Regi: Christopher Landon

Manus: Scott Lobdell

Medverkande: Jessica Rothe, Israel Broussard, Ruby Modine mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Digital Riot Media/Vesuvius Productions

År: 2017

Längd:  96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5308322/

Collegestudenten Tree lever ett liv med mer fest än studier som medlem av skolans ledande systerskapsförening. Hennes födelsedag börjar med att hon vaknar upp i en studentkorridor hos förra nattens ragg, Carter. Efter en mer eller mindre vedervärdig födelsedag slutar den än värre när hon blir attackerad och mördad... för att bara vakna upp hos Carter igen. Tree har fastnat i en tidsloop där hon har möjligheten att lösa mordet på sig själv.

Happy Death Day har blivit lite av en oväntad hit på biograferna i USA och med ett team ansvariga för några av de senaste årens mer originella skräck- och thrillerfilmer väntade jag mig något i samma linje. Tyvärr är Happy Death Day ett exempel på hur man kan driva en till en början god idé till leda och att man måste ha någorlunda sympatiska huvudpersoner i en skräckfilm.

Tree (seriöst? Tree?!) är helt enkelt en fruktansvärd karaktär. Hon är alla stereotyper om den festande collegetjejen med mestadels luft som hjärna. Jag avskydde henne från första bildrutan. Manuset vill ta med oss på en karaktärsutvecklingsresa och få oss att börja heja på Tree, men faller för det mesta pladask när hon är så ytterst, ytterst korkad. Det är inte korkad på ett underhållande sätt heller utan bara påfrestande. Kombinera detta med den kanske värste slasherskurken i mannaminne och du får en riktig jävla sörja till film.

Trots min kritik ovan finns här små detaljer och intressanta vändningar som höll på att få upp filmen på en svag tvåa i betyg. Dödsstöten kommer dock mot slutet då karaktärerna diskuterar vad publiken redan vetat när de gick in. "This is like your personal Groundhog Day!" När en dålig film som tagit stora delar av premissen av en bra dito och dessutom påminner publiken om detta är det ridå. Den påminde mig i alla fall om att det är dags att se om Groundhog Day (1993).

Betyg: 1 valley girl i kvadrat av 5 möjliga

Regi: Ana Lily Amirpour

Manus: Ana Lily Amirpour

Medverkande: Suki Waterhouse, Jason Momoa, Keanu Reeves mfl.

Produktionsbolag: Human Stew Factory/Annapurna Pictures/Reel Chefs Catering mfl.

År: 2016

Längd:  118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4334266/

I en närbelägen framtid kastas icke-önskvärda personer ut i den kaliforniska öknen för att klara sig själva. Det heter att de tillhör en "bad batch" och om de skulle lämna området är det fria skottpengar på dem. Arlen är en av de olycksaliga och redan innan första dygnet är över har hon redan förlorat en arm och ett ben till den grupp kannibaler som styr ett större område i ödemarken. Mot alla odds lyckas hon ta sig till kåkstaden Comfort där hon försöker bygga sig ett liv samtidigt som hon vill ta hämnd på kannibalerna. Det är dock lättare sagt än gjort när man får känslor för en av dem.

The Bad Batch har mycket som skulle kunna fungera. Ett slags alternativsamhälle mitt ute i öknen där Mad Max-liknande lagar råder låter som något som hade kunnat vara underhållande. Det börjar också bra och helsikes obehagligt med att Arlen blir av med diverse kroppsdelar. Sen... händer inget. Arlen flyr, kommer till Comfort och sen står filmen och stampar på samma ställe resten av tiden. Klart, här finns hämndhistorien, men när denna är så vagt definierad är det svårt att bry sig. Sen är det kärlekshistorien...

Alltså, kärlek över gränserna är fint och så, men när din partner bevisligen käkar upp dem han inte gillar kan söndagsmiddagen bli rätt jobbig. Jag antar att det hjälper att man ser ut som Jason Momoa för att sådana småsaker inte ska förstöra fredagsmyset. Momoa är inte den ende namnkunnige skådespelaren i ensemblen. I mindre roller ser vi bland andra Giovanni Ribisi, Keanu Reeves och Jim Carrey (!). Det är nästan så man undrar om skådespelarna förlorat ett vad (eller en vad) för att ha gått med på det här struntet. Antingen det eller så har Ana Lily Amirpour världens bästa övertalningsförmåga.

Ja, det här är Ana Lily Amirpours film efter hennes ypperliga vampyrrulle A Girl Walks Home Alone At Night (2014) och all fingertoppskänsla hon visade där är som bortblåst i The Bad Batch. Jag vet inte vad som hände här. Den klarar sig från nollan tack vare produktionsvärdena, men det är knappt!

Betyg: 1 kannibalkarneval av 5 möjliga

"Late last night and the night before,

Tommyknockers, Tommyknockers,

knocking on my door.

I wanna go out, don't know if I can

because I'm so afraid

of the Tommyknocker man.”

Författare: Stephen King

År: 1987 (svensk utgåva 1989)

Sidor: 839

Förlag: Putnam (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-582-1341-4

Roberta "Bobbi" Anderson, författare till en rad mer eller mindre framgångsrika västernromaner, bor i skogarna utanför den lilla staden Haven. Under en promenad snubblar hon över ett metalliskt föremål som sticker upp ur marken. Nyfiken på vad det kan vara börjar hon gräva, men föremålet tycks bara fortsätta ner i marken. Samtidigt, många mil därifrån, är Bobbis gamle vän och älskare James Gardener ute på en poesiturné som han lyckas förstöra i en rejäl bläcka. Gardener i princip flyr hem till Bobbi men gör en fasansfull upptäckt - Bobbi har nästan arbetat sig till döds med att gräva ut föremålet och hennes hem är fullt med allehanda fantastiska uppfinningar.

Science fiction och skräck är ofta så pass närbesläktade genres att det inte är ovanligt att en framgångsrik författare av den ena ger sig på den andra. Utöver några riktigt bra noveller och den under pseudonym utgivna The Running Man (1982) har jag dock inte läst någon bra science fiction av King. Faktum är att Kings berättelser om utomjordingar och allsköns framtidsvisioner är bland det sämsta han skrivit. The Tommyknockers är ytterligare ett exempel på detta, med "meriten" att vara den sista bok King skrev när han missbrukade. Det märks.

Runt 1987 hade King i princip gått i väggen och kokain och alkohol styrde hans liv. The Tommyknockers följer Kings proxy i historien, James Gardener, och hans förfall tillbaka in i sin alkoholism. Intressant nog, och med bristande självinsikt, är det just Gardeners historia som alkoholist som får honom att kunna stå emot den kraft som föremålet Bobbi gräver upp har. Gardener är en av Kings sämst skrivna protagonister i det att han trots all reflektion över sitt missbruk inte tar något som helst ansvar för det. Missbruk är ett vanligt förekommande tema hos King (av logiska skäl), men oftast låter King protagonisterna bära hans egen rädsla och  tvivel inför vad han gör med sig själv. När jag läser The Tommyknockers är det som att King har gett upp. Gardener blir en väldigt passiv betraktare av vad som sker omkring honom, men lyckas ändå rädda dagen. Det funkar inte.

The Tommyknockers är i princip 800+ sidor av dåligt redigerat svammel som inte skulle getts ut om någon annans namn stod på omslaget. Science fiction-elementen har sina poänger då och då och en bihandling om stadens poliskår livar upp under några hundra sidor, men hjälper också till att sätta krokben för huvudhandlingen. Det verkar som att King gärna skriver science fiction när han mår som sämst. Det är också fallet med en annan bok i hans bibliografi, vilken vi kommer till längre fram. Det vore intressant att läsa en längre science fiction-berättelse han skrivit vid sina sinnes fulla bruk. The Tommyknockers bör dock undvikas. Segment av riktigt bra historieberättande räddar den från nollan i betyg, men det här är absolut en av de fem sämsta böckerna King har skrivit.

Betyg: 1 knackare av 5 möjliga

Regi: Adam Orton

Manus: Rob Merritt

Medverkande: Kate Vernon, Ed Begley Jr., Debra Wilson mfl.

Produktionsbolag: MORE Productions/WeatherVane Productions

År: 2017

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd,

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3831344/

Amelia Summerland lever ett idylliskt liv tillsammans med sin make Carter när tragedin slår till. Utan förvarning faller Amelia i koma. Två år senare kontaktas Carter av ett företag som håller på att utveckla en teknik för att föra över mänskliga tankebanor till robotar. Carter går med på förslaget att använda Amelia som testpilot för projektet, men frågan är om Amelia egentligen är vem hon en gång var?

Det har gjorts åtskilliga filmer om artificiell intelligens och de etiska problemen med detta. Amelia 2.0 tar en lite annan väg genom att ställa frågan om huruvida något av det som gör oss till oss själva skulle försvinna om vi laddar upp oss i en dator? Tanken är fascinerande och vi kommer möjligen någon gång i framtiden ställas inför samma etiska val som filmen presenterar. Då hoppas jag bara att livet 2.0 är bättre skrivet än den här soppan... eller att vi åtminstone får lite Ghost In The Shell-stuk.

Det går inte att ta miste på att Amelia 2.0 är en amerikansk produkt. Givetvis finns här med en högersenator som åberopar Gud som en slags domare över vetenskapen. Visst, för all del, det är ett intressant argument om man faktiskt utforskar det istället för att styvnackat hålla sig till tesen att "det är så för att Gud säger så!". Intressant nog kommer jag inte ihåg någonting om teknologisk singularitet från Bibeln.

Rob Merritts manus, vilket också är hans första, håller sig ytligt och fördjupar sig inte överhuvudtaget i några frågeställningar. När dessutom skådespelarna är totalt värdelösa, i synnerhet Angela Billman som Amelia, kan jag inte ge den här filmen annat än en etta i betyg. Frågorna den tar upp är viktiga, men de förtjänar mycket bättre än det här. Skräp.

Betyg: 1 åberopande av Gud av 5 möjliga

Regi: Kitty Green

Manus: Kitty Green

Medverkande: Hannah Cagwin, Aeona Cruz, Liv Bagley mfl.

Produktionsbolag: Forensic Films/Symbolic Exchange/Meridian Entertainment

År: 2017

Längd: 80 min

Land: USA/Australien/Kina

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6333052/

Mordet på sexåriga JonBenet Ramsey blev en mediecirkus och ett av mest uppmärksammade brotten i USA under andra halvan av 90-talet. Fallet, som aldrig blivit löst, hade mängder av märkliga detaljer och klumpigt polisarbete gjorde att viktigt bevismaterial förstördes. Casting JonBenet låter lokala talanger anta rollerna som familjen Ramsey och spela upp nyckelscener i händelseförloppet.

Det är väldigt sällan jag blir stött av en film, men Casting JonBenet är en uppvisning i dålig smak. Som motpol till de flesta andra dokumentärer inom genren true crime finns här ingen som helst vilja att berätta vad man egentligen vet. Istället spekuleras det friskt om vem mördaren skulle kunna vara. Ofta känns det som de går över de misstänktas gravar och teorierna som de lokala skådespelarna för fram är en salig röra av spekulation och rent skvaller. I mångt om mycket är det här (de vuxna skådespelarna det vill säga) personer som åtminstone befann sig i periferin för familjen Ramsey och jag antar att detta är deras claim to fame som de berättar om efter några drinkar.

Solen skiner utanför fönstret och jag tänker inte lägga mer tid på en dokumentär som har mer gemensamt med Svensk damtidning än något annat. Jag trodde mer än så här om Netflix. Enda anledningen till att den klarar sig från nollan är att produktionen åtminstone är ganska snygg. Undvik.

Betyg: 1- exploaterade tragedier av 5 möjliga

Regi: Adam Wingard

Manus: Simon Barrett

Medverkande: James Allen McCune, Callie Hernandez, Corbin Reid mfl.

Produktionsbolag: Lionsgate/Room 101/Snoot Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 89 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1540011/

James åker med sina vänner Lisa, Ashley och Peter för att följa upp ett nytt spår gällande James syster som försvann i skogarna runt Burkittsville 17 år tidigare. Med kameror i högsta hugg ska de försöka hitta det hus där Heather sist sågs. Men är de ensamma i skogen?

Även om den knappast var den första found footage-filmen var det The Blair Witch Project (1999) som på gott och ont populariserade genren. Med en minimal budget är det dessutom en av filmhistoriens mest inkomstbringande filmer sett i procent. Året därpå kom Book Of Shadows: Blair Witch 2 (2000) som trots sina brister har fått oförtjänt dåligt rykte. Sen blev det tyst. Förra året kom så den här filmen som ignorerar film nummer två och spelar som en rak uppföljare till originalet.

Jag såg om orignalet häromdagen inför att jag skulle se den här rullen och jag måste säga att den fortfarande håller. Med smart regi och ett improviserat manus känns den mycket mer verklighetstrogen än nio av tio andra found footage-filmer och i och med att man inte får några riktiga svar gör att den blir desto mer effektiv. Med Adam Wingard i registolen kunde förra årets uppföljare kanske bli något bra, trots att jag var tveksam. Wingard har visat att han är en mycket lovande regissör med filmer som The Guest (2014) och You're Next (2011), men skillnaden mellan nämnda filmer och Blair Witch är att han hade bra manus att leka med. Blair Witch är nästan en total tågolycka till film och det är inte så mycket Wingards fel som manusets.

Intressant nog är manuset skrivet av Wingards parhäst Simon Barrett som bland annat skrivit just de två filmerna jag nämnda i paragrafen ovan. Jag vet inte vad som gick fel här. Kanske hade han strikta förhållningsregler från studion eller något. Slutprodukten är hur som helst i princip en re-make på första filmen men med bra mycket mindre autencitet. Här finns några räddande detaljer som aldrig utvecklas fullt ut och dessa är tillräckliga för att undvika nollan i betyg. Det gör den dock inte värd att se. Se om originalet istället.

Betyg: 1 vilsesprungen idiot av 5 möjliga

Regi: M. Night Shyamalan

Manus: M. Night Shyamalan

Medverkande: James McAvoy, Anya Taylor-Joy, Betty Buckley mfl.

Produktionsbolag: Blinding Edge Pictures & Blumhouse Productions

År: 2016

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4972582/

Kevin har 23 bekräftade personligheter. Tills nu har han lyckats hålla de destruktiva i schack, men när "Dennis" kommer fram finner sig Kevin snart som fångvaktare åt tre tonårstjejer som han kidnappat. Exakt varför han kidnappat dem vet han inte, bara att de väntar på något, eller någon. Kanske är personlighet 24 på väg att visa sitt ansikte?

Jag gick nästan på det. Det hade varit en plot twist som heter duga, men nej, M. Night Shyamalan är tillbaka i träsket. The Visit (2015) visade sig just vara ett besök tillbaka till god form. Split tar en ganska intressant premiss och kör den genom en köttkvarn tills det inte finns något kvar. Jag antar att de goda recensionerna lurade mig. Själv undrar jag om resten av världens filmfans har käkat svamp.

Den enda anledningen till att ge den här filmen en chans är James McAvoy i rollen som Kevin. Det måste ha varit en skitrolig roll att spela i och med att han får skifta mellan en rad olika personligheter, från nioåriga Hedwig till modefotografen Barry. McAvoy är riktigt sevärd i en annars ganska habilt spelad film. Ingen gör bort sig totalt, men Shyamalans manus kväver vad de skulle ha kunnat uträtta.

Det är just manuset som sänker Split. Alla karaktärer i filmen är så urbota dumma att alla problem de ställs inför hade kunnat lösas på en halv minut om de bara använt hjärnan som annat än pappersvikt i huvudet. Kombinera detta med kvasifilosofiska flummigheter om psykisk sjukdom och du har en skitfilm. McAvoy är anledningen till att filmen får ett plus, men om du inte är ett fanatiskt fan av honom kan du skippa Split.

Betyg: 1+ idiotiska karaktärer av 5 möjliga

Regi: Geoffrey Orthwein & Andrew Sullivan

Manus: Geoffrey Orthwein & Andrew Sullivan

Medverkande: Maika Monroe, Matt O'Leary, Arnar Jónsson mfl.

Produktionsbolag: Zealous Pictures/Vintage Pictures/Verge Pictures

År: 2017

Längd: 92 min

Land: Island/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3722062/

Jenai och Riley njuter av en romantisk resa till Island när något mycket märkligt händer. Över natten försvinner alla på ön spårlöst. Snart inser paret att det inte bara är på Island det är problem utan över hela världen. Sakta förstår de att räddningen inte kommer och att de måste klara sig själva.

Den här filmen kunde varit vad för något som helst. En independentfilm listad under science fiction-genren i isländsk-amerikansk samproduktion? Det lät tillräckligt knäppt för att jag skulle bli intresserad. Intresset höll också i sig i den underskönt fotograferade upptakten. Island visar sig från sin vackraste sida och hela filmen (minus massförsvinnandet då) är som en reklamfilm för ön. Det är bara det att det inte händer något. Alls.

Om du ska göra en film med bara i princip bara två skådespelare är det livsviktigt att de har kemi. Monroe och O'Leary sköter sig fint i de inledande scenerna, men när det kommer till de starkare känslorna svajar både kemin och skådespelartalangen betänkligt. Jag hade i viss mån kunnat ha överseende med det här om manuset hade varit något att skriva hem om. Det är det inte. Det är ett så urbota dumt manus att jag till sist satt och skrek åt skärmen. Ni är på en ö! Ni vill hem! Ta en jävla båt, packa den full med förnödenheter och segla västerut. När ni slår i USA är ni framme. Gud!

På tal om den store snubben i skyn är Bokeh också full med kvasireligiöst babbel på så låg nivå att alla referenspunkter berörs. Är det ett test av Gud? Är det som Job? Är det domedagen? Det enda som saknas är Johannes 3:16 så har vi fått med allt som brukar citeras.

Bokeh gör mig bara förbannad. Sällan har jag sett en så snyggt fotad film som samtidigt är så förbaskat tom! Undvik eller skicka en tungur knivur på den!

Betyg: 1 foto som räddar den från nollan av 5 möjliga