Inlägg publicerade under kategorin FFF 2014

Av Ulf - 15 september 2014 21:27

 


Regi: Kôji Shiraishi

Manus: Kôji Shiraishi

Medverkande: Je-wook Yeon, Kkobbi Kim, Tsukasa Aoi mfl.

Produktionsbolag: Nikkatsu/Zoa Films

År: 2014

Längd: 89 min

Land: Japan/Sydkorea

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3689908/

 

Den ökände mördaren Sangjoon, skyldig till 18 människors död, rymmer från ett slutet mentalsjukhus och kontaktar sin barndomsvän, journalisten Soyeon. Han vill att Soyeon ska möta honom i en övergiven lägenhetsbyggnad tillsammans med en kameraman för en exklusiv intervju. Det är dock inte en traditionell intervju som Sangjoon har i åtanke...

 

Ja... var börjar jag? A Record Of Sweet Murder är en vedervärdig film som precis klarar sig över en nolla i betyg. I 85 minuter är det en kavalkad av uselt skådespel (underspel utan dess like), ett manus håligt som en schweizerost och ett kameraarbete som är bland det sämsta jag sett även inom found footage-genren. Filmens två sista scener lyckas rädda filmen upp till en etta, även om det är med nöd och näppe.

 

För att en sådan här film ska fungera behöver man ett antal olika beståndsdelar. Den måste ha bra skådespelare för att jag ska orka följa karaktärerna instängda i ett och samma rum. Den måste ha bra dialog, ett manus där karaktärerna agerar logiskt eller i alla fall som om de vore i chock. Karaktärerna i A Record Of Sweet Murder ändrar sina åsikter, tankar och idéer på stående fot flera gånger om. Jag hade kunnat godta detta om de hade agerat som om de vore i chock, men skådespelarna verkar snarare stundtals uttråkade.

 

Det snällaste jag kan säga om den här filmen är att den har ett något oväntat slut. Om Kôji Shiraishi hade utvecklat detta och lagt mer vikt vid filmens teologiska aspekter hade det här kunnat bli en okej rulle. Nu blir det 85 minuter av tråk, dåligt skådespel och manus utan poäng tills denna faktiskt kommer cirka fyra minuter från slutet. Detta är dock alldeles för sent. Jag kan inte rekommendera A Record Of Sweet Murder till någon.

 

Betyg: 1 riktigt skakig etta av 5 möjliga

 

A Record Of Sweet Murder visas på FFF 2014, fredagen 26/9, klockan 18:30 på Kino 2

ANNONS
Av Ulf - 13 september 2014 18:35

 


Regi: Fabrice Du Welz

Manus: Fabrice Du Welz/Romain Protat /Vincent Tavier

Medverkande: Lola Dueñas, Laurent Lucas, Héléna Noguerra mfl.

Produktionsbolag: Panique/One Eyed/Savage Film mfl.

År: 2014

Längd: 93 min

Land: Belgien/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3218580/

 

Gloria startar ett nytt liv tillsammans med sin dotter, långt ifrån den manipulativa maken. På inrådan av en vännina börjar hon leta efter ny partner på nätdejtingsidor och får kontakt med Michel. Det står snart klart att Michel är en sol-och-vårare, men Gloria faller stenhårt för honom och tänker inte släppa taget. När Michel inser att han inte kommer bli av med henne föreslår han att de tillsammans ska fortsätta hans verksamhet. Vad han inte räknat med är att Gloria är ganska svartsjuk av sig...

 

Jag skulle hemskt gärna tycka om Alleluia. Den har fantastiska skådespelarprestationer, inte minst från Lola Dueñas i rollen som Gloria, och en intressant premiss. Tyvärr är den också repetativ och tar inte tillvara på nämnda premiss på ett särskilt bra sätt. Det gör att filmen mest blir en axelryckning i min bok.

 

Om vi börjar med karaktärerna har dessa inte några som helst förmildrande omständigheter. De är helt enkelt fruktansvärda människor som gör fruktansvärda saker. En scen precis i öppningen av filmen kan i viss mån (kanske) förklara Glorias beteende, men utan en riktig uppbyggnad av den galenskap hon visar upp blir det mest ganska tröttsamt. I jämförelse kan vi exempelvis ställa The Shining (1980) där Jack Nicholson ges tid att sakta men säkert gå mot galenskapens rand. I Alleluia är det som att den berömda yxan sitter i dörren redan efter en kvart. Det gör att jag inte kan känna någon sympati med Gloria - hon blir helt enkelt knäpp. Likaså kan jag inte hitta några ordentliga förklaringar till Michels agerande. Visst, han har en tragisk bakgrundshistoria, men att i ena sekunden vara alfahanne och i nästa vara totalt handlingsförlamad blir bara inkonsekvent och ologiskt.

 

Idén med ett par som bedrar rika människor är inte dum. Vanligtvis ser man den här typen av setups med bara antingen en man eller en kvinna. Det är därför jag blir ganska besviken på Alleluia - den tappar bort sig. Det är inte en direkt dålig film, men med ungefär samma typ av scener som går om och om igen efter halvtidsstrecket är den helt enkelt ganska tråkig. Filmens dogma-liknande produktion gör den inte heller några tjänster. Det som troligen är tänkt att verka intimt och närgånget blir istället skakigt och distraherande.

 

Jag vill gärna se den här historien igen, kanske i en remake, men då med ett mycket mer utvecklat manus! Grunden är där, slutresultatet lämnar mycket över att önska.

 

Betyg: 2- mycket, mycket franska filmer av 5 möjliga

 

Alleluia visas på FFF 2014, tisdagen 30/9, klockan 18:15 på Kino 1

ANNONS
Av Ulf - 11 september 2014 22:15

 

Regi: Till Kleinert

Manus: Till Kleinert

Medverkande: Michel Dierck, Pit Bukowski, Uwe Preuss mfl.

Produktionsbolag: Schattenkanten/DFFB

År: 2014

Längd: 79 min

Land: Tyskland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2401181/

 

Jakob lever ett tillbakadraget liv i en liten tysk by där han även arbetar som polis. Det största problemet han har är att en varg tycks stryka omkring i skogarna kring byn. Jakob tar strategin att lägga ut mat till vargen för att den ska hålla sig undan bebyggelsen. En kväll får han kontakt med en mystisk man som tycks ha någon koppling till vargen och som dessutom är en mycket duktig svärdsman. Byn kommer aldrig vara sig lik efter denna natt...

 

Jag hade verkligen ingen aning om vad jag kunde vänta mig när jag började se Der Samurai. En tysk rulle med samurajtema? Det låter onekligen väldigt konstigt och till en början känns det precis som vad det är. Sakta men säkert, när vi får fler ledtrådar till den mystiske mannens identitet, börjar dock en imponerande djup palett målas upp utan att för den sakens skull skriva tittaren på näsan.

 

Der Samurai kan ses både som en våldsam thriller/actionfilm och som något med fler bottnar. Jag älskar den här typen av filmer av just den anledningen. Der Samurai kommer säkerligen betyda en massa olika saker för olika människor. För vissa kommer det säkert fungera som en kommentar till den utsatthet som HBTQ-personer känner i samhället i stort och mindre samhällen i synnerhet. Den dimension finns absolut där. För mig, som spenderar fem kvällar i en dojo, finns det också djuplodande teman från japanska folksagor. Om ni vill läsa in er lite på ämnet innan ni ser filmen rekommenderar jag att ni kollar upp kopplingen mellan samuraj och varg.

 

Filmen hade inte kunnat fungera så bra som den gör utan Pit Bukowski i rollen som den namnlöse samurajen. Varenda scen han är med i (och det är många) är så laddad och oförutsägbar att det är omöjligt att titta bort. Hans utseende är en blandning mellan Willem Dafoe och Buffalo Bill från The Silence Of The Lambs (1991). Tro mig när jag säger att en muskulös man i vit urringning aldrig har varit mer skrämmande och samtidigt så fascinerande.

 

Till Kleinerts regi fungerar för det mesta riktigt bra, med några mindre skavanker. Framförallt skulle jag vilja att filmen vore kanske en kvart längre, inte minst för att ge vissa karaktärer lite mer kött på benen. Det är jättebra att han håller Bukowskis karaktär så pass oförklarlig som han bara kan, men jag skulle vilja ha lite mer om birollsinnehavarna. Vad Kleinert verkligen lyckats med däremot är användandet av ljud och ljuddesign - något som säkert komma förhöja en titt på filmen i en biosalong med bra ljudsystem.

 

Der Samurai är en riktigt bra film och framförallt är den annorlunda än det mesta jag sett i genren på mycket länge. För dig som gillar japansk kultur, HBTQ-frågor, skräck och/eller action får inte det här missas.

 

Betyg: 4+ vargagrin av 5 möjliga

 

Der Samurai visas på FFF 2014, torsdagen 2/10, klockan 22:45 på Kino 1


Av Ulf - 10 september 2014 09:47

 


FFF 2014: It starts!


För 20 år sedan startades vad som i min mening är Sveriges mest intressanta filmfestival. Fantastisk Filmfestival har under de två senaste decennierna blivit en samlingspunkt för skapare av just film med det genomgående temat att egga fantasin på olika vis. Sedan tre år år tillbaka har Skitfinkultur en liten, men för mig mycket viktig, del i FFF som en av få bloggar som totalbevakar festivalens program. Detta är givetvis något jag tänker fortsätta med även i år.

 

Årets program (som ni kan hitta i sin helhet här) ser riktigt bra ut och jag kan knappt bärga mig att ge mig in i biomörkret med mina likasinnade igen. Som så ofta sätter sig dock livet lite på tvären för vad jag egentligen vill göra. Det gör att jag kommer recensera ett lite större antal filmer i förväg än tidigare år. Givetvis skulle jag hellre sett dessa på duk med en publik omkring mig, men när jobb och andra företaganden pockar på uppmärksamhet får man planera därefter. Jag har redan recenserat två av årets filmer. Alla inlägg om festivalen kommer samlas under taggen "FFF 2014" som ni kan hitta i menyn till höger. Här finner ni även recensioner av ovan nämnda två filmer.

 

När jag nu räknar ner dagarna till invigningen och planerar för tio dagar av total filmgalenskap hoppas jag på så många besökare som möjligt - både till festivalen och till bloggen. Skitfinkultur kommer finnas på plats på samtliga filmer som inte recenseras i förväg och troligen på några av de sistnämnda också. Jag pratar mer än gärna film och allt annat med läsare, så ryck tag i mig och ställ jobbiga frågor! Ses i mörkret!

Av Ulf - 31 augusti 2014 10:56

 


Regi: William Eubank

Manus: William Eubank & Carlyle Eubank

Medverkande: Brenton ThwaitesOlivia Cooke, Laurence Fishburne mfl.

Produktionsbolag: Automatik Entertainment & Low Spark Films

År: 2014

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2910814/

 

Nic och hans bäste vän Jonah hjälper den förres flickvän flytta till västkusten. De båda vännerna har dock en annan agenda också. En hackare med taggen Nomad har tagit sig in i deras privata servrar på MIT och därifrån förstört en mängd viktiga data i skolans nätverk. Nic och Jonah spårar Nomads signal till ett isolerat område i Nevada. När de undersöker det nedgångna huset de hittar vid signalpunkten blir allt plötsligt svart. När Nic vaknar upp är han i ett strikt kontrollerat sjukhus där alla bär skyddsdräkter och vägrar berätta för honom varför han är där...

 

När jag läste "trovärdiga hackerscener" i beskrivningen jag fick var jag redan såld. Om någon vet vad de sysslar med när det gäller att skildra hacking på film kan det bli riktigt spännande. Exempelvis brukar jag nämna Sneakers (1992) som en ofta bortglömd pärla i den här genren. The Signal börjar också bra, med en paranoialiknande känsla av att vara övervakad. Dessvärre ändrar filmen helt karaktär när Nic vaknar upp på sjukhuset. Från att ha varit en smart uppbyggnad blir det mest antydningar som staplas på antydningar och en så uppenbar story att plot twisten nästan känns förolämpande enkel att räkna ut.

 

Om manuset behöver bearbetning (och framförallt riktning!) fungerar däremot William Eubanks regi bra. Det ska sägas att The Signal knappast ser ut som den lågbudgetfilm den är och det är mycket tack vare Eubanks val när det gäller regi och ett väldigt snyggt foto. Eubanks har främst arbetat som fotograf tidigare och det märks helt enkelt. Skådespelsmässigt funkar filmen över medel med Laurence Fishburne som största (enda egentligen) skådis jag sett i något annat av rang.

 

The Signal är alltså en tekniskt kompetent film, men saknar riktning. Jag kan förlåta tekniska brister om man berättar en god historia, men har svårt att göra det omvända. Det är inte en usel film på något sätt, bara bortslösad potential och synd på vad som hade kunnat bli en smart science fiction-rulle istället för att ständigt skriva tittaren på näsan.

 

Betyg: 2 magiska ben av 5 möjliga

 

The Signal visas på FFF 2014, onsdagen 1/10, klockan 20:00 på Kino 1

Av Ulf - 28 juli 2014 16:56

 


Regi: Jim Mickle

Manus: Jim Mickle & Nick Damici (baserat på Joe R. Lansdales roman med samma namn)

Medverkande: Michael C. HallDon Johnson, Sam Shepard mfl.

Produktionsbolag:  Backup Media/Bullet Pictures/Paradise City mfl.

År: 2014

Längd: 109 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1179031/

 

Under ett inbrott skjuter familjefadern Richard Dane ihjäl inbrottstjuven, mer av chock än rent uppsåt. När tjuvens far, långtida fängelsekund precis ute ur finkan på villkorligt, börjar förfölja Richard fruktar han för sitt liv. Det kommer snart dock visa sig att allt inte är så pass enkelt som Richard trodde. Varför har exempelvis mannen han dödade en helt annan bild på en efterlystposter på polisstationen? Snart dras Richard in en härva där hans vänner kanske visar sig vara de verkliga fienderna.

 

Jag erkänner villigt att det var titeln som drog in mig. Hur kan jag inte se en film som heter Cold In July under den varmaste julimånaden i mannaminne? Jag noterade att det dessutom var Michael C. Hall som hade huvudrollen, vilket brukar vara ett gott tecken. Hall, mest känd för sin roll som Dexter Morgan i tv-serien Dexter (2006 - 2013), visar återigen att han kan distansera sig från rollen som verkligen satte fart på hans karriär. Hall är riktigt bra i rollen som Richard Dane, men den som verkligen spelar skjortan av alla i den här rullen är Sam Shepard i rollen som inbrottstjuvens sörjande far, Ben. Shepard lyckas på en och samma gång verka livsfarlig som sörjande och om den här filmen får stor spridning är han en dark horse till att plocka hem sin andra Oscarsnominering. Så bra är han.

 

Bra skådespelarinsatser till trots hade Cold In July enkelt kunna falla in i dussinthrillerfållan. Jag tror inte det finns en annan genre som har så många "okej" filmer som just thrillergenren. Regissör Jim Mickle går verkligen från klarhet till klarhet. Med sin tidigare We Are What We Are (2013) visade han upp ett imponerande öga för framförallt den helhet som utgör en film. I Cold In July fortsätter han med att knyta ihop de många utsökta delarna till en helhet som är fantastiskt bra. Allt ifrån det John Carpenter-doftande soundtracket till blinkningarna till diverse noir-filmer flyter sömlöst ihop. Bara en sådan sak som filmens officiella poster. De där vikmärkena? De är meningen. Det är känsla för detaljer som gör att hela produkten höjs.

 

Även manuset är riktigt bra, även om det är detta som till sist gör att filmen inte når upp till allra högsta betyg. Den är något lång för sitt eget bästa och jag skulle vilja klippa cirka tio minuter i den. Framförallt tempot hade kunnat vara lite bättre. Det är dock inte någon anledning till att missa denna oväntade höjdare. Jag kommer sätta upp Mickle på min lista över regissörer att hålla koll på. Det här är riktigt bra!

 

Betyg: 4+ oväntade vändningar av 5 möjliga

 

Cold In July visas på FFF 2014, torsdagen 2/10, klockan 20:30 på Kino 1

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se