Regi: Alexandre Laurent

Manus: Alexandre Laurent & Laurent Vivier

Medverkande: Carole Bouquet, Fred Testot, Manon Azem mfl.

Produktionsbolag: Septembre Productions

År: 2017

Längd: cirka 360 min (6 x cirka 60 min)

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6467482/

Polisdetektiv Damien Carrot har levt merparten av sitt liv med en fruktansvärd hemlighet. Han är son till den ökända seriemörderskan La Mante ("Bönsyrsan") som dömts för mord på åtta män som på olika sätt hade förgripit sig på barn och kvinnor. Nu härjar en copycat-mördare i Paris och La Mante, eller Jeanne Deber som hon egentligen heter, erbjuder polisen sin hjälp. Hon har bara ett villkor - att hon ska få träffa Damien igen efter 20 år.

Inspirerad av den tidigare franska polisserien jag såg gav jag mig i kast med La Mante kort därefter. Serien har blivit vida omtalad även utanför Frankrike och jag gick därför in med ganska högt ställda förväntningar. Jag borde lära mig att inte göra det. La Mante är absolut inte någon dålig serie, men i jämförelse med exempelvis The Forest (2017) saknar den det kanske viktigaste elementet för att en serie ska få sin egen identitet i den här mycket överbefolkade genren. Serien saknar hjärta.

Paradoxalt är den på alla sätt, utom manuset, överlägsen The Forest. Den är tajtare regisserad, har mycket bra skådespelare i framförallt huvudrollerna Carole Bouquet och Fred Testot och lyckas också binda ihop en ganska tät historia. Det den tappar bort i alla stenhårda och tuffa karaktärer är felbarheten. Alla i den här serien är så duktiga på vad de gör att det känns som man tappat bort själen i berättelsen, även om den i mångt om mycket handlar om felbara familjer och saker vi gör bakom lyckta dörrar.

Trots ovanstående kritik följde jag serien med spänning tills det näst sista avsnittet. Avslöjandet om vem som är copycat-mördaren är så over the top att jag mest kunde skratta. Om det hade spelats seriöst och inte varit som att trycka på en knapp för att en karaktär ska göra en helomvändning hade det kunnat funka. Nu blir det mest skrattretande. Seriens amerikanska inspiration ligger också tung och ofta försöker La Mante vara en fransk variant av amerikanska 90-talsfilmer. Det funkar sådär.

La Mante var något av en besvikelse. Nu ska jag rota upp en polisserie från ett annat land.

Betyg: 3- bönsyrsor av 5 möjliga