FFF 2014 Dag 3: Inget bra händer någonsin i en skogsstuga

Dag tre av Fantastisk Filmfestivals 20-årsfirande inleddes med en stadig frukost. Fyra filmer förpliktigar, som alliterationen hävdar. Dagens första film, den japanska Joshiizu (2014), visade sig vara precis lika knäpp som jag hade hoppats på. När det är regissören bakom förra årets skrattfest, Hentai Kamen: Forbidden Superhero (2013), som ligger bakom borde man inte förvänta sig något annat.

Fem till synes slumpmässigt utvalda unga kvinnor mer eller mindre tvångrekryteras till att bli en ny superhjältegrupp. Deras ledare, Commander Charles (med tillhörande kasperdocka av en katt på axeln), förklarar för dem att de valts ut för att strida mot The Phantoms - märkliga varelser som attackerar Jorden på regelbunden basis. Det är gruppens, dubbad till Joshiizu (rakt översatt: Kvinnorna), uppgift att se till att allmänheten skyddas från blotta vetskapen om The Phantoms. Fast det är ju klart att det uppstår problem och frågor med superhjältelivet. Hur balanserar man ett vanligt arbete med att beskydda världsfreden? Varför har gruppen två medlemmar i blått? Och viktigast av allt: varför attackerar alltid The Phantoms från ett och samma avlägsna grustag?

Superhjälteparodier finns det tio på dussinet av, men Joshiizu är något speciellt. Med båda fötterna fast rotade i den japanska traditionen av Super Sentai-tv-serier, där veckans monster alltid vill förstöra Tokyo eller någon annan japansk storstad, lyckas Joshiizu med konststycket att på samma gång vara ytterst japansk som fruktansvärt rolig för en västerländsk publik. Det är framförallt manusförfattaren och regissören Yuichi Fukudas förtjänst. Han har ett knivskarpt öga för parodi och satir när det gäller japansk filmkonst och samhälle som hela tiden ligger bakom den till synes ganska glättiga ytan. Skratten är många och om det vore för något av en dipp i filmens mitt där hjältegruppen givetvis måste överkomma sina interpersonella svårigheter vore det här ännu en fullpoängare för Fukuda. Nu är den inte riktigt lika vass som tidigare nämnda Hentai Kamen, men för fans av japansk film, manga och anime är den ändå ett måste. 4 ögonfransförlängningar av 5 möjliga.

Årets första film nominerad till det europeiska filmpriset Méliès D'Argent var den brittiska Soulmate (2013). Nyblivna änkan Audrey checkar ut sig själv från sjukhuset efter att ha försökt begå självmord. Hon tar sin tillflykt till en liten by i Wales där hon hyr en stuga. Men vem eller vad är det som gör ljud ifrån sig i stugan? Och varför vägrar hyresvärden öppna det rum på ovanvåningen som hon bestämt hävdar bara är lagerutrymme?

Ibland vet man med en blick på en bild i festivalkatalogen hur saker och ting kommer utveckla sig. Jag gick inte in med några större förhoppningar till den här filmen, och mycket riktigt var det en ganska segdragen historia om saker som dunsar i natten. Axelle Carolyn spelar huvudrollen som Audrey och har även skrivit manus och regisserat. Det märks att det är hennes första långfilm. Visst, det är stämningsfullt och tekniskt snyggt, men så långsamt och förutsägbart att jag höll på att nicka till i stolen några gånger. Tack och lov verkar det inte bara vara jag. På väg ut från salongen hörde jag i princip samma saker från övriga besökare. Inget att skriva hem om med andra ord. 2 spöken på heden av 5 möjliga.

Om Soulmate mer eller mindre var ett sömnpiller var nästföljande tävlande för nämnda pris, den irländska The Canal (2014), en klart trevligare bekantskap. Regissör och manusförfattaren Ivan Kavanagh presenterade filmen som ett kärleksbrev till de spökhistorier som hans far brukade berätta för honom när han var liten. Om min far hade berättat spökhistorier som den här hade jag troligen sovit ännu mindre än jag gör.

The Canal handlar om filmarkivarien David som bor i ett gammalt hus i Dublin tillsammans med sin fru Alice och deras femårige son Billy. En dag när David ska loggföra ett antal journalfilmer från Dublins polis ser han sitt eget hus på duken. Tydligen begicks ett bestialiskt mord i huset under tidigt 1900-tal. David kan inte släppa vad han sett och när han upptäcker att hans fru har en affär blir hans mentala tillstånd allt mer fragilt. När Alice dessutom försvinner spårlöst och David blir misstänkt för att ligga bakom måste han ta reda på mer om både huset och sin frus förehavanden.

Kavanagh har verkligen lyckats med en sak när det gäller The Canal - ljudet är fantastiskt! Det är inte ofta man stöter på en film där ljuddesign förhöjer vad som händer på skärmen så pass mycket som det gör här. Övriga tekniska aspekter är även de bra och skådespelet, framförallt från Rupert Evans (David) och Calum Heath (Billy) är riktigt bra. Det som ligger filmen lite i fatet är att det känns som man sett det mesta förut. Storyn har förvisso sina svängar hit och dit, men filmen lyckas aldrig riktigt överraska. Trots det är The Canal tekniskt briljant och seglar upp som en tidig favorit till priset. 3+ spöken i Dublin av 5 möjliga (mycket spöken idag).

Kvällen avslutades med en screener i tv-soffan av Honeymoon. Jag var ju tvungen att transkribera den fantastiska intervjun med Ruggero Deodato som alla givetvis har hänförts av, eller hur? Då behövs kaffe och soundtracket till Cannibal Holocaust. Alltså blev det hemmasittande för dagens fjärde film. Jag har en känsla av att det gjorde den ännu mer effektiv.

Bea och Paul är ett nygift par som ska spendera sin smekmånad i en stuga i skogen. När Paul hittar sin fru sömngående naken genom skogen mitt i natten försöker hon övertyga honom om att det inte är något att oroa sig över. Beas beteende blir dock allt märkligare för varje dag som går och en dag märker Paul att hon har fruktansvärda sår på insidan av låren. Dessutom verkar hon vilja skydda sitt skrev...

Vad är det med folk och att åka till stugor i skogen? Det händer aldrig något bra i skogen! Honeymoon är en sjukt obehaglig film som med små medel lyckas bygga upp karaktärer och spänning. Rose Leslie, kanske mest känd för sin roll i Game Of Thrones, är fantastiskt bra i rollen som Bea. Kemin mellan huvudrollsinnehavarna klickar riktigt bra och förstagångsregissören Leigh Janiak visar att hon verkligen är någon att hålla ögonen på. Skådespelarregi, kontrollen över ljussättning och användandet av musik är riktigt jäkla bra! Det enda som sänker betyget något är att jag vill ha mer! Filmen skulle tjäna på att vara en halvtimme längre och exempelvis kontrastera med parets liv i staden innan de far ut till stugan. Annat än det är Honeymoon en debut som lovar gott för framtiden. 4 stugsittare av 5 möjliga.

Under söndagen kollar jag in de nominerade kortfilmerna till Méliès D'Argent, slänger in ett träningspass så jag inte försoffar mig helt och går sedan på skånsk afton med två lokalproducerade långfilmer.

FFF 2014: "Italien är mer än spaghetti, mandoliner och maffia!"

En dag i januari 1981 knackar det på filmregissören Ruggero Deodatos dörr. Förvånad halas han ut av polis och arresteras för en rad anklagelser däribland mord. Bakgrunden är hur Deodatos film Cannibal Holocaust (1980) via en fransk tidning fått rykte om sig att vara en snuff movie - en film där skådespelarna dödas på riktigt. För att göra saker och ting än värre hade Deodato satt krokben för sig själv med sin egen reklamkampanj. Skådespelarna i filmen var under kontrakt att inte göra offentliga framträdanden på minst ett år efter att filmen släppts - allt för att främja illusionen om filmens dokumentära natur. Filmens mest ökända specialeffekt, den där en kvinna spetsats på en påle, var enligt domstolen så pass verklighetstrogen att filmens specialeffektsmakare kallades in för att visa hur de hade gått till väga. När Deodato till sist lyckades få tag i sina skådespelare lades mordåtalet givetvis ned. Det var dock inte slutet för problemen med filmen.

Deodato, filmens producenter, manusförfattaren och representanten för United Artists distributionsavdelning ålades med fyra månaders näringsförbud för filmens scener av djurslakt och filmens obscena ton i allmänhet. Filmen totalförbjöds i över 50 länder och fick snabbt ett rykte om sig att vara något av det mest magvändande som filmats. Givetvis blev det hur legenden om filmen föddes. En film så våldsam och vidrig att den blivit totalförbjuden i så många länder och skaparna dragits inför rätta? Det måste ju ses!

Nu, 34 år efter att filmen hade sin urpremiär, är den fortfarande en av de mest magstarka filmer jag sett. Den förtjänar dock sin plats i filmhistorien inte bara för rabaldret den orsakade utan även för att den gav upphov till ett helt nytt sätt att berätta historier på och att den i en tid där tortyrporr går upp på mainstreambiograferna fortfarande kan chocka rejält. 

Det är till denna bakgrund som jag nervöst sitter och fipplar med mina papper i ett konferenscenter i väntan på den mytomspunne regissören. Det första som slår mig när han stiger in tillsammans med sin tolk är att han skulle kunna vara bror till Larry David. Ruggero Deodato är en tvättäkta italiensk gentleman som pratar med hela kroppen när det gäller film. Armarna flyger till höger och vänster, blicken blixtrar till och djupa suckar utdelas. Skolad av Roberto Rossellini utgör Deodato en nästintill unik brygga mellan den "fina" italienska filmen och den uppsjö av italiensk genrefilm som landet blev känt för under främst 1970-talet. Framför mig sitter en levande legend som jag har chansen att få prata med i en halvtimme.

Skitfinkultur: Om du ser tillbaka på tiden då du gjorde Cannibal Holocaust nu, hade du någon aning om att filmen skulle orsaka en sådan kontrovers som den gjorde?

Deodato: Nej, jag hade ingen aning! Filmklimatet i Europa var vid tidpunkten väldigt öppet så jag trodde inte att min film skulle orsaka en sådan chock för så många. Även om det var en tuff inspelning var det en väldigt rolig tid, inte minst eftersom jag precis hade gått igenom en skiljsmässa och behövde komma bort från Italien. Jag improviserade väldigt mycket från dag till dag och tyckte jag hade friheten att göra detta eftersom allt jag hörde från producenterna i Milano var positivt. Jag skickade segment av filmen till dem allt eftersom den blev klar och det enda jag hörde var: "Det här är fantastiskt! Gör precis som du gör! Döda mer och fler! Alla i Europa vill köpa den här filmen!"

När jag kom tillbaka till Italien och filmen var färdigklippt var det Sergio Leone som såg den först. Han var inte överdrivet positiv, men plötsligt var filmen nummer ett i Japan! Snart blev den nummer ett även i Frankrike och när den där tidningsartikeln skrevs, du vet vilken jag menar, så formligen exploderade populariteten. Alla ville se den!

Skitfinkultur: På dvd-utgåvans kommentarspår berättar du om att du baserade filmen till viss mån på hur italiensk media porträtterade terrororganisationen Röda Brigaden och hur journalisterna medvetet överdrev sina reportage. Är det fortfarande en kritik du känner är aktuell mot media i Italien?

Deodato: Nej, vad jag menade var att jag tror inte att de överdrev historierna och reportagen som sådana, men sättet de rapporterade på var under all kritik. De visade fruktansvärda bilder kopplade till terrordåd och journalisterna frågade så dumma frågor till ögonvittnen och offrens familj. Saker som "hur känner du dig?". Till viss mån gör man fortfarande så här i italiensk nyhetsrapportering. Bara igår (25/9) dödades en ung flicka av en hund i Rom. Journalisterna åkte till platsen där flickan blivit attackerad och började ställa idiotiska och okänsliga frågor till de sörjande familjemedlemmarna så som: "Var det mycket blod på brottsplatsen?".

Skitfinkultur: Man kan verkligen se mediekritiken i Cannibal Holocaust. Hur är det med det rent stilistiska i filmen?Jag tänker på det faktum att den varit väldigt inflytelserik, exempelvis när det gäller found footage-genren. Vad tycker du om den moderna found footage-genren som sådan? Kan du se inflytandet från din film idag eller har dagens regissörer inte riktigt fattat poängen?

Deodato: Jag kan inte säga att jag gillar hela zombie- och monsterfilmsvågen som använder sig av den här tekniken, men rent generellt, så länge den är kopplad till realism, tycker jag fortfarande om den. Tekniken måste kopplas till realism för att få ett så pass stort genomslag som den kan få. Själv var jag inspirerad av Gultiero Jacopettis mondofilmer och framförallt Mondo Cane (1962). Jag gillade den typen av chockdokumentärer, men Jacopetti själv var en av de journalister jag ville rikta kritik mot i och med Cannibal Holocaust.

  Gualitero Jacopetti med postern till sin banbrytande Mondo Cane i bakgrunden

Han kunde vara en otroligt cynisk och kall man. Som exempel kan jag berätta om hur han åkte till något afrikanskt land, jag har glömt vilket, för att filma en avrättning. För att få den bästa möjliga bilden av detta mutade han fångens vakter att de skulle avrätta honom i solnedgången. Allt för att Jacopetti skulle kunna filma en så estetiskt tilltalande bild som möjligt. Vad jag ville göra med Cannibal Holocaust var att göra en film av samma typ, fast med skådespelare. Jag ville genom fiktion visa på alla de vidriga sätten som journalister som Jacopetti arbetade på.

Jacopetti ville faktiskt träffa mig efter att filmen haft premiär. Jag hade hört att han var en väldigt karismatisk man, men faktum var att jag hade gjort en film som kritiserade honom och hade ingen aning om hur han skulle reagera. Jag åkte aldrig för att träffa honom.

Skitfinkultur: Har du något speciellt minne från inspelningen som sticker ut än idag?

Deodato: Oj! Jag har så många! Det jag nog kommer ihåg allra bäst är när jag fick idén till pålningsscenen. Jag kallade till mig specialeffektsmakaren och berättade för honom vad jag ville göra och att jag ville filma det redan nästa dag. Hur då? undrade han. Inte vet jag, sa jag. Du har hela kvällen och natten på dig att hitta på något. Nästa morgon knackar det på dörren och killen visar mig en rigg gjord av en cykelsadel, ett järnspett, en liten bit balsaträ som skådespelerskan skulle ha i munnen och litervis med konstblod. När jag många år senare träffade Quentin Tarantino ville han veta hur jag hade gjort den där scenen och hur mycket den kostade. 10 $, sa jag, och han blev helt ställd!

Skitfinkultur: Rent generellt, varför tror du att Italien har blivit ett så pass stort land när det gäller genrefilm? Vi har givetvis kannibalgenren, men även mondo, giallo och zombievågen bara för att nämna några.

Deodato: Allt har att göra med den italienska fantasin. Italienare har en vilja att visa världen att Italien är mer än spaghetti, mandoliner och maffia. Därför gjorde vi filmer som amerikanerna inte skulle göra. Italienare har en vilja att väcka häpnad och under! Jag åkte till djungeln. Innan Apocalypse Now (1979) var det helt enkelt inte något man gjorde. Jag ville göra samma sak, fast på ett typiskt italienskt sätt.

Italienarna är ett väldigt uppfinningsrikt folk. En gång, precis efter Berlinmuren fallit, så kom det en massa människor från forna Östblocket för att söka arbete i Italien. Jag befann mig i ett av Neapels fattigare kvarter och filmade vid tillfället och efter jag var klar bad kvinnan jag bodde hos mig att stanna kvar ett tag så jag kunde träffa henne söner. Efter ett tag kommer två blonderade pojkar in genom dörren. Jag frågade dem varför de var blonderade, inte minst eftersom familjen ursprungligen var från Marocko. Tja, sa de, polackerna som kommer hit från får mer pengar för samma jobb så vi färgade vårt hår och nu säger vi att vi är en del av ett polskt arbetslag när någon frågar. Om italienarna är uppfinningsrika är napolitanterna de mest uppfinningsrika i världen!

Skitfinkultur: Vilken eller vilka av dina egna filmer är din/dina favoriter?

Deodato: Min personliga favorit är Uomini si nasce poliziotti si muore (Live Like A Cop, Die Like A Man, 1976), men givetvis måste jag ta med i beräkningen att Cannibal Holocaust fortfarande är den mest kända film jag gjort och även den som publiken reagerar mest och starkast på. Jag gillar även Ultimo Mondo Cannibale (Jungle Holocaust, 1977) eftersom det var den jobbigaste inspelningen jag varit med om. Den filmades i Malaysia istället för i Amazonas där jag filmade Cannibal Holocaust och den malaysiska djungeln är mycket tuffare än Amazonas. Det var så illa att vi hade en pågående tävling om vem som kom hem med flest blodiglar på kroppen efter en inspelningsdag!

Skitfinkultur: Har du några kommande projekt vi kan se fram emot?

Deodato: Jag skulle verkligen vilja åka tillbaka till djungeln och filma igen. Jag skulle vilja göra en film om de stamfolk som var med i min film. De hade aldrig sett en kamera tidigare och var jättenyfikna på allt! Jag kommer speciellt ihåg en ung flicka, omkring 13 år gammal, som jag försökte leta upp när jag återvände till Bogotá, bara för att kolla hur hon mådde och hur hennes liv hade utvecklat sig. Jag hittade henne aldrig. Jag skulle vilja åka tillbaka, hitta henne och fråga henne om hur hon upplevde inspelningen.

Ruggero Deodato harklar sig och torkar en tår från ögonvrån. Det är uppenbart att den här flickan betydde väldigt mycket för honom. Vi pratar lite om ditt och datt minuterna innan intervjutiden är slut och kommer in på vad Cannibal Holocaust har betytt för honom personligen.

Deodato: Alltså, den har betytt hur mycket som helst, men folk misstolkar mig alltid och tror att jag ska vara annorlunda än vad jag är! Jag har gjort en massa film, tusentals reklamfilmer och tv-serier, men folk tror att jag ska vara jättekonstig! Det är klart att jag använt filmens popularitet för att exempelvis ragga. Vissa kvinnor blir lite, ska vi säga besvikna, när det visar sig att jag är så normal som jag är. Kvinnor som aldrig sett filmen och blir nyfiken på den däremot brukar reagera med "ditt jävla svin!" varpå jag försäkrar dem om att "jag är normal! Jag är normal!"

En man som Ruggero Deodato hade jag kunna tala med hur länge som helst, men intervjutiden är slut. Jag tackar och nästan lite generat frågar jag om han kan signera en bild åt mig. Självklart! nästan ropar han, signerar bilden och lägger armen om mig när tolken tar ett foto av oss. För att vara kannibalkung är han jäkligt mysig.

  FFF 2014 Dag 2: Kannibaler, kannibaler, överallt kannibaler

En fredag som inleddes i lugnt tempo blev snart positivt stressande när jag fick ett meddelande på Facebook: "Vill du intervjua herr Deodato?". För den som inte känner till namnet är Ruggero Deodato en av filmhistoriens mest kontroversiella regissörer i och med filmen Cannibal Holocaust (1980). Min intervjuguide skrev i princip sig själv - det fanns så många frågor jag hade till denne mytomspunne regissör och nu hade jag en halvtimme med honom i affärscentrat på ett hotell i Lund. Det blev en mycket positiv upplevelse med en riktig italiensk gentleman som gav mig material som kommer bli en läsvärd intervju när jag väl transkriberat den.

Något omtumlad efter mitt möte med Deodato mötte jag upp en vän för middag och sen visning av just Deodatos mest kontroversiella film, Cannibal Holocaust. Det skulle visa sig att filmen inte förlorat sin styrka och fortfarande påverkar även den mest luttrade recensent djupt.

Cannibal Holocaust är lite av förfadern till den moderna found footage-filmen. En grupp amerikanska dokumentärfilmare beger sig in i ett område av Amazonas kallat "The Green Inferno", hem till två rivaliserande kannibalstammar. När teamet inte kommer tillbaka hem skickar deras universitet en expedition för att undersöka vad som hänt. Efter att ha hittat teamets filmmaterial återvänder de hem med intentionen att göra sin egen dokumentär om händelserna.

Oavsett hur mycket splatter du har sett så kommer den här filmen påverka dig på ett eller annat sätt. Gjord som en mediekritisk skildring om hur italiensk media hanterade olika situationer under 70-talet fungerar filmen både som en djupt träffande satir över mediesamhället samtidigt som det fortfarande är något av det mest magvändande jag sett. Deodatos regi är en blandning mellan mästerligt (bildspråk, intensitet) och mindre bra (skådespelarregi), men slutprodukten är något som påverkar tittaren starkt både fysiskt och mentalt. Den luttrade festivalpubliken på FFF var inget undantag. Jag räknade till inte mindre än sju personer som sprang ut ur salongen för att inte återvända.

Cannibal Holocaust fungerar så bra som den gör eftersom våldet är genomtänkt, en del av storyn och ämnar till att visa upp en sida av vårt moderna västerländska samhälle som vi kanske inte vill erkänna existerar. En film som fortfarande, efter 34 år, kan påverka människor på det här sättet är och förblir en klassiker. Det blir mycket mer om filmen och Deodato i den kommande intervjun, men för nu blir det givna 5 djungelexpeditioner av 5 möjliga.

Efter berg-och-dalbanan som Cannibal Holocaust gav var det dags för desto mer lättsamt våld på film. Uppföljaren till 2009 års Dead Snow, filmen som introducerade oss för norska nazizombies (of course!), tar vid där förra filmen slutade. Martin, den enda överlevande från zombieattacken i den norska fjällen, lyckas ta sig till ett närbeläget sjukhus. Väl där blir han misstänkt för morden på alla sina kamrater. Dessutom har läkarna lyckats hitta den arm som Martin högg av eftersom den var zombieinfekterad. Den sitter nu fast på Martin igen och i den snöiga utmarken hörs återigen trampet av läderstövlar...

Dead Snow var en riktigt kul rulle som visade på hur norsk filmindustri vid dåtiden sprang cirklar kring resten av Skandinavien när det gällde genrefilm. Med uppföljaren har regissör Tommy Wirkola skapat en av de mest galghumoristiska zombiefilmerna jag sett. Det här är helt enkelt fruktansvärt kul. Vegar Hoel har perfekt komisk timing i huvudrollen som den hårt prövade Martin och effekterna är bland de snyggaste jag sett i en nordisk film. Det bör dock poängteras att om den första filmen var lite för våldsam för dig bör du kanske hålla dig ifrån del 2. Det här är nämligen mer av allt och den virtuella rödfärgen formligen sprutar från varje bildruta och Wirkola backar inte för något. För oss som gillar galghumor, zombies och annat som gör livet värt att leva (eller vara odöd i) är dock Dead Snow 2: Red vs. Dead (2014) en högtidsstund. Se den med rikliga mängder popcorn och några polare! 4 husdjurszombies av 5 möjliga.

Idag och ikväll blir det fullt program med start klockan 13:00. Kvällen avslutas med valet mellan Honeymoon (2014) och The Quiet Ones (2014) där jag väljer den förstnämnda.

FFF 2014 Dag 1: The Ghost of Ingmar Bergman 

Ibland är livet så enkelt och skönt. Med ett plastglas vin och ett med champagne på innergården till Lunds cinemaplex, Filmstaden, infinner ett sådant ögonblick. Jag ser alltid fram emot invigningen av FFF av en enkel anledning - entusiasmen från de inblandande. Det är ibland nya ansikten bland festivalarbetarna, men samtidigt är det många bekanta ansikten som skymtar förbi. Det känns lite som att komma hem.

Mitt i allt detta organiserade kaos springer en skäggig och glasögonprydd man omkring och är överallt samtidigt. Strax efter klockan 21 står han dessutom och håller ett av två invigningstal för festivalen i egenskap av festivalgeneral. Johan Barrander kan det där med att stå inför publik, eller som en journalist bredvid mig säger: "Man vet att man alltid får bra bilder när Johan är på scen."

I år är det av förklarliga skäl ett stort fokus på festivalens 20-års-jubileum. Efter det som ofta benämnts som "kulturdöden" i Lund har FFF bestått. Eller som Barrander säger: "The ghost of Ingmar Bergman has a chokehold on Swedish cinema. We've spent 20 years proving him wrong." Kvällens första film, The Guest (2014), skulle med all tydlighet belysa detta faktum.

Mannen bakom förra årets festivalhöjdare You're Next (2011), Adam Wingard, ligger bakom vad som kan vara en av de bästa hyllningarna av 80-talets genrefilm jag sett. The Guest tar sin början med att familjen Peterson får besök av David, en gammal armékompis till framlidne sonen Caleb. Det sista som Caleb sa innan han dog var att han ville att David skulle titta till hans familj och se till att allt var bra. David blir snabbt accepterad av större delen av familjen som vill att han ska bo hos dem tills han fått klarhet i vad han ska göra nu efter han lämnat armén. David, väldigt artig och vänlig, tackar ja till erbjudandet, men familjen Peterson kommer snart lära sig att man ska vara försiktig med vem man bjuder in i sitt hem...

Kommer ni ihåg när Quentin Tarantino brukade sätta samman de bästa soundtracken i filmvärlden? Det är en titel han får lämna över till Adam Wingard nu. Med en nästan magisk fingertoppskänsla lyckas Wingard välja exakt rätt musik till samtliga scener. Filmens originalmusik låter som om 1970-talets John Carpenter hade fått leka med en aning mer modern synthar och den tidigare publicerade musiken består bland annat av spår från Love and Rockets och tyska synthpionjärerna D.A.F Att höra de sistnämndas Der Mussollini pumpandes genom Filmstadens ljudsystem gav mig rysningar som fortfarande inte riktigt lagt sig.

Simon Barrett har skrivit ett tämligen rakt manus som lyckas med något av det svåraste som finns - att få tittaren att bry sig om karaktärerna samtidigt som de enskilda scenerna är så förbaskat coola! Att Barrett och Wingard älskar filmer från sent 70-tal och tio år framåt står ganska uppenbart. Här finns de redan tidigare nämnda referenserna till John Carpenter, men allt ifrån The Terminator (1984) till Prom Night (1980) finns också med i mixen. För att göra blandningen komplett slänger teamet dessutom in smarta referenser till Disneys Alice In Wonderland (1951). Kort sagt är The Guest ett referens-Mecka.

Med ovanstående stilistiska perfektion, bra skådespel och regi kan jag inte annat än ge The Guest högsta möjliga betyg. Om du inte gillar The Guest har vi chockerande skilda smaker. De drygt 60 platser som stod tomma igår kommer spöka för alla som hade kunnat vara där men beslutade sig för att det inte var värt det. Det var det. 5 soundtrack i Itunes-korgen av 5 möjliga

Efter urladdningen som var The Guest kändes det nästan lite ovärdigt att cykla till Kino för att se uppföljaren till kultrullen Sharknado (2013). Första filmen om de flygande hajarna var ganska kul eftersom de inblandade verkade försöka tona ner galenskaperna innan det började regna hajar. Det gjorde att kontrasten mot vad som senare hände blev mycket större än i andra mördarhajsfilmer. I Sharknado 2: The Second One (2014) har man lämnat alla sådana försök och istället försökt gå totalt over the top från bildruta ett. När filmen verkligen gör detta har den stunder av briljans och stor komik. Dessvärre går det ganska långa sjok av filmen utan att det händer särskilt mycket. I en film om en tornado med hajar funkar inte försök till nedtonade scener riktigt om vi säger så. Till syvende och sist är Sharknado 2 mer av samma sak som ettan fast sämre. Lite kul är de otaliga cameorollerna med mer eller mindre kända skådespelare och/eller folk från underhållningsbranschen. Blinka och du missar dem. 2- hajfenssoppor av 5 möjliga.

Ikväll rekommenderar jag verkligen att du går och ser What We Do In The Shadows och skippar A Record Of Sweet Murder. Själv ska jag titta på kannibaler och norska zombienazister.

Regi: Jemaine Clement & Taika Waititi

Manus: Jemaine Clement & Taika Waititi

Medverkande: Jemaine Clement, Taika Waititi, Jonathan Brugh mfl.

Produktionsbolag: Defender Films/Funny or Die/New Zealand Film Commission

År: 2014

Längd: 86 min

Land: Nya Zeeland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3416742/

Viago, Deacon och Vladislav delar ett hus tillsammans i Wellington. Ett dokumentärfilmsteam har bjudits in för att dokumentera deras dagliga (nåja, nattliga) liv som vampyrer i ett modernt västerländskt samhälle. Även vampyrer måste ju betala räkningar, diska och försöka balansera relationer med folk de inte tänker äta upp. När deras uråldrige hyresgäst Petyr, en 8 000 år gammal vampyr, gör den dryge Nick till vampyr är inte det sistnämnda det allra enklaste.

Jag kan helt ärligt inte komma på senast jag skrattade så här mycket, högt och länge åt en film. Jemaine Clement & Taika Waititi har gjort en fantastisk mockumentary som driver med alla stereotyper och troper när det gäller vampyrer, varulvar och annat oknytt. Dialogen är knivskarp, skådespelarinsatserna fulla av komisk timing och manuset påminner nästan om Seinfeld i sina bästa stunder. Det är egentligen en film om ingenting, bara det att karaktärerna råkar vara vampyrer. Situationskomiken och detaljfokuset är lysande.

Gjord i en dokumentär stil (av förklarliga skäl när det är en mockumentary) lyckas filmen blanda de mer vardagliga elementen med riktigt snygga specialeffekter som vävs in sömlöst i vad som händer på skärmen. Min favorit är helt klart medeltidsvampyren Vladislav, en gång mäktig och fruktad men efter en fruktansvärd strid med den så kallade The Beast ganska kraftlös. Givetvis är Vladislav baserad på Vlad Thepes, eller Dracula i folkmun. I motsats till Thepes fick dock denne Vladislav tillägget "the poker" till sitt namn...

Jag kan inte nog rekommendera What We Do In The Shadows. Det är en av de bästa komedier jag sett på mycket länge och kommer definitivt finnas i min filmsamling inom en snar framtid.

Betyg: 5 klubbhoppande vampyrer av 5 möjliga

What We Do In The Shadows visas på FFF 2014, fredagen den 26/9 klockan 18:00 på Filmstaden.

Regi: Nicolas Debot /Micke Engström /Allan Gustafsson mfl.

Manus: Johannes Pinter /Robert Selin/Nicolas Debot mfl.

Medverkande: Frida Liljevall, Per Ragnar, Thomas Hedengran mfl.

Produktionsbolag: Njutafilms

År: 2014

Längd: 79 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3708326/

I en värld full av smartphones och surfplattor hittar Djävulen nya sätt att skörda själar. Faust 2.0 är berättelsen om fem personer och avtalen de av misstag ingår när de inte läser igenom det finstilta innan de klickar på "godkänn" för sina senaste appnedladdningar...

Låt mig först säga att det här är en lysande idé. Som gammal litteraturvetare blir jag lika trött som uppgiven varje gång någon försöker uppdatera klassikerna till modern tid. I nio fall av tio faller idéerna på sin egen orimlighet. Faustus-legenden (som jag arbetade med under sex månaders tid och kan utan och innan) är dock en av klassikerna som lämpar sig för uppdatering av en enkel anledning - kontrakt har funnits i alla tider och människor har alltid varit lika obetänksamma med att ingå i dem. Det är ett tidlöst tema. Att låta texten som ingen ändå läser utgöra detta kontrakt är briljant.

Utförandet är dock av varierande slag. Skräckantologier är en mycket svår genre att göra bra. Det finns exempel på bra filmer inom genren, exempelvis den brottsligt underskattade Trick R Treat (2009), men oftast blir det en samling löst sammanhållna idéer som pendlar i förverkligandet. Detta är tyvärr också fallet för Faust 2.0

Det börjar ganska bra i segmentet Bad News. En nyutexaminerad journalist får jobb på en större tidnings nattskift. Hon får ett tips av chefen att ladda ner en app som ska hjälpa henne. När hon följer gps-koordinaterna som visas på skärmen finner hon sig snart i en mörk gränd där hon genom telefonen kan se kritstrecksränderna av en upphittad kropp. Det är bara det att hon inte kan se linjerna med blotta ögat.

Bad News är ett bra öppningssegment som utnyttjar sin tid på ett mycket väl sammanhållet sätt. Den försöker inte utveckla mer än den har tid till och är också tämligen välspelad. Regissör Robert Selin har förstått det korta formatet och har gjort en snygg film, om än något förutsägbar.

Filmens andra segment, Inspirapption, försöker i motsats till Bad News berätta en historia som är alldeles för omfattande för den korta tiden. En författare med inspirationsproblem upptäcker att en app ger väldigt handgriplig tändvätska till fantasin om man matar den med vilka ord man vill skriva om. Jag skulle vilja se en längre berättelse på samma tema, men för sitt korta format fungerar den inte särskilt bra.

Det mest intressanta inslaget i filmen, See Alice, följer som nummer tre. En man som arbetar från ett hotellrum får allt han har önskat sig i en sexpartner och lite till. Men vad är det för tabletter hon ger honom? Nicolas Debots regi är den riktigt stora behållningen av See Alice. Med små medel och en kort speltid lyckas han framförallt använda färg och ljud på ett mycket mer engagerande sätt än de tidigare segmenten.

Om See Alice är det mest intressanta inslaget rent filmiskt är del nummer fyra, MoralCall, det bästa. En kvinna som arbetar för en vapentillverkare blir företagets ansikte utåt när det kommer fram att företaget sålt vapen till förtryckande regimer. När hon blir tipsad om appen MoralCall börjar hon dock se vilka effekter företagets produkter verkligen haft. Ett aktuellt ämne, en mycket snygg film och den i särklass bäst spelade av de fem historierna. MoralCall är det enda segment i Faust 2.0 som jag känner är klockrent och skulle fungera riktigt bra som en egen historia.

Filmen avslutas med den säregna Nätttrollets diskreta charm. En kvinna vars partner lämnat henne transporteras via en app till en drömvärld där hon träffar på den så kallade Managementkonsulten - en demonliknande varelse som lär henne komma i kontakt med sina innersta önskningar. Nättrollets diskreta charm lider verkligen av sin speltid. För mycket, för snabbt. Många goda idéer, flera riktigt bra repliker från Managementkonsulten, men både uppbyggnad och slut känns något stressat.

Så hur håller då Faust uppdaterad till 2014? Okej, skulle jag säga. Här finns många bra idéer och uppslag, en smittande entusiasm från filmskaparna och ett och annat guldkorn. Segmenten är dock ganska ojämna och skulle behöva lite omarbetningar för att fungera fullt ut som delar av en antologi. Sen undrar jag lite varför man bara använder Per Ragnar som berättarröst i prolog och epilog? Om man kan få med Ragnar på skutan, och dessutom som Djävulen, bör man använda honom fullt ut! Kort och koncist - A for effort, C for craftsmanship.

Betyg: 2+ djävulskap av 5 möjliga

Faust 2.0 visas på FFF 2014, lördagen den 27/9 klockan 23:10 på Kino 1

Regi: Hélène Cattet & Bruno Forzani

Manus: Hélène Cattet & Bruno Forzani

Medverkande: Klaus Tange, Ursula Bedena, Joe Koener mfl.

Produktionsbolag: Anonymes Films/Tobina Film/Epidemic mfl.

År: 2013

Längd: 102 min

Land: Frankrike/Belgien/Luxembourg

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2733258/

Dan återvänder hem efter en affärsresa och upptäcker att hans fru har försvunnit. Det finns inga tecken på våld eller inbrott i deras lägenhet, men när Dan börjar undersöka vem hans grannar egentligen är förstår han snart att hans fru var en del av något som hon inte kunde ta sig ur.

Något slog mig när jag såg The Strange Colour Of Your Body's Tears (hädanefter kallad Tears). Den som läser min blogg regelbundet vet att jag är allergisk mot art house-film som låter det visuella gå före manuset. Vad jag hittade med Tears var en film som både har ett mycket vackert tekniskt utförande och ett manus som engagerar. Jag ska inte säga att jag förstår hela filmen efter en första genomtitt, men känslan den förmedlade till mig var ett djupt obehag kontrasterat med en lika djup fascination. I jämföresle med exempelvis skitrullen Under The Skin (2013) lyckas Tears göra sina stilistiska drag till en del av berättandet och berättelsen till en del av stilismen. Därmed inte sagt att Tears är en perfekt film.

Ibland väljer Hélène Cattet & Bruno Forzani att gå ett varv för mycket i sin mystiska berättelse. I dessa ögonblick ligger filmen och balanserar på gränsen till att slå över till "konstig för konstighetens skull", men paret lyckas i nästan samtliga sådana stunder dra tillbaka tittaren igen och grunda historien i en mer vardaglig kontext. Vid ett fåtal tillfällen lyckas det inte dock och då svävar filmen ut och blir på tok för symboltung för min smak. Rent stilmässigt kan man tydligt känna igen Cattets och Forzanis arbete som påminner mycket om deras tidigare film Amer (2009). I Tears tar de båda dock ytterligare ett steg till förädling och presenterar ett fantastiskt bildspråk, kameraarbete i absoluta världsklass och ett användande av musik och ljud som inte bara fungerar som ett stilgrepp utan även vävs in i berättelsen. Cattet och Forzani har även på något sätt lyckats tangera väldigt abstrakta rädslor i sitt bildspråk, de allra flesta kopplade till sexualitet och att förlora kontrollen. Det är där som det djupa obehag jag känner inför Tears kommer in. Det är inte kopplat till de vanliga skrämseltaktikerna utan regissörsparet lyckas hela tiden hitta nya sätt att förmedla utsatthet och skräck. Imponerande.

Tears är inte en film för alla. Många kommer bli frustrerade och stänga av efter en halvtimme. Om du som mig gillar ett bra mysterium och inte behöver förstå allt för att ändå uppskatta en film är det här dock det bästa jag sett hitintills av årets festivalfilmer. Jag kommer definitivt se om den både två och tre gånger - inte minst för att göra en egen tolkning av den. Just nu förvirrar filmen mig, men det är en bra förvirring som ligger precis på gränsen till förståelse. Ett konstverk som kan göra det och vägrar lämna dig ifred är värt högsta möjliga betyg, trots vissa skavanker. Jag kommer se om den redan på festivalen. Gör det du med!

Betyg: 5 pappersväggar av 5 möjliga

The Strange Colour Of Your Body's Tears visas på FFF 2014, lördagen den 4/10 klockan 13:00 på Kino 1

Regi: Nacho Vigalondo

Manus: Nacho Vigalondo

Medverkande: Elijah Wood, Sasha Grey, Neil Maskell mfl.

Produktionsbolag: Apaches Entertainment/Atresmedia Cine/La Panda mfl.

År: 2014

Längd: 100 min

Land: USA/Spanien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2409818/

Nick Chambers kunde inte vara lyckligare. Som webmaster för en fansajt dedikerad till skådespelerskan Jill Goddard har han vunnit en middag och intervju med den samma. Medan han tittar på en stream från en smygtitt på Goddards nya film får han dock ett samtal från en okänd man som berättar att Jill ställt in middagen. Mannen verkar ha ett horn i sidan till Jill och tycker bara det är rättvist om han och Nick spelar henne några harmlösa spratt. Nick inser dock snart att han gett sig in i något han kanske inte kan ta sig ur...

För ganska exakt två år sedan hade jag en av mina bästa bioupplevelser någonsin när jag såg nyinspelningen av Maniac (2012) på Fantastiskt Filmfestival. Även om jag inte gav filmen full pott stannade den kvar hos mig, gnagde och ruvade i något mörkt vrå i min hjärna. Till sist fick min kritiska ådra ge efter och inse att de skavanker filmen hade inte förminskade dess effekt. Varför tar jag upp allt det här? Jo, för att Open Windows är ytterligare en film med voyeurtematik med Elijah Wood i huvudrollen. Att mina förväntningar var höga var ingen underdrift.

Nacho Vigalondo har två filmer på årets festival - dels den här och dels V/H/S: Viral (2014). Det ska bli intressant att se den sistnämnda och jämföra manus och regi med Open Windows. Just regin är Vigalondos främsta disciplin av dessa två. Open Windows är en tajt regisserad rulle där Vigalondo får ut det mesta av varenda scen. Wood är riktigt bra i huvudrollen, även om jag sett honom bättre i exempel tidigare nämnda Maniac. Den som däremot går från klarhet till klarhet som "traditionell" skådespelerska är Sasha Grey. Som alla redan vet slog Grey igenom som porrstjärna men har de senaste åren slagit sig in i mainstreamfilm. Grey får kanske inte de bästa scenerna i filmen att arbeta med alla gånger, men lyckas ändå fånga rollen och ge en trovärdig tolkning av en kultskådespelerska som fått nog av branschen.

Vigalondos manus skulle dock ha behövt lite mer översyn. Det är ofta spännande, men mot filmens slut dras filmen med ganska många turer som i viss mån verkar påklistrade. Jag vänder mig också lite emot filmens stilistiska drag med att låta hela handlingen (i princip) ske genom en datorskärm. Det har gjorts lite för ofta på sistone och bara för några veckor sedan recenserade jag The Den (2013) vilket gör stilgreppet bättre.

Trots detta är Open Windows en gedigen thriller i datormiljö som säger en hel del om vårt nät- och kommunikationsbaserade samhälle. För fans av genren kan jag absolut rekommendera den. Någon ny Maniac kommer den nog inte bli för min del dock.

Betyg: 4 och ja, titeln är en liten ordvits riktad till Rear Window av 5 möjliga

Open Windows visas på FFF 2014, tisdagen den 30/9 klockan 22:15 på Kino 1