Inlägg publicerade under kategorin King of Kings

Av Ulf - 14 juni 2018 18:45

 



“Endings are heartless. Ending is just another word for goodbye.”


Författare: Stephen King

År: 2004 (svensk utgåva 2009)

Sidor: 783

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017090-5

 

Även om Tornet aldrig varit närmre är det fortfarande långt borta. Roland och hans vänner färdas genom ett ödeland där de både måste se till att hindra de "brytare" som vill få Tornet att falla och färdas mellan världarna för att ge dem åtminstone en liten chans att lyckas. Men vägen kräver offer och det är inte alla som kommer få se Tornets portar...

 

På sidan 381 av The Dark Tower dog jag en smula inombords. Fram tills dess hade historien rullat på och, även om det inte var den bästa installationen i serien, hade jag plöjt igenom den som jag gjort med de sex tidigare böckerna. När King väljer att slå undan benen på läsaren kunde jag inte fortsätta på några dagar. Det var då jag insåg att även om The Dark Tower inte är perfekt som romansvit har den en sällsam förmåga att snirkla sig förbi alla mina känslomässiga försvar och få händelserna att verkligen kännas i maggropen.

 

Som sagt är inte den avslutande delen den bästa i serien, vilket sällan heller är fallet med längre berättelser av episk karaktär. På närmre 800 sidor är det seriens längsta bok, men problemet är att det ändå inte känns som King hinner avsluta alla trådar han behöver på ett tillfredsställande vis. Som tydligast blir det när det gäller historien om Mordred (vars släktskap jag inte ska spoila för folk som inte läst serien än). King spenderar många sidor med att beskriva hur Mordred förföljer Rolands grupp och bygger upp honom som ett rejält monster... för att senare få en väldigt hastig avslutning på sin bihandling. Jag brukar inte säga detta om King, men The Dark Tower hade tjänat på att vara längre. Två böcker om 500 sidor vardera istället för en bok på knappt 800 hade varit att föredra.

 

Som läsare märker man också mot slutet att King är så färdig han kan bli med den här serien. Han är pass färdig att han lägger till ett kortare appendix som ger svar på de flesta av de frågor som det "riktiga" slutet ger upphov till. Tack och lov för det, säger jag. Om jag hade behövt avsluta boken där King först hade tänkt hade jag alltid undrat över vissa saker. Men, som sai King mycket riktigt säger, det stora ligger i resan och inte målet.

 

Nu var inte King riktigt klar med sin saga. Några år senare släppte han en bok vars ramberättelse utspelar sig mellan bok 4 och 5. Mer om den i en framtida recension. Dessutom finns det fortfarande allusioner och små vinkar till sviten i hans böcker släppta efter 2004. Jag tror inte King någonsin kommer bli helt klar med The Dark Tower, men huvudberättelsen är färdig med bok 7. Jag kan nu dessutom förstå de märkliga val som gjordes i den undermåliga filmatiseringen lite bättre. Det gör inte den till en bättre adaption, men den blir åtminstone en smula mer begriplig. 

 

The Dark Tower är en imponerande svit böcker som jag borde ha läst för länge sedan. Jag ville vänta i och med alla de kopplingar som finns till Kings andra verk. Det behöver man inte gör. Jag rekommenderar att ni verkligen läser Salem's Lot (1975), Low Men In Yellow Coats (första delen av 1999 års Hearts In Atlantis) samt The Stand (1978). Det finns en helt fantastisk mängd kopplingar till Kings andra verk också, men ovanstående är egentligen de tre som jag känner har bäring på handlingen, där till och med The Stand främst är en matnyttig karaktärsanalys av en i sviten viktig karaktär. Det är klart, för att få ut som allra mest av sviten bör man ha läst åtminstone ett 20-tal böcker i Kings bibliografi. Jag tänkte sätta samman en lista som är så spoilerfri som den kan vara vid ett senare tillfälle.

 

Som alltid när jag avslutat något riktigt långt att läsa känns det lite tomt nu. Det botade jag med nästa King-bok där King genast slår an tonen med ett förord till fansen, The Constant Readers. Stephen King är och förblir en vän i bokform som jag kommer bära med mig så länge jag har kraft att vända sidorna. Sen ger jag mig på ljudböckerna.

 

Betyg: 4 ka-hjul av 5 möjliga

Av Ulf - 6 maj 2018 19:04

 



“Ka-mai, yes. Not just a fool, but ka's fool - a fool of destiny.”


Författare: Stephen King

År: 2004 (svensk utgåva 2009)

Sidor: 413

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017089-9

 

Susannah Dean, Rolands följeslagare och hustru till Eddie Dean, har försvunnit genom en port till vår värld. Det är dock inte hennes eget beslut. Besatt av personligheten som kallar sig "Mia" tvingas Susannah till en inre strid för att hennes ofödda barn inte ska falla i fiendens händer. Samtidigt ger sig de övriga ut på jakt efter Susannah, men inser snart att världen de kommit till är mer än ännu bara en alternativ verklighet. Den är någon form av nyckelvärld och alla spår leder till en viss författare i Maine...

 

Efter den explosiva avslutningen av Wolves Of The Calla (2003) saktar King in historien med den här boken. Av förklarliga skäl följer vi till allra största del Susannah Dean. Susannah är en väldigt välskriven karaktär, men ibland blir glappen mellan hennes historia och de övriga i gruppens lite för långa. Jag hade hellre sett att King hade lagt lite mer krut på Eddies och Rolands berättelse. Anledningen är den märkliga, nästan metafysiska, twist som King utför genom att skriva in sig själv i historien.

 

Att författare skriver in sig själva i sina berättelser är knappast något nytt, men King tar det flera steg längre än så. Om man ska hårddra det utan att gå in på detaljer hade man kunnat argumentera för att händelserna i Song Of Susannah kan ses som den drivande kraften i Kings författarskap sedan tidigt 1980-tal. Det hade lätt kunnat bli så lökigt och självförhärligande, men King porträtterar sig själv på ett sätt som känns ärligt. Händelserna han är med i äger rum under sent 1970-tal och den som kan sin King vet att han inte riktigt var vid sunda vätskor under den eran.

 

Susannahs berättelse, å andra sidan, verkar då och då stå och stampa lite på samma ställe. Det är väldigt mycket dialoger mellan henne och "Mia" och ibland även hennes gamla personlighet, Detta Walker. Men, när allt prat så sakteliga bygger upp till ett av de estetiskt vackraste kapitel King någonsin skrivit är det svårt att klanka ner alltför mycket på den något långsamma starten. Just språket i Song Of Susannah är utsökt och som titeln antyder spelar musik, sång och rytm stor betydelse i både berättelse och form.

 

Även om sjätte delen i sagan inte är riktigt lika stark som föregångaren bjuder den på fantastiska scener och kapitel. Den leder in till den avslutande delen på ett väldigt bra sätt och är en av få böcker i serien jag kommer läsa om som fristående bok. Rytmen kanske inte riktigt passar in i melodin som är The Dark Tower-sagan som helhet, men de avslutande kapitlen är bland höjdpunkterna i Kings författarskap.

 

Betyg: 4+ vemodiga sånger av 5 möjliga

 

Av Ulf - 30 april 2018 21:45

 


"...first the smiles, then the lies. Last comes gunfire.”

 

Författare: Stephen King

År: 2003 (svensk utgåva 2008)

Sidor: 685

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017088-2

 

På sin vandring mot Tornet blir Roland och hans grupp kontaktad av några innevånare från landsortsbyn Calla. De boende i Calla lever i skräck för Vargarna - en grupp beridna och maskerade män som återkommer en gång per generation för att röva bort hälften av byns barn. Efter ett tag kommer barnen tillbaka, men med diverse mentala handikapp. Medan Roland bestämmer sig för om de ska erbjuda sin hjälp till de något motvilliga byborna tvingas Susannah acceptera att vad hon bär inom sig kanske inte är ett vanligt barn. Dessutom börjar gränsen mellan de olika världarna luckras upp allt mer, både till nytta och ren fasa...

 

Efter att inte ha varit så värt imponerad av fjärde delen i Kings episka saga visste jag inte alls vad jag hade att vänta mig av nummer fem. Tack och lov visade det sig vara en av få böcker jag "pratat" med på ett bra tag. Med det menas att jag svär åt karaktärer och försöker prata dem tillrätta medan jag läser. Det är en kvarleva sedan barndomen som jag tycker är rätt charmig när jag återvänder till utan att jag märker det själv. Den här gången märkte jag det när en halv buss vände sig om när jag utbrast "for fuck's sake!" på en sömnig morgonpendel.

 

King gör ingen hemlighet att det här är hans version av den amerikanska västernberättelsen och skriver i efterordet att han dragit inspiration från både Sergio Leones (förvisso italienska) och Akira Kurosawas (förvisso japanska samurajfilmer) klassiska filmer. Det är den här säregna mixen som hitintills har varit seriens starkaste kort och den dras till sin spets i Wolves Of The Calla.

 

Det är också den första bok jag läst i serien där du verkligen bör ha förkunskap om Kings tidigare bibliografi för att uppskatta den fullt ut. Mer specifikt bör du ha läst Salem's Lot (1975) innan du läser den här boken. Det är knappast en av mina favoritböcker av King, men den presenterar en av huvudkaraktärerna i Wolves Of The Calla i den mer eller mindre fallne prästen Callahan. Callahan går från att ha varit en av de mest deprimerande och tragiska karaktärerna King skrev under sin tidiga produktion till att verkligen få en andra chans på frälsning här. Hela hans levnadsöde från efter händelserna i Salem's Lot är bland seriens höjdpunkter hitintills.

 

En annan mycket imponerande sak är hur King nu börjar utöka det inhemska språket i Rolands värld till den milda grad att viss dialog i boken i princip är skriven på det ganska newspeak-liknande tungomålet. För någon som är språkintresserad i ren allmänhet är det en riktigt kul detalj. Det blir aldrig överdrivet och King har under fyra tidigare böcker smugit in språket så att man inte tänkt på att man ibland saknar dessa uttryck i verkligheten. I motsats till Orwells newspeak har Kings obetitlade språk dock en klart positiv känsla. Om det inte finns sedan innan ska jag sätta samman en ordlista när jag är klar med serien.

 

Som ni märker är jag upp och öronen förälskad i den här installationen i Dark Tower-sagan. Den tangerar allt jag gillat i de tidigare böckerna och bygger ut världen och karaktärerna förtjänstfullt. För att verkligen sätta kronan på verket knockade de sista kapitlen mig fullständigt med sin beskrivning av hur världarna börjar blöda samman inte bara med simpla likheter utan även saker som kommer ha betydelse för handlingen. King själv gör en semi-cameo mot slutet som verkligen fick mitt huvud att göra ont... på ett bra sätt! Min vana trogen försökte jag läsa något annat mellan seriens delar, men så fort jag öppnade en icke-relaterad bok sökte sig tankarna tillbaka till Rolands värld. Det tog fem böcker, men nu är jag inhalad, uppdragen och har kapitulerat totalt!

 

Betyg: 5 skakiga prästerskap av 5 möjliga

Av Ulf - 12 april 2018 21:29

 


“To those readers who feel that I didn't know any better, I assert that I did ... but the temptation was simply too great to resist.”


Författare: Stephen King

År: 1983 (svensk utgåva 1988)

Sidor: 128

Förlag: Land Of Enchantment (svenskt förlag: Wahlströms)

ISBN: 91-32-31333-0

 

I den lilla staden Tarker's Mills, Maine, börjar folk falla offer för en bestialisk mördare. Under loppet av ett år får vi följa ett antal av stadens innevånare och deras möten med vad de, trots att det låter osannolikt, bara kan beskriva som en varulv. Men vem är det som genomgår en förvandling varje fullmåne och går varulven att stoppa?

 

Cycle Of The Werewolf är en tämligen obskyr bok i Stephen Kings biografi. Först utgiven i en begränsad upplaga som idag är värd en jäkla massa pengar trycktes den inte i massproduktion förrän två år senare. I Sverige har den bara kommit ut i en upplaga, vilket gör att även den svenska utgåvan är värd några hundralappar om du skulle råka ha den liggande någonstans.

 

Utöver utgivningshistoriken är Cycle Of The Werewolf också ganska olik det mesta King skrivit. Det är små, korta kapitel som berättar varsin historia om en innevånare i Tarker's Mills och karaktärerna återvänder sällan eller aldrig i något annat kapitel. Det gör att det är svårt att tala om någon egentlig form av karaktarisering och berättelsen är så grundläggande och avskalad som den kan vara. I viss mån är det charmigt, men till största del förstår jag inte varför King valde att ge ut just den här berättelsen som en egen bok. Redan när den gavs ut i begränsad upplaga hade han en rad bättre kortromaner som han hade kunnat publicera istället.

 

Det jag får ge Cycle Of The Werewolf är att den har fantastiskt vackra illustrationer av Berni Wrightson, kanske mest känd som medskapare till DC-serien Swamp Thing. Utgåvan jag läst för den här recensionen, den svenska, är dessutom tryckt på tjockare papper med högre kvalitet än gemene bok, vilket gör att illustrationerna verkligen hoppar fram från sidorna.

 

Tyvärr är och förblir Cycle Of The Werewolf en fotnot i Kings bibliografi. Den är i huvudsak intressant för samlare som undertecknad och om ni inte absolut måste läsa allt King skrivit kan ni med gott samvete skippa den.

 

Betyg: 2 ludna mördare av 5 möjliga

Av Ulf - 25 mars 2018 17:06

 


"As with any other strong drug, true first love is really only interesting to those who have become its prisoners. And, as is true of any other strong and addicting drug, true first love is dangerous.”

 

Författare: Stephen King

År: 1997 (svensk utgåva 2007)

Sidor: 729

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017087-5

 

Efter att ha besegrat Blaine ger sig Roland och hans vänner vidare på sin resa. De finner sig snart i ett landskap som är märkligt bekant. Det är en version av Kansas som ligger mycket nära vår egen verklighet, men med skillnaden att en pest har decimerat samhället och att en man vid Randall Flagg har något med det att göra. När gruppen tar sig igenom det öde stadslandskapet pressar Rolands vänner honom till att berätta sin egen historia. Vad hände egentligen efter det att han förtjänat sina revolvrar och begett sig ut i världen? Och vem är egentligen Susan som han nämnt vid ett par tillfällen?

 

Föregående del i Dark Tower-sviten, The Waste Lands (1991), var en ypperligt berättad fantasyäventyrsroman som verkligen utnyttjade all den världsbyggnad som föregått den. Jag såg fram emot mer i samma stil och även om Wizard & Glass både inleds och avslutas på detta vis är mittendelen, Rolands historia, det som utgör bokens huvudnarrativ. Det är på gott och ont.

 

Vi får följa en mycket ung Roland när han och hans vänner Cuthbert och Alain skickas till det avlägsna baronskapet Meijis. Den officiella anledningen är att inventera krigsmateriel som Alliansen ska använda i kriget mot rebellherren John Farson och hans trupper. Det riktiga skälet är att allt sedan Roland upptäckte att hans mor hade en affär med hovtrollkarlen Marten svävar hans liv i fara.

 

De tre unga pojkarnas vistelse i Meiji börjar inte så illa då de blir väl emottagna i den lantliga provinsen. Problemet är bara att Roland träffat på Susan Delgado redan innan de begett sig in i byn. Susan, några år äldre än Roland och tuff som sten, är bortlovad med stans åldrige borgmästare som ett led att säkra sin släkts framtid. Men där det kraftfulla ödet, ka, sveper fram finns ingen hänsyn till tidigare relationer...

 

King målar upp Meijis väldigt levande och befolkar sin fiktiva by med allehanda karaktärer. Problemet är att historien om Roland och Susan drar mer mot traditionell fantasy och/eller pekoral än tidigare delar i serien. Ibland funkar det, men om jag ska vara helt ärlig så är Kings försök att skriva en historia om star-crossed lovers (för att citera Barden) ganska träig emellanåt. Det stora problemet ligger i bokens längd. Där föregående del slutade precis där man ville ha mer drar Wizard & Glass ut på processen i en berättelse där vi alla vet hur det kommer gå. Det kan bara gå på ett sätt för att resten av händelserna i Rolands liv ska inträffa, så spänningsmomentet grabbade aldrig tag i mig.

 

Det är Kings känsla för karaktärer som räddar bok fyra i serien. Det är intressant att följa Roland under hans yngre år då han inte var riktigt lika stoisk som vi lärt känna honom. Det blir också tydligt att den ka-tet (ödesbunden grupp) som Roland befinner sig med nu mer eller mindre hade sin motsvarighet i hans ungdom. Miljöerna som King beskriver är också en av bokens höjdpunkter. Meijis har någon koppling till vår verklighets gränsland mellan USA och Mexico och influenser från båda kulturerna vävs in väldigt fint. Liksom förra boken hade en koppling till en låt av ZZ Top (Velcro Fly) använder King en annan låt i Wizard & Glass för att poängtera handlingen och karaktärernas agerande - Careless Love, en traditionell låt som finns i en massa versioner, men där King verkar trycka på Bessie Smiths variant. Jag gillar verkligen hur King gör sig omaket att använda sig av musik i sin Dark Tower-serie och om det inte redan finns (vilket jag tror det gör) måste jag sätta samman en spellista efter jag är klar med böckerna.

 

Wizards & Glass är ingen dålig bok, men den är ett steg tillbaka från den fantastiska del 3. Den hade dock definitivt tjänat på att vara omkring samma längd (cirka 500 sidor) som sin föregångare och framförallt ha ett snabbare berättande. Jag hoppas att detta blir fallet i nästa del.

 

Betyg: 3 ödesmättade kärleksepos av 5 möjliga

 

Av Ulf - 7 mars 2018 21:45



“The lessons which I remember the longest are always the ones that are self-taught””


Författare: Stephen King

År: 1991 (svensk utgåva 2006)

Sidor: 512

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017086-8



Rolands grupp har färdats västerut under fem veckors tid när vi plockar upp historien igen. Hans följeslagare, Eddie och Susannah, börjar misstänka att något är allvarligt fel med deras ledare. Det visar sig att Roland orsakade en tidsparadox när han räddade Jake Chambers i förra boken. Hans sinne försöker hitta en balans mellan de två verkligheterna, den där Jake lever och den där han dog, och driver Roland sakta men säkert till galenskap. Vad de inte vet är att Jake Chambers upplever samma sak i 1977 års New York...


Huvudanledningen till att jag inte läst längre än bok två i The Dark Tower innan är att jag ville ha alla andra relevanta King-böcker ur vägen först så att jag skulle kunna plocka upp de referenser King lagt in i sitt epos. En annan anledning är att jag fann de första två volymerna tämligen splittrade i sin berättarstruktur och även om del 2 var överlägsen del 1 på alla sätt var jag ändå frågande till var den riktiga storheten i verket låg. Med del 3, The Waste Lands, har jag nu nått fram till den punkt där jag kan säga att ja, The Dark Tower är helt jäkla fantastisk!


The Waste Lands är en mycket bättre sammanhållen historia än de två tidigare delarna och bjuder på imponerande karaktärsutveckling och en skildring av främst post-apokalyps som för tankarna till Fallout-spelen. Den del av boken som utspelar sig i staden Lud är en totalt galen och underbar variant av Mad Max och valfri cyberpunkroman. Favoritdetaljen är hur människor kallas till en avrättningsplats av "krigstrummor" som visar sig vara trumkompet till ZZ Tops Velcro Fly. Jag skulle lagt in en liten spoilervarning där, men gör dig själv tjänsten att dra igång Velcro Fly när boken specificerar att trummorna börjar dåna. Ställ in eq:n så att trummorna överröstar allt annat. Effekten är slående och brutalt suggestiv!


The Waste Lands låter oss utforska det speciella förhållandet mellan Eddie och Susannah på ett väldigt fint sätt. Dessutom har boken en av mina nya favoritkaraktärer, billy-bumblaren Oy. En billy-bumblare ser ut som en mix mellan en tvättbjörn och en katt ungefär och är intelligenta djur som är mycket tillgivna. Trots att Oy i princip bara upprepar vad de olika karaktärerna säger lyckas King ge honom en bedårande personlighet och hans förhållande till "sin" människa, Jake, tillhör bokens höjdpunkter.


Det är klart, här finns vissa mindre händelser där jag verkligen skulle vilja fråga King vad han tänkte när han skrev dem. Dessa är inte så många att de stör helheten, men bör ändå nämnas.


Som vanligt har King lyckats med skurkarna också. Den totalt bindgalne Tick-Tock får dock spö av sin egen hantlangare, den vedervärdige Gasher. Jag vill inte gå in på exakt varför Gasher är en sådan vidrig karaktär, men tro mig, du kommer komma ihåg honom. Med en cliff-hanger som heter duga i bokens slutskede, där gruppen är i fara för ytterligare en märklig antagonist, är The Waste Lands en blandvändare av rang som dessutom blickar mot framtida delar i serien på ett föredömligt vis. Det är en av de bästa King-böcker jag läst på ett bra tag och lovar mycket gott inför resten av serien.


Betyg: 5 oy av 5 möjliga

Av Ulf - 12 januari 2018 18:57

 


“Sometimes there is absolutely no difference at all between salvation and damnation.”


Författare: Stephen King

År: 1996 (svensk utgåva 1997)

Sidor: 477

Förlag: Signet Books (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-7133-651-6

 

1932: Paul Edgecombe är vaktchef på Cold Mountain-fängelsets avdelning för dödsdömda. En dag börjar det hända märkliga saker på avdelningen. John Coffey, den störste man Edgecombe någonsin sett, dömd för att ha mördat och våldtagit ett tvillingpar, tar sin plats bakom galler. Paul inser snart att något inte står rätt till. Den tystlåtne och lätt mentalt utvecklingsstörde Coffey verkar inte vara den som ens kan komma på tanken att skada någon - och efter det mirakel Paul ser honom utföra är frågan vem eller vad de egentligen har att göra med?

 

Vissa filmatiseringar biter sig fast i minnet så pass att jag har svårt att se någon annan än skådespelarna ifråga även när jag läser boken. Jag tror sällan det funnits en lika välcastad roll än när den i förtid bortgångne Michael Clarke Duncan spelade John Coffey i filmatiseringen. Därför är det Duncans ansikte jag ser framför mig när jag läser om The Green Mile och jag förvånas fortfarande över hur stark den är.

 

The Green Mile är egentligen inte en bok utan fem. King fick idén från sitt dåtida förlag, Signet Books, att skriva en följetångsroman likt Dickens gjorde på sin tid. Resultatet blev en fem månader lång utgivning med en kortare bok per månad. I den variant jag använt mig av för recensionen har dessa fem kortare texter samlats i en bok. Däri ligger också den enda större invändning jag har mot berättelsen. Skarvarna mellan delarna känns ibland väldigt klumpiga och King har själv medgivit att så är fallet. Han har uttryckt intresse för att någon gång återvända till berättelsen för att slipa bort dessa skavanker, men tills dess är den aktuella versionen den vi har att tillgå.

 

Skarvarna till trots är The Green Mile Kings i särklass bästa fängelsehistoria. Många hade säkert valt filmatiseringen av Rita Hayworth & Shawshank Redemption (1982/1994), men jag har i den länkade recensionen uttryckt mina problem med den historien. The Green Mile är magisk realism i sin allra finaste form. King beskriver det vardagliga livet på fängelset perfekt och framförallt kontrasten mellan tristessen vakterna känner och de explosioner av våld de ibland måste ta itu med. Den humanism King beskriver både vakter och fångar med är smittande, men det vore inte King om det inte fanns en riktigt bra antagonist. I det här fallet finns det två. Intressant nog är det inte två fångar utan en fånge och en vakt det handlar om.

 

Percy Wetmore är en klassisk King-skurk. Han är rent ut sagt en sadistisk jävel till vakt som samtidigt är både för feg och korkad för att vara en tuffing. Istället är han en osnuten skitunge som skyddas uppifrån av sin politiskt inflytelserika familj. Wetmore har en mycket obehaglig blandning mellan sadistisk nyfikenhet och ren skär dumhet, vilket gör honom lika oberäknelig som dryg - inte allra minst eftersom han är säker på vad han gör är rätt. Percys motsvarighet bland fångarna är William Wharton, en totalt bindgalen ung man som helst av allt vill tro att han är Billy The Kid reinkarnerad.

 

Där filmatiseringen ibland blir lite för blödig och sentimental lyckas boken verkligen trycka på rätt känsloknappar och jag kan verkligen rekommendera den till alla. Det är en tragisk historia med ond, bråd död, men ändå ett hoppfullt budskap. Om King nu bara kan få tummarna loss och fixa formen också.

 

Betyg: 4 cirkusmöss av 5 möjliga

Av Ulf - 16 december 2017 11:00

 

“It’s best to be ruthless with the past. It ain’t the blows we’re dealt that matter, but the ones we survive.”

 

Författare: Stephen King

År: 1995 (svensk utgåva 1996)

Sidor: 482

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-7133-578-1

 

Efter 14 år av ett äkenskap fyllt med både fysisk och psykisk misshandel lyckas Rose Daniels repa mod att lämna sin man, Norman. I ett försök att etablera ett nytt liv i en stad långt från sin plågoande till make hittar Rose en plats hos kvinnoorganisationen Sisters & Daughters och börjar för första gången i sitt liv känna sig trygg. När Rose hittar en tavla betitlad "Rose Madder" på ett antikvariat bara måste hon ha den. Samtidigt som Norman använder sig av sina färdigheter som polis för att spåra Rose börjar märkliga saker hända med tavlan. Det verkar som den på något sätt lever...

 

Rose Madder är ett lysande exempel på att en bok kanske inte passar dig just på den plats du är på i livet för tillfället, men att den kan överraska dig vid ett senare tillfälle. Jag hade börjat läsa Rose Madder två gånger innan, men gett upp. Inte för att den nödvändigtvis var dålig utan för att den hade en mycket långsam upptakt. Tar man sig väl igenom denna blir man dock rikligt belönad. Dessutom är upptakten inte alls så långsam som jag mindes den. Det har tyvärr med personliga upplevelser att göra. Sedan jag sist försökte mig på Rose Madder har jag lärt känna åtminstone tre kvinnor som på ett eller annat sätt har varit i ett förhållande/äktenskap fullt av misär och misshandel. King har verkligen gjort sin research, för jag känner definitivt igen sättet som Rose tänker på från mina samtal med nämnda nyfunna vänner. Det är nästan spöklikt ibland.

 

Rose Madder är den sista av böckerna i vad jag brukar kalla för Kings "kvinnotrilogi". King har ganska sällan kvinnliga protagonister, men en period under första halvan av 90-talet släppte han tre böcker som alla handlade om kvinnor i förtryckande relationer (se tidigare recensioner av Gerald's Game samt Dolores Claiborne). Rose är helt klart trilogins till en början mest hunsade protagonist. Det finaste med Rose Madder är att se hur King tar denna spillra till karaktär och bygger upp henne genom boken för att till sist ha en självständig och stark personlighet.

 

Även de övernaturliga elementen vävs bra in i handlingen och hämtar sin inspiration främst ifrån grekisk mytologi. Läs gärna på lite om minotaurlegenden om du inte kommer ihåg den sedan innan. Det finns även starka kopplingar mellan den här bokens övernaturliga element och de i The Dark Tower-sviten. För en sporadisk läsare av King kommer nog referenserna gå helt förbi, men fans av hans verk kommer direkt känna igen begrepp som exempelvis ka.

 

Trots sin något svaga öppning är Rose Madder en riktigt bra bok. Norman Daniels är en fruktansvärt obehaglig antagonist och King visar återigen att det inte är spöken eller monster som är de värsta skurkarna utan människor som tror de gör rätt i sin galenskap.

 

Betyg: 4- tjurmasker av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se