Regi: Sandor Stern

Manus: Sandor Stern (baserat på John G. James bok Amityville: The Evil Escapes)

Medverkande: Patty Duke, Jane Wyatt, Fredric Lehne mfl.

Produktionsbolag: Steve White Productions

År: 1989

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0096808/

Nancy flyttar med sina tre barn hem till sin mor igen efter hennes makes tragiska död. Men mormodern har fått en present av sin syster i Amityville - en groteskt ful lampa som visar sig vara besatt. Jisses...

Jag upprepar - en besatt lampa. Det här är något av det dummaste jag sett, men det är ganska underhållande för stunden. Nummer fyra (den här gången blev det rätt!) i franchisen gjordes som en tv-film och det märks verkligen i produktionsbudgeten, eller bristen därav. En av specialeffekterna fick mig att skratta högt då jag vet exakt hur den gjordes. Det var på precis samma vis som jag själv filmade en "splatterscen" när jag gick i högstadiet. Kanske missade jag mitt kall om det är okej nog att gå på tv?

Hur som helst, att den här filmen är baserad på en bok är helt otroligt. Kan något så här osammanhängande ha tryckts eller är det adaptionen som är så pass usel att man till exempel glömmer ett lik under huset! Ja, när filmen tar slut finns det fortfarande en olycklig stackare död under huset. Happy ending? Skådespelarna är i en skola för sig. Det krävs talang för att både spela över och under i en och samma scen. Patty Duke må inte vara en skådespelare de flesta känner till, men tanten vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll 1962. Det är ett väldigt långt kliv från det till den här rullen.

Trots alla klagomål så är Amityville 4 en ganska rolig rulle. Den är så överdriven på alla sätt den kan att det är en studie i hur man inte ska göra film. Jag kommer säkert tvinga någon annan att se den. Håll lampan brinnande!

Betyg: 2 lampskärmar av 5 möjliga