Inlägg publicerade under kategorin Oscarsgalan 2014
Regi: Stéphane Aubier/Vincent Patar/Benjamin Renner
Manus: Daniel Pennac (baserat på Gabrielle Vincents seriealbum med samma namn)
Medverkande: Lambert Wilson, Pauline Brunner, Anne-Marie Loop mfl.
Produktionsbolag: La Parti Productions/Les Armateurs/StudioCanal mfl.
År: 2012
Längd: 90 min
Land: Frankrike/Belgien
Svensk åldersgräns: Btl.
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1816518/
Célestine bor på barnhem i mössens underjordiska stad. Föreståndaren berättar varje kväll om mössens största skräck - den fruktansvärda björnen - för barnen. Men Célestine är inte så säker på att historierna stämmer. Är det verkligen omöjligt för en mus och en björn att vara vänner? Samtidigt vaknar björnen Ernest på tok för tidigt från sitt ide. Ödet vill att deras vägar korsas.
Det här är Oscarsgalans antites till Frozen (2013). Det är klart, historien om fördomar och vänskap över gränserna berättas ofta i barnfilmer, men det Ernest & Célestine gör så bra är att skapa minnesvärda karaktärer. Eller ja, det är ju Gabrielle Vincent (pseudonym för Monique Martin) som skapade karaktärerna i sitt klassiska seriealbum från 1980, men överföringen är riktigt bra, både stilistiskt och karaktärsmässigt. Jag var lycklig nog att växa upp med ett bibliotek som tog det här med serier på allvar. Därför hade jag också en tidigare koppling till källmaterialet som jag läst åtskilliga gånger. Om den motsvarade mina förväntningar? Absolut!
Vincents säregna tecknarstil går igen i filmatiseringen. Det är vackert handmålat och där det ibland brister i animation tar saker som färgsättning och perspektiv igen det med råge. Framförallt har man inte varit rädd att plocka med Vincents mer abstrakta konstnärliga uttryck, vilket ger filmen ytterligare en dimension.
Karaktärerna är som sagt mycket minnesvärda och Ernest & Célestine är en film som inte bör missas av fans av bra animerad film eller vilken barnfamilj som helst. Framförallt är jag glad att den här typen av film får uppmärksamhet så det inte bara är USA-centrerat i Oscarsnomineringarna för bästa animerade film. Frankrike, den här gången med hjälp av grannlandet Belgien, befäster sin position som ett av de bästa länderna när det kommer till animerad film.
Betyg: 4 tandläkarmöss av 5 möjliga
Regi: Stephen Frears
Manus: Steve Coogan & Jeff Pope (baserat på Martin Sixsmiths bok The Lost Child of Philomena Lee)
Medverkande: Steve Coogan, Judi Dench, Sophie Kennedy Clark mfl.
Produktionsbolag: BBC Films/Baby Cow Productions/Pathé mfl.
År: 2013
Längd: 98 min
Land: Storbritannien/USA/Frankrike
Svensk åldersgräns: Btl.
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2431286/
Martin Sixsmith är en nedstämd politisk journalist som hamnat i blåsväder för något han själv anser var ett missförstånd. På en fest träffar han en ung kvinna som berättar om sin mor, Philomena, för honom. Modern har burit på en tung hemlighet i 50 år - när hon var tonåring födde hon en son utanför äktenskapet i det strikt religiösa Irland. Efter att ha tvingats adoptera bort sin son som en del av den klosterinrättning hon varit tvungen att gå med i vill hon nu leta reda på sin vuxne son. Martin anar en story och tackar ja till att hjälpa Philomena.
Med ett team bestående av Stephen Frears, Judi Dench och Steve Coogan är det svårt att klanta till det. Historien om de ökända Magdalenatvätterierna lyckas alltid beröra mig och så även här. Det är ett hemskt exempel på fruktansvärda saker gjorda i religionens namn som måste berättas om. Att det fortfarande är ett känsligt ämne märks inte minst på vissa av de reaktioner från katolska kyrkan som filmen fick.
Judi Dench är fantastisk i den kvinnliga huvudrollen. Hennes sätt att pendla mellan anglosaxisk gammal dam som alltid är väldigt trevlig och nyfiken och den djupaste sorg är riktigt drabbande. Steve Coogan fungerar bra som hennes partner i sökandet, inte minst med de bådas olika syn på religion i allmänhet och katolska kyrkan i synnerhet. Coogan har även varit med och skrivit manus till filmen och visar tillsammans med kollegan Pope (passande namn...) att man kan göra en rörande och djuplodande karaktärsstudie som inte behöver vara två och en halv timme lång. Det är uppfriskande att se en film från 2013 som är väl sammanhållen och inte drar ut på det oändliga i sitt historieberättande. I Frears mycket kapabla regihänder blir filmen dessutom mycket tajt hållen och bra avvägd i sina scener.
Philomena är en riktigt bra film och den förtjänar all uppmärksamhet som den kan få. Enda anledningen till att jag inte sätter högsta betyg är att jag har svårt att bortse från att den ultimata filmen om Magdalenatvätterierna redan är gjord - The Magdalene Sisters (2002). Den filmen har dock inte den mycket trevliga bekantskapen Philomena i sig. Se båda.
Betyg: 4+ nyfikna gamla damer av 5 möjliga
Best Motion Picture
Nebraska
Philomena
Best Performance By An Actor In A Leading Role
Christian Bale (American Hustle)
Bruce Dern (Nebraska)
Leonardo DiCaprio (The Wolf Of Wall Street)
Chiwetel Ejiofor (12 Years A Slave)
Matthew McConaughey (Dallas Buyers Club)
Best Performance By An Actress In A Leading Role
Judi Dench (Philomena)
Meryl Streep (August: Osage County)
Best Performance By An Actor In A Supporting Role
Barkhad Abdi (Captain Phillips)
Bradley Cooper (American Hustle)
Michael Fassbender (12 Years A Slave)
Jonah Hill (The Wolf Of Wall Street)
Jared Leto (Dallas Buyers Club)
Best Performance By An Actress In A Supporting Role
Jennifer Lawrence (American Hustle)
Lupita Nyong'o (12 Years A Slave)
Julia Roberts (August: Osage County)
June Squibb (Nebraska)
Best Achievment In Directing
David O. Russell (American Hustle)
Alexander Payne (Nebraska)
Steve McQueen (12 Years A Slave)
Martin Scorsese (The Wolf Of Wall Street)
Best Original Screenplay
Eric Warren Singer & David O. Russell (American Hustle)
Craig Borten & Melisa Wallack (Dallas Buyers Club)
Bob Nelson (Nebraska)
Best Adapted Screenplay
Richard Linklater, Judy Delpy, Ethan Hawke (Before Midnight)
Steve Coogan & Jeff Pope (Philomena)
John Ridley (12 Years A Slave)
Terence Winter (The Wolf Of Wall Street)
Best Animated Feature
Ernest & Celestine
The Wind Rises
Best Foreign Language Film
The Broken Circle Breakdown (Belgien)
The Great Beauty (Italien)
The Missing Picture (Kambodja)
Omar (Palestina)
Best Cinematography
The Grandmaster
Nebraska
Best Editing
Best Production Design
Best Costume Design
The Grandmaster
The Invisible Woman
Best Makeup & Hairstyling
Jackass Presents: Bad Grandpa
Best Original Score
The Book Thief
Philomena
Saving Mr. Banks
Best Original Song
"Alone Yet No Alone" (Alone Yet Not Alone)
"Ordinary Love" (Mandela: Long Walk To Freedom)
Best Sound Mixing
The Hobbit: The Desolation Of Smaug
Best Sound Editing
The Hobbit: The Desolation Of Smaug
Best Visual Effects
The Hobbit: The Desolation Of Smaug
Best Documentary, Short
CaveDigger
Facing Fear
Karma Has No Walls
The Lady In Number 6: Music Saved My Life
Prison Terminal: The Last Days Of Private Jack Hall
Best Documentary, Feature
The Act Of Killing
The Square
Best Short Film, Animated
Feral
Get A Horse!
Mr. Hublot
Possessions
Room On A Broom
Best Short Film, Live Action
That Wasn't Me
Just Before Losing Everything
Helium
Do I Have To Take Care Of Everything?
The Voorman Problem
Regi: Morgan Neville
Manus: Morgan Neville
Medverkande: Darlene Love, Merry Clayton, Lisa Fischer mfl.
Produktionsbolag: Gil Friesen Productions & Tremolo Productions
År: 2013
Längd: 91 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2396566/
Morgan Neville möter bland andra Darlene Love, Merry Clayton och Lisa Fischer - tre fantastiska sångerskor som har en sak gemensamt: de lever och verkar först och främst bakom världsstjärnorna som bakgrundssångerskor. Det är inte alltid ett enkelt liv att sätta sina egna ambitioner i andra rummet för att få andra att låta bra.
En mycket fascinerande historia om musikhistoriens doldisar. Många stora stjärnor, exempelvis Bruce Springsteen och Stevie Wonder, medverkar i Nevilles film och berättar om sitt förhållande till bakgrundssångerskorna som följt dem på turné efter turné. Mest drabbande är nog hur många av 60-talets hitlåtar från framförallt Motown sjöngs av dessa sångerskor men gavs ut under andra artisters namn. Phil Spector framstår, föga förvånande, som ett av de största asen när det gällde att se till att bakgrundssångerskorna visste sin plats. Nevilles film kan förhoppningsvis ge dem mer erkännande hos den stora massan. Inom industrin är de redan legendarer.
Nevilles film behandlar ett intressant ämne, men jag saknar i viss mån en bättre sammanhållning. Om Neville valt att följa exempelvis Lisa Fischers karriär hade det blivit en bättre film än vad det nu är. Här finns förvisso många intressanta historier och anekdoter (speciellt anekdoten om Sweet Home Alabama är obetalbar), men det blir ofta lite splittrad helhet. Trots det är det en intressant dokumentär som jag rekommenderar till alla musikintresserade, speciellt om du har en förkärlek för klassisk soul och/eller rock. Dagens musikindustri får sig också några välförtjänta kängor, inte minst överanvändningen av tuning i jämförelse med att faktiskt ta sig tid till att spela in något ordentligt från första början.
Betyg: 4- wails av 5 möjliga
Regi: Gore Verbinski
Manus: Justin Haythe /Ted Elliott /Terry Rossio
Medverkande: Johnny Depp, Armie Hammer, William Fichtner mfl.
Produktionsbolag: Jerry Bruckheimer Films/Blind Wink Productions/Classic Media mfl.
År: 2013
Längd: 149 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: 11
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1210819/
En gammal Tonto berättar för en liten pojke om hur han träffade John Reid, mer känd som The Lone Ranger, och hur de två blev partners. Historien tar sin början i och med att Tonto räddar John Reid, en idealistisk ung advokat, från den ökände banditen Butch Cavendish. Tonto och Reid har båda anledningar till att vilja se Cavendish sota för sina brott, men i en tid då lagens lojaliteter dansar efter mutornas pipa är det svårt att veta vem man ska lita på...
Det här kan mycket möjligt vara 2013 års mest utskällda film. The Lone Ranger är ett starkt kulturellt arv inom den amerikanska populärkulturen, och Gore Verbinskis vision av den klassike westernhjälten har fått motstå både spott och spe. För mig, som bara läst och sett tillräckligt mycket av originalet för att med gott samvete kunna referera till den i en uppsats, känns kritiken ganska onyanserad. Många har klagat på valet att göra Tonto till huvudkaraktär. Om John Reid hade varit en komplex karaktär till att börja med hade jag kanske kunnat hoppa på det tåget, men för en modern publik känns Reids variant av "truth, justice & the American way" ganska fadd. Tonto är helt enkelt mer intressant. Nej, då har filmen desto större problem att brottas med inom andra områden.
The Lone Ranger är på tok för lång. Minst 40 minuter hade kunnat klippas bort till filmens fördel. Transportsträckorna är många och ibland känns filmen mest som en ursäkt för att visa Johnny Depp spela ytterligare en excentrisk karaktär. Depp gör knappast sin bästa roll i karriären, men så illa som alla säger att han skulle vara tycker jag inte han är. Då är det värre med Armie Hammer som John Reid. Jag vet inte vad de tänkte på när de gav honom rollen. Jag tror inte jag kan komma på en leading man som haft mindre karisma. Däremot är castingen av William Fichtner som skurk riktigt bra, även om jag ännu hellre skulle sett Richard Brake i som Cavendish. Det är numera lag på det i min värld - alla slemmon i filmer med westerntematik ska spelas av Richard Brake.
Nåväl, även om skådespelarna är lite varierande i sina prestationer är manuset det som behöver mest arbete. Det är som sagt alldeles för långt och fram tills den stora actionscenen på slutet hade jag emellanåt ganska tråkigt. Sen kommer vad som troligtvis är 2013 års bästa actionsekvens helt från ingenstans och knockade mig fullständigt! Överdriven, kitschig, rolig som fan och mästerligt klippt. Det borde varit hela filmen.
The Lone Ranger är knappast katastrofen som många sagt den är. Det är inte en lysande film på något sätt (annat än ovan nämnda actionsekvens), men stundtals är den ganska underhållande. Gillar du westerns och myterna kring denna epok i amerikansk historia är det ett plus.
Betyg: 3- döda fåglar på huvudet av 5 möjliga
Regi: Zachary Heinzerling
Manus: Zachary Heinzerling
Medverkande: Noriko Shinohara, Ushio Shinohara, Alex Shinohara mfl.
Produktionsbolag: Little Magic Films/Cine Mosaic/Ex Lion Tamer
År: 2013
Längd: 82 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2355540/
Ushio Shinohara har sedan 60-talet arbetat som konstnär i både Japan och USA. Speciellt känd är han för sina "boxing paintings" där han doppar ett par handskar i färg och slår mönster på en canvas. Hans fru, Noriko, är även hon konstnär. Cutie & The Boxer skildrar deras förhållande och Norikos ambitioner att ta en större roll som egen konstnär och inte enbart som Ushios assistent.
Oj, vad lurad man kan bli! Den korta synopsis jag fick med den här filmen när den damp ner i dropboxen beskrev att den handlade om "the art of boxing and growing old together." Ja... det kanske den gör, på ett metaforiskt plan eller något. Vad jag istället fick var en dokumentär om världens mest passivt aggressiva äktenskap mellan två människor som verkligen är jobbiga mot varandra.
Till en början är det mest Ushio som framställs som ett as, och med all rätta. Alkoholiserad, utblottad och med noll respekt för sin fru söp Ushio sig igenom större delen av livet. När han nu är nykter är han mest en grinig gammal gubbe som inte kan förstå varför hans konst inte säljer mer än den gör. Jag har några idéer om varför. Det sägs ju att konstens estetik ligger i betraktarens öga, och om jag utgår från mig själv förstår jag verkligen inte vad som är speciellt med Ushios konst. Han hamrar på en canvas med en jabb-cross-kombination och sen blir alla "ooooooh, se energin i det här verket!". Eller bygger han skulpturer av kartong (främst motorcyklar) som ser ut som en produkt av en bildlektion i högstadiet. Det finns säkert någon som gillar de här konstverken, men jag får sälla mig till skaran som inte förstår.
Norikos konst är däremot enklare att sätta fingret på. Som duktig illustratör målar hon en serieliknande historia om den semibiografiska karaktären "Cutie" och dennas förhållande till sin make. Det känns som att Noriko åtminstone har något att säga med sin konst. Dessvärre kan jag inte riktigt sympatisera med en människa som tog 58 år på sig för att ens försöka bryta sig loss från sin makes "geni". Hon har definitivt gått på myten om Ushios förmodade storhet och har levt större delen av sitt liv efter dennes motto att "det är medelmåttans uppgift att försörja geniet." Nu är hon tämligen bitter. Det är ingen större överraskning.
Cutie & The Boxer vill visa på ett speciellt förhållande mellan två konstnärer, men allt jag ser är ett äktenskap som borde varit över för 30 år sedan. En film på 82 minuter ska inte behöva kännas seg, men det lyckas den här rullen med. Sömnpiller.
Betyg: 2- och inte kan han boxas heller av 5 möjliga
Regi: Kirk De Micco & Chris Sanders
Manus: Kirk De Micco & Chris Sanders
Medverkande: Nicolas Cage, Emma Stone, Ryan Reynolds mfl.
Produktionsbolag: Dreamworks Animation
År: 2013
Längd: 98 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: 7
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0481499/
Eep är medlem av den enda kvarvarande grottmänniskofamiljen i grannskapet. De har lyckats överleva först och främst genom familjeöverhuvudet, Grugs, närmast sjukliga rädsla för allt som är nytt. Om något är nytt är det farligt och ska därför lämnas ifred. Eep vantrivs med det säkra men tråkiga livet. När hon en kväll träffar på en kille som inte ser ut som någon annan hon har sett blir det början på ett äventyr - det visar sig nämligen att killen har... idéer!
Titeln och karaktärsdesignen gjorde att jag verkligen inte så fram emot den här filmen. Jag förstår fortfarande inte hur man med en budget på 130 miljoner dollar inte kan anställa en designer som kan skapa intressanta karaktärer. När du verkar inom animerad film är det A och O. Om man exempelvis jämför med den japanska animerade filmvärlden är de amerikanska designerna ofta bedrövliga. Nåja, även om designen i The Croods är riktigt oinspirerad är manuset faktiskt över förväntan.
The Croods följer förvisso en klassisk modell för animerad film med uttråkad kvinnlig protagonist som vill "ha mer". För fler exempel se Disneys filmproduktion från The Little Mermaid (1989) och framåt. Eep är standardprotagonist 1A, men den som gör filmen relativt sevärd är Nicolas Cage som rösten till Grug. Hans karaktärsutveckling är, om än ganska uppenbar, helt okej. Här finns också flertalet roliga replikskiften och överlag en ganska skön stämning.
The Croods fungerar för stunden, men är kanske inte något jag kommer ihåg om en månad eller två. Jag har sett värre animerade filmer i år, men vänta dig inget speciellt - trots att manuset var över förväntan.
Betyg: 3- tama sengångare av 5 möjliga
Best Motion Picture
Nebraska
Philomena
Best Performance By An Actor In A Leading Role
Christian Bale (American Hustle)
Bruce Dern (Nebraska)
Leonardo DiCaprio (The Wolf Of Wall Street)
Chiwetel Ejiofor (12 Years A Slave)
Matthew McConaughey (Dallas Buyers Club)
Best Performance By An Actress In A Leading Role
Judi Dench (Philomena)
Meryl Streep (August: Osage County)
Best Performance By An Actor In A Supporting Role
Barkhad Abdi (Captain Phillips)
Bradley Cooper (American Hustle)
Michael Fassbender (12 Years A Slave)
Jonah Hill (The Wolf Of Wall Street)
Jared Leto (Dallas Buyers Club)
Best Performance By An Actress In A Supporting Role
Jennifer Lawrence (American Hustle)
Lupita Nyong'o (12 Years A Slave)
Julia Roberts (August: Osage County)
June Squibb (Nebraska)
Best Achievment In Directing
David O. Russell (American Hustle)
Alexander Payne (Nebraska)
Steve McQueen (12 Years A Slave)
Martin Scorsese (The Wolf Of Wall Street)
Best Original Screenplay
Eric Warren Singer & David O. Russell (American Hustle)
Craig Borten & Melisa Wallack (Dallas Buyers Club)
Bob Nelson (Nebraska)
Best Adapted Screenplay
Richard Linklater, Judy Delpy, Ethan Hawke (Before Midnight)
Steve Coogan & Jeff Pope (Philomena)
John Ridley (12 Years A Slave)
Terence Winter (The Wolf Of Wall Street)
Best Animated Feature
The Croods
Ernest & Celestine
The Wind Rises
Best Foreign Language Film
The Broken Circle Breakdown (Belgien)
The Great Beauty (Italien)
The Missing Picture (Kambodja)
Omar (Palestina)
Best Cinematography
The Grandmaster
Nebraska
Best Editing
Best Production Design
Best Costume Design
The Grandmaster
The Invisible Woman
Best Makeup & Hairstyling
Jackass Presents: Bad Grandpa
The Lone Ranger
Best Original Score
The Book Thief
Philomena
Saving Mr. Banks
Best Original Song
"Alone Yet No Alone" (Alone Yet Not Alone)
"Ordinary Love" (Mandela: Long Walk To Freedom)
Best Sound Mixing
The Hobbit: The Desolation Of Smaug
Best Sound Editing
The Hobbit: The Desolation Of Smaug
Best Visual Effects
The Hobbit: The Desolation Of Smaug
The Lone Ranger
Best Documentary, Short
CaveDigger
Facing Fear
Karma Has No Walls
The Lady In Number 6: Music Saved My Life
Prison Terminal: The Last Days Of Private Jack Hall
Best Documentary, Feature
The Act Of Killing
Cutie & The Boxer
The Square
20 Feet From Stardom
Best Short Film, Animated
Feral
Get A Horse!
Mr. Hublot
Possessions
Room On A Broom
Best Short Film, Live Action
That Wasn't Me
Just Before Losing Everything
Helium
Do I Have To Take Care Of Everything?
The Voorman Problem
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 |
4 | 5 |
6 |
||||
7 | 8 |
9 | 10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
|||||||||
|