Då och då överger jag fiktionens underbara värld och tvingar mig själv att läsa något verkligt, kallt och hårt. Anledningen till att jag gör det relativt sällan (en bok per tio kanske) är att jag alltid mår skit när jag slår igen pärmarna. Så även den här gången.

När Johan och Maria skiljer sig börjar Maria bli allt mer tveksam till att låta deras gemensamma barn träffa sin pappa. Efter ett stormigt äktenskap med både psykisk och fysisk misshandel (främst från Marias sida) skiljs de knappast åt som såta vänner och Johan blir mer och mer övertygad att Maria till och med vill förvägra honom  umgängesrätten med sina barn. Det här är historien om Johans kamp för rätten att träffa sina barn.

Stefan Blomgren har intervjuat och sammanställt texter från "Johan" som gör riktigt ont att läsa. Förhållandet mellan Johan och Maria är så levande beskrivet att det hoppar ut från sidorna och för alla som varit tillsammans med en psykisk labil människa är igenkänningsfaktorn hög. Även Johans kamp är väl beskriven och sättet som det svenska rättssystemet och de sociala myndigheterna beskrivs på visar vad jag egentligen redan misstänkte - byråkratin i Sverige förstör liv. Det här är en väldigt tung bok att läsa fastän den är skriven på enkel och klar prosa. Jag kunde inte lägga den ifrån mig och drog igenom den på under en dag.

Om jag ska klaga på något är det att boken inte ger "Maria" en riktig chans att försvara sitt handlande. Vad vi istället har är Johans bild av det hela och inte så mycket nyansering från hennes sida. Men som Johan skriver i efterordet är detta hans chans att berätta sin sida av historien - den som myndigheterna vägrade lyssna på. Vidare hade jag önskat lite fler detaljer om själva myndighetsprocessen, men det kanske inte var möjligt utan att röja anonymiteten hos de berörda parterna.

Det här är något så ovanligt som en feministisk bok inriktad på mansfrågor och som sådan är den väldigt välkommen. Efter min sejour på genusvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet blev jag något desillusionerad över att bara en kursbok handlade om mansfrågor och maskulinitet. Pappa utan barn ger åtminstone en liten bättre balans i det litterära utbudet om könsfrågor och jag hoppas att den kan tas upp och diskuteras - kanske inte på universitetsnivå, men väl dock på gymnasiet.

Betyg: 4 hjärtskärande historier av 5 möjliga