Regi:  Niels Arden Oplev

Manus: Ben Ripley

Medverkande: Ellen Page, Diego Luna, Nina Dobrev mfl.

Produktionsbolag: Cross Creek Pictures/Furthur Films/Laurence Mark Productions mfl.

År: 2017

Längd: 110 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2039338/

AT-läkaren Courtney plågas av minnena då hon genom bristande uppmärksamhet orsakade sin lillasysters död. Fast besluten att ta reda på vad som verkligen händer efter döden tar hon hjälp av fyra vänner för att vara kliniskt död i några minuter för att sedan rapportera vad hon upplevt. När Courtney kommer tillbaka till livet med en nästan uppslagsmässig kunskap om allt hon någonsin läst vill även de andra AT-läkarna testa experimentet... fast att leka med döden har sina konsekvenser.

Flatliners (1990) var en av de där filmerna som jag alltid kände hade något visst, men inte riktigt visste vad den ville vara. Å ena sidan var det en bra medicinsk thriller, men å andra sidan var det en tämligen träig skräckfilm. Det fanns definitivt utrymme för förbättringar och tillägg, vilket gör 2017 års remake till en större besvikelse än jag hade trott. Nyversionen lyckas nämligen inte fånga originalets berättarstruktur och gör egentligen ingenting bättre. Förutom Ellen Page. Allt Page är med i blir per default lite bättre.

Resten av ensemblen är dessvärre inte lika imponerande. Förvisso är Kiefer Sutherland med precis som han var i originalet, men annars är det främst utbytbara skådespelare som synts i någon tonårsserie här och där tidigare. Sämst är Nina Dobrev som hela tiden pendlar mellan över- och underspel så att det nästan blir plågsamt.

Framförallt undrar jag varför den här remaken egentligen gjordes om man inte ville göra något nytt av den. Allt är som i originalet, fast lite sämre på alla punkter. 1990 års film gick förvisso ganska bra på bio, men samtidigt var vinsten inget att höja på ögonbrynen för. Nyversionens manus börjar i viss mån med sammas frågeställningar som i den första filmen, men mynnar snart ut i en ganska usel skräckfilm som inte hyser någon logik överhuvudtaget. Nej, det här var en gäspning. Om knappt 30 år kanske det kommer en nyinspelning till. Då hoppas jag att man gjort något som är värt min tid.

Betyg: 2+ och pluset får den bara för Page av 5 möjliga

Regi: Matthew Vaughn

Manus: Matthew Vaughn & Jane Goldman (baserat på Mark Millars & Dave Gibbons serie The Secret Service)

Medverkande: Taron Egerton, Mark Strong, Julianne Moore mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Marv Films/TSG Entertainment mfl.

År: 2017

Längd: 141 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4649466/

Efter att The Kingsmans baser i Storbritannien bombas av drogbaronessan Poppy tvingas de enda två överlevande, Eggsy och Merlin, söka hjälp hos sin systerorganisation i USA. Förutom en kulturkrock som heter duga blir det ett kärt återseende med en gammal vän och givetvis en jäkla massa action!

Kingman: The Secret Service (2014) var en fantastiskt underhållande agentpastisch som för det allra mesta lyckades balansera totalt utflippade actionsekvenser med en medryckande story. Det var också en kassasuccé så att uppföljaren skulle dyka upp förr eller senare var ingen överraskning. Andra svängen med agenterna är underhållande den med, men tyvärr inte alls i samma nivå som sin föregångare.

Där den första filmen ofta spelade på känslosträngarna (om än snabbt och ganska fult ibland) är uppföljaren plattan i mattan från första bildrutan. Problemet är bara att det blir för mycket av det goda. Man har haft ett rejält budgetlyft mellan filmerna från 81 till 104 miljoner dollar och man har spenderat varenda spänn av den ökade budgeten på att göra actionscenerna större, mer spektakulära och tyvärr även tv-spelsliknande.

Fightingscenerna i 2014 års installation såg ut att göra ont. Det fanns en tyngd i dem som fick mig att utbrista "holy shit!" mer än en gång. Tre år senare har de flesta actionscenerna fallit för vår tids största filmsjuka - fysiken verkar ha satts ur spel. Visst, det är snyggt och det smäller, men inte förrän mot slutet blir det någon rejäl tyngd i fightingen igen.

Actionscenernas försämring till trots är Kingsman: The Golden Circle fortfarande en underhållande film. Det är en klassisk fish out of water-historia med ofta riktigt bra rollprestationer. Taron Egerton är tillbaks i huvudrollen och har hjälp av en minst sagt imponerande ensemble, med inte mindre än fem Oscarsvinnare. Visserligen är en av dem Elton John, vinnare för musik och inte skådespel, men Sir Elton står för filmens enda riktiga gapflabb från min sida. Utöver John får jag ge priset för bästa nykomling till franchisen till Julianne Moore i rollen som Poppy. Moore är alltid bra, men det är inte alltför ofta hon får riktigt spela ut i en skurkroll. Här får hon och hon verkar ha väldigt kul med den psykotiska 50-talsnostalgikern till bov.

Kingsman: The Golden Circle må vara ett steg tillbaka från sin föregångare, men det är fortfarande en underhållande film. Tills nästa uppföljare (redan i förproduktionsstadiet) kan det dock vara värt att komma ihåg att ibland är less more.

Betyg: 3+ coolare kungar än i verkligheten av 5 möjliga

Regi: Darren Aronofsky

Manus: Darren Aronofsky

Medverkande: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Ed Harris mfl.

Produktionsbolag: Protozoa Pictures

År: 2017

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5109784/

Ett äkta par bor i ett avsides hus där mannen försöker få fart på sin skrivarkarriär igen och kvinnan renoverar huset. När ett annat par kommer på oannonserat besök börjar märkliga saker hända - minst sagt märkliga.

Jag betvivlar att jag kommer bli klar med Mother! inom det närmsta. Filmen har splittat publiken i två och jag förstår verkligen varför! Om man bara ser Mother! som en rakt berättad film utan att fundera och pussla ihop symboliken och metaforerna blir den stundtals väldigt långsam. Om man däremot börjar skrapa lite på ytan finner man en otroligt mångbottnad historia som fortsätter att ge långt efter sluttexterna tonat ut.

Darren Aronofsky är förvisso känd för att vända och vrida på koncepten, men fråga värt om Mother! inte är hans märkligaste film. I mer oerfarna händer hade det lätt kunnat bli pretentiöst och navelskådande, men Aronofsky bygger upp en av de mest obehagliga stämningarna jag sett på film i år. När filmen sedan totalt ändrar karaktär med halvtimmen kvar känns det som man får en spark i magen. Det tyckte även Jennifer Lawrence i huvudrollen som gick in för det så pass att hon spräckte ett revben genom att hyperventilera under inspelningen. Det är rätt extremt.

Jag skulle vilja säga att jag rekommenderar Mother! till alla, men det kan jag inte göra. Om du bara ser film för att bli underhållen utan större tuggmotstånd kommer du troligen hata den här filmen. Jag är inte helt såld själv, men jag kan definitivt uppskatta filmkonsten som Aronofsky visar upp. Framförallt är det en film som får mig att tänka. Den kommer fortsätta att diskuteras och lär inte gå obemärkt förbi. Det är ett gott betyg om något.

Betyg: 4 psycho freakouts av 5 möjliga

"After all, everyone casts a shadow"

Författare: Stephen King

År: 2016 (svensk utgåva 2017)

Sidor: 384

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag, Månpocket)

ISBN: 978-91-7503-611-3

Sju år efter att Bill Hodges, Jerome Robinson och Holly Gibney satte stopp för Brady "Mr. Mercedes" Hartsfield börjar märkliga saker hända. Brady, fast i ett katatoniskt tillstånd i en sjukhussäng, börjar vakna till liv och upptäcker att han har fått en ny förmåga - han kan röra saker med tankarna, men än viktigare har han givits förmågan att ta över andra personers kroppar om dessa på något sätt är försvagade. Nu måste Bill och de andra lista ut hur Brady verkar ha agenter ute i världen utan att lämna sjukhussängen eller ens kunna tala. Och eftersom Bill kämpar mot en annan dödlig fiende, sin egen kropp, är tiden knapp.

Jag var rädd för det här. Sedan jag läste Finders Keepers (2015), andra delen i Bill Hodges-trilogin, har jag dragit mig för att läsa sista delen av en enkel anledning. Jag var rädd för att Kings märkliga beslut att hinta om Bradys övernaturliga krafter skulle ta över historien i en tredje del och att detta skulle vara ett för stort stilbrott jämte de två första delarna. Ibland hatar jag att ha rätt.

Det mest frustrerande med End Of Watch är att jag utan att anstränga mig kan komma på flertalet sätt som Bradys karaktär hade kunnat åstadkomma samma saker utan sin "magi". Om King istället hade fokuserat på exempelvis datorer för rörelsehindrade personer och tagit det därifrån hade Bill Hodges kunnat få en mycket lyckad avslutning. Nu tar tyvärr de övernaturliga inslagen mig helt ur historien i och med det stilbrott de medför. De två första böckerna i serien var hårdkokta deckare utan nonsens och ja, under ytan finns detta kvar, men Bradys krafter ligger som en våt filt över hela narrativet.

Karaktärs- och språkmässigt funkar den tredje boken i serien lika väl som de tidigare. Bland annat har jag fått ett nytt favorituttryck i "tempus is beginning to fugit" och Hodges fungerar lika bra som innan som den grånade hjälten som inte bara slåss mot skurkar utan även sin svikande kropp. Holly Gibneys karaktär har utvecklats en hel del, men behåller samtidigt sin kärna av bedårande oskuldsfullhet.

Detta till trots vet jag ärligt talat in om jag kan rekommendera End Of Watch. Det är bättre att läsa första och andra boken och sluta precis innan epilogen på den sistnämnda. En stor besvikelse.

Betyg: 2 allt blir inte bättre med telekinesi av 5 möjliga

Regi: Chris Smith

Manus: N/A

Medverkande: Jim Carrey, Milos Forman, Peter Bonerz mfl.

Produktionsbolag: Vice Films

År: 2017

Längd: 94 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt7214762/

Under inspelningen av Man On The Moon (1999), en biografi över den legendariske komikern Andy Kaufman, gick Jim Carrey in i huvudrollen totalt. Som en av Carreys största hjältar ville han göra en så träffsäker prestation som möjligt, vilket ledde till att han vägrade gå ur rollen (eller rollerna) när han kommunicerade med filmteamet och hade även stora problem med att släppa rollerna i privatlivet. Jim & Andy är en fascinerande inblick i en skådespelarprocess som ofta balanserade på kanten till galenskap.

Chris Smiths Jim & Andy är så nära en genuin dokumentär man kan komma. Till allra största del baserad på material filmat behind-the-scenes försöker Smith aldrig ta över och sätta sig själv i första rummet. Istället låter han bilderna berätta tillsammans med en intervju med Jim Carrey. Carrey år 2017 framstår för det mesta som en man som funnit ro i livet. Om vi bortser från något märkliga trossatser (googla!) är det en mycket lång väg han vandrat sedan sitt genombrott i mitten på 90-talet.

Andy Kaufman hade även sitt alter ego, Tony Clifton, och det är framförallt som den vedervärdige Clifton som Carrey tycks ha problem att komma ner till jorden igen. Samtidigt verkar de två rollerna, Kaufman och Clifton, uppenbart som terapi för Carrey. Det ligger väldigt mycket under ytan som kommer upp då och då, inte minst gällande förhållandet mellan Carrey och hans far. Det påminner inte så lite om gestaltterapi, inte minst då Carrey i rollen som Kaufman även hjälper Kaufmans riktiga familj att komma till avslut gällande sonens död.

Jim & Andy är en mycket bra dokumentär för den som är intresserad av skådespeleri och filmproduktion i allmänhet. Det enda lilla jag har att anmärka på är att isbergstekniken med Carreys egen karaktär (såsom i ovan beskrivna förhållandet till sin far) ibland tynger ner materialet. Du behöver inte vara ett Carrey-fan för att uppskatta Jim & Andy, men du kommer troligen bli det efteråt. Från sin början som skränig fysisk komiker till sin roll som Kaufman och vidare har Carrey visat på en en utveckling och talang som andra komiker som började i samma fåra inte lyckats med. Imponerande.

Betyg: 4+ män på månen av 5 möjliga