Stackars svenska språket kommer nog aldrig repa sig efter att Matti har försökt beskriva handlingen i veckans film. Tempus och personliga pronomen har också känslor, Matti! Fast det är väl inte hans fel egentligen när vi ser den mest ologiska tidsresefilmen någonsin. Han lyckas dock med den mest plågsamma ordvitsen den här sidan Dackefejden. Linda rapar, fiser (det var inte stolen, Linda!) och snyter sig som vanligt och blir djupt deprimerad över att hon inte får krascha världsekonomin genom att köpa aktier 1929. Det är nog en god idé eftersom hon ser elchockspistoler och dammsugare som samma sak. Gustaf spelar flöjt, live! Ulfs hjärna gör ont och han köper inte avrättningsmetoderna i framtidens... dåtid. För övrigt vann vi inte Guldpodden så nu är vi bittra och tänker åt helvete med hela skiten. Nej, det gör vi inte. Nytt avsnitt kommer redan på julafton. Eller ett och ett, det beror på vad du menar med ett...

Idag vill vi meddela att ingenting har hänt i Nordkorea någonsin. Bara så ni vet! Det rådde inte alls några märkligheter runt inspelningen av landets första (och enda?) monsterfilm. Den som påstår något annat står för lögn och förtal! Nåja, det var värt ett försök, men Film till fikats vana trogen har vi nu ytterligare ett land som vi inte kan åka till. Kanske är det bäst så den här gången dock. Gänget diskuterar vidare om Godzilla är en ödla eller dinosaurie och har ett nytt slagord som ekar över de sydsvenska vidderna: PULGASARIAAAAAAA! Vi lär oss att smeden är far till alla barnen och Linda gör Afghanistan... vi frågar inte mer om det. Matti muserar över att det inte finns något mer förnedrande än att bli skonad av en igelkott och Gustaf har nog stött sig med hela Asien vid det här laget. Ulf minns sina föräldrars förmaningar om att inte skapa avbilder med maten så att de börjar leva. Om vi inte ses nästa vecka är vi nog på... "turistläger". Jag vill upprepa att ingenting har någonsin hänt i Nordkorea!

En jul, för länge sedan, bodde en liten flicka i det magiska riket Mölndal. Hon ville så gärna se Disneyfilmen The Great Mouse Detective, men hennes far lät inte den lilla flickan se den. I BR-leksakers kalla ljussken tittade den lilla flickan längtande mot tv-skärmarna där de animerade hjältarna var ute på äventyr. Personalen höjde ljudet något på tv:n så att flickan kunde höra små stycken av dialog och en och annan melodislinga sväva ut genom butikens dörrar, men det var för lite, för sent. Flickan dog och... nej, flickan växte upp och blev Linda. Nu slåss hon på stan, svär som en borstbindare och kastar snus på pensionärer! Nästa vecka kanske jag skriver en mikronovell om någon annan i podden, men få saker kan toppa gråtfestmaterialet i veckans dito. Och som vanligt blir det allsköns dumheter om tidelag, Norge, Gustaf, bräckt öl som inte finns, Mattis Vincent Price-imitationskonst och Ulfs Star Trek-vinnare. Hepp!

Hamsters, ponies and bees - oh my! Gustaf har ett jäkla sjå att hålla oss i schack den här veckan, men det blir ju tidelagsdiskussioner ändå. Rod Stewarts och Richard Geres fritidsintressen avhandlas i detalj (förlåt!) Linda återvänder från Amsterdam som enligt rapport var fullt av cyklar och höga människor - det vill säga lite som Malmö. Ulf avslöjar vem hans Anti-Jennifer Connelly är och tänker inte vara tyst alls om det. Halva podden stöter sig med Ungern, men Matti och Ulf kan fortfarande åka dit. I alla fall tills Matti stöter sig med dem. Med hans track record ger vi det ungefär tre veckor. Frågan är bara om det fanns något viktigare som hände i världen 1999 än Catherine Zeta-Jones röv från Entrapment? Tveksamt. Chicago är ju trots allt om all that ass!

När de två andra gökarna är borta (det är säkert Lindas fel!) plockar Gustaf och Ulf in Fredrik från Skräckfilmspodden och snackar Tank Girl. Vad passar liksom bättre än tre snart medelålders män för att prata om en feministikon? Alla är dock förvånade över hur väl den här extremt utskällda rullen håller. Ulf har världens sämsta ljud (nästa vecka blir det en fin, dansk, mikrofon. De kan, danskarna!) men låter sig inte hållas när det vankas kängrugenitalier. Gustafs tur med filmerna vi drar diskuteras och han får en varning ifrån en bekymrad allmänhet! Socialstyrelsen informerar! Fredrik, mannen med skrattet, låser sig vid kängruhumpande, men vi tycker om honom ändå! Nästa vecka blir det musikal! Det ni!

Regi: Destin Daniel Cretton

Manus: Destin Daniel Cretton, Dave Callaham, Andrew Lanham

Medverkande: Simu Liu, Awkwafina, Ben Kingsley mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Marvel Studios/Fox Studios Australia

År: 2021

Längd: 132 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9376612/

Notoriske underachievern Shaun tvingas avslöja för sin bästa vän Katy att han egentligen är någon helt annan än han utgett sig. Det blir startskottet för deras livs äventyr. Shaun, eller Shang-Chi som han egentligen heter, är son till ledaren för brottssyndikatet De tio ringarna - en urgammal orden som i tusen år styrt regeringar och världshändelser från skuggorna. Nu måste Shang-Chi och Katy åka till Kina för att rädda den förres syster och kanske, bara kanske, finna deras mor fortfarande i livet. Men farsgubben är inte den som glömmer ett svek...

I och med pandemin har min tradition att se alla MCU-filmer på bio kommit av sig. När filmerna nu dessutom kommer på Disney+ tämligen omgående efter biopremiär är det kanske en tradition som jag kommer låta gå hädan. Jag måste nämligen berömma streamingjättens kvalitet när det kommer till bild och ljud, som i min mening inte har någon konkurrent i dagens läge.

Nåja, det var ju en film här med! Shang-Chi är den första filmen i MCU:s Phase 4. Ja, jag vet att tekniskt sett är Black Widow (2021) är först, men i och med den filmens placering i tidslinjen vette fanken om jag skulle kalla den Phase 4. Det är hur som helst i Shang-Chi som den nya övergripande handlingen tar vid. Det är för tidigt att sia om denna än (även om jag som serienörd vet vart vi är på väg), men som öppningsfilm funkar det här väldigt bra. Framförallt är det manusets förtjänst.

Cretton, Callaham och Lanham har skrivit ett manus som förvisso är ett klassiskt matinéäventyr, men samtidigt är det inte svartvitt. Ondingarna är inte genomonda och de goda har sina hangups med. Manuset gör även fina ansatser till att förankra sig stadigt i MCU utan att det känns krystat. Alluderingar till Infinity Saga, gästspel från andra filmer i universumet och en Ben Kingsley som äntligen får upprättelse för sin utskällda roll som "The Mandarin" i en rolig biroll. Han har dessutom hår. Bara en sådan sak. När såg ni Kingsley med hår senast? Eller någonsin?

Fightingen är snyggt koreograferad och baserar sig föga förvånande på kinesiska kampsporter som wushu och wing chun uppblandat med en del wire fu. Jag brukar vara smått allergisk till ett överanvänande av vajrar i mina kampsportsscener, men i och med att detta är satt i en värld med monster och magi stör det mig inte lika mycket här. Resultatet blir lika delar Jackie Chan som Jet Li och balansen bibehålls väl.

Det enda som jag är lite frågande till är huvudrollsinnehavaren. Simu Liu gör absolut inte bort sig, men han har inte den där omedelbara självklarheten i rollen som exempelvis Tom Holland har som Spider-Man eller Chadwick Boseman hade som Black Panther. Han växer förhoppningsvis in i rollen allteftersom Phase 4 fortsätter. Utöver detta fungerar Shang-Chi alltså väldigt väl. Det är inte den bästa Marvelfilm jag sett, men den har det ofördelaktiga läget att börja bygga något nytt från grunden som kommer genomsyra Marvels produktioner under några år. Good show.

Betyg: 4 Eagles-texter av 5 möjliga

Vad är väl en matador utan sin tjur? Det är frågan som Linda ställer till Matti, alias Gomer Pyle. Hon är för övrigt så pass trevlig i det här avsnittet att Matti anar oråd. Ulf är och filmfestivalar sig, men hans ande ligger tung som dieselrök även över veckans produktion, inte minst för sin tolkning av finska Linda för något avsnitt sedan. Annars pratar vi mycket om fiffi i veckans avsnitt, eller? Vi konstaterar att australiensisk barnuppfostran är hardcore och passar på att stöta oss med landet down under. Varför bryta en vinnande tradition? Gustaf är en huvudrollsinnehavare i Mattis liv (det börjar verka kärlek, banne mig?) och Linda får en kombinerad kräkattack, psykbryt och kanske lite pirr i privata delar av ett bokomslag. We all come from a land down under!

(Innan galenskaperna drar igång så vill jag bara meddela att Film till fikat är nominerade till årets film- och tv-podd via Guldpodden. Det är skitkul bara det! Det som vore ännu roligare är om ni vill gå in på sidan och rösta! Tack för alla röster både till nomineringen och eventuella framtida sådana! Det värmer!)

Den här veckan bor alla i lådor! Förutom Linda, som är ute och lurar folk att hon är 19 år. Gustaf kan ha knäckt Lindas föryngringsprocess, men det är inget vi talar högt om! I brist på fägring ifrån Göteborg återvänder finske Ulf för att föra Lindas talan... dåligt. Den här veckan är han dock fruktansvärt irriterad. Varför det? Det får ni hänga kvar till slutet av avsnittet för att höra! Matti vill ha en liten, söt och självmedveten potatis som husdjur (eller till mos?) och vi kan även meddela att han nu även stött sig med Balkan. Då är det alltså "persona non grata" som ska in på lordätt 3. Viktigast att poängtera är dock att ingen av veckans medverkande har gått konstskola! Detta kan ej understrykas nog! Det kan vara därför vi är som vi är. Eller att vi har kvar det lilla vett och sans som vi har. Juryn överlägger fortfarande.