Första filmen i Sam Raimis skräckkomeditriologi, Evil Dead (1981), lyckades skrämma skiten ur mig när jag som alltför ung lyckades få tag i en begagnad kopia vid en videobutiksutrensning. Några år senare blev den en av mina favoritfilmer och är än idag ett praktexempel på vad man kan göra med en liten budget. Sex år senare skulle Sam Raimi återigen ta oss med ut i skogen, men istället för 1981 års budget på 375 000 dollar hade han nu 3,6 miljoner - ingen mastodontbudget precis, men gott och väl för att Raimi skulle kunna återvända till sin story, putsa på den och få oss att... skratta? 

Även om trilogins första del hade sina roliga ögonblick, de flesta omedvetna, var det ingenting som gick upp mot nummer två där slapstick och skräck blandas i en salig röra. Bruce Campbell spelar filmernas protagonist, Ash, med lika delar överspel som briljans. Precis innan följande scen har Ash varit tvungen att såga av sin ena hand då den, givetvis, blivit besatt av demoner. Handen "rymmer" och Ash lyckas till sist skjuta den (jisses vilken mening!). Sen... tja... titta själva:

Scen: Something funny happened on the way to... INSANITY!

Regi: Cary Fukunaga

Manus: Moira Buffini (efter Charlotte Brontës roman med samma namn)

Medverkande: Mia Wasikowska, Michael Fassbender, Judi Dench mfl.

Produktionsbolag: BBC Films & Ruby Films

År: 2011

Längd: 120 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1229822/

Föräldralösa Jane Eyre blir skickad till en brutal internatskola där hon får en gedigen utbildning. Efter att hon lämnat skolan får hon anställning som privatlärare åt den rike Mr. Rochesters dotter Adele på ett gods långt ute på den brittiska landsbygden. En lycklig tillvaro samt spirande romans tillsammans med Rochester smolkas dock av en mörk hemlighet från förr...

Jane Eyre har filmatiserats otaliga gånger och handen på hjärtat har de flesta filmatiseringarna varit ganska sömniga. Så är lyckligtvis inte fallet med denna, den senaste, av adaptionerna. Framförallt har Moira Buffini lyckats förmedla romanens gotiska drag på ett sätt jag inte upplevt att de tidigare inkarnationerna har klarat av. Jane Eyre kanske inte är det första man tänker på när man tänker "gotik" men många av romanens teman och troper kan enkelt översättas till en kuslig och tät stämning. Tack vare det otroligt vackra fotot och fantastiskt duktiga skådespelare får Jane Eyre anno 2011 en tyngd och ett djup som de tidigare filmatiseringarna inte har haft.

Mia Wasikowska är lysande i titelrollen och har en sårbarhet framför kameran som hon kontrasterar perfekt med Eyres mer temperamentsfulla drag. Sen är det denna ständige Fassbender. Är det något Michael Fassbender inte kan spela? Från att tidigare i år spelat skjortan av alla i X-Men: First Class till att i den här filmen göra ett väldigt bra porträtt av en av litteraturhistoriens odödliga karaktärer - jag kan bara applådera! Även Judi Dench måste nämnas. Hon gör, som alltid, mycket bra ifrån sig och lyser upp varenda scen hon är med i.

Jane Eyre är inte en perfekt film. Den har i viss mån problem med tempot och avgränsning av några av de olika kronologiska hoppen. Även Janes karaktär blir något underspelad (inte så lätt att lösa eftersom boken i mångt om mycket utforskar Janes känsloliv utan rak dialog) och får inte utvecklas riktigt i den mån jag hade önskat. Men, det här är små skavanker och inget som bör få dig att missa den här filmen!

Betyg: 4+ engelska hedar av 5 möjliga

Då har årets Nobelpris i litteratur tillkännagivits och jag måste säga att det var dags för Tranströmer att äntligen få det. Tranströmers poesi är inte bara extremt tekniskt kompetent utan hyser sådana känslor och språkliga vändningar så att jag som amatörpoet själv bara ryser. En mästare hyllas och jag kunde inte vara gladare. För mig personligen har Tranströmers diktkonst varit en konstant i mitt litterära liv sedan jag 20 år gammal hittade en av hans samlingar i en biblioteksutgallring. Sedan dess har Tranströmer bott i min väska vid ett antal tillfällen då jag alltid ser till att ha en roman och en poesisamling medpackade beroende på hur lång tid jag har på mig att läsa under mina resor. Så grattis till Tranströmer och grattis till alla som på grund av priset kommer upptäcka hans underbara arbete.

Förra årets vinnare, Mario Vargas Llosa, var en annan författare jag hade ett tidigare förhållande till då jag året innan han fick priset ömsom trollbands och ömsom tråkades ut av La ciudad y los perros (Staden och hundarna, 1953). Men finns det en nu levande författare som jag verkligen vill se ta emot priset nästa år så är det Haruki Murakami. Murakami, med sin alldeles speciella magiska realism, knockade mig med det första kapitlet jag läste av honom och har fortsatt att göra det sedan dess. Han har även varit på tal i Nobelkretsarna i några år nu och det känns som det är dags för en asiatisk pristagare igen (förra gången var år 2000 då Gao Xingjian, exilkines boende i Frankrike, tog hem priset).

Förutom Murakamis fantastiska litterära kvalitéer vill jag framhäva honom som en framgångssaga för att det aldrig är för sent att börja skriva. Murakami hade knappt skrivit en berättelse förrän han var en god bit över 30 och är idag en av världens mest hyllade författare. Inspirerande. Så ja, låt nästa år vara Murakamis år!

Titel: Lisey's Story

Svensk titel: Liseys berättelse

Författare: Stephen King

År: 2006

Sidor: 540

Förlag: Scribner (svenskt förlag Bra Böcker)

ISBN: 978-91-7002-657-7

Lisey Landon lever ett tillbakadraget liv sedan hennes make Scott, hyllad författare, avlidit under mystiska omständigheter tre år tidigare. När Lisey till sist börjar gå igenom sin makes gamla papper och manus, ivrigt påhejad av diverse litteraturvetenskapliga fakulteter från lokala universitet, börjar hon minnas Scotts hemliga plats, Booyamånen. Det var en plats dit Scott flydde under sin fruktansvärda barndom, där han hämtade inspiration och även där han mötte sina värsta demoner. När Lisey konfronteras med en galen beundrare till sin döde make inser hon att lösningen till hennes problem ligger i Booyamånen. Kan Scott vänta på henne där?

Det är ganska exakt en månad sedan jag skrev en bokrecension sist och jag inser att jag nog måste lägga ner Stephen King ett tag. Lisey's Story är nämligen en ganska dålig roman, men jag har alltid så svårt för att överge något av just King så jag fastnade ändå. Och en månad senare har jag tragglat mig igenom drygt 500 sidor av en ganska trist kärlekshistoria, lite övernaturligt mumbo-jumbo och enstaka riktigt bra kapitel. Uppenbarligen relativt självbiografisk (Kings alter ego Scott delar många av hans dåliga sidor som framkommit i intervjuer och i andra böcker) verkar Lisey's Story främst som en bok som King skrev till sina närmsta. Jag kände hela tiden att jag läste en historia fylld av internskämt, speciellt språkliga sådana, som irriterande nog inte kunde förmedla någon djupare innebörd för mig som läsare.

Det finns riktigt bra passager i Lisey's Story. Dessa är först och främst centrerade till tillbakablickar till Scotts barndom med sin totalt bindgalne far och hans älskade bror Paul. Här finns en riktigt bra historia som hade varit mycket mer intressant än den huvudsakliga diton som berättas i boken. Samtidigt som dessa delar är riktigt bra finns det långa transportsträckor som King fyller med Liseys sorg över sin make. Jag vet inte riktigt vad som hände när King skrev dessa delar då jag tidigare har läst sorgskildringar av honom som varit fruktansvärt drabbande, bland annat i den snarlika men mycket, mycket bättre Bag Of Bones (1999). Dessutom, om man skriver en historia med en alternativ verklighet, såsom den tidigare nämnda Booyamånen, bör denna utforskas mycket mer än vad King gör.

På det hela taget är Lisey's Story en King-bok man kan ha eller mista. Den placerar sig helt klart på den nedre halvan av böcker jag läst av honom och kommer troligen mest samla damm i bokhyllan.

Betyg: 2 språkliga internskämt av 5 möjliga

Regi: Seth Gordon

Manus: Michael Markowitz/John Francis Daley/Jonathan M. Goldstein

Medverkande: Jason Bateman, Charlie Day, Jason Sudeikis mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema & Rat Entertainment

År: 2011

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1499658/

Nick, Dale och Kurt är tre vänner med ett gemensamt problem - deras chefer är kompletta psykopater, idioter och/eller trakasserar dem. Under en blöt utekväll föds en idé: Deras liv hade varit mycket enklare om cheferna helt enkelt dog. Men det där med mord är klurigare än man tror...

Jag såg en trailer för den här filmen någon gång i våras och den har legat i mitt bakhuvud tills nu. Premissen är lika enkel som briljant - en film som alla som någon gång arbetat under en chef eller en mellanchef som inte riktigt levt upp till ledarskapsförväntningarna kommer kunna identifiera sig med. Allting är givetvis verkligen draget till sin spets, men igenkänningsfaktorn borde vara hög kan man tycka. Det börjar dessutom bra. De tre cheferna, spelade av Kevin Spacey, Jennifer Aniston och Colin Farrell, är tre ärkesvin som det är ytterst enkelt att älska att hata. Jag visste att Spacey kunde spela riktigt elak men att Aniston hade det i sig var en överraskning. Colin Farrells rollkaraktär är den svaga länken bland cheferna men tack och lov också den som filmen ägnar minst tid till.

Medan cheferna är väldigt bra är det lite sämre ställt med våra protagonister. Jason Bateman har en del bra filmroller på sin CV, men är ärligt talat inte en skådespelare som man springer av sig benen efter att se. Han gör ett okej jobb här men verkar inte riktigt bekväm i sin komiska timing. Inte heller Jason Sudeikis lyckas lämna något större avtryck. Den enda av de tre huvudrollsinnehavarna som kommer undan med mer än godkänt är Charlie Day.

Manuset, liksom filmen, börjar bra men känns lite stressat mot slutet. Speciellt happy-ever-after-slutet känns något påklistrat och går stick i stäv med filmens ganska mörka komik i de tidigare scenerna. Och seriöst, manusförfattare, sluta kopiera Woody Allens kokaingag från Annie Hall (1977). Det var skitkul när Allen gjorde det men har nästan blivit en komisk trop vid det här laget. Regin funkar för det mesta och även om Seth Gordon haft en något brokig karriär än så länge kan han vara ett namn att lägga på minnet för framtiden.

Horrible Bosses är trots de beskrivna skavankerna en skön rulle som höjer sig över det vanliga komediträsket. Det är inte på något vis en av de bästa komedier jag sett, inte ens en av de bästa 50, men den fyller sitt syfte mer än väl.

Betyg: 3+ jordnötter i shampoot av 5 möjliga

Regi: Martin Campbell

Manus: Greg Berlanti/Michael Green/Marc Guggenheim/Michael Goldenberg

Medverkande: Ryan Reynolds, Blake Lively, Peter Sarsgaard mfl.

Produktionsbolag: De Line Pictures & DC Entertainment

År: 2011

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1133985/

Hal Jordan, orädd testpilot, väljs ut av den intergalaktiska Green Lantern-kåren att ta över platsen som beskyddare av den sektor av universum där Jorden befinner sig. Samtidigt är en gammal fiende, Paralax, på väg mot sektorn i fråga och Hal måste lära sig kontrollera sina nyvunna krafter snabbt eller riskera planetens framtid.

Green Lantern är en serie jag inte läst så väldigt mycket av, men det jag har läst har fallit mig i smaken. Dessvärre besannades mina misstankar om att det är ytterst svårt att göra en bra superhjältefilm av de mer utflippade mytiska världarna inom genren. Som serie är Green Lantern nästan löjligt episk med ett spann av händelser som inträffar över stora delar av universum. Att försöka få med det spektrat i en film på under två timmar, samtidigt som man berättar en bakgrundshistoria till hur Hal Jordan blev medlem av Green Lantern-kåren är den filmiska motsvarigheten till att försöka få in så många clowner som möjligt i en folka.

Skådespelarna är okej, förutom Peter Sarsgaard i rollen som Hector Hammond. Det är visserligen inte så mycket Sarsgaards fel som det är det tunna manusets. Ryan Reynolds gör en duglig insats som Green Lantern i min mening men hans skådespel dränks i några av de värsta specialeffekter jag sett den här sidan millennieskiftet. Det här är en riktigt ful film. CG-designen är skrikig, har noll tyngd och även om filmen egentligen ska ses i 3D tror jag inte det hade gjort saken bättre.

Martin Campbell, en ganska kompetent actionregissör, gör vad han kan med manuset och i vissa actionscener så funkar det faktiskt. Det omtalade manuset är däremot ingen höjdare. För många kockar, för mycket intryckt i en och samma film och ändå lyckas filmen på sina ställen kännas seg. Märkligt.

Det här är inte den värsta superhjältefilm jag sett och för die hard-fans av serien kan den vara värd att se. Då och då hade jag faktiskt ändå kul i soffan, men mer än godkänt kan det inte bli.

Betyg: 2 historier som skulle behövt vara en trilogi av 5 möjliga