Regi: William Butler

Skådespelare: Joshua Leonard, Jordan Ladd, Lance Henriksen mfl.

Produktionsbolag: Lakeshore Entertainment

År: 2004

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

Clark är precis i slutet på sin psykologutbildning. Han behöver dock fortfarande en praktikplats. Valet faller på Cunningham Hall - ett mentalsjukhus som definitivt sett sina bättre dagar. Här samlas alla typer av patienter, från de lätt besvärande till fullblodspsykopaterna. Clark märker snart att inte allt står rätt till med sjukhuset. Varför tycks patienterna bli allt sämre? Varför har sjukhusdirektören en stor samling böcker om andeväsen på sitt kontor och vem är den mystiske intagne i cell 44?

William Butler är en smått legandarisk excentriker i Hollywood, känd för sina vilda Halloweenfester. Han borde fortsätta med dem och lämna filmskapandet till någon annan. Butler vill verkligen göra något med sin historia (han står även som manusförfattare) men rycker och drar i så många olika trådar att allt faller pladask en bit in i filmen. Något som också är smärtsamt tydligt är hur låg budget den här filmen hade. Lågbudgetfilm kan vara riktigt kul och tvinga fram kreativiteten hos regissören. Här känns det tyvärr mest som att Butler köpte en DV-kamera och hyrde lite skådisar till ett skolprojekt.

Skådespelarna är, med undantag för Lance Henriksen, riktigt genomusla. Joshua Leonard är antagligen mest känd för att ha "spelat" Josh i The Blair Witch Project. Eftersom den filmen inte krävde att han skådespelade överhuvudtaget utan helt enkelt var sig själv blir det väldigt tydligt hur usel han egentligen är när han ska ikläda sig en annan roll. Jordan Ladd har några mer kända roller under bältet, men inte heller hon klarar av att lyfta sig från rännstenen i den här produktionen. Lance Henriksen har tyvärr bara en liten roll, men han äger varenda scen han är med i.

Det värsta är att jag inte kan tycka riktigt illa om den här filmen. Den uppvisar små korn av potential hela tiden. I rätt händer hade den kunnat bli en riktigt bra och kuslig film. Nu är det dessvärre en film som jag kommer ha glömt bort om två veckor och antagligen aldrig se om.

Betyg: 2- gulagliknande mentalsjukhus av 5 möjliga

Titel: A Mind In Prison: The Memoir of a Son and Soldier of the Third Reich

Svensk titel: Fångad av hakkorset: Nazist och soldat i Tredje Riket

Författare: Bruno Manz

År: 2008 (svensk utgåva 2009)

Sidor: 287

Förlag: Pocketförlaget

ISBN: 978-91-86067-45-8

Bruno Manz växer upp under efterdyningarna av första världskriget i Dortmund. När nationalsocialistiska partiet bildas blir hans far helt tagen av ideologin. Han för vidare sina antisemitiska åsikter till sin unge son. Som resultat går Bruno med i vad som skulle utvecklas till Hitler Jugend redan som elvaåring. Lika säker som Bruno är på Tysklands umbäranden är resultatet av en internationell sionistisk konspiration, lika säker är han på att Adolf Hitler är mannen som ska frälsa landet. Som så många andra unga män kastas Bruno ut i kriget. Sakta under krigsförloppet börjar han dock inse att allt inte står rätt till med nazismens läror och att någonstans, kanske, har han haft fel.

Det finns åtskilliga biografier om soldater från andra världskriget. Det här är dock något så ovanligt som en biografi skriven av en tysk soldat som inte försöker krypa till korset. Manz beskriver den indoktrinering han och hans landsmän utsattes för i ung ålder och ger en bra förklaring på hur saker och ting kan utvecklas i helt fel riktning med negativ påverkan. Vad Manz däremot inte gör är att ursäkta sitt handlande genom att skylla på någon annan. En händelse som formar Manz för resten av livet är hur han vägrar tro på historierna om koncentrationslägren han får höra från en halvjudisk (!) tysk soldat i krigets slutskede. Inte ens efter kriget kan Manz förlika sig med tanken på vad som hänt utan tror att journalfilmerna från lägren är iscensatta av Hollywood. Det här är också bokens absolut starkaste kapitel. Den smärta som Manz uttrycker när han beskriver hur hans liv vänds upp och ner är väldigt påtaglig.

Rent språkligt är Manz bok väldigt faktisk och målar med en väldigt tunn pensel. Det här fungerar dock väldigt väl eftersom vad författaren verkar vara ute efter är att beskriva saker så som de skedde, utan omskrivningar. Om han inte minns någon detalj så medger han det. Framförallt ger språket en direkthet som en mer färgstark språkdräkt skulle beröva boken.

Det som är väldigt skrämmande med Manz historia är att själv sätta sig in i hur man skulle reagerat i hans situation. Manz beskriver att han efter kriget hela tiden ifrågasatt sig själv med varför han inte gjorde något. Varför var han inte en av de modiga få som faktiskt såg igenom propagandan? När vi läsare, mer än 60 år senare, läser hans verk är det enkelt att förutsätta att vi minsann inte skulle falla för så enkla propagandalögner. Jag är inte särskilt säker. Jag skulle väldigt gärna vilja tro att jag skulle varit en demokratins förkämpe under Nazi-Tyskland, men ärligt talat - hur många av oss hade varit det? Hur många hade inte egentligen gått med på lögnerna eftersom de var det enda vi hade fått höra? Det är här storheten i Manz berättelse ligger - han ursäktar inte sitt beteende, men han ber om förlåtelse. Det ligger en djup och vis distinktion mellan de två begreppen.

Betyg: 4+ historier som aldrig får glömmas av 5 möjliga

Regi: Kevin Smith

Skådespelare: Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jason Mewes mfl.

Produktionsbolag: View Askew Productions

År: 2008

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

Zack och Miri är två barndomsvänner som har det riktigt knapert med ekonomin. När till och med vatten och el stängs av i tid till Thanksgiving inser de att de måste skaffa pengar snabbt för att slippa bli vräkta. När de träffar på en gayporrstjärna på en återträff kläcker de idén att de ska spela in en porrfilm tillsammans. Men hur gör man? Behöver man en handling? Och framförallt, kommer de gamla vännerna faktiskt kunna ligga med varandra framför kameran?

Jag hade vaga förhoppningar på den här filmen och dessa vaga förhoppningar infriades. Jag är smått allergisk mot Seth Rogen och hans "hej-jag-är-en-skäggig-grungekille-utan-liv-karaktär" som han spelar i samtliga sina filmer. Här är han dock relativt sympatisk. Fortfarande utan liv, men dock sympatisk. Elizabeth Banks känner jag främst igen från hennes biroll från åttonde säsongen av Scrubs. Hur mycket jag än irriterade mig på hennes karaktär i den serien kan jag inte motstå att smälta för henne här. Birollerna är också bra med flera riktiga porrskådespelare och en hysteriskt bra Justin Long som tidigare nämnda gayporrstjärna.

Jag skulle vilja tycka bättre om Kevin Smith än vad jag gör. Av hans filmer är det egentligen bara Clerks och Dogma som sticker ut. Resten är mer eller mindre hastigt ihopsatta farser utan någon större poäng. Smith är helt enkelt bättre på att komma på idéer än han är på att genomföra dem. Det här är tyvärr också fallet med den aktuella filmen. Den är inte på något vis dålig, men i alla sina försök att vara sexualliberal lyckas den ändå landa i någon slags konventionell relationsstruktur. Filmen vore bra mycket mer intressant om den hade fokuserat mer på själva inspelningen av filmen och mindre på Zack och Miri. Samtidigt har den vissa scener som är så off-beat att jag skrattade så jag vek mig. Slutresultatet är väldigt splittrat. Vad som stör mig är att det här kunde ha blivit en komisk klassiker i bättre händer. Nu är det "bara" en bra film.

Betyg: 3+ missöden som kan inträffa vid alternativa sexlekar av 5 möjliga

Outlets är filmnördens bröd och vatten. Jag vandrade ner till den lokala dvd-handlaren innan ikväll för att fylla på lagret med film att recensera. I två stora trälådor fanns en uppsjö filmer att välja på för 19 kronor stycket. Jag fyllde en bärkasse. Outlets är något som är väldigt underskattat för de av oss som faktiskt gillar att äga film som annat än digitala kopior. Uppskattningsvis består min samling till 30 - 40 procent av fynd från dylika trälådor, loppisar, filmbutiker som gått i konkurs, auktioner på nätet där folk inte vet vad de säljer och så vidare. Den främsta anledningen till att jag alltid får en skön ilning längs ryggraden när jag går förbi en låda med utgallrade filmer är att man aldrig vet vad man kommer hitta. Ikväll blev det en salig blandning med från Revolutionary Road till Madhouse. Sammanlagt 14 mer eller mindre begagnade dvd-filmer för det facila priset av drygt 250 kronor.

Därför kommer jag börja tipsa om bra outlets här i bloggen. Efter att jag har varit där och gallrat själv det vill säga. Kvällens shopping ägde rum på Hemmakväll vid Clemenstorget i Lund. Jag rekomenderar verkligen ett besök. Imorgon blir det recension igen.

Jag har nu förhoppningsvis kommit in i rytmen med arbetet  jag beskrev i mitt föregående inlägg för...snart ett kvartal sedan. Därför är  det dags att ta upp bloggen igen. Jag var rätt nöjd med att inte känna behovet av att skriva av mig om allt jag ser på vita duken, men vem försöker jag lura? Jag älskar film! Därför blev också nattens Oscarsgala en ganska sorglig tillställning.

Galan, nummer 82 i sitt slag, leddes av Steve Martin och Alec Baldwin. Martin var som vanligt bra som värd medan Baldwin var...tja, Baldwin. Kan någon förklara bröderna Baldwins claim to fame för mig? Hur som helst så höll de sig på en ganska bra nivå. Produktionen i sig själv var däremot urtråkig. Det var stelt, ack så välregisserat och led av total brist på spontanitet. Det fanns dock några fina tal, men ärligt talat, vem kommer komma ihåg dem om en månad? Det alla vill se är trots allt vem som vinner.

Vem vann då? Förhandssnacket handlade som bekant väldigt mycket om Avatar och The Hurt Locker. Den förstnämnda har jag redan recenserat här på bloggen och alla vet vad jag tycker om de tre meter långa smurfarna. Trots min aversion mot Camerons löjliga "epos" hade jag hellre sett den som vinnare av Bästa Film än den pretantiösa skithögen som är The Hurt Locker. För den som inte har sett THL kan jag berätta om att den handlar om ett gäng amerikanska bombtekniker i Irak. Jag vet inte om jag och resten av världen har sett samma film, men personligen tycker jag att THL var en av de tyngsta sömnpiller som kom förra året. Den lyckades med konststycket att ta något så nervkittlande som desarmering av sprängladdningar och göra det tråkigt. Det är en bedrift i sig själv. Platta karaktärer, ingen utveckling, storylines som inte leder till något och allmänt lam filmkonst. Vad THL däremot lyckades med var att se förbannat snygg och bra ut i trailers. Det kanske räckte? Hur som helst plockade filmen hem sex statyetter för Best Picture, Best Directing, Best Original Screenplay, Best Editing, Best Sound Editing och Best Sound Mixing. Herre min gud och hans enögda getter! Dansar med smurfar fick nöja sig med att plocka hem tre statyetter för Best Special Effects, Best Cinematography och Best Art Direction.

Skådespelarpriserna gick som väntat till Jeff Bridges (Best Actor - Crazy Heart), Sandra Bullock (Best Actress - The Blind Side), Cristoph Waltz (Best Supporting Actor - Inglorious Basterds) samt Mo'Nique (Best Supporting Actress - Precious). Av dessa var de två manliga vinnarna de mest förtjänta och Mo'Nique höll kvällens märkligaste tal som i stort gick ut på att slå in vidöppna dörrar. Precious tog även hem Best Adapted Screenplay av bara farten. Bridges, en av mina favoritskådespelare sedan länge, var lika cool som han är i sina roller. Jag har inte hunnit se The Blind Side men jag tycker det är otroligt att Bullock, mest känd för riktigt taskiga kärlekskomedier och dumaction plockade priset på sin första nominering. Min favorit i Best Actress var annars Carey Mulligan som den brådmogna tonåringen i An Education.

Musikkategorierna var väldigt starka i år. Dessvärre beslutade sig producenterna för att det inte var någon som ville höra låtarna nominerade till Best Song framföras. Däremot tyckte de att det var en skitbra idé att ge ett danslag i uppdrag att illustrera de nominerade i Best Original Score. Vid det här laget tittade jag längtansfullt mot sängen där sambon låg och snarkade. Hur som helst blev det värdiga vinnare i låten The Weary Kind från Crazy Heart samt musiken från Up som Best Original Score. Den sistnämnda var även min favoritfilm överhuvudtaget från förra året och kammade hem priset för Best Animated Feature också.

Hyllningarna av förra årets hädangågna delades upp i två delar där en av mina favoritregissörer genom alla tider - John Hughes - fick stående ovationer för sitt livsverk. Jag har säkert skrivit om det förr, men att Hughes dog förra året var för mig en mycket större chock än Michael Jackson. Tack och lov visade akademin honom tillbörlig respekt. De andra underhållarna som gått till de sälla jaktmarkerna hedrades på vanligt videomontagevis med en ganska krasslig James Taylor på sång. Inget vidare alls.

Så vem skulle ha vunnit? Jag har egentligen ingenting emot några av skådespelarpriserna, även om jag som sagt hellre skulle ha sett Mulligan som vinnare istället för Bullock. För mig var förra årets stora överraskning och kärlekshistoria Up som jag hoppades på i samtliga klasser den var nominerad. Att den inte skulle vinna Best Picture var inte oväntat, men jag skulle gärna sett den som vinnare av Best Original Screenplay. På tal om manusklasserna lyste en film verkligen med sin frånvaro - Watchmen. En bok/serieroman som ansetts omöjlig att adaptera under så lång tid förtjänade åtminstone en nominering. Likaså skulle den ha haft nomineringar i de tekniska klasserna så som Best Editing och Best Cinematography. Jag hade också hoppats på att District 9 skulle få mer uppmärksamhet än den fick. Kanske till och med en vinst för Best Adapted Screenplay. Tack och lov fick inte George Clooneys senaste skitfilm Up In The Air några priser.

Så varför fick den här galan mig att damma av bloggen? Det finns ett väldigt enkelt svar på det - The Hurt Locker. När den kollektiva medievärlden dunkar varandra i ryggen, lånar superlativ av varandra och kallar den här glofierade skithögen för "den bästa krigsfilmen någonsin" så måste det finnas åtminstone ett försök till motvikt. Det må vara förmätet att tro att jag kan stå eldvakt för vad jag anser vara bra film, men ärligt talat - vill ni läsa samma recensioner baserade på utskick från TT om och om igen? Så, själv är bäste kritiker. Om ni vill läsa vad jag skriver är det bara kul, men se till att kommentera nu. Få igång lite debatt!