Regi: Marcel Sarmiento & Gadi Harel

Manus: Trent Haaga

Medverkande: Shiloh Fernandez, Noah Segan, Candice Accola mfl.

Produktionsbolag: Hollywoodmade

År: 2008

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0896534/

Rickie och JT, bästa vänner sedan lågstadiet, bestämmer sig för att skolka från skolan en dag och istället gå på upptäcktsfärd i det övergivna lokala mentalsjukhuset. Längst ner i källaren, bakom en igenrostad dörr, hittar de båda en naken kvinna fastkedjad på en brits. När han ser en kvinna svävande mellan liv och död bestämmer sig JT för att göra det enda logiska - våldta henne... vafan?!

Deadgirl är en lågbudgetrulle jag fått rekommenderad på diverse forum. Det mest skrämmande med det är inte filmen i sig utan att folk rekommenderar den här skiten. Premissen är till en början ganska bra - en fastkedjad kvinna bakom en fastrostad dörr i ett övergivet mentalsjukhus. Hur kom hon dit? Gott så. Sen flippar filmen ut fullständigt. Dialogen är skrattretande usel, skådespelarinsatserna likaså, men det sämsta av allt måste vara stereotyperna filmen vill slå fast - killar är sexuella monster och tjejer enbart passiva offer - såvida inte något (läs: alkohol, droger, sjukdom) "förändrar" dem.

I rätt händer hade originalpremissen kunnat bli en djupt störande film. Nu blir den bara dum. Jag menar inte lite smådum nu heller utan dräglande inavelsdum. Manuset är ihåligt som en schweizerost med flertalet logiska felslut per scen i den puckade dialogen. Den här filmen borde visas i utbildningssyfte för filmskoleelever som exempel på hur man inte gör en film. Kort och gott det sämsta jag sett på länge.

Betyg: 1 nekrofiler av 5 möjliga

Regi: Kevin Greutert

Manus: Patrick Melton & Marcus Dunstan

Medverkande: Costas Mandylor, Betsy Russell, Sean Patrick Flanery mfl.

Produktionsbolag: A Bigger Boat & Serendipity Productions

År: 2010

Längd: 90 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1477076/

Poliskommisarie Matt Gibson är på jakt efter Jigsaws efterträdare, Hoffman. Han får oväntad hjälp av Jigsaws änka, Jill, som sitter på bevis för att Hoffman är skyldig. Samtidigt försöker en överlevare från en av Jigsaws fällor slå sig på en karriär som motivationstalare - något han kommer få ångra.

Sista filmen (?) i serien och tack och lov för det! Filmerna i den här franchisen gjorde ett inte så graciöst svanhopp redan efter del två och till sist kom den här dynghögen och kloggade igen röret en gång för alla. Manusförfattarna Melton och Dunstan visar återigen att de inte har någon aning om vad som gjorde de första två filmerna så bra - ett utforskande av hur långt man kan pusha sig själv för att överleva. Under seriens lopp har den här tematiken blivit svagare och svagare för att i Saw VII ha något mumbo-jumbo om att man inte ska vara en hycklare för då hamnar man i en fälla... eller nåt.

Tobin Bell, seriens ende skådespelare som gjort bra ifrån sig, har en scen på ungefär en minut. Resten är mer eller mindre talanglösa nollor, med Costas Mandylor som skämskuddeaktigt dålig. Att filmen dessutom gjordes i 3D (jag såg den tack och lov på dvd utan plastglasögon) gör mig bara så trött. Lite saker flyger mot skärmen, jippie... det känns som jag verkligen är mitt i filmen! Jag blir också imponerad av att solen går upp varje morgon och att man kan köpa mjölk i affären...

Det här var en riktig brunnot att sluta en serie på. Undvik, snälla, undvik.

Betyg: 1 såga mig baklänges av 5 möjliga

Regi: David Hackl

Manus: Patrick Melton & Marcus Dunstan

Medverkande: Tobin Bell, Costas Mandylor, Scott Patterson mfl.

Produktionsbolag: Twisted Pictures

År: 2008

Längd: 92 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1132626/

Som jag skrev i gårdagens recension har jag redan recenserat den här filmen på bloggen. Efter att ha sett om den ikväll finner jag ingen anledning att skriva en ny recension då min åsikt inte har ändrats. Detta är alltså en repost från 19/11/2009, något redigerad för Franchise Hells syften.

Efter händelserna i föregående film  är Jigsaw till slut död.  Men Jigsaw har ännu en lärljunge i polisen Hoffman. FBI-agenten Strahm överlever sin fälla från föregående film och börjar misstänka att Hoffman kanske har någonting med saken att göra.

Okej, jag erkänner - jag hade tråkigt och hade sparat Saw V till just en sådan tråkkväll. Filmerna i franchisen må inte vara mästerverk (förutom den första som fortfarande är infernaliskt bra) men de brukar åtminstone vara tillräckligt smart konstruerade för att hålla mitt intresse uppe. Saw V skulle tyvärr visa sig vara ett undantag.

Costas Mandylor är riktigt usel i huvudrollen som Hoffman och har ingen av Tobin Bells (Jigsaw) undertryckta vrede i sitt spel. Faktum är att jag först och främst tänkte på Robert Patrick från Terminator II: Judgement Day (1991) när han ska imitera en människa. Så illa är det. Mandylor är inte riktigt övertygande som människa. Den andra större rollen innehas av Scott Patterson, mest känd som Luke i Gilmore Girls (2000 - 2007). Han är väl inte heller någon demonskådespelare, men gör åtminstone sitt jobb ganska klanderfritt. En kul biroll är Julie Benz som fortsätter sin karriär med att nästla sig in i en annan kultserie. Kolla in hennes IMDB-sida så fattar ni vad jag pratar om.

Bra skådespel har dock aldrig varit huvudsaken med att se en Saw-film. Manuset och framförallt fällorna har alltid spelat de riktiga huvudrollerna i filmerna. Tyvärr är båda dessa saker ytterst oinspirerade i seriens femte del. Det är dumt, förutsägbart och går på tomgång. Man kan klaga över hur de övriga filmerna i serien red på originalets smarta storytelling och bara försökte utöka den, men de tidigare uppföljarna fungerade åtminstone som tillägg till en redan komplex mythos. I Saw V är den största överraskningen att vi faktiskt får reda på hur Jigsaw, svårt cancersjuk som han var, kunde övermanna sina offer i den första filmen. Jippi?!

Inte ens specialeffekterna är något att hurra för och som vi alla vet brukar Saw-filmerna inte direkt spara på den röda färgen. Här ser till och med blodet ut som dålig majssirap. Man hade önskat att detta var sista spiken i kistan...

Betyg: 1+ blodfattiga uppföljare av 5 möjliga

Regi: Darren Lynn Bousman

Manus: Patrick Melton & Marcus Dunstan

Medverkande: Tobin Bell, Lyriq Bent, Scott Patterson mfl.

Produktionsbolag: Twisted Pictures

År: 2007

Längd: 93 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0890870/

Att Jigsaw både är död och obducerad innebär inte att han inte kan fortsätta jävlas. Det blir SWAT-teamledaren Riggs medveten om när någon kidnappar honom på typiskt Jigsaw-manér. Riggs, besatt av att hitta den fortfarande saknade Eric Matthews, får 90 minuter på sig att rädda både sig själv och Matthews, samtidigt som han jagas av FBI som misstänkt för medhjälp i Jigsaws mord. Förvirrad än? Det blir värre.

Visserligen har jag feber när jag skriver det här, men det här måste vara ett av de mest förvirrade och splittrade manus jag sett inom skräckgenren. Element från alla de tidigare delarna blandas med nya karaktärer och en brist på logik som nästan är imponerande i sig själv. Det finns få saker som stör mig så mycket som en film som desperat försöker vara smart men misslyckas totalt. Saw IV är en sådan film. Här finns idéer som är riktigt äckliga och bra men sammanlagt är det här en total kraschlandning.

Vid det här laget verkar även regissören Darren Lynn Bousman ha gett upp. Kan man klandra honom? Hans partner från tidigare delar i serien, Leigh Whannell, var inte inblandad i produktionen längre och med Whannell försvann också den logiska karaktärsutvecklingen för Jigsaw. Det bör förresten nämnas; även om Jigsaw är död i början av den här filmen spelar Tobin Bells alter ego en stor roll i tillbakablickar under filmens gång. Nu verkar han mest som en rädd gammal man istället för ett diaboliskt geni. Snyggt sätt att devalvera franchisens huvudskurk på...

Som ni märker tycker jag riktigt illa om den här filmen. Om jag minns rätt har jag recenserat nästa del någonstans i bloggen. Jag får se om jag ändrar uppfattning om den efter jag sett om den. Annars repostar jag nog bara samma recension. Nåja, godnatt och goda feberdrömmar till mig.

Betyg: 1+ oj, får vi reda på historien bakom grismasken?! så... onödigt... av 5 möjliga

Regi: Paul Feig

Manus: Kristen Wiig & Annie Mumolo

Medverkande: Kristen Wiig, Maya Rudolph, Rose Byrne mfl.

Produktionsbolag: Apatow Productions

År: 2011

Längd: 125 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1478338/

Annie Walkers bästa vän ska gifta sig. Det vore något att fira om det inte vore för att Annies liv är en katastrof med... nej, det här går inte. Annies liv är inte en katastrof. Hon har ett jobb, hon har en lägenhet som hon av oförklarlig anledning delar med två puckon och ett ganska stort socialt umgänge. Hon har ett kk-förhållande, har blivit utsedd till en av sin bästa väns brudtärnor men kan trots det inte vara nöjd! Det som saknas är ett väldefinierat kärleksförhållande... jisses.

Hur Bridesmaids kan vara nominerad både till bästa kvinnliga biroll (Melissa McCarthy) och bästa originalmanus är för mig fullständigt obegripligt. Det här är antitesen av förra årets mest pretentiösa rulle, The Tree Of Life (2011), men är precis lika illa genomtänkt. Där The Tree Of Life misslyckades fatalt med att vara poetisk och/eller symbolladdad finns det ingen som helst substans i Bridesmaids. Det är ett luftslott som bara tangerar stereotyperna för romantiska komedier och dessutom förstärker såväl puckade myter om kvinnor som män. Det här är inte karaktärer, det är pappfigurer. Det här är inte ett manus, det är återvinning av redan söndertuggade matrester. Det här är inte ens en film, det är två timmars reklam för bröllopsfixare.

Man kan göra en jämförelse med Sex & The City (1998 - 2004) som på ytan har liknande tematik - kvinnlig vänskap och/eller ovänskap uppblandat med kärlek och sex. Inte för att jag är något större fan av den serien heller, men den lyckades då och då bryta upp de väldigt typiska könsnormerna och framförallt prata om första ordet i sin titel - sex. De handfull sexscener och/eller samtal om sex som finns i Bridesmaids kan vara något av det sämsta jag sett. Det finns varken något sexigt eller roligt över dem.

Som sur grädde på det ruttna moset har alltså Melissa McCarthy fått en Oscarsnominering för bästa kvinnliga biroll. Vilken scen fick hon den för? Var det hennes klyschiga peptalk mot slutet eller var det månne när hon skiter i vasken efter att ha blivit matförgiftad? Men framförallt är det här som sagt en film som understryker negativa kvinnliga stereotyper. Eller som en karaktär säger: "Why can't you just be happy for me, then go home and talk about me behind my back like a normal person?". Ja... seriöst.

Betyg: 1 vaskskitare av 5 möjliga

Regi: Shawn Levy

Manus: John Gatins (baserad på Richard Mathesons novell Steel)

Medverkande: Hugh Jackman, Dakota Goyo, Evangeline Lilly mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps/Angry Films/ImageMovers mfl.

År: 2011

Längd: 127 min

Land: USA/Indien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0433035/

I en närliggande framtid har robotboxning blivit en av världens mest populära sporter. Charlie Kenton, avdankad proffsboxare, livnär sig på att styra sin robot i fajter mot allt ifrån andra robotar till tjurar. Pank och utblottad ser Charlie sin chans till att köpa en bättre robot när hans före detta flickvän och modern till hans elvaårige son, Max, dör. För 50 000 dollar tänker Charlie skriva över enskild omvårdnad för Max till sonens moster. Han blir dock "fast" med sin son över sommaren och inser snart att Max är en riktig höjdare på det här med robotar.

Ja... herregud. Ett betyg på IMDB på 7,4 och rekommendationer från två vänner fick mig att se den här filmen trots att jag minst sagt var skeptisk. Jag önskar att jag hade litat på min magkänsla. Real Steel lyckas göra något så galet som robotboxning tråkigt. Jag trodde inte det var möjligt, men när robotarna har mer personlighet än karaktärerna är det riktigt illa. Hugh Jackman är förbaskat tråkig när han inte är Wolverine helt enkelt. Han klarar inte av att bära upp den här filmen och det gör inte den mest irriterande skådisen från Lost (2004 - 2010), Evangeline Lilly, heller. Dakota Goyo (Max) är inte heller någon vidare duktig skådespelare. Det kan tyckas elakt att klanka ner på en tolvårig skådespelare, men när jag vet hur fruktansvärt många duktiga barnskådespelare det finns i Hollywood borde castingen kunnat hitta någon bättre. Talande för alla tre är det konstanta överspelet. Ibland är det som att titta på en uppsättning av den lokala byteatern med en budget på 110 miljoner dollar.

Manuset, om man kan kalla det för det, är (förhoppningsvis löst) baserat på en novell av science fiction-giganten Richard Matheson. Om ni känner igen namnet är det för att han bland annat skrev science fiction-klassikern I Am Legend som filmatiserats ett otal gånger, senast med Will Smith i huvudrollen. Så vad får man om man plockar bort Mathesons humanism och ersätter den med robotar utan känslor? Ett konstant överspel, platta karaktärer och tunn dialog. Hugh Jackmans karaktär, Charlie, är den värst skrivna av dem alla. Jag antar att John Gatins ville förmedla att karaktärern skulle vara en skitstövel med ett hjärta av guld. Han glömde det där hjärtat någonstans. Huvudkaraktären vi ska sympatisera med säljer sin son för att kunna köpa en jävla robot! Det värsta är att jag skulle kunna förlåta allt det här om man helt fokuserat på att visa robotar som bankar oljan ur varandra. Vissa av actionscenerna är till och med ganska bra.

Regin är inte mycket bättre. Shawn Levy, mest känd för den åtminstone till vissa delar småcharmiga Night At The Museum (2006), har regisserat en film där skådespelarna inte verkar betyda något utan allt krut läggs på actionscenerna. Återigen, det hade varit okej om filmen fokuserat helt på robotslagsmål och inte varit över två timmar lång!

När jag började skriva den här recensionen tänkte jag ge Real Steel ett knappt godkänt betyg. Ju mer jag skriver om den desto mer förbannad blir jag över att sån här skit får 110 miljoner dollar i budget. Det är inget fel på genrefilm (vad recenserar jag mest på bloggen?) men även genrefilm kan ha hjärta och hjärna. Det här är riktigt, riktigt, dåligt - och inte på ett bra sätt.

Betyg: 1 plåtniklas av 5 möjliga

Regi: Pedro Almodóvar

Manus: Pedro Almodóvar & Augustín Almodóvar (baserad på Thierry Jonquets roman Mygale)

Medverkande: Antonio Banderas, Elena Anaya, Marisa Paredes mfl.

Produktionsbolag: Canal+ España/El Deseo S.A./ICO/TVE

År: 2011

Längd: 117 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1189073/

"Ny film av Almodóvar. Låter intressant. Hudtransplantationer, besatthet och nakna spanjorskor - varför inte?"

"Är det där en man klädd i en illasittande tigerkostym som våldtar en kvinna? Har han en bild av en tiger i skrevet?!"

"Åh, Antonio, du är för bedårande rolig när du försöker spela något annat än actionhjälte!"

"Det är twisten? Seriöst?"

"Skona mig från mer prettoskit. Snälla!"

Betyg: 1 nej, jag orkar inte ens skriva om möget av 5 möjliga

Regi: Darren Lynn Bousman

Manus: Darren Lynn Bousman

Medverkande: Timothy Gibbs, Michael Landes, Brendan Price

Produktionsbolag: Canonigo Films/Capacity Pictures/Epic Pictures Group

År: 2011

Längd: 90 min

Land: USA/Spanien

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1712159/

Joseph Crone är en bästsäljande författare som plågas av mardrömmar om sin döda fru och son. När Josephs nås av budet att hans far ligger på sin dödsbädd återvänder han till sin barndoms Barcelona. Men något är allvarligt fel. Siffrorna 11-11 börjar dyka upp överallt i Josephs liv och datumet börjar ticka upp till 11-11-11...

Hahahahahahahahahahahahaha... ursäkta, men jag... hahahahahahahahaha, okej, recensentansiktet på, lugna skrattmusklerna. Det här kan vara den mest ofrivilligt roliga film jag sett i år. På ytan en vanlig apokalypsthriller med religiösa förtecken, men på djupet något ännu dummare än så. Vi har en författare, uppenbart språkbegåvad, som vuxit upp i Spanien men inte talar ett ord spanska. Vidare har vi en uselt sminkad gammal gubbe som ena stunden är dödssjuk och den andra tillräckligt kry för att gå. Sämst i manuset är nog ändå att vi fått en Stephen King-wannebe på halsen. Plågad författare? Check. Komplicerade familjeförhållande? Check. Demoner och allsköns oknytt? Check. Till och med en jävla trädgårdslabyrint? Check. Som ni märker är det här ett av de sämsta manus jag sett på år. Bousmans regi är lika illa den och jag skulle tro att omtagningarna inte var överdrivet många. Sen har vi den obligatoriska tvisten på slutet. Ja, jisses...

Sämst av allt är nog klippningen. Det här är det minsta man kan begära av en klippare: slut på scen, klipp, etableringsbild, ny scen. Detta misslyckas gång på gång och gör filmen riktigt jobbig att hänga med i. Jag antar att det är meningen att det ska verka som snabbt berättande, men det ger ett hemskt intryck av total okunskap i filmspråk.

Om ni vill se något riktigt jävla dåligt är det här filmen för er. Hur ofrivilligt rolig den än är kommer jag aldrig se om den. Jag kommer däremot troligen använda scener från den i framtida filmföreläsningar om hur man inte gör en film.

Betyg: 1 he's from Barcelona av 5 möjliga