Två dagar, två böcker. Vem sa att arbetslöshet är oproduktiv?

Under en lektion drar två poliser ut den förvånade Matt ur klassrummet. Det har tydligen kommit fram att Matt planerar att spränga skolan i luften och ställa till med ett blodbad i korridorerna. Matt inser att det är hans stora käft och ett ganska dåligt skämt som satt honom i klistret. Medan skolan och samhället dränks i rykten får Matt en oväntad vän i Ursula, eller Ugly Girl som hon kallar sig själv. Det är början på en lång vänskap.

Joyce Carol Oates behöver knappast någon större introduktion. Om du är intresserad av litteratur vet du vem Oates är. Om du inte är intresserad av litteratur så...tja, varför läser du det här? Oates debut som ungdomsromansförfattare kom så pass sent som 2002 med den här boken och som vanligt levererar hon en språkdräkt som gör mig grön av avund. Oates kontroll över det engelska språket är fulländad. Bäst av allt är att hon inte fördummar sina yngre läsare med den här boken utan talar till dem som jämlikar. Det är tyvärr en regel snarare än undantag att ungdomslitteratur är skriven för att vara "enkel" och lättförstådd även när det rör sig om tyngre teman. Oates bryter den här mallen och presenterar två övertygande psykologiska porträtt av Matt och Ursula.

Just psykologin i Big Mouth & Ugly Girl är det som imponerade mest på mig. Alla som en eller annan gång varit en "misfit" i en större grupp människor (här: skolan) kommer att känna igen sig väldigt väl. Vänskapsförhållandet mellan Matt och Ursula påminde mig inte så lite om egna erfarenheter och Oates har klart grepp om tonårstankar utan att för den sakens skull låta karaktärerna bli överdrivet sentimentala, arga eller ledsna bara för sakens skull.

Dessvärre känns boken ibland lite tunn och jag skulle vilja ha mer kött på benen när det kommer till birollskaraktärerna. Bristen på detta gör att det ibland blir svårt att se varför de handlar som de gör. Detta är möjligtvis ett stilgrepp eftersom vi då får se personerna från Matts och Ursulas synvinkel - karaktärer som inte har en allvetande berättare att falla tillbaka på.

Hur som helst så kan jag verkligen rekomendera den här boken. Det är välskriven tonårsångest som är lätt att känna igen sig i men trots detta blir den aldrig överdrivet emotionell och fjantig. Rekomenderad läsning för ungdomar i alla åldrar.

Betyg: 4 "ska-hon-inte-få-det-där-jävla-Nobelpriset-någon-gång?" av 5 möjliga