Regi: Laurent Herbiet

Manus: Laurent Herbiet/Hamid Hlioua/Bernard Minier (baserat på Bernard Miniers roman)

Medverkande: Charles Berling, Julia Piaton, Pascal Greggory mfl.

Produktionsbolag: Gaumont Television

År: 2017

Längd: cirka 360 min (6 x cirka 60 min)

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5736758/

Poliskapten Martin Servaz kallas till den lilla bergsbyn Saint-Martin för ett lika märkligt som bestialiskt brott. Industrimannen Lombards favorithäst har blivit halshuggen och kadavret har lämnats på en bergstopp. Fallet tar dock snabbt en ännu märkligare vändning när hår tillhörande seriemördaren och tillika Martins gamle partner Julian Hirtmann hittas på hästen. Är det en slump att Martin fått fallet och att Hirtmann sitter på rättspsyk på samma ort? Knappast...

Äsch, jag fastnade i Frankrike och deras polisserier trots allt. En serie som utspelar sig i de snöiga Pyrenéerna gick liksom inte riktigt att motstå i sommarhettan. Framförallt inte eftersom det är en välskriven och väldigt välspelad serie med riktigt schyssta produktionsvärden.

Det hade enkelt kunnat bli platt fall. Premissen med en seriemördare som kanske drar i trådarna utanför sin cell, kanske inte, känns ganska gjord vid det här laget. Tack och lov har man lyckats både casta och skriva Hirtmann väldigt väl. Hirtmann, mycket obehagligt spelad av Pascal Greggory, är inte de stora gesternas karaktär utan är precis så kall och kalkylerande som jag föreställer mig att en sådan personlighet hade varit i verkligheten. Han är fullkomligt övertygad om att han inte begått något fel, men samtidigt bortförklarar han inte de brott han är anklagad för. Mycket bra!

Även Charles Berling är bra i huvudrollen som Martin och hans partner Iréne, spelad av Julia Piaton, klarar sig också väldigt väl. Intressant nog ser hon ut att kunna vara Meryl Streeps lillasyster. Framförallt gillar jag hur manuset tidigt duckar den kanske största klyschan i serier med en manlig polis med kvinnlig partner - att de ska bli kära. Nope, hon är lesbisk. Så, avklarat, vilket är jäkligt skönt.

Manuset matchar de fina skådespelarinsatserna till allra största del, även om man har vissa problem med övergångarna hur fallet utvecklar sig. Jag är tämligen säker på att Miniers roman gjorde detta smidigare. Serien hade tjänat på att vara två avsnitt längre och låta saker ta sin tid helt enkelt. Även om man kan se serien som avslutad lämnar den tillräckligt många lösa trådar som gör att jag skulle välkomna en andra säsong. Om inget annat ska jag undersöka om Minier skrivit en fortsättning i bokform.

Glacé har ett bra manus och fina skådespelarinsatser vilket gör att jag absolut rekommenderar den. Med snyggt foto och en isande upplösning (hehe) förstår jag att den fick stor uppmärksamhet i hemlandet. Nu ska jag försöka ta mig ifrån Frankrike. Jag kan dock inte lova något.

Betyg: 4 snöbollsfantasier av 5 möjliga