Regi: Tom Berry

Manus: Michael Krueger & Norvell Rose (baserat på Hans Holzers bokmed samma namn)

Medverkande: Kim Coates, David Stein, Helen Hughes mfl.

Produktionsbolag: Allegro Films

År: 1989

Längd: 91 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0099030/

Psykoterapeuten Marvin lyckas få ett hus i Amityville till vrakpris och bestämmer sig för att rusta upp rucklet med sin fru och sina vänner. Snart börjar dock... seriöst, behöver ni veta mer än så?

Jag tror att det här är en film, men jag kan inte vara helt säkert. Det är en sak när billiga uppföljare släpps direkt på video men det här är en av de värsta filmer jag sett. När jag inte trodde det kunde bli värre så visar The Amityville Curse att det faktiskt kan det. Jag har tidigare varit inne på hur många av filmerna i den här franchisen baseras på böcker, men jag kan fortfarande inte för mitt liv förstå hur någon skulle vilja trycka en så här dum historia! Det är inte ens skräplitteratur det rör sig om utan ren och skär våldtäkt av pappersmassa!

Skådespelarna är om möjligt sämre än vanligt. Jag har varit med i ett antal amatörteaterproduktioner, men inte i någon av dem har jag träffat på sämre skådisar. Det borde inte vara möjligt, men jag lovar att så är fallet. Visserligen får de ett ytterst löjligt manus att arbeta med och repliker som verkar vara skrivna av högstadieelever på speed, men man borde ändå kunna göra något med en roll. Ett gott tecken på ett uselt manus är att man slänger in monologer för saker man enkelt hade kunnat visa. Show, don't tell, brukar vara en god tumregel när det gäller film...

Så ja, en totalt förvirrad sörja med usla skådespelare, manus som borde använts till toapapper och inte ens korrekt klippning... men häxan som Conan ligger med i Conan The Barbarian (1982) är med. Tja, det är det bästa jag kan säga om den här filmen. Det och att slutstriden har några ganska häftiga specialeffekter som ser ut att göra riktigt ont. Men undvik, undvik, undvik.

Betyg: 1 djupt andetag, mer än halva serien avklarad av 5 möjliga

Regi: Ian Fitzgibbon

Manus: Mark Doherty

Medverkande: Mark Doherty, Dylan Moran, Amy Huberman mfl.

Produktionsbolag: Parallel Film Productions

År: 2008

Längd: 89 min

Land: Irland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1139319/

Mark är en pank, arbetslös skådespelare som håller på att bli lämnad av sin flickvän. För att bevisa att saker alltid kan bli värre krossas flickvännens hund av en nedfallande hylla. Stunden efter faller en kristallkrona ner över Marks invalidiserade bror och, just det, dödar honom. Innan eftermiddagen är slut har Mark fyra döda människor och en död hund i lägenheten - och bara sin idiot till bästis att hjälpa honom med hur de ska förklara allt för polisen.

Jag gillar filmbutikernas realådor. Ni vet de där "ta tio dvd-filmer för 200 kronor" - dealarna som man ser lite då och då? Man vet aldrig vad man kan hitta och oftast lyckas jag plocka med mig ganska många bortglömda guldkorn. A Film With Me In It (AFWMII) är inte ett av de omtalade guldkornen.

Var gick det snett, kan man undra? Vi har några av Irlands mest folkkära komiker, däribland den kriminellt underskattade Dylan Moran, i en svart komedi om mord och döda hundar. Det borde bli hur bisarrt roligt som helst! Döm mig förvåning när jag efter 89 minuters dravel är tvungen att konstatera att detta kan vara en av de sämsta svarta komedier jag sett. Ingenting håller ihop. Manuset är bristfälligt och snubblar på sig själv i sina klumpiga försök att vara meta, regin saknar skärpa och riktning och till och med skådespelarna, även Moran, är riktigt usla. Måhända en kort recension, men skräp utan substans går inte att säga så mycket om. En god idé, riktigt uselt genomförande. Undvik.

Betyg: 1 död hund i farstun av 5 möjliga

Regi: John Murlowski

Manus: Christopher DeFaria & Antonio Toro

Medverkande: Ross Partridge, Julia Nickson, Lala Sloatman mfl.

Produktionsbolag: A. Ninety-Three Productions

År: 1993

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0106262/

Obs! Av någon anledning listades den här filmen som nummer fyra i serien i min dvd-box. Först nu när jag ska recensera den upptäcker jag att så inte är fallet. Detta är nummer sju. Skit samma, nummer fyra kommer i nästa Franchise Hell. Det är inte precis att den här franchisen har cliffhangers att ta till vara på...

Keyes bor tillsammans med sin flickvän och sina närmsta vänner i ett konstnärskollektiv. En dag träffar Keyes på en märklig, hemlös man som envist vill pracka på honom en spegel. Sagt och gjort, spegeln följer med hem. Men snart börjar mystiska saker hända i konstnärskretsarna...

Det är sällan jag blir riktigt förbannad på hur usel en film är. Vanligtvis kan jag hitta något som är åtminstone ofrivilligt underhållande i vilken skräprulle som helst. Med Amityville 7 kan jag inte ens dra på smilbanden. Det här är en av de sämsta filmer jag sett, alla kategorier.

Var börjar jag? Karaktärerna är förkastade idéer från Melrose Place (1992 - 1999). Alla klyschor som vi kommer ihåg från 90-talets "alternativa" scen är med här och jag vill mest strypa idioterna och deras tredagarsstubb, snickarbyxor och fula hattar. De är så illa skrivna att jag knappt kunde skilja dem åt. Mitt i allt det här finns en gammal kultskådis som Richard Roundtree med. Varför, Richard? Filmen hade bara en budget på 1,5 miljoner - de kan inte ha betalat dig särskilt väl! Värd att hålla ögonen på är också Terry Quinn, mest känd från Millennium (1996 - 1999) och Lost (2004 - 2010), som den enda av skådespelarna som inte spelar över å det grövsta.

Manuset är lika illa som karaktärerna. En besatt spegel från det förbannade huset? Kom igen! Var det det enda ni kunde komma på som kunde koppla den här filmen till de övriga? Regin är... ja... nej... det räcker så. Jag orkar inte ödsla mer tid på den här skiten och vill helst glömma att jag har den i filmsamlingen. Så det här var alltså nummer sju? Och den ses som en av de bättre (även om det inte rör sig om någon större skillnad) uppföljarna? Kommer den här serien någonsin ta slut?!

Betyg: 1 dvd att använda som frisbee av 5 möjliga

Regi: Stuart Rosenberg

Manus: Sandor Stern (baserad på Jay Ansons bok The Amityville Horror: A True Story)

Medverkande: James Brolin, Margot Kidder, Rod Steiger mfl.

Produktionsbolag: AIP/Cinema 77/Professional Films

År: 1979

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0078767/

George och Kathy Lutz flyttar in i sitt drömhus tillsammans med sina fyra barn. Huset, i idylliska Amityville, visar sig dock vara hemsökt av både det ena och det andra - inte minst från morden som skedde där ett år innan familjen flyttade in. När George dessutom börjar uppträda alltmer märkligt börjar familjen inse att huset kanske var billigt av en anledning...

The Amityville Horror är en av de där franchiserna som egentligen inte borde finnas. Baserad på Jay Ansons "verkliga" historia finns här egentligen bara material till en film. En snabb koll på Wikipedia visar dock att det finns tio filmer i serien. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig igenom hela högen om alla är lika usla som originalet. Det här är nämligen en av de sämsta förstafilmerna i en franchise jag sett.

James Brolin och Margot Kidder är båda helt okej skådisar när de får rätt roller. I The Amityville Horror bjuds vi på ett fruktansvärt och konstant överspel från båda parter. Faktum är att alla skådespelare spela över något å det grövsta i den här filmen. Jag vet inte vad regissör Rosenberg höll på med, men det här verkar nästan som ett stilgrepp snarare än dålig regi. Vad som däremot inte kan ses som ett stilgrepp är den urusla klippningen. Det är sällan jag sett en så dåligt klippt film. All suspens i scenerna går förlorad och enkla saker som kontinuitetsklippningen är under all kritik.

Historien bakom The Amityville Horror är en historia för sig (haha). Ansons bok är givetvis ren bullshit. Det är ingen större sak, filmer har baserats på falska historier förr (host, Braveheart (1995), host), men skillnaden är att Anson i princip förstörde en del människors yrkesliv med sin bok. Efter stämningar och annat groll tog Anson tillbaka att hans berättelse skulle vara sann och kallade den istället för "i princip sann". Classy... Hur som helst är det inte konstigt att en så här pass förvirrad historia blir till ett förvirrat manus. Det här är mest en seg, tråkig och långdragen historia som bör undvikas. Okej, bara nio filmer kvar i serien...

Betyg: 1 dålig fastighetsaffär av 5 möjliga

Regi: Xavier Gens

Manus: Karl Mueller & Eron Sheean

Medverkande: Lauren German, Michael Biehn, Milo Ventimiglia mfl.

Produktionsbolag: Instinctive Film/Preferred Content/BR Group mfl.

År: 2011

Längd: 112 min

Land: USA/Kanada/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1535616/

När New York utsätts för en kärnvapenattack lyckas några personer fly ner i hyreshusets skyddsrum. Medan de överlevande försöker ta reda på vad som pågår ovan jord börjar spänningar inom gruppen snart ta sig uttryck. Frågan är om de kan överleva varandra länge nog att ta sig ut från skyddsrummet?

The Divide har en bra grundidé, så mycket ger jag den. Gruppdynamik och vad som får den att ticka är både jäkligt intressant och skrämmande. Ett av ämnena jag lär ut i mitt jobb är dessutom Organisation och ledarskap - vilken film skulle passa mig bättre? Tyvärr faller The Divide platt och kan inte ta sig upp.

Efter den inledande kvarten, som är riktigt bra, börjar dumheterna. En grupp löses inte upp så här snabbt, inte ens under så pass stressande förhållanden som detta. Grupparketyperna är enkla att identifiera. Vi har den motvillige ledaren som leder med en puckad auktoritär stil som man vet från början kommer få honom i trubbel. Vidare har vi killen som inte kan hantera press, den "snälle" snubben, hysterikan och de två fullblodspsykopaterna. Som huvudperson får vi världens mest karaktärslösa kvinna som inte kan agera på egen hand överhuvudtaget. När hon slutligen faktiskt gör något är det så meningslöst egocentriskt att jag jag kollade hur lång tid på filmen det var kvar och om jag skulle orka det sista.

Medan manuset är skit är skådespelarna för det mesta helt okej. Jag gillar både Michael Biehn och Milo Ventimiglia och de gör vad de kan för att rädda den här travestin. Xavier Gens gör vad han kan med regin men det här är ett på tok för dumt manus att göra något vettigt med. The Divide är på tok för långsam och märkligt nog (för att utspela sig på samma plats 95 % av filmen) för spretig. Jag måste hitta nya forum att hänga på för filmtips...

Betyg: 1 gäspning av 5 möjliga

Regi: Jay & Mark Duplass

Manus: Jay & Mark Duplass

Medverkande: Jason Segel, Ed Helms, Susan Sarandon mfl.

Produktionsbolag: Indian Paintbrush/Jeff Brothers Productions/Mr. Mudd mfl.

År: 2011

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl eller 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1588334/

Jeff är en hopplös slacker som spenderar merparten av sina dagar i sin mammas källare där han röker på och kollar på infomercials. Jeff har dock en teori om hur allt i universum hänger samman. Tillsammans med denna och sin förkärlek för filmen Signs (2002) försöker han hitta sitt öde samtidigt som han hjälper sin bror ta reda på om frugan varit otrogen.

Jag gillar Jason Segel och hans accelererande filmkarriär. Han verkar alltid ha genuint roligt när han spelar i komedier och har även visat prov på helt okej dramaskådespel. Det också Segels goda namn, den annorlunda titeln och den intressanta premissen som fick mig att införskaffa den här filmen. 83 minuter senare kan jag bara konstatera att det här är en tågkrasch från helvetet, genom taggtråd och in i en septisk tank. Det här är så uselt.

Det finns något speciellt med indiekomedier. De är lika formeluppbyggda som komedierna från de stora producenterna (1 "quirky" huvudperson/normal huvudperson träffar 1 "quirky"/normal huvudperson eller 1 "quirky" huvudperson passar inte in i samhällsmallen) men de brukar bjuda på ganska intressanta karaktärer, bra dialog och en ganska varm känsla i kroppen efteråt. Jeff, Who Lives At Home är mest en rad lösryckta scener, lövtunt manus och relationspsykologi på yngre tonårsnivå. Segel verkar inte alltför engagerad och hans huvudsaklige motskådespelare, Ed Helms, spelar konstant över. Susan Sarandons karaktär som brödernas mamma är vidare totalt menings- och menlös. Hennes bihandling hade kunnat strykas helt utan att något gått förlorat.

Jeff, Who Lives At Home är totalt slöseri med tid. Undvik.

Betyg: 1 film utan existensberättigande av 5 möjliga

Titel: Pythians anvisningar

Författare: Jerker Eriksson & Håkan Alexander Sundquist

År: 2012

Sidor: 379

Förlag: Ordupplaget

ISBN: 978-91-85785-57-5

I sista delen i trilogin om Victoria Bergman får vi följa poliskommissarie Jeanette Kihlbergs jakt på de män som hela tiden dyker upp i samband med en rad spektakulära mord - brott som har förgreningar till hemliga pedofilsällskap. Samtidigt försöker Victoria Bergman/Sofie Zetterlund komma underfund med sitt egna förflutna genom självterapi. Kan hon verkligen vara skyldig till alla de brott hon tror sig ha begått?

Kråkflickan (2010) var en förbaskat bra deckare och uppföljaren Hungerelden (2011) var inte långt efter. Det var därför med en viss chock som jag slog igen Pythians anvisningar. Det här är en jäkligt dåligt skriven bok. Full fart från sida ett med karaktärer från de tidigare delarna som för tydlighetens skull skulle ha försvunnit ur handlingen vid det här laget. Boken börjar med ett dramatis personae - något som torde vara unikt i svensk deckarlitteratur. Det behövs dessutom! Att hålla isär alla karaktärer i Pythians anvisningar är minst sagt förvirrande. Det gör också att boken i sig förlorar allt fokus och blir en tunn soppa med lite stympningar där, lite psykoterapi här och lite deckarklyschor någon annanstans.

Jag har i mina recensioner av de tidigare delarna i trilogin funderat lite över språkbruket. Det något klyschiga språket i del ett har i del tre fått ge vika för vad jag bara kan beskriva som ett försök till realism. Det är uppräkningar, beskrivningar in absurdum och ett ganska dåligt flyt. Framförallt är vissa av de kulturella citaten väldigt malplacerade (Idas sommarvisa?!).

Allt det här, den förvirrande karaktärsstrukturen och det stolpiga språket, hade jag kunnat förlåta om historien hade klarat att gripa tag i mig. Föga överraskande misslyckas den med just detta. När Victoria Bergman kommer till sina första större självinsikter i boken tappade jag allt intresse. Den spännande konfrontationen mellan Bergman och Kihlberg uteblir helt och slutet är riktigt svagt. Jag är ledsen, Eriksson och Alexander Sundquist - ni var bland mina första välgörare här på bloggen, men det här håller inte, killar.

Betyg: 1+ ologiska alter egon av 5 möjliga

Regi: John Boorman

Manus: William Goodhart

Medverkande: Linda Blair, Louise Fletcher, Richard Burton mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. Pictures

År: 1977

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0076009/

Fyra år efter händelserna i första filmen lider Reagan fortfarande av sviterna av demonutdrivningen, även om hon inte kan minnas något annat än att hon har varit väldigt sjuk. Som ett led i hennes terapi börjar hennes terapeut med en ny terapiform - synkroniserad hypnos, ett tillstånd där två personer kan dela samma hypnostillstånd. Samtidigt skickar katolska kyrkan ut fader Lamont för att undersöka omständigheterna kring fader Merrins död - en undersökning som leder honom rakt till Reagan.

Vissa filmer borde aldrig få en uppföljare. The Exorcist (1973) är nära toppen på den listan. En inspelning som plågades av allsköns problem blev till en film som bokstavligen skrattades ut när den hade premiär. Den blev så illa mottagen att regissören John Boorman drog tillbaka filmen inte en utan två gånger för omklippning. Jag förstår honom. Jag skulle inte heller vilja lämna en sådan här skithög efter mig. För att riktigt driva hem hur usel den här filmen är kan jag nämna att den ligger på Golden Raspberries tio sämsta-lista och att den hade tv-premiär innan den första filmen hade det. Nu vet ni vilket territorium vi rör oss i...

Om den här filmen hade varit 90 minuter lång hade jag till viss mån kunnat avfärda den som ett försök att casha in på nummer etts popularitet och framgång. Nu verkar det faktiskt som Boorman och Goodhart har försökt göra något som de tyckte skulle vara genuint bra och det är också därför det blir ett spektakulärt magplask. Ett totalt obegripligt manus med en störtlöjlig premiss (delad hypnos?!) och ett hopklipp av diverse scener som inte bildar en enhet överhuvudtaget. Det kan också vara en av de segaste filmer jag sett. Första gången jag skulle se den tog det tre gånger innan jag kunde hålla mig vaken.

De enda två element som är okej är vissa skådespelarinsatser (Blair & Fletcher) samt Ennio Morricones soundtrack. Fast, det är klart, om du velat se James "Darth Vader" Earl Jones göra leopardljud och spotta ägg på spik samtidigt som han bär en gigantisk gräshoppa på huvudet är det här filmen för dig. Sämst av alla är dock en konstant överspelande Richard Burton - gravt alkoholiserad under inspelningen och gissa om det märks. Dessutom vet vi ju alla att Afrika är en helt homogen kultur där man kan se berber och massajer på inom två mils avstånd... suck.

Det här är en så pass usel film att den inte ens är kitschbra. Vissa scener är förbaskat roliga tagna ur sin kontext, men de kan ni lika gärna se på YouTube. Hela filmen är dock knappast värd din tid.

Betyg: 1 James Earl Jones gjorde en annan film 1977... tur för honom av 5 möjliga