Författare: Stephen King

År: 2011 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 795

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-0-014194-3

“...stupidity is one of the two things we see most clearly in retrospect. The other is missed chances.”

Jacob "Jake" Epping lever ett tämligen intetsägande liv som frånskild engelsklärare. Hans dagar är inrutade i rutiner, däribland lunch på ett litet hamburgerhak. En dag när han kommer dit verkar ägaren, Al, ha blivit dödssjuk över natten. Han berättar en fantastisk historia för Jake. I hans restaurang finns det en tidsreva som leder tillbaka till samma plats år 1958. Hur länge du än stannar i det förflutna kommer du tillbaka två minuter efter du steg in i revan om du skulle vilja åka tillbaka. Al har spenderat många år i det förflutna med en uppgift. Han är övertygad att om han kan stoppa Kennedymordet kommer framtiden se mycket ljusare ut för alla. Nu behöver hans Jakes hjälp för att avsluta uppdraget. Beväpnad med Als anteckningar beger sig Jake iväg till 1958. Det förflutna är dock inte alls särskilt intresserat av att förändras...

En sak jag lärt mig under min ambition att läsa allt som King skrivit är att jag aldrig ska lita på icke-fans när det kommer till mannens arbete. De böcker av King som kritiker hyllar brukar vara de som jag personligen är mer eller mindre blasé över. Dessvärre gäller detta även 22/11 1963. Hyllad som en av Kings främsta romaner någonsin hade jag förvisso inte riktigt kunnat hålla förväntningarna nere på den nivå som intellektet sa att jag skulle. 22/11 1963 är inte heller en dålig bok som sådan, den är bara inte alls lika bra som stora delar av kritikerkåren vill få den att framstå som.

Kennedymordet är ett centralt amerikanskt trauma och jag förstår att det alltid kommer finnas tolkningar, konspirationsteorier och dylikt om händelsen i sig. Om man kan svälja hela tidsresepremissen är Kings tolkning av händelserna glädjande nog väldigt jordnära och förankrade i kända fakta. Huvudkaraktären Jakes stora dilemma är att ta reda på om Oswald var själv vid attentatet eller om han hade en medhjälpare. Det är kärnan i många av konspirationsteorierna som fötts ur presidentmordet och King behandlar det med en uppfriskande objektiv distans. Han låter Jake och Al vara, som han skriver, 95 % säkra på att Oswald var ensam, men de där fem procentens osäkerhet kan inte ignoreras. Därför tvingas också Jake att hitta någon form av sysselsättning under åren 1958 - 1963. Det är också här som jag blir kluven till boken.

Valet faller på att bli vikarierande lärare i en liten sovstad i Texas. Där träffar han Sadie, skolans nya bibliotekarie, och inleder en romans med henne. Sliten mellan sin uppgift och livet med Sadie får vi följa Jake när han dels arbetar på skolan och dels spionerar på Oswald för att försäkra sig om att han var ensam skytt. Problemet är att det blir så förbaskat långrandigt. Som science fiction-läsare är jag van vid böcker om alternativ historia och denna subgenres nästan mest spännande del är det som kallas point of divergence - det vill säga var historien som vi känner den tar slut och den nya tidslinjen börjar. King spenderar egentligen bara bokens sista 30 - 40 sidor med att beskriva denna alternativa tidslinje och även om den är fascinerande kommer den på tok för sent i boken och ges för lite utrymme. Den bitterljuva romansen med Sadie blir bokens huvudtema och för en bok som utlovar ett förhindrande av Kennedymordet blir det lite falsk marknadsföring. Klart att mordtemat ligger i bakgrunden under hela bokens knappt 800 sidor, men det borde ha satts i första rummet.

22/11 1963 är en mycket välresearchad bok där King ger exempel på sin egen form av americana på sina ställen. Den är dock inte lika genomsyrande som i exempelvis Different Seasons (1982) eller IT (1986) och har inte riktigt samma passion. På tal om den sistnämnda boken gör två karaktärer från denna ett gästspel tidigt i romanen och vi får reda på lite om Derry precis efter tiden med Pennywise. Intressant.

Om än inte lika bra som kritikerna säger så är 22/11 1963 trots allt en helt okej bok. Den är på inga sätt bland Kings bästa dock och är ännu en påminnelse om kritikerkåren ofta bara hakar på vad de "stora" recensenterna skriver utan att egentligen komma med någon egen åsikt. Trist.

Betyg: 3 konspirationer av 5 möjliga

Författare: Stephen King

År: 1977 (svensk utgåva 1980)

Sidor: 416

Förlag: Doubleday (Svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 0-450-0418-6

"Sometimes human places, create inhuman monsters."

Jacks äktenskap sjunger på sista versen, inte minst på grund av hans alkoholism och det faktum att han under en särskilt djup fylla råkade bryta armen på sin son, Danny. När Jack förlorar sitt jobb som lärare får han en chans av en gammal vän - se över det högt ansedda Overlook Hotel över vintern. Samtidigt börjar Danny inse att han inte är som alla andra. Pojken kan "höra" folks tankar och ser ibland saker som inte rimligtvis kan finnas där. Och nu menar alla röster och syner en och samma sak - åk inte till Overlook Hotel...

Att recensera The Shining som roman bär på ett stort problem - Stanley Kubrick. Kubricks fantastiska filmadaption från 1980 är i mitt, och många andras, tycke en av de bästa skräckfilmerna som någonsin gjorts. Samtidigt tyckte King själv mycket illa om den. Jag kan i viss mån förstå honom. Huvudtemat i boken försvinner i princip helt i Kubricks filmatisering. King skrev enligt egen utsago romanen i mångt om mycket som självterapi. Hans egen alkoholism började bli allt mer allvarlig och han oroade sig sjuk för vad som skulle hända om han faktiskt en dag skadade sina barn under en av sina fyllor.

Det är sällan en författares alter ego i en roman så tydligt återspeglar författaren själv. Ofta vill författare försköna eller ge förklaringar till varför de är som de är på boksidorna. I The Shining härskar brutal ärlighet. Det är ett av Kings bästa karaktärsporträtt i karriären, vilket gör det hela än mer tragiskt - han visste mycket väl vad han höll på med och utsatte sin familj för, men kunde inte förmå sig att tackla sitt eget missbruk förrän långt senare.

The Shining är en bok som fungerar som debut för många av Kings återkommande troper. Det är den första roman han skrev där författaren är protagonisten, den första där kärnfamiljsenheten är under attack från utomstående krafter och den första där en återkommande "ond kraft" sakta men säkert driver karaktärerna galna. När jag någon gång i framtiden försöker mig på en analys för att koppla samman alla Kings verk (de flesta har beröringspunkter med varandra, vilket gör mitt eviga King-läsande så mycket roligare) kommer The Shining vara ett centralt verk.

Därmed inte sagt att det här är en perfekt roman. Den är inte ens bland mina topp 5 när det gäller King. Den skulle behöva en språkmässig genomgång och framförallt skulle den behöva vara längre. Det är en märklig bedömning när det kommer till en författare som ofta får kritik för att vara för långrandig, men även om jag uppskattar bokens höga tempo blir det för högt de sista hundra sidorna. Och det för mig tillbaka till Kubrick. Även om Kubricks filmversion i mångt om mycket plockar bort huvudtemat är det en av få filmatiseringar av Kings historier som är inte bara bättre utan mycket bättre än sitt källmaterial. Även denna version har sina skavanker, men om jag ska välja en av versionerna väljer jag Kubricks alla dagar i veckan.

Betyg: 4- men den där Kubrick-scenen med mannen i hundkostym blir i alla fall desto klarare av 5 möjliga

Författare: Stephen King

År: 2009 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 1074

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Bonnier Förlag AB)

ISBN: 978-0-340-99258-6

Det är en vacker oktoberdag i den amerikanska småstaden Chester's Mill när det otänkbara inträffar - från ingenstans tycks en osynlig vägg omgärda staden. Efter de inledande olyckorna med flygplan och bilar som kraschar mot barriären tvingas stadens innevånare inse att de är totalt avskurna från omvärlden. Chester's Mill är dock inte den sömniga småstad som de flesta trott. I kommunfullmäktige sitter den mer eller mindre maktfullkomlige Jim Rennie och ser sin chans till att stärka sitt grepp om staden ytterligare. Samtidigt försöker Dale Barbara, pensionerad arméveteran, bara göra vad som är rätt och riktigt - en väg som kommer leda honom i direkt konflikt med Rennie på en plats ingen av dem kan fly.

Under The Dome var Stephen Kings längsta bok på många år när den gavs ut 2009. När den även blev en tv-serie några år senare verkade det som att boken skulle bli en betydande del i det pantheon av böcker King byggt upp genom åren. Jag försökte redan 2010 ta mig igenom boken, men andra böcker pockade på uppmärksamhet. Nu inser jag varför jag gav upp för fem år sedan. Under The Dome hade kunnat bli en riktigt bra bok på kanske 400 sidor, men Kings knappt 1100 sidor långa magnum opus är inte bara för långt utan har riktiga problem med karaktärsutveckling och dramaturgi.

Som alltid lyckas King bygga upp ett fascinerande persongalleri med excentriska och riktigt obehagliga typer. Jim Rennie är en riktigt bra skurk i och med att han ser sig själv som Chester's Mills räddning. Han är inte någon ond man, han gör ju bara vad som krävs, enligt honom själv. Lika subtil är inte Junior Rennie, hans son, som pendlar mellan att vara en slemmig mansgris och spritt språngandes galen. Kapitlen med Junior, Jim och deras förhållande till varandra är några av bokens bästa. Dessvärre är protagonisterna inte alls lika intressanta.

Dale "Barbie" Barbara är en av Kings svagaste protagonister på många år. Han besitter inte mycket till personlighet annat än att stå som motpol till Rennie. Dessutom måste jag hålla med Junior om att hans namn är förbaskat löjligt. Varje gång jag läser "Barbie" tänker jag inte på en tuff arméveteran precis. Hans bundsförvanter är i alla fall något bättre, med journalisten Julia Shumway och framförallt 13-årige pojkgeniet Joe "Scarecrow" McClatchey som bästa birollsinnehavare.

Det som fäller Under The Dome är däremot det övergripande temat. King ska helt enkelt inte skriva böcker om politisk kamp och/eller maktfullkomlighet. Man kan tycka att detta ligger nära många av Kings andra böcker, särskilt det sistnämnda temat, men de har i tidigare verk främst varit delteman av en större bild. Korrupta politiker har ofta figurerat i Kings historier, inte minst med religiösa agendor, så på så vis är Rennie inte på något sätt unik för Under The Dome. Man hade ju kunnat tycka att huvudtemat skulle vara den gigantiska barriär som skär av staden från omvärlden, men denna verkar egentligen mest sekundär och som ett sätt att hålla karaktärerna fångade på ett och samma ställe.

Antalet karaktärer är också minst sagt för många. När man behöver ett dramatis personae i början på sin roman, och inte är rysk 1800-talsförfattare, brukar det inte vara ett gott tecken. Resultatet blir att karaktärsutvecklingen sker ryckvis och sällan särskilt trovärdigt. Vad jag däremot får ge King beröm för är att han som vanligt har en kuslig förmåga att skriva karaktärer som inte på något vis censurerar sig själva. Det är något jag verkligen uppskattar med Kings böcker. Karaktärerna är ofta väldigt mänskliga och lidanden och umbäranden beskrivs i all önskvärd detalj.

Till syvende och sist kan jag ändå inte rekommendera Under The Dome. Jag var beredd att ge den en rak tvåa i betyg, men de sista 20 sidornas väldigt påklistrade deus ex machina-slut blir ett minustecken i protokollet. Tv-serien är om inte bra så åtminstone tillräckligt knäpp för att jag ska fortsätta titta. Håll er till den.

Betyg: 2- böcker för långa för sitt eget bästa av 5 möjliga

Författare: Stephen King

År: 2008 (svensk utgåva: 2009)

Sidor: 771

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-1-4165-5296-3

"Art is the concrete artifact of faith and expectation, the realization of a world that would otherwise be little more than a veil of pointless consciousness stretched over a gulf of mystery."

Edgar Freemantle är en framgångsrik företagare inom byggbranschen som har det mesta i livet. Fru, två utflugna barn det går bra för och ett antal miljoner på kontot. Allt ändras dock när Edgar skadas allvarligt i en arbetsplatsolycka. Förutom att förlora ena armen förlorar han också sitt äktenskap och sitt hus. Deprimerad söker han miljöombyte och finner det på den lilla ön Duma Key, utanför Floridas kust. Duma Key har sedan tidigt 1900-tal varit en tillflyktsort för både kända och okända konstnärer och när Edgars intresse för att teckna övergår till canvasduk inser han att han burit på en nästan gudagiven talang. Allt är dock inte som det verkar på Duma Key. I ett palatsliknande hus bor den åldriga Elizabeth Eastlake med sin assistent Wireman. Elizabeth har burit på en hemlighet om Duma Keys historia sedan hon var barn - en hemlighet som Edgar börjar nysta upp i sina tavlor...

Ett vanligt förekommande tema i Stephen Kings romaner under 2000-talet är huvudkaraktärer som varit med om en allvarlig olycka av ett eller annat slag. Det är inte så konstigt med tanke på att King nästan dog efter att ha blivit påkörd 1999. Sällan har han dock skrivit bättre om återhämtande, läkande och förändring än han gör i Duma Key. Edgar Freemantle, som stand-in för King själv, har i mångt om mycket samma skador som King ådrog sig vid olyckan (King fick dock behålla sin arm) och skildringen av vägen tillbaka, med ilska, depression och anklagande är väldigt drabbande.

Om bokens första tredjedel handlar om Edgars tillfrisknande så handlar de två avslutande delarna främst om mysteriet som omgärdar Duma Key. Edgars vänskap med Elizabeth Eastlakes assistent Wireman är ett väldigt fint skildrat förhållande liksom hans förhållande till sin ena dotter, Ilse. Här är Duma Key som bäst. Karaktärerna känns trovärdiga och den för King väldigt ovanliga geografiska platsen ger hans språk ett nyskapande som han inte haft på ett tag. Duma Key spelar nästan en karaktärsroll själv i boken och är en verkligt besjälad plats - på gott och ont. I motsats till Kings småorter i Maine är Duma Key inte så mycket en plats där småstadspatriarker styr och ställer utan människan är där på naturens nåder. Det är väldigt effektivt.

Dessvärre känns upplösningen lite för "enkel". Den sista tredjedelen ökar i tempo, men King faller tillbaka på många beprövade troper som kanske hade känts okej i några av hans andra böcker, men som sticker ut alltför mycket i jämförelse med den övriga tonen i boken. Det är dock fortfarande det bästa av honom jag läst från det från Kings sida ganska mediokra 00-talet och en bok jag kan rekommendera till både fans och andra.

Betyg: 4 nasty men with big teeth av 5 möjliga

Svensk titel: Geralds lek

Författare: Stephen King

År: 1992 (svensk utgåva: 1994)

Sidor: 330

Förlag: Viking (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 91-27-03979-X

“If anyone ever asks you what panic is, now you can tell them: an emotional blank spot that leaves you feeling as if you've been sucking on a mouthful of pennies.”

Jessies och Geralds äktenskap har sett sina bättre dagar. Som ett försök att tända gnistan igen experimenterar de båda med lättare bondage. Jessie är måttligt road, men går med på att ge handbojorna ett försök när paret åkt upp till sin sommarstuga mitt ute i skogen. Efter ett gräl som går överstyr faller Gerald så illa att han dör. Nu sitter Jessie fastbunden i en säng mitt ute i ingenstans... och frågan är om hon är ensam i huset.

Gerald's Game är en av Kings kvinnodrivna romaner från tidigt 90-tal där en solförmörkelse på 1960-talet är den gemensamma nämnaren. Likt Dolores Claiborne, i boken med samma namn, definieras huvudkaraktären i Gerald's Game till stor mån av händelser kopplade till nämnda naturfenomen. Medan Dolores Claiborne var en välskriven men tämligen förutsägbar thriller är Gerald's Game snarare en överlevnadshistoria med allt vad detta innebär. King målar med all tydlighet upp den panik och rädsla som Jessie känner i sin situation, men framförallt visar han på hur hon tvingas gå utom sig själv och vad hon tror att hon kan och inte kan göra.

Premissen som sådan är briljant. En lek som går överstyr och blir dödligt allvar via en förlupen sekunds rejäla otur. De delar av boken som behandlar Jessies flyktförsök från handbojorna är också de klart bästa och mest spännande. Kopplingen till solförmörkelsen vid Dark Score Lake är tyvärr en annan sak. I ett försök att ge Jessie större karaktärsdjup går King tillbaka till hennes barndom och berättar en förvisso välskriven men också långdragen tillbakablick om sexuellt trauma. Denna gör att boken tappar i det rasande tempo som den byggt upp. Det är ingen dum idé att ha med tillbakablicken, men den hade kunnat kortas med nästan hälften utan att något går förlorat i sig. Likaså är de avslutande 50 sidorna ett rejält stilbrott mot resten av boken och borde helt enkelt inte ha varit med.

Gerald's Game hade passat mycket bättre som en kortroman då premissen som sagt är intressant, men inte riktigt lämpad för längden. Boken har dock något som gör att jag inte kan släppa den och med den kommande filmatiseringen lär den börja sälja bättre igen. Gerald's Game må ha sina brister, men med sin tematik och sin brutala överlevnadsskildring är den ändå ett snäpp över genomsnittet för King.

Betyg: 3+ skrovmål för hundar av 5 möjliga

Svensk titel: Hjärtan i Atlantis

Författare: Stephen King

År: 1999 (svensk utgåva: 2001)

Sidor: 523

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker)

ISBN: 0-684-85351-5

"Sometimes when you're young, you have moments of such happiness, you think you're living on someplace magical, like Atlantis must have been. Then we grow up and our hearts break into two.”

Heart In Atlantis är Stephen Kings uppgörelse med sin egen generation och det amerikanska 1960-talet. Genom två kortromaner och tre noveller får vi följa olika karaktärer som på något sätt alla sammankopplas med antingen Carol Gerber eller Bobby Garfield i den lilla staden Harwich. King har skrivit flertalet novell- och kortromansamlingar utifrån ett visst tema, men mig veterligen är detta den första han skrivit där karaktärerna ständigt återkommer i olika konstellationer. Det gör att det jag brukar klaga på när det gäller Kings noveller, den ojämna kvaliteten, i viss mån vägs upp av den striktare ramen. Därmed inte sagt att alla är lika bra.

Den första historien, Low Men In Yellow Coats, utspelar sig 1960 i just nämnda Harwich. Bobby Garfield fascineras av sin nyinflyttade granne, den excentriske Ted Brautigan. En oväntad vänskap mellan generationsgränserna uppstår då unge Bobby och den åldrige Ted båda visar sig ha ett brinnande intresse för litteratur. Men när Ted ger Bobby ett uppdrag börjar den senare inse att allt i staden kanske inte är som det ska vara. Någon letar efter hans nya vän. Någon som klär sig i gula överrockar och patrullerar gatorna - och det är upp till Bobby att se till att de inte får tag i Ted.

Den andra kortromanen, som delar namn med bokens titel, Hearts In Atlantis, utspelar sig 1966 på University of Maine. Peter Riley, som tidigare varit en duktig elev, börjar tappa allt mer i betygskatalogerna när han och hans klasskamrater på studiehemmet i princip blir besatta av kortspelet Hjärter (Hearts). Samtidigt som hans betyg börjar dala träffar Peter den politiskt intresserade Carol Gerber och blir blixtförälskad. Med brinnande krig i Vietnam inser Peter att han måste ta ställning samtidigt som han får upp sina betyg. Om inte annat kommer han snart befinna sig i djungeln själv.

Dessa två historier utgör den absolut största delen av boken och är också bäst respektive sämst. Low Men In Yellow Coats är ytterligare en av Kings mycket fina barndomsskildringar, men det som skiljer den från de flesta andra han skrivit är det nästan allomfattande mörker den utspelar sig i. Visst har King haft mörka teman i sina barndomsskildringar tidigare, men där protagonisterna i exempelvis IT (1986) eller The Body (1982) har sina vänner och annan gemenskap att förlita sig på känns Bobby väldigt ensam. Visserligen har han sin vänskap med Ted, men eftersom Ted är en jagad man kan han inte "skydda" Bobby från hemskheterna världen utsätter honom för. När dessutom hans bäste vän, John Sullivan, åker iväg på sommarläger (det är alltid sommar i Kings barndomsskildringar) lämnas Bobby att försvara sig själv. 

Low Men In Yellow Coats beskriver också den pirrande känsla av ung kärlek man kan få precis innan tonåren i och med Bobbys flickvän Carol Gerber. En händelse i den här kortromanen som involverar just Carol blir en katalysator för resten av boken. Jag vill inte avslöja vad den är (eftersom den kommer så oväntat), men det är nyckelscenen till resterande historier i samlingen. För att få ut så mycket som möjligt av berättelsen krävs det dock att du är bekant med Stephen Kings magnum opus, The Dark Tower (1982 - 2012), då den på ett mycket påtagligt sätt är kopplad till den här serien. Dessa referenser ströks helt när berättelsen filmatiserades under titeln Hearts In Atlantis (2001). Denna film baseras alltså inte på berättelsen med samma namn utan en berättelse i boken med samma namn. Förvirrad än?

Low Men In Yellow Coats är bokens bästa historia. King återvänder till sina barndomsskildringar som han är så fruktansvärt duktig på att teckna. Det enda jag egentligen har att invända mot är att den kanske inte är så lätt att förstå för dem som inte läst The Dark Tower, men kopplingen gör det till en liten bonus för King-fans som jag.

Bokens andra kortroman, Hearts In Atlantis (förvirrad än?), må kretsa kring Peter Riley och hans politiska uppvaknande, men det är Carol Gerber som är navet allt kretsar kring. Här presenteras även karaktärer som återkommer i novellerna och på så vis är kortromanen ett viktigt inslag i det sammanlagda narrativet. Problemet är att den är på tok för lång. Jag skulle vilja dela av den på hälften och slänga in en ny historia om Bobby på de kortade sidorna. Det hade dels gett boken ett bättre flyt och dels hade det gett lite större insikt i Bobbys uppväxt efter händelserna i Low Men In Yellow Coats. Här finns bra passager, främst de med Carol som här utvecklas till min favoritkaraktär i historierna, men på det hela taget är det på tok för pratigt och förvånansvärt händelsefattigt.

De två efterföljande novellerna utspelar sig efter Vietnamkrigets slut och gör nedslag i sidokaraktärers liv från de två kortromanerna. Den första, Blind Willie, utspelar sig under loppet av en dag i december 1983 på en trottoar i New York. Willie Shearman, veteran från kriget, är utåt sett en vanlig affärsman, men när han pendlat till sitt kontor förvandlas han till tiggaren "Blind Willie". Anledningen är en händelse han och hans kamrater utsatte en viss Carol Gerber för när de var unga. En kort och kärnfull novell som leder in till Why We're In Vietnam där John Sullivan (se Low Men In Yellow Coats) anländer till en begravning för en av hans gamla armékamrater, 1994. Under ett samtal med hans gamla befäl får vi  varför John sedan striden i Dong Ha ser en gammal vietnamesisk kvinna, som han kallar för Mama-san, vart han än går.

Boken avslutas med den kortaste av de fem historierna, men kanske den som drar mest på hjärtsträngarna. Heavenly Shades Of Night Are Falling utspelar sig 1999 då Bobby Garfield återvänder till Harwich efter mer än 40 års frånvaro. Det finns något han måste göra. Något han lovade en gammal vän. Jag kan inte säga mer om den avslutande novellen utan att spoila överraskningen, men jag måste erkänna att jag fällde en tår eller två när den var slut. Det är det som Hearts In Atlantis också gör allra bäst - det är en samling berättelser som till en början verkar stå för sig själv, men efter man läst titelhistorien börjar man uppleva hur dessa karaktärers öden vävs in med varandra mer och mer. King har helt klart försökt att ge sin bild om hur Vietnamkriget formade hans generation och slutsatsen står att läsa redan i det inledande citatet från Easy Rider (1969): "We blew it". 

Det finns en nästan övernaturlig svärta som genomsyrar denna annars tämligen socialrealistiska King-bok. En svärta som kommer ifrån insikten om att de försökte, de kämpade men de misslyckades. Precis som ön Atlantis sjunker Kings babyboomgeneration hur mycket kärlek de än vill ge och ta. Redan i titeln finns det en domedagsprofetia, men på samma sätt ett hoppfullt meddelande - det går att älska även om landet självt sjunker.

Betyg: 4 golden oldies av 5 möjliga

Svensk titel: Köplust

Författare: Stephen King

År: 1991 (svensk utgåva 1992)

Sidor: 702

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-270-3213-2

"Everyone loves something for nothing... even if it costs everything."

Det har öppnat en fantastisk liten affär i Castle Rock. Affären, "Oumbärliga ting", må se ut som en glorifierad lumphandel, men på något märkligt vis tycks innehavaren, Leland Gaunt, alltid ha vad kunden än vill ha. Det kan röra sig om ett sällsynt baseballkort, ett par solglasögon som tillhört Elvis eller varför inte en amulett som kan ta bort reumatisk smärta? Priserna är också högt överkomliga och om Mr. Gaunt vill att kunderna ska spela någon annan innevånare i Castle Rock ett harmlöst spratt som extra betalning, vad gör det?

För vana läsare av Stephen King är den amerikanska delstaten Maine lite som "hemma". King har konsekvent placerat de allra flesta av sina romaner i denna, den mest nordöstra staten i USA. Till denna lokalisering har han skapat en rad fiktiva orter, däribland Castle Rock. Av någon anledning bestämde sig King för att sluta skriva om just Castle Rock och ville således ge staden en stor final med Needful Things - den sista Castle Rock-historien (nåja, den sista i kronologin än så länge i alla fall...). Här försöker King knyta ihop de flesta av sina Castle Rock-berättelser och karaktärer, däribland Cujo (1981), The Dark Half (1989) och The Body (1982), och jag rekommenderar att ni läser dessa böcker innan ni ger er på Needful Things, i synnerhet den sistnämnda. Det är inget måste, men ni kommer få ut mer av berättelsen om ni gör det. Kings tilltänkt grandiosa farväl till en av sina mest kända fiktiva städer är tyvärr ganska ljummet.

Här finns intressanta karaktärer som vi ofta lärt känna i tidigare verk. Exempelvis återvänder Ace Merrill från The Body i en stor roll. Det är väl egentligen också det snällaste jag kan säga om Needful Things. Alla som läser mina recensioner av Kings böcker vet att jag mer än gärna försvarar hans litterära stil, som många andra anser vara snacksalig och omständlig. Här är jag dock beredd att hålla med. På de drygt 700 sidorna presenteras en mängd olika bihistorier som skulle kunnat måla upp en tät och sammanhållen historia om det inte just rört sig om 700 sidor. Det går långsamt, kopplingarna är inte alltid logiska och det känns som en av de böcker King kanske har skrivit när han hade en av sina sämre perioder med sitt spritmissbruk. Det funkade när han skrev raka historier med en eller två bihandlingar, men Needful Things har minst tio. Samma sak kan ses i exempelvis The Tommyknockers (1987) fast ännu mer extremt - en massa bihandlingar som inte hänger ihop med varandra på ett särskilt tilltalande eller bra sätt. Här finns bra bihistorier, exempelvis den genomgående storyn om Ace Merrill och stadens sheriff, Alan Pangborn, men för varje bra bihistoria finns det en dålig. Tyvärr blir det till en väldigt splittrad läsupplevelse.

Givetvis är temat med Mr. Gaunt solklart. Det här är en version av Faust. Att folk kallar bokens premiss för originell är därför ganska förvånande. Faust är en av de mest välkända legenderna i västvärldens litteraturhistoria och jag skulle våga gissa att de flesta känner till den utan att kanske veta exakt var den kommer ifrån. Det är ganska logiskt att King väljer en Satansbild som sin avslutning för en fiktiv stad han skrivit så mycket om. Om en liten håla inte knäcks av mördarhundar eller onda alter egon krävs något lite tyngre för att få staden att gå under. 

Trots att jag är kritisk till hur King väljer att använda sig av Faust kan jag inte såga den här boken totalt. Här finns en del bra saker och framförallt känns den som en "rensning" i Kings komplicerade pantheon. Vissa lösa trådar knyts ihop och Gaunt är en ganska välskriven djävulsfigur. Det är dock knappast en klassiker i Kings bibliografi och inget jag rekommenderar för er som inte är lika stora fans av mannen som jag är.

Betyg: 2 städer på gränsen till nervsammanbrott av 5 möjliga

Författare: Stephen King

År: 1981 (svensk utgåva 1982)

Sidor: 342

Förlag: Viking Press (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-0472-5

"He would have died for them, if that had been required. He had never wanted to kill anybody. He had been struck by something, possibly destiny, or fate, or only a degenerative nerve disease called rabies. Free will was not a factor."

Cujo, en närmre hundra kilo tung sanktbernhardshund, är tioårige Brett Cambers bäste vän. När Cujo en dag jagar efter en kanin fastnar han med nosen i öppningen till en underjordisk grotta. Grottan är hem till hundratals rabiessmittade fladdermöss. Samtidigt, i en annan del av Castle Rock, utspelar sig ett familjedrama mellan herr och fru Trenton - ett drama som på olika villovägar skickar Donna Trenton med son till familjen Cambers verkstad där en viss hund med röda ögon vaktar...

Jag tror det nästan är oundvikligt att växa upp utan att bli åtminstone jagad av en hund. När hundar för tillfället glömmer bort sina otaliga generationer av domesticering och går tillbaka till ett vargliknande stadie är det lätt att känna skräcken krypa längs ryggraden. Själv blev jag ordentligt hundbiten två gånger under min uppväxt, men tack och lov inte av större hundar och definitivt inte av hundar med rabies.

Det föll sig som så att för några månader sedan läste jag en artikel om ett utbrott av rabies i Indien. Vi har i västvärlden, i alla fall de senaste 50 åren, gärna förminskat sjukdomen, men för den som inte är insatt i vad den gör med en levande varelse rekommenderar jag att läsa på innan ni läser Cujo. Boken blir mycket mer effektiv i sin skräck på så vis.

Cujo är en märklig bok i Kings bibliografi. Många av Kings kritiker menar att han alltid skriver för utsvävande och låter ordbehandlaren löpa fritt utan att återkoppla händelserna till sin huvudstory. I de flesta fall är det att göra det för lätt för sig i sin kritik, men det finns en poäng med den gällande Cujo. Som många kanske redan vet hade King stora problem med spriten under så gott som hela 80-talet. I perioder var han så långt under isen att han skrev på ren rutin. Cujo är den enda bok som King själv säger att han inte har något minne alls av att skriva. För att vara skriven av en stupfull författare är det en fantastiskt bra bok, men den tidigare nämnda kritiken med att låta ordbehandlaren leva sitt eget liv är väldigt tydlig här.

Cujo är egentligen två berättelser, båda bra på sitt sätt, som inte riktigt passar ihop i skarvarna. Å ena sidan har vi ett familjedrama hos familjen Trenton som bitvis fungerar bra, bitvis pladdrigt. Å andra sidan har vi historien om just hunden, Cujo. Det är den sistnämnda historien som är den klart bästa och en King mer i fas med sig själv hade kunnat utöka denna och låta Trentonhistorien vara en vag bakgrund. Nu känns det som historierna skiljs åt på tok för mycket innan de förs samman under de sista 50 sidorna. Dessa är däremot väldigt bra och spännande. Framförallt är styckena berättade från hundens perspektiv läsvärda.

Till syvende och sist är Cujo en bok som skulle mått bra av en genomarbetning av en nykter King. Den fungerar, men i jämförelse med vilka andra böcker King skrev under sitt lite för glada 80-tal är den ganska medioker.

Betyg: 2+ nervsjukdomar av 5 möjliga