Regi: Richard Linklater

Manus: Richard Linklater/Julie Delpy/Ethan Hawke

Medverkande: Ethan Hawke, Julie Delpy, Seamus Davey-Fitzpatrick mfl.

Produktionsbolag: Venture Forth/Castle Rock Entertainment/Detour Filmproduction

År: 2013

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2209418/

 

Det har gått nio år sedan vi träffade Jesse och Celine senast. Under den tiden har de blivit föräldrar till tvillingdöttrar och bor nu tillsammans i Paris. Under en semestervistelse i den grekiska övärlden kan dock allt de byggt upp komma att raseras.

 

Richard Linklater, jag känner dig givetvis inte personligen, men dina filmer är värdelösa. Det finns inget annat sätt att säga det på. Eller jo, det finns det. Dina filmer är vidriga, avskyvärda, pretentiösa, stinkande, tråkiga, mästrande, godtrogna, fega, självgoda, anala, titta-på-målarfärg-som-torkar-kandiater till uttråkan. Så, nu när det var ur vägen, hur är då Before Midnight? Skojar du? Det är samma gamla skit som Linklater har gjort sedan tidigt 90-tal, bara i en mer "vuxen" förpackning.

 

Min första kontakt med Linklater var i och med hans Dazed & Confused (1993). Det var en film som mitt 16-åriga jag tyckte jättemycket om, men som verkligen inte har åldrats väl. Efter att ha sett samma slackerromantik i x antal filmer från Generation X framstår Dazed & Confused som en av de svagare från perioden. Linklater fortsatte med Before Sunrise (1995), vilket var del ett i trion som nu tack och lov fått ett slut. Premissen i Before Sunrise är hur Jesse (Ethan Hawke, 90-talsskäggets beskyddare) stöter på Celine (Julie Delpy) på en tågresa genom Europa. De båda blir blixtförälskade och spenderar en natt tillsammans. Som vi får reda på var inte detta nog utan Jesse skriver en bok om deras förehavanden och det hela slutar med att de träffas igen, 2004, i Before Sunset. Before Midnight är alltså del tre och förhoppningsvis den sista i den här sliskfesten.

 

Jag fattar vad Linklater försöker göra. Han vill skildra ett förhållandes olika faser när man rör sig genom åren tillsammans. Från nyförälskelse, till ett mer seriöst förhållande till livspartner. Okej, det är en riktigt ambitiös uppgift och det vore kul att se... om man kan göra det bra. Linklater är ingen Bergman. Som bäst är han en fattigmansversion av Woody Allen. Bergman lyckades utforska relationer på film på ett seriöst och närgånget sätt utan att det blev tråkigt. Allen sätter ofta det absurda i våra relationsroller under lupp och får oss att skratta åt dem. Linklater har, utöver en enstaka rolig replik här och där (därav jämförelsen med Allen... som jag nu inser vad förolämpande. Förlåt, Mr. Allen!) lyckas skapa en film helt utan själ. Den obefintliga kemin mellan Hawke och Delpy och det extremt snackiga manuset får mig att tänka på den där scenen från Yrrol (1994): "Hela historien blir bara en upprepning av Sokrates försvarstal: En jävla massa snack, men ingen bryr sig!

 

Okej, manuset har på tok för långrandig dialog, men finns det något annat i det som filmen kommer undan med? Nej! Jesse är en idiot! Han har lyckats bli 41 år och inte lyckats förstå ett dugg av grundläggande dynamik i en relation! Celine är inte bättre. Hon har sin tonårsperiod i 40-årsåldern. Jag skulle säga medelålderskris, men jag tror inte det är hela sanningen. Istället är hon manipulativ och dömande, samtidigt som Jesse är småaktig och mästrande. I verkligheten skulle det här förhållandet imploderat flera år tidigare. Det värsta är dock detta: Manuset är nominerat till bästa manus efter förlaga. Vad i helvete tänkte ni på?!

 

Betyg: 0 nakna kejsare av 5 möjliga

Regi: Pierre Coffin & Chris Renaud

Manus: Cinco Paul & Ken Daurio

Medverkande: Steve Carell, Kristen Wiig, Benjamin Bratt  mfl.

Produktionsbolag: Illumination Entertainment

År: 2013

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1690953/

 

Gru, numera föredetta superskurk, försöker anpassa sig familjelivet med tre mer eller mindre vilda döttrar. Som om inte det vore nog blir han snart kidnappad av Anti-Villian Leauge (AVL) som behöver Grus hjälp. Ett topphemligt laboratorium på Antarktis har försvunnit och det är nu upp till Gru och hans partner, den excentriska AVL-agenten Lucy, att gå undercover på ett köpcentrum för att luska ut vilken av affärsinnehavarna som kan ligga bakom stölden.

 

När Despicable Me (2010) kom ut var jag minst sagt skeptisk. Det lät som en typisk superhjälteparodi utan själ, men jisses vad fel jag hade! Filmen blev snabbt en av mina favoriter bland amerikansk animation de senaste tio åren och jag såg verkligen fram emot uppföljaren. Jag måste säga att jag blev lite besviken. Vissa saker, så som the minions större roll, är jättebra, men jag känner att man hade kunnat göra så mycket mer med manuset. Samtidigt finns här scener som fick mig att kikna av skratt. Det är nästan uteslutande scener med the minions.

 

The minions, dessa små, gula och underbara små skapelser, lyckas på något sätt få en sådan bedårande karaktär trots att de i grund och botten är tusen varianter av en och samma figur. De blir ännu roligare om man gillar språk. Deras "minionese" skapades till första filmen som en slags rappakalja, men trots att det är totalt felaktigt rent syntaxmässigt översätts samtliga ord till något i något språk. Det gör att man här och där snappar upp ett ord eller två och blir förvånad när det faktiskt stämmer. Imponerande jobb för bikaraktärer i en animerad barnfilm!

 

Steve Carell gör rösten till Gru även i uppföljaren och gör det riktigt bra. Det kanske är för att Carell är en seriefigur i vanliga fall på film, vad vet jag? Hur som helst är röstskådespelarna bra överlag, men det är Carell och de högpitchade minions som regerar varje scen de är med i.

 

Despicable Me 2 är inte lika bra som första filmen, men är ändå kul. Framförallt måste jag skaffa mig några minions och lära dem minionese. Det kanske är det folk försöker med när de skaffar barn?

 

Betyg: 3+ little, yellow, different av 5 möjliga

Regi: Rick Rowley

Manus: David Riker & Jeremy Scahill

Medverkande: Jeremy Scahill, Nasser Al Aulaqi, Saleha Al Aulaqi mfl.

Produktionsbolag: Big Noise Films & Civic Bakery

År: 2013

Längd: 87 min

Land: USA/Afghanistan/Irak/Kenya/Yemen/Somalia

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2532528/

 

Jeremy Scahill, reportern som gjorde de uppseendeväckande avslöjandena om den privata militära aktören Blackwater, granskar den amerikanska insatsen i kriget mot terrorismen. När han snubblar över ett märkligt fall som både USA och NATO förnekar leder det till en undersökning av Joint Special Operations Command (JSOC) - en hemlighetsfull organisation som rapporterar direkt till presidenten.

 

Jeremy Scahill har mod så det räcker och blir över. Att som amerikansk reporter ge sig in i landområden där amerikaner oftast tas som gisslan är imponerande i sig, men hans uppenbara medmänsklighet och vilja att komma åt sanningen är anmärkningsvärd. Scahills granskning av JSOC målar ett väldigt störande porträtt av ett krig bakom medierapporteringen, ett krig där icke-önskvärda element har en benägenhet att försvinna.

 

Att USA arbetar med specialförband bakom fiendelinjerna i krigszoner är väl sin sak, även om dessa sällan ställs till svars om de begår misstag. Vad som däremot var en nyhet för mig var hur långt de amerikanska tentaklerna faktiskt når. Dirty Wars tar upp flertalet exempel på insatser i länder som USA inte ligger i krig med. Civilbefolkning som bombats, mjuka mål som sprängts till bitar. Bilderna som Scahill visar upp är både fruktansvärda och viktiga.

 

JSOC hyllades för sin insats i likvideringen av Bin Laden och helt plötsligt var de inte så hemliga längre. Nu skulle de hyllas som hjältar. Scahills dokumentär ger en mer balanserad bild av organisationens hantering av dylika situationer. Om förhållandena mellan USA och Pakistan blev spända i och med en amerikansk räd innanför landets gränser är det inget mot vad förhållandena mellan exempelvis USA och Yemen hade kunnat bli...

 

Det enda jag saknar i Dirty Wars är en bredare ansvarsbild. Det är klart att presidenten står som yttersta ansvarig för det som görs i hans administrations namn, men det finns så många aktörer i den här soppan att jag skulle vilja ha en mer överskådlig sammanfattning om vem som styr vad. Det finns troligen i Scahills bok med samma namn. Den finns med på nästa shoppinglista från nätbokhandeln.

 

Betyg: 4+ Obamaglorior på sned av 5 möjliga

Regi: Ethan & Joel Coen

Manus: Ethan & Joel Coen

Skådespelare: Oscar Isaac, Carey Mulligan, John Goodman mfl.

Produktionsbolag: Anton Capital Entertainment/Mike Zoss Productions/Scott Rudin Productions mfl.

År: 2013

Längd: 104 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2042568/

 

Llewyn Davis är en folksångare som försöker slå igenom under den stora folksångsboomen som florerade i USA tidigt 60-tal. Det är dock inte lätt för en ung man med gitarr att göra ett större genomslag i en värld full med unga män med gitarrer - speciellt inte när stora delar av dagen måste spenderas med att hitta någon soffa att sova på.

 

Bröderna Coen har tappat greppet. Det är ett lika tråkigt faktum som det är sant. Sedan den fantastiska No Country For Old Men (2007) har deras säregna version av americana tappat allt mer lyster. Även om deras filmer inte direkt varit dåliga har de helt enkelt inte kommit upp i samma klass som deras tidigare alster. Inside Llewyn Davis är ytterligare en mellanfilm i brödernas filmografi. Den är inte dålig, men utan klar handling eller karaktärsutveckling puttrar filmen mest på utan större motstånd. Det är en relativt trevlig bekantskap, men inget att skriva hem om.

 

Rent musikaliskt är Inside Llewyn Davis däremot en höjdare. Gillar du den här typen av musik (folksångare och/eller singer/songwriters med countryinfluenser) är soundtracket oumbärligt. Här finns förvisso knappt några nya låtar, men som Llewyn brukar presentera en av sina låtar: If it was never new, and it never gets old, then it's a folk song. Precis som i andra Coen-filmer är dialogen välskriven och här finns de smått excentriska karaktärerna som blivit deras signum. John Goodman (arbetar han med några andra regissörer?) är rolig även här och överlag fungerar både skådespeleriet och humorn. Men... vad händer egenligen? Inte så mycket.

 

Inside Llewyn Davis är en film utan egen röst eller berättande. Det är en trevlig bekantskap för stunden, men hade möjligheterna att kunna bli något mycket större. Kom ihåg att lägg in berättelsen nästa gång.

 

Betyg: 3 kluvna recensenter av 5 möjliga

 

Regi: Peter Berg

Manus: Peter Berg (baserat på Marcus Luttrells & Patrick Robinsons bok med samma namn)

Skådespelare: Mark Wahlberg, Taylor Kitsch, Emile Hirsch mfl.

Produktionsbolag: Emmett/Furla Films/Envision Entertainment/Film 44 mfl.

År: 2013

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1091191/

 

Operation Red Wings var en amerikansk militärinsats i Afghanistan för att hitta och döda den ökände talibanledaren Ahmad Shahd. Ett Navy Seal-förband skickades ut för att scouta området där Shahd ansågs gömma sig och för att kalla in förstärkningar när man identifierat målet. När Seal-soldaterna upptäcks och radiokommunikation förhindras av de bergiga omgivningarna blir scoutuppdraget till en regelrätt eldstrid, med förstärkningar som är eller inte är på väg. 

 

Det har gjorts en hel del filmer de senaste åren om mer eller mindre lyckade amerikanska insatser i kriget mot terrorismen. Lone Survivor ta en händelse som utspelade sig 2005 och bygger filmen kring ett uppdrag som gick rent åt helsike. Det är här mina problem med filmen också börjar. Enligt intervjuer ska Peter Berg tagit sig ganska stora friheter med vad som verkligen hände, och det märks tyvärr. Soldaterna ska föreställa det bästa som USA kan sätta i fält, men Berg förklarar inte deras mycket märkliga taktiska beslut. Om man läser om operationen får många av dessa frågetecken fullkomligt logiska förklaringar, men i filmens manus verkar teamet vara ganska rejäla klantarslen.

 

Om berättandet är lite skakigt är actionsekvenserna mycket bra. Lone Survivor är till 80 % en enda actionsekvens, så för folk som gillar realistiskt skildrade strider (vilket filmen har fått mycket beröm för) är det här något att kolla in. Skådespelarna gör också bra ifrån sig, men det är svårt att plocka ut en prestation som överglänser de andra. Wahlberg brukar vara bra i sina filmer och så även här, utan för den sakens skull att lysa. Actionscenerna håller mycket hög klass rent filmtekniskt och det är inte förvånande att Lone Survivor fått två Oscarsnomineringar i tekniska klasser.

 

Lone Survivor håller sig klart över genomsnittet i genren och är sevärd för fans av actionfilmer. Det är inte en korrekt beskrivning av vad som hände (därav "baserad på" sanna händelser) och skulle behöva lite manuskoll, men det funkar mer än väl för stunden.

 

Betyg: 3+ fast slutscenen är så flaggjuckande att jag kräks av 5 möjliga

 

Regi: John Wells

Manus: Tracy Letts (baserad på Letts pjäs med samma namn)

Skådespelare: Meryl Streep, Julia Roberts, Dermot Mulroney mfl.

Produktionsbolag: Jean Doumanian Productions

År: 2013

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1322269/

 

När den försupne äkta maken dör finner sig Violet alldeles ensam i världen. Hon lyckas dock få hem alla sina barn och deras respektive till begravningen. Medan Violets pillermissbruk blir allt värre uppdagas sanningar på familjesammankomsten - sanningar som ingen mår bra av att veta.

 

Vill ni se något riktigt, riktigt deprimerande? Se August: Osage County. Det är definitivt ingen munter historia det här utan består främst av riktigt elaka karaktärer som gör tvivelaktiga saker mot varandra. Det kanske är så här pass dysfunktionellt i vissa familjer - vad vet jag? - men när de vuxna barnen som bäst är rädd för sin mor blir det här lite... konstigt. Varför skulle de ens komma hem till begravningen? Violet är en kärring. Det finns inget annat sätt att se det. Samtidigt blev jag som tittare fascinerad. Kunde det bli värre? Ja, det blir konstant värre.

 

Meryl Streeps 18:e (!) Oscarsnominering för rollen som Violet är välförtjänt. Det hade varit enkelt att säga att hon blir nominerad för att det ska så vara, men faktum är att Streep spela skjortan av de flesta även på en dålig dag. Som Violet får hon verkligen spela ut sin inre satmara. Hennes pendlande mellan att vara fullständigt stenad på piller och vara glasklar och knivskarp i sina elaka uttalanden är mästerligt. Likaså gör Julia Roberts, en av de skådespelerskor på Hollywoods A-lista jag tycker sämst om, en riktigt bra roll som dottern Barbara. John Wells, mest känd som tv-producent, har verkligen lyckats med skådespelarregin helt enkelt.

 

Den svagaste aspekten i August: Osage County är manuset, som känns för teatermässigt och uppstyltat. Det finns många goda exempel där pjäser har blivit mycket bra filmer, men nästan en förutsättning för att detta ska lyckas är att pjäsförfattaren lämnar över skrivandet till någon annan. Tracy Lett har haft en aktiv karriär som skådespelare på film och baserade även manuset till Killer Joe (2011) på en av sina teaterstycken. Det han lyckades med där var att hålla en distans till sina egna ord. Det lyckas han inte med i August: Osage County. Det här är en väldigt pratig film som hade kunnat klippas ner en halvtimme utan att viktig karaktärsutveckling gått förlorad. På det hela taget välspelat men tjatigt.

 

Betyg: 3 familjer i upplösningstillstånd av 5 möjliga

 

Best Motion Picture

 

American Hustle

Captain Phillips

Dallas Buyers Club

Gravity

Her

Nebraska

Philomena

12 Years A Slave

The Wolf Of Wall Street

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Christian Bale (American Hustle)

Bruce Dern (Nebraska)

Leonardo DiCaprio (The Wolf Of Wall Street)

Chiwetel Ejiofor (12 Years A Slave)

Matthew McConaughey (Dallas Buyers Club)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Amy Adams (American Hustle)

Cate Blanchett (Blue Jasmine)

Sandra Bullock (Gravity)

Judi Dench (Philomena)

Meryl Streep (August: Osage County)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Barkhad Abdi (Captain Phillips)

Bradley Cooper (American Hustle)

Michael Fassbender (12 Years A Slave)

Jonah Hill (The Wolf Of Wall Street)

Jared Leto (Dallas Buyers Club)

 

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

Sally Hawkins (Blue Jasmine)

Jennifer Lawrence (American Hustle)

Lupita Nyong'o (12 Years A Slave)

Julia Roberts (August: Osage County)

June Squibb (Nebraska)

 

Best Achievment In Directing

David O. Russell (American Hustle)

Alfonso Cuarón (Gravity)

Alexander Payne (Nebraska)

Steve McQueen (12 Years A Slave)

Martin Scorsese (The Wolf Of Wall Street)

 

 

Best Original Screenplay

Eric Warren Singer & David O. Russell (American Hustle)

Woody Allen (Blue Jasmine)

Craig Borten & Melisa Wallack (Dallas Buyers Club)

Spike Jonze (Her)

Bob Nelson (Nebraska)

 

 

Best Adapted Screenplay

 

Richard Linklater, Judy Delpy, Ethan Hawke (Before Midnight)

Billy Ray (Captain Phillips)

Steve Coogan & Jeff Pope (Philomena)

John Ridley (12 Years A Slave)

Terence Winter (The Wolf Of Wall Street)

 

 

Best Animated Feature

 

The Croods

Despicable Me 2

Ernest & Celestine

Frozen

The Wind Rises

 

 

Best Foreign Language Film

 

The Broken Circle Breakdown (Belgien)

The Hunt (Danmark)

The Great Beauty (Italien)

The Missing Picture (Kambodja)

Omar (Palestina)

 

 

Best Cinematography

 

The Grandmaster

Gravity

Inside Llewyn Davis

Nebraska

Prisoners

 

 

Best Editing

 

American Hustle

Captain Phillips

Dallas Buyers Club

Gravity

12 Years A Slave

 

 

Best Production Design

American Hustle

Gravity

The Great Gatsby

Her

12 Years A Slave

 

 

Best Costume Design

 

American Hustle

The Great Gatsby

The Grandmaster

The Invisible Woman

12 Years A Slave

 

 

Best Makeup & Hairstyling

 

Dallas Buyers Club

Jackass Presents: Bad Grandpa

The Lone Ranger

 

 

Best Original Score

 

The Book Thief

Gravity

Her

Philomena

Saving Mr. Banks

 

 

Best Original Song

 

"Alone Yet No Alone" (Alone Yet Not Alone)

"Happy" (Despicable Me 2)

"Let It Go" (Frozen)

"The Moon Song" (Her)

"Ordinary Love" (Mandela: Long Walk To Freedom)

 

 

Best Sound Mixing

Captain Phillips

Gravity

The Hobbit: The Desolation Of Smaug

Inside Llewyn Davis

Lone Survivor

 

 

Best Sound Editing

 

All Is Lost

Captain Phillips

Gravity

The Hobbit: The Desolation Of Smaug

Lone Survivor

 

 

Best Visual Effects

 

Gravity

The Hobbit: The Desolation Of Smaug

Iron Man 3

The Lone Ranger

Star Trek: Into Darkness

 

 

Best Documentary, Short

 

CaveDigger

Facing Fear

Karma Has No Walls

The Lady In Number 6: Music Saved My Life

Prison Terminal: The Last Days Of Private Jack Hall

 

Best Documentary, Feature

 

The Act Of Killing

Cutie & The Boxer

Dirty Wars

The Square

20 Feet From Stardom

 

 

Best Short Film, Animated

 

Feral

Get A Horse!

Mr. Hublot

Possessions

Room On A Broom

 

 

Best Short Film, Live Action

 

That Wasn't Me

Just Before Losing Everything

Helium

Do I Have To Take Care Of Everything?

The Voorman Problem

 

Regi: Martin Scorsese

Manus: Terence Winter (baserat på Jordan Belforts bok med samma namn)

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Kyle Chandler mfl.

Produktionsbolag: Red Granite Pictures/Sikelia Productions/Appian Way mfl.

År: 2013

Längd: 180 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0993846/

 

Jordan Belfort, även kallad "The Wolf of Wall Street", lyckas med sin aggressiva affärsstrategi ta en liten aktiemäklarfirma till finansvärldens finrum. Belforts vilda leverne till trots (eller kanske tack vare) lyckas han göra både sig själv och sina partners fruktansvärt rika. Det är bara ett problem - vad de gör är inte direkt lagligt.

 

Martin Scorsese behöver ingen närmre presentation. Som en av världens främsta och mest inflytelserika regissörer blir det mesta han rör vid till guld. Scorsese har på senare år lyckats hitta en frände i Leonardo DiCaprio. Sedan Gangs Of New York (2002) har de båda arbetat tillsammans på samtliga långfilmer förutom Hugo (2011). I The Wolf Of Wall Street har Scorsese lyckats höjda DiCaprio ytterligare ett snäpp. DiCaprio, en riktigt duktig skådespelare redan innan, har alltid mått bra under Scorseses regi och är fullständigt fenomenal som den skrupellöse Jordan Belfort.

 

Även resten av skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig, med Jonah Hill som främsta exempel. Det här är nog den första filmen jag sett där Jonah Hill inte spelar just Jonah Hill. Vanligtvis har han ett snällt och lite bortkommet uttryck som vi ska sympatisera med. I The Wolf Of Wall Street lyckas han porträttera ett fullblodsas. Scenen när både DiCaprio och Hill blir stenade bortom all sans på utgången medicin är bland det roligaste jag sett från 2013.

 

Scorseses regi är som alltid mästerlig. Att han har full koll på filmhistorien och populärkultur märks väldigt tydligt på de otaliga subtila referenser han slänger in. Skådespelarregin är även den som sagt fläckfri. Terence Winters manus är fullt med rapp dialog och roliga och utflippade scener. Det är dessvärre också manuset som gör att jag inte kan ge full pott till The Wolf Of Wall Street.

 

Vi verkar ha kommit in i en trend då alla filmer som nomineras till Oscars ska vara fruktansvärt långa. Jag har inget emot lång speltid på en film, men då måste den hålla rakt igenom. Winters tretimmarsepos till manus håller nästan hela vägen, men skulle behöva klippas ner för att bli riktigt tajt. Det är aldrig mindre än intressant, men för att gå från en mycket bra film till en fantastisk kräver mer än bara "intressant". Med en nedklippning till två och en halv timme hade jag kunnat sätta högsta betyg, men ibland fastnar The Wolf Of Wall Street lite i samma hjulspår och det tar tid att ta sig ur dem. Trots denna kritik är det en mycket bra film, som med omklippning hade kunnat bli fantastisk. Greed may not be good, but it's damn entertaining!

 

Betyg: 4+ kapitalistikoner av 5 möjliga