Regi: Ruairi Robinson

Manus: Clive Dawson (baserat på Sydney J. Bounds novell med samma namn) 

Medverkande: Liev Schreiber, Romola Garai, Elias Koteas mfl.

Produktionsbolag: Qwerty Films & Fantastic Films

År: 2013

Längd: 98 min

Land: Storbritannien/Irland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1709143/

Efter förra veckans urladdning i form av den briljanta Gravity (2013) var jag på jakt efter mer verklighetstrogen science fiction. Det är inte det allra enklaste att hitta filmer jag inte sett i den subgenren, men till sist föll valet på The Last Days On Mars. Jag har tappat räkningen på hur många filmer jag sett om den röda planeten, men inte särskilt många har varit bra. Dessvärre visade sig The Last Days On Mars inte vara ett undantag till den traditionen.

Någon gång i en nära framtid har mänskligheten äntligen tagit sig till Mars. Under projektets andra halvårsuppdrag har man fortfarande inte hittat något av värde. Sista dagen på planeten ska dock visa sig bjuda på en världsförändrande upptäckt - utomjordiskt liv. Visserligen i form av bakterier, men ändock! Som många andra utforskare har fått erfara genom historien är det där med bakterier man aldrig stött på någon hit...

Design- och musikmässigt håller The Last Days On Mars stilen och lyckas ofta bättre än filmer på samma tema. Det är också det snällaste jag kan säga om filmen. Manuset hämtar mer än lite inspiration från bättre filmer, såsom Alien (1979) och John Carpenters version av The Thing (1982), men är inte tillnärmelsevis lika bra. När det finns hundratals fantastiska science fiction-noveller att adaptera till film, varför väljer man en sådan här standardhistoria utan egen röst? 

Inte heller skådespelarna lyckas ge filmen en egen identitet. Liev Schreiber är lika träig som han alltid är i huvudrollen, men den som förtjänar mest stryk är Olivia Williams i rollen som ärkebitchen Kim. Jag förstår vad Clive Dawson ville göra med Kim - hon är Ripley, minus empatin. Ripley fungerade så bra som hon gjorde i Alien eftersom hon var tuff som sten, men samtidigt mänsklig. Kim är bara en fruktansvärd, fruktansvärd karaktär. Att de andra inte kastat ut henne ur luftslussen under de sex månader de varit tvugna att spendera med henne är för mig en gåta.

Även om The Last Days On Mars är science fiction av standardmodell 1A är den inte totalt värdelös. Om du inte sett lika mycket science fiction som undertecknad kan den kanske vara en film för en tråkig söndag. För fans av genren är det mest trist och alldeles för välbekant.

Betyg: 2- och varför vill allt utomjordiskt liv direkt döda människor? av 5 möjliga