och skulle kanske inte dömt den så pass hårt som jag gjorde gällande 90-tals-skimret. Och Republica har jag glömt igen. Kanske av godo?

Kvällens andra begivenhet får jag tacka snabba puckar från SyFy för. En screener på tio timmar när merparten på andra sidan Atlanten sov? Det är kundservice! Och det var väl investerad tid skulle det visa sig. Årets remake på kultrullen The Slumberparty Massacre (1982) levererade på förvånansvärt många plan!

Som dotter till den enda överlevande från en massaker 30 år tidigare har Dana levt ett väldigt skyddat liv. När hennes mor motvilligt släpper iväg henne med sina vänner för en helg i en stuga i skogen packar tjejerna dock inte bara marshmallows. Dana är övertygad om att mördaren hennes mamma undkom fortfarande lever och hon och hennes vänner ska sätta stopp för honom en gång för alla. Men, som Mike Tyson en gång sa: "Everyone's got a plan until you get punched in the face.".. eller borrad.

The Slumberparty Massacre-serien är tämligen unik i och med att alla delarna i den har skrivits och regisserats av kvinnor. Så också här med Danishka Esterhazy som regissör och Suzanne Keilly som manusförfattare. Båda har gedigen erfarenhet inom skräckfilmsgenren sedan tidigare och med ett delat intresse för produktioner med starka kvinnoroller gör de den här remaken till något långt mycket bättre än jag vågat hoppas på. Det finns en tydlig "female gaze" här vilken verkligen sätter den allt som oftast rådande motsatsen i tämligen ny dager.

Efter sina ganska övertydliga försök att casha in på slashertrenden med den första filmen drog serien allt mer mot det komiskt absurda, inte minst i den på bloggen tidigare recenserade Slumber Party Massacre II (1987). Det är något som Keilly tagit tillvara på i sitt manus, men framförallt är det här en mycket lyckad parhäst till kvällens första film, Scream. Medan Scream är metaskräck där specifika referenser läggs på hög är SPM mer konceptuell i sina referenser. Den lurar tittaren att den spelar på stereotyper för att sen gång på gång överraska med hur väl den känner sin publik när det ställer koncepten på sina huvuden.

Eftersom den är producerad av SyFy har SPM tyvärr också några av kanalens kännetecken när det kommer till sisådär produktionskvalitet. Det känns dessvärre inte som detta är gjort med glimten i ögat utan mer för att man inte hade något val i och med budgeten. Landsbygden utanför Los Angeles är väldigt uppenbart filmad i Sydafrika (ändå kul med en sydafrikansk remake på en kultklassiker!) och saker som ljud- och ljussättning skulle behövt en extra boost. Jag kanske är lite purist, men jag saknar de nordamerikanska träden! Stämningen blir aldrig riktigt den samma som det blev i 80-talets slasherrullar som ofta spelades in i de vidsträckta amerikanska skogsområdena.

Trots detta är SPM en film som inte får missas av genrefans. Om du har tidigare kunskap om slashertroper behöver du nog heller inte vara ett jättefan för att uppskatta den. Good show! 4 av de mest homoerotiska scener jag sett av 5 möjliga.

Ikväll kurerar jag mig i soffan med katt, kaffe och valda delar av fesitvalens digitala paket! Kolla in det på TriArt Play!

FFF 2021 Dag 1: Faust är inte död! Han bara luktar så!

Klang och jubel! Mitt tionde år som en del av inredningen till Lund Fantastisk Filmfestival inleddes igår. Eftersom vi fortfarande har en pandemi är även årets upplaga en hybridvariant med både fysiska och digitala visningar. Jag tror att detta i viss mån kan vara vägen framåt även efter pandemin. Det ger filmerna större spridning och skapar dessutom fler samarbetsytor att utveckla.

Årets partner när det gäller den digitala delen är TriArt Play - en mycket lättanvänd plattform som gör precis vad den ska utan massa onödigheter. Jag, som sitter på en uppkoppling från utvandrarnas dagar, (vem tyckte Com Hem-hus var en bra idé? Förutom Com Hem då.) hade inga som helst problem med streamningen, vilket jag ibland har för andra plattformar. En samarbetspartner att behålla!

Utöver TriArt Play är även festivalgeneralen ny för i år. Förra året tackade Maritte Sørensen för sig efter tre år på posten och lämnade plats för Anders E. Larsson. Larsson har många strängar på sin lyra, men är kanske mest känd som kulturskribent. Innan kvällens andra film visade han också upp prov på sitt musikaliska kunnande då han i samband med den officiella invigningen spelade en lysande version av Mad World. Suggestivt värre i ett nedsläckt Skissernas Museum!

Kvällen inleddes dock på festivalens högborg, Kino, där den brasilianska Medusa (2021) satte tonen för kvällen - gör inte avtal med Djävulen, vare sig hen är en sekulär eller religiös variant.

Mariana bor tillsammans med sina "systrar" i en kristen församling i São Paulo där de drillas i konsten att vara modernt konservativa kvinnor. Med en karismatisk pastor och en i princip paramilitärisk organisation för församlingens män råder det ingen tvekan om att församlingen mer eller mindre är en sekt. Mariana och hennes systrar går till och med så pass långt att de misshandlar kvinnor de anser har syndat. En kväll går ett av deras överfall väldigt fel och Mariana får ett långt ärr i ansiktet. Det blir början på en frigörelsekamp och något som kommer ställa hela sekten på sitt huvud.

Medusa är Anita Rocha da Silverias (manus och regi) rasande brev till den rådande politiska situationen i Brasilien. När hon introducerade filmen via tidigare inspelat filmklipp beskrev hon den med en mängd olika genrebeteckningar. Hon menade på att det var en skräckfilm, en thriller, en feministisk kampfilm, en komedi och mycket mer. Det är den här splittringen som gör Medusa både grymt facinerande och kanske i behov av en lite striktare form, i min mening.

Mari Oliveira är riktigt bra i huvudrollen, men da Silverias manus gör henne ibland en otjänst i karaktärens resa. Det blir ibland lite för mycket, lite för snabbt utan klar uppbyggnad. Vad da Silveria däremot nästan behärskar felfritt är regin. Det är helt klart att hon har en vision med den här filmen och hon lyckas allt som oftast få fram den. Man kan verkligen se ultrahögerns ideologi här, inte minst med den gamla fascistidén om den "rena kroppen". Jag måste också nämna soundtracket som tar sin inspiration ifrån 80-talets mörkare synthvrår, men inte skriver tittaren på näsan med det. En film som börjar med Siouxsie & The Banshees Cities In Dust har redan gjort mycket för att vinna mig.

Medusa är en märklig upplevelse. Jag tror jag måste se den minst en gång till innan jag kan sätta ett rättvist betyg, men för tillfället får den ligga i limbo mellan en trea och fyra. Som alltid friar jag hellre än fäller så det blir 4- skönhetsdemoner av 5 möjliga.

Efter en kort promenad i ett vackert höst-Lund var det dags för den officiella invigningen och kvällens andra film på Skissernas Museum. För den som inte varit på Skissernas Museum är det en tämligen unik institution som visar upp just skisserna, modellerna och arbetsexemplen på vad som senare skulle komma att bli offentlig konst. Det är en imponerande samling som jag verkligen kan rekommendera ett besök till!

Anders E. Larsson berättade om festivalens lite annorlunda inriktning under hans ledning. Fler event ska ligga utspridda under året och fokus läggs på att festivalen i första hand ska växa nationellt.. Som ni kanske har märkt på bannern längst upp har ordet "international" försvunnit för i år och jag måste säga att jag tror det är rätt väg att gå. Festivalen har haft ganska sviktande besökarantal de senaste åren, även innan pandemin, och en strategi kan absolut vara att få ut information och hype runt FFF i landet innan man försöker erövra världen.

För FFF är viktigt. Det säger jag inte bara för att jag får se en massa intressant film under en ett antal dagar varje år utan för att det är en av få genrefestivaler i Sverige. Vi ser mer och mer film och tv som kan platsas in under "fantastisk-paraplyet", men skillnaden mellan utbudet på FFF och gemene streamingsajt är att det finns en reell tanke och arbete bakom hur programmet ligger. Det såg man inte minst i kvällens andra film, den kanadensiska svarta dramakomedin Anything For Jackson (2020).

Audrey och Henry lever i en sorgedimma i och med att deras barnbarn Jacson har omkommit. Inte nöjda med att gå i terapi som andra sörjande äldre par väljer de istället att gå med i den lokala satanistförsamlingen. Målet är att hitta en ritual som kan föra Jackson tillbaka till livet. När paret får tag i en urgammal bok inser de att de faktiskt har en chans. Det är bara det att de måste kidnappa en kvinna som snart ska föda och sen var det det där med att högläsa saker man inte riktigt förstår. Det är aldrig en bra idé!

Den jämförelse som återkom under flertalet tillfälle när jag såg Anything For Jackson är att den kändes som en ockult Fargo (1996) i sin mörka humor. Vi får till och med nästan en flismaskinscen, fast med en annan, mer otippad, trädgårdsmaskin. Regissör Justin G. Dyck har innan först och främst gjort tv-filmer kopplade till olika högtider. Seriöst, kolla in hans IMDB-profil och du ser nästan bara ganska okända julfilmer. Det måste ha varit lite av en befrielse att göra Anything For Jackson och både han och manusförfattare Keith Cooper verkar ha haft väldigt kul! Det faktum att Cooper arbetat med specialeffekter för ett antal större Hollywood-produktioner gör att specialeffekterna också är oförskämt bra för att vara i en lågbudgetfilm.

Den meriterade birollsskådespelerskan Sheila McCarthy får här visa att hon även klarar av att bära en film. Hon är filmens stora skådespelarbehållning i rollen som Audrey, den sörjande mormodern, och äger varje scen hon är med i. Även resterande ensemble är bra, men McCarthy har en sårbarhet som gör de trots allt tokroliga komiska scenerna ännu bättre. För Anything For Jackson är på sina ställen rolig som fan!

Du måste troligen ha en ganska brutal typ av galghumor för att se den som så, men jag hade klart argumenterat för att de komiska scenerna är filmens höjdpunkt. De rena skräckelementen, om än snygga, är inte lika intressanta och jag känner att filmen hade tjänat på att gå mer åt det komiska hållet. Det är dock helt klart en sevärd film som återigen visar att Kanada är bland de mest intressanta länderna när det kommer till genrefilm rent generellt.

Och det där jag skrev om att köra filmen tillsammans med Medusa? Här finns så många beröringspunkter, både tematiskt men framförallt visuellt att jag bara kan säga well played till schemaläggarna! Snyggt! 3+ det som massakreras i snö... av 5 möjliga.

Ikväll kurerar jag en förkylning (sedvanligt festivalproblem!) och ser om Scream (1996). Jag tycker att ni andra ska gå och se den på stor duk 19:30 på Kino. Om ni kommer lite innan finns det ett paket med Halloween-kortfilmer 17:30 och sen blir det en hemlig Europapremiär på samma tema klockan 22:00.

Vi hade nog alla velat vara excellent towards each other, men Linda är ju inte med! Eller ja, hon är med via Arja Saijonmaa-proxy och som skyldig för den inspelade brakare som ingen annan i podden kan vara skyldig till! Linda dog för våra flatulenssynders skull. Matti har lite olycklig ordföljd när han pratar om Freud och förkunnar även sitt hat mot Lost Boys, även om han blir lite till sig av saxofonister från 80-talet. Den här veckan är dock ingen sak på sin plats och Ulf får lägga ut texten om en av de kanske trevligaste skådespelarna i Hollywood som fortfarande inte kan skådespela sig ur en blöt papperspåse. Gustaf slår rekord i antalet referenser till Vikingarnas version av Djinghis Khan och vi blir alla lite betagna av Missy... sorry, mom.

Regi: Darren Lynn Bousman

Manus: Josh Stolberg & Pete Goldfinger

Medverkande: Chris Rock, Samuel L. Jackson, Max Minghella mfl.

Produktionsbolag: Lionsgate/Twisted Pictures/Serendipity Productions mfl.

År: 2021

Längd: 93 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10342730/

Ezekiel "Zeke" Banks har knappast gjort sig några vänner på polisenheten han arbetar på. Efter att han fått en kollega dömd för mord mer än ett decennium tidigare är det fortfarande ingen som vill jobba med honom. Saken blir inte bättre av att hans far är en legendarisk pensionerad poliskapten. När Zeke får en ny partner i den nyexaminerade polisen William dras han dessutom in en serie mord som använder sig av en för staden alldeles för välbekant symbolik. Någon vill Zekes kollegor väldigt illa...

Det ska sägas att jag knappast gick in med högt uppskruvade förväntningar med den här spinoffen till Saw-franchisen. Jag blev dock positivt överraskad... till en början. Kopplingarna till tidigare filmer i serien är i mångt om mycket kosmetiska och mördaren är knappast någon ny Jigsaw, trots snarlika metoder. Det som skiner igenom istället är viljan att göra en mer karaktärsdriven film, likt det avstamp som gjorde första filmen så lyckad. Tyvärr tappar man bort sig på vägen.

Chris Rock har fått mycket skit för sin rolltolkning i den här filmen, men det mesta av det är oförtjänt. Är han bra? Nej. Är han dålig? Nej. Han är precis i mitten när det gäller sitt dramatiska skådespel, långt ifrån hans mer skrikiga komedier. Han kommer knappast vinna några priser för rollen som Zeke, men han gör knappast bort sig heller. Dessutom är  Samuel L. Jackson alltid Samuel L. Jackson och således också sevärd.

Som sagt gör manusförfattarna en ansats till att låta Zekes historia ta första rummet och det är också här man tappar bort sig. Med några klumpiga beslut och dålig klippning lyckas filmskaparna förlägga manuselement i helt fel ordning för att de ska ge ordentlig effekt. Allt behöver inte vara en flashback! Det går att berätta en rak historia när berättelsen kräver det. Inte i den här filmen dock.

Samtidigt måste jag ge en liten tumme upp till manusets sätt att lyckas lura mig på. Saw-filmerna är lite som magitrick - det är väldigt tillfredsställande att se "the reveal", men samtidigt kan det också döda ögonblicket. Spiral hamnar någonstans i mitten med en lysande början på avslöjandet men en gäspning till avslutning. Det är också symptomatiskt för den här filmen - den är hela tiden nästan bra, men faller platt oftare än inte. Det är ändå en nystart för en franchise som jag trodde skulle vara död och begraven ett tag nu. Det är lite imponerande i sig.

Betyg: 2+ var är Jackie Chan när man behöver honom? av 5 möjliga

Mycket skrik för lite ull, sa kärringen som kardade grisen! Huvudkaraktären i veckans film hade man nog inte kommit nära nog att karda utan att förlora ett öga dock. Och saknar du ett öga blir du automatisk ond. Matti är numera efterlyst i Frankrike, Italien, Japan och av folk med karakteristiska hakor. Han satsar på rekord den här veckan! Linda käkar blodpaj och vi oroar oss för hennes mor eftersom alla filmer Linda väljer har en mamma som dör en våldsam död i sig. Samtidigt har Ulf som vanligt ingen skam i kroppen och proklamerar att det här är den mest japanska film han sett på länge. Gustaf försöker förgäves hålla ihop trupperna när diskussionen urartar med gritty reboots av Nalle Puh och Mattis googlande inom furry-communityn. Som alltid lyckas vi på något sätt avhandla en film ändå. Ur kaos växer stor poddkonst, sa Ulf som kardade Matti!