Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 18 januari 2019 11:50

 

Regi: Alfonso Cuarón

Manus: Alfonso Cuarón

Skådespelare: Yalitza Aparicio, Marina de Tavira, Diego Cortina Autrey mfl.

Produktionsbolag: Esperanto Filmoj & Participant Media

År: 2018

Längd: 135 min

Land: Mexico/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6155172/

 

När en välbeställd familjs hemhjälp blir gravid med ett utomäktenskapligt barn i 1970-talets Mexico City blir det en omställning för alla, inte minst för den plötsligt gravida Cleo. Under ett år får vi följa hennes liv i ett Mexico som präglas av klasskamp och oroligheter.

 

Det är för filmer som Roma som jag skapade Skitfinkultur. Det här är antitesen till vad jag anser vara bra film. Alfonso Cuarón har tillsammans med Guillermo del Toro gjort Mexico till en stormakt när det gäller film. Cuarón har alltid enligt mig varit den som varit mest intressant av dem i och med att han berättat historier med empati och djup medan del Toro har lika mycket djup som en fingerborg och ett fokus på yta över substans. Roma är den förres uppväxtskildring tagen från egna erfarenheter. Det är också en tekniskt utsökt film som lider allvarlig brist på tempo och berättarstruktur.

 

Huvudhistorien om Cleos graviditet puttrar på utan några större förvecklingar annat än konfrontationen med barnets mycket märklige far, Fermín. Filmens stora höjdpunkt för min del var dessa excentriska birollskaraktärer som påminner mig om Fellini i sina bästa stunder. Fotot är också det bra, även om det inte finns någon som helst anledning att filmen är i svartvitt. Det förhöjer inte det tekniska direkt utan ligger istället som ett urblekt filter över scener och vyeer som troligen hade varit fantastiska i färg.

 

Huvudproblemet med Roma är istället att den är ytterst fragmentarisk i sitt berättande. Cuarón kastar ut linor som han sen missar att dra in igen. Exempelvis hade ett lite större fokus på studentrevolterna varit önskvärt. För mig, som knappast är någon större kännare av Mexicos nutidshistoria, skulle det vara ytterst intressant att få en fördjupad bild av detta. Det går också igen i etnicitetsfrågan. I och med att Cleo tillhör någon form av urinnevånare (maya?) behandlas hon också därefter av sin omgivning då och då. Det är inget som problematiseras utan bara "så det är".

 

Roma är som sagt en uppväxtskildring av Cuaróns eget liv och däri ligger också problemet - om du inte kan gå in och klippa bort transportsträckor som du anser vara viktiga, lämna ditt manus till någon annan. Det brukar bli bättre. Nu kommer Roma plocka hem en väldig massa priser eftersom den är i svartvitt, på ett annat språk än engelska och har en regissör som är högprofilerad. En bra film på sina egna meriter är det dock inte.

 

Betyg: 2 tomma tunnor av 5 möjliga

Av Ulf - 6 november 2018 19:19

 


Regi: Andrew Niccol

Manus: Andrew Niccol

Skådespelare: Clive Owen, Amanda Seyfried , Afiya Bennett mfl.

Produktionsbolag: K5 Film/K5 International/K5 Media Group

År: 2018

Längd: 100 min

Land: Tyskland/USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5397194/

 

I en nära framtid där de sociala nätverken tagit över allt mer av mänsklighetens liv är det i princip omöjligt att komma undan med ett brott. Trots detta är det någon som mördar till synes slumpmässiga personer och får inspelningarna att se ut som att morden skildras från offrens synfält. Polisen Sal Frieland sätts på fallet för att fånga en mördare som kommit på ett sätt att i grund och botten vara osynlig.

 

Den här filmen hade legat i min Netflix-kö tillräckligt länge tyckte jag. Nu är den borta från nämnda kö och jag kommer inte direkt sakna den. Anon har flertalet goda idéer, men utförandet är så färglägga efter nummer att den har svårt att hitta en egen personlighet.

 

Clive Owen är alltid bra (även om jag undrar om det står i hans kontrakt att alla hans karaktärer ska röka) och Amanda Seyfried har jag gått från att ogilla rent allmänt till att uppskatta när hon får rätt roll. Jag vet väl inte om rollen i Anon direkt är rätt roll för henne, men med tanke på hur träigt skriven den är så gör hon det bästa hon kan med den. Det är just det - den total bristen på originalitet även när det gäller karaktärer - som gör att Anon blir en besvikelse. Science fiction-användningen av sociala medier är fascinerande och skrämmande, men när den hängs upp på en så här tunn tråd funkar det inte för en hel film. Jag skulle dessutom vilja ta ett snack med set designern. Jag skojar inte när jag säger att allt i den här filmen går i grått, svart och vitt. Det kan vara en av de tråkigaste filmerna rent estetiskt att titta på som kommit på länge.

 

Anon är en gäspning med goda intentioner. Med ett större fokus på det sociala nätverkandet och mindre på den slarvigt skrivna mordhistorien hade det här kunnat bli bra. Nu blir det knappt godkänt.

 

Betyg: 2- Apple-drömmar av 5 möjliga

Av Ulf - 12 oktober 2018 22:33

 


Regi: Paul Greengrass

Manus: Paul Greengrass & Åsne Seirstad (baserat på Seirstads bok)

Skådespelare: Anders Danielsen Lie, Jonas Strand Gravli, Jon Øigarden mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions

År: 2018

Längd: 143 min

Land: Norge/Island/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7280898/

 

Den 22:e juli 2011 utfördes det värsta terrorattentatet i Norge sedan andra världskrigets slut. Paul Greengrass har skildrat händelserna under nämnda dag och efterspelet ur synvinkel från gärningsmannen, Anders Behring Breivik, från norska regeringen samt från ett av offren, Viljar Hanssen.

 

Tiden går och i mitt sinne var det kanske fyra - fem år sedan Breivik utförde sitt illdåd när det i själva verket är sju. Tidsaspekten är viktig eftersom det förr eller senare kommer göras film av alla tragedier verkar det som och i år verkar det som man beslutat sig för att tiden var mogen. Paul Greengrass har både för- och nackdelen att komma med en utomståendes perspektiv till berättelsen, men hans många fina ansatser tappar många poänger i och med att han trampar i klaveret lika ofta som inte.

 

Efter att ha spenderat inledningshalvtimmen vid själva attacken skiftar Greengrass fokus och lägger allt större vikt på rättegången mot Breivik. På så vis känns stora delar av filmen som ett efterspel till vad vi sett och det tredje perspektivet, Viljars, kommer lite i skymundan. Greengrass behåller sin sedvanliga, nästan dokumentära, stil genom större delen av filmen och lyckas navigera undan de värsta sensationalismgroparna. Dessvärre har han också tagit det mycket märkliga beslutet att låta skådespelarna (samtliga norska) tala engelska. Det... gör de, fast med väldigt varierande framgång. Jag förstår inte riktigt hans resonemang här. Om det är för autencitetens skull borde han gjort filmen på norska och om det var för att amerikaner på sedvanligt vis inte vill läsa undertexter - ha lite stake och visa att du kan gå i clinch med producenterna!

 

Valet med att göra filmen på engelska förtar i viss mån flera fina rollprestationer, inte minst från Jonas Strand Gravli i rollen som Viljar. Gravli är helt klart en väldigt duktig skådespelare, men i vissa scener kämpar han med uttalet och det faller tyvärr lite platt. Greengrass vilja att skildra hela händelseförloppet gör också att vissa delar känns förkortade medan andra märkligt nog känns förlängda. Den helnorska produktionen Utöya 22 juli (2018) var mycket bättre än det här. Se den istället.

 

Betyg: 2+ fruktansvärda historier som måste berättas bättre av 5 möjliga

Av Ulf - 7 oktober 2018 15:45


FFF Dag 10: En av årets bästa filmer och pristudelning  

 

Ännu en festival är över och nu följer festivalbaksmällan. Den klassiska festivalsjukan har slagit till med full kraft och jag hostar och nyser som en dammallergiker under pollensäsongen. Gårdagen bjöd dock på en av de bästa filmerna jag sett i år, vilket gör eventuellt efterlidande tämligen okej. Filmen ifråga var den fantastiska mexikanska mörka sagan Tigers Are Not Afraid (2017).

 

 

I kartellkrigens Mexico finns det inga siffror på hur många barn som blivit föräldralösa efter gängrelaterade mord. Estrella kommer hem från skolan en dag och upptäcker att hennes mor har blivit bortförd. Hon söker tröst och trygghet hos det lokala gänget med föräldralösa barn, men när hon upptäcker en gängledare död blir hon själv misstänkt för mordet. Polisen är inte att räkna med och plötsligt finner sig hela gänget jagat av en kartell som inte skyr några medel för att få tillbaka den telefon som barnen stulit. Men vad är det Estrella ser i mörkret? Något eller någon tycks vilja hjälpa henne att överleva.

 

Jag såg den här filmen idag på screener eftersom jag visste med mig att min slitna kropp inte skulle klara av tre filmer i en biosalong. Det gjorde att jag fick höra hypen från de som sett den på lördagens visning. Det är den första film jag hört talas om som fått 5,0 i betyg av samtliga i publiken. Trots detta försökte jag tona ner mina förväntningar något när jag satte mig för att se den. Från första bildrutan och ända in i mål visade sig Tigers Are Not Afraid vara en så fullkomligt engagerande och stark film att jag kunde glömma det där. Det här är en av årets bästa filmer.

 

Issa López har skrivit och regisserat en film som är lika delar magisk realism, drama och thriller. Mycket av handlingen färgas av barnens fantasi och deras föreställningsvärldar i ett tekniskt briljant användande av specialeffekter som aldrig tar överhanden. López har hittat några fantastiska barnskådespelare att arbeta med också, i synnerhet Paola Lara i huvudrollen och Juan Ramón López som barngängets ledare El Shine. Manuset rör sig mellan starkt socialt patos gällande kartellkrigens offer, en smula coming-of-age och mörka fantasyvibbar som å ena sidan är tämligen typiskt för film från spansktalande länder, men som å andra sidan ingen heller gör bättre. Det här är festivalens bästa film, utan tvekan, och även om den delar betyg med några andra titlar vill jag påpeka att det här är ytterligare ett snäpp på skalan. Jag hoppas verkligen att den här filmen får den distribution den förtjänar. Se den! Betyg: 5 orädda tigrar av 5 möjliga.

 

 


Kvällens första film på duk för min del blev den indonesiska kampsportsvästern (!) Buffalo Boys (2018). Två bröder räddas av sin farbror under ett uppror mot den holländska övermakten som Indonesien lydde under på 1800-talet. Efter en exiluppväxt i den amerikanska västern återvänder de hem för att ta hämnd på den hänsynslöse guvernanten Van Trach.

 

Buffalo Boys har alla ingredienser för att bli ett av de där asiatiska actionundren som kommer några gånger per år, men tappar dessvärre greppet. Den historiska scenografin är imponerande och det är helt klart en mycket påkostad film det här. Gästande skådespelaren Reinout Bussemaker (Van Trach) förklarade produktionens imponerande spännvidd med att peka på de väldigt svaga arbetsreglerna i Indonesien, vilket gör att man kunde anställa enorma mängder folk. Det syns. Bussemaker är också den här filmens behållning och gör ett klassiskt skurkporträtt som för tankarna till gamla matinéskurkar. Resterande skådespelare sköter sig, men är inte något att skriva hem om. Det som irriterar mig med Buffalo Boys är hur bra vissa scener (i synnerhet slutstriden) är, men att de också drunknar i en nationalistisk soppa som trampar rejält med vatten. Som matinéäventyr sett är det en helt okej film, men med mer fokus på action och mindre på att visa onda holländare göra onda saker hade det kunnat bli mer än så. Betyg: 3 elaka holländare av 5 möjliga.

 

 


Innan kvällens för min del sista film, The Witch Part 1: The Subversion (2018) var det dags för prisutdelning. I år var följande filmer nominerade i de olika klasserna:

 

Bästa kortfilm - Méliès D'Argent

 

Apotosis (Slovenien)

Metal Health (Irland)

Bailaora (Spanien)

Madres de Luna (Spanien)

The Shadow Awaits (Sverige)

The Sound (Storbritannien)

 

Bästa långfilm - Méliès D'Argent

 

Blue My Mind (Schweiz)

Tiere (Schweiz/Österrike/Polen)

Luz (Tyskland)

Await Further Instructions (Storbritannien)

Gutland (Luxemburg/Frankrike/Tyskland/Belgien)

Killing God (Spanien)

 

Bästa långfilm - The Siren Award (Non-European Feature)


Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh (USA)

Liverleaf (Japan)

Sultry (Brasilien)

The Wind (USA)

Brothers' Nest (Australien)

Family (Israel)

 

Som jag trodde plockade Madres de Luna hem kortfilmskategorin och att jag inte gillade den filmen har jag inte gjort någon hemlighet av. Mer glädjande var att min favorit, Bailaora, fick ett hedersomnämnande. Då var det desto mer glädjande att min favorit i långfilmskategorien, Blue My Mind, plockade hem priset till publikens jubel. Det verkar inte bara ha varit jag som uppskattade denna ypperliga film! Festivalens eget pris, The Siren Award, gick till Brothers' Nest. Jag har inget att anmärka på det beslutet då det var min nummer två på listan, även om jag helst skulle sett israeliska Family plocka hem vinsten.

 

Koreanska The Witch Part 1: The Subversion följde prisutdelningen och den var allt vad jag befarade att den skulle vara - lysande actionscener med långa transportsträckor emellan sig. Ja-Yoon, en duktig men lite tillbakadragen high school-tjej, upptäcker att hennes förflutna innehåller saker som hon inte ens hade kunnat föreställa sig. När en hemlig organisation får pejl på henne tvingas Ja-Yoon släppa lös sina krafter för att skydda sig själv och sin familj.

 

Ja, vad säger man? Det här är så koreanskt så det förslår. Det är intressant att jämföra de små skillnaderna mellan hur de stora filmländerna i Asien gör action. Korea har sedan länge varit antitesen till exempelvis Thailand och Hong Kong. Det är långsamt, högtravande, mycket snack och lite verkstad. Å andra sidan formligen exploderar filmen under sina actionsekvenser, men det räcker inte riktigt till. En actionfilm som får mig att nästan nicka till trots att jag sitter på en av Mejeriets ganska hårda stolar är inte en bra actionfilm. Det blev ett litet antiklimax som avslutning för min del. Festivalen avslutades förvisso med den av mig tidigare recenserade Puppet Master: The Littlest Reich (2018), men då var jag redan på väg ner i sjuksängen. Meh. Betyg: 2 koreanskt flippy shit av 5 möjliga.

 


Imorgon blir det lista över festivalfilmerna, krönika och det årliga Skitfint pris delas ut.

 

Av Ulf - 5 oktober 2018 13:15

 


FFF Dag 7 och 8: Sydafrikanska hemskheter och indiska miljöbovar

 

Och på den sjunde dagen kom livet och gav recensenten en käftsmäll så han icke kunde se The Wind. No biggie, jag överlever och det bästa sätt jag vet att överleva på är att ägna mig åt saker jag älskar, däribland film. Sen om filmen är bra är det ju lite enklare med den saken också. Tyvärr bjöd åttonde festivaldagen på den hitintills svagaste line-upen för i år.

 

 

Det är inte varje dag man ser en indisk film på festivalen. Därför såg jag fram emot Mercury (2018) som en inblick i ett enormt filmland vars produktioner sällan når hit. Mercury hade dock gärna fått stanna i Indien.

 

Filmen låter oss följa fem vänner som bor på ett boende för döva. Samtliga är offer för ett kvicksilverutsläpp i området och är drivande krafter bakom ett center för personer som drabbats av olika miljöutsläpp. Under en blöt kväll bestämmer sig gänget för att köra en runda och kör då av misstag ihjäl en man. Redan bekanta med hur den lokala polisen fungerar (eller inte fungerar) gömmer de kroppen, men vad de inte vet är att miljögifter kan göra andra saker än orsaka dövhet...

 

Mercury har en nobel ambition att rikta strålkastarljuset på de som drabbats av miljöutsläpp i kapitalismens namn. Indien har en tragisk nutidshistoria när det gäller detta, vilket filmen också tar upp. Den har också en intressant form i och med att den är helt utan talad dialog. Istället använder karaktärerna en säregen variant av ASL och vad jag antar är en lokal variation av detta. Coolt. Dessa två saker är dock de enda positiva jag kan säga om Mercury. Det största problemet är att den inte vet vad den vill vara. Vissa stunder är det en renodlad skräckfilm av slasherkaraktär (fast utan blod...) och i andra stunder verkar den vilja vara ett finstämt drama. Den har också en av de mest ofrivilligt roliga skurkarna jag sett, vilket förvisso är underhållande men knappast engagerande. Ett nobelt försök, med andra ord, men faller helt platt och kan inte komma upp. Betyg: 1 kvicksilverförgiftning av 5 möjliga.

 

 


Färden gick från Indien till Sydafrika för kvällens två sista filmer, thrillern Number 37( 2018) och skräckfilmen The Tokoloshe (2018). En liten notering för den som försöker hitta information om den sistnämnda filmen är att det finns en uppsjö filmer med den här titeln från Sydafrika. Min länk leder till den aktuella. Nästa adaption kommer redan i december.

 

Number 37 är en sydafrikansk uppdatering av Hitchcock-klassikern Rear Window (1954) där den nyligen förlamade Randal tvingas till desperata vägar för att lösa en skuld. När hans flickvän ger honom en kikare börjar Randal följa vardagslivet utanför fönstret, men blir snart vittne till något som kan vara lösningen på hans finansiella problem. Frågan är bara hur han ska gå tillväga för att inte försätta sig själv eller sin flickvän i fara?

 

Rear Window kan vara en av filmhistoriens mest återberättade premisser. Jag förstår defintivt varför då historien har det mesta för att skapa suspens. Nosipho Dumisa (både manus och regi) är dock ingen Hitchcock direkt. För att premissen ska fungera krävs trovärdiga karaktärsrelationer - inte minst eftersom större delen av filmen av hävd måste utspela sig på samma plats. Karaktärerna i Dumisas version är samtliga dryga dumskallar. Det blir väldigt svårt att identifiera sig med någon av dem och/eller känna empati, vilket är ett måste för en karaktärsdriven thriller. Vissa tekniska lösningar gör att jag kan sätta ett godkänt betyg trots allt, men när det finns så många bättre versioner av en redan fantastisk film finns det ingen anledning att se Number 37. Betyg: 2 en dum leder en dum av 5 möjliga.

 

 


Busi försöker med alla medel få sin syster från landsbygden till staden för att komma ifrån övergreppen deras far utsatt dem för. När hon får ett jobb som städerska på ett nedgånget sjukhus får hon dock problem med sin slemmige chef och den övriga personalen. Som om inte det vore nog verkar barnen på sjukhuset leva i skräck för en ond varelse som kallas för The Tokoloshe. Busi slits snart mellan att skydda en av patienterna och att behålla sitt jobb.

 

Tokoloshe är en djupt rotad legend i det sydafrikanska samhället och kan likställas med berättelser om demoner i Europa. Det är därför inte så konstigt att den här historien har berättats många gånger på film. Jag älskar skildringar av folklore från alla möjliga delar av världen, men det är tyvärr sällan det görs särskilt bra. The Tokoloshe är en väldigt ojämn film, men när den är bra är den också väldigt bra! Det som stör är den skiftande produktionskvaliteten och i viss mån tempot i manuset. Man märker ganska snabbt att vissa delar är mer genomarbetade än andra och resultatet blir lite av en berg- och dalbana i kvalitet. Det som räddar filmen upp till en svag trea är dock det sociala patos den har. The Tokoloshe skyggar inte för problemen som finns i Sydafrika utan låter dessa vara en del av berättelsen samtidigt som man inte låter dem ta överhanden. Med mer tid och lite större budget hade det här kunnat bli ytterligare ett snäpp bättre. Betyg: 3- zuludemoner av 5 möjliga.

 

Ikväll kollar jag in Brother's Nest på Kino 19:30 och återvänder sedan till soffan för att screena Upgrade och fräscha upp minnet gällande The Ranger.

Av Ulf - 28 september 2018 13:15

 

FFF 2018 Dag 1: Nic Cage är... Nic Cage

 

Invigningskvällen av Fantastisk Filmfestival 2018 innebar ett visst antiklimax för min del. Kroppen skrek att den inte ville och jag fick snällt stanna hemma. De snälla människorna på distributionsförlaget för kvällens film hade dock försett mig med en screener. Festivalen för min del öppnades således med mig liggandes på soffan för en LSD-tripp som hette duga. Därmed inte sagt att det var en bra tripp.

 

 

Mandy (2018) fick stående ovationer på årets festival i Cannes och är ett typexempel på varför jag alltid tar sådana rapporter med ett lastbilsflak med salt. Filmen låter oss följa skogshuggaren Red vars flickvän Mandy blir brutalt mördad av en sekt. För Red finns det bara en sak kvar - hämnd. Ja, det är hela storyn. En tämligen enkel hämndberättelse och inget fel med det om det görs bra.

 

Panos Cosmatos har dock ätit mer än sin beskärda del av det lokala svamputbudet och spenderar de första 70 minuterna av filmens 120 minuters speltid med att visa förvisso vackra bilder, men dialoger fyllda med kvasireligiöst dravel som varken underhåller, provocerar eller är intressant. Filmens avslutande 50 minuter är däremot mer av en klassisk hämndhistoria med en bindgalen Nicolas Cage i huvudrollen, vilket både är underhållande och brutalt. Stilbrottet är i det närmsta totalt.

 

Mandy är en halv film helt enkelt. Den har snyggt foto och färgsättning samt ett mycket bra soundtrack signerat den tragiskt bortgågne Jóhann Jóhannsson. Dessvärre har den ingen karaktarisering värd namnet och manuset i övrigt är väldigt tunt. Varför ska jag bry mig om de här karaktärerna? Vem är de? Vad är deras motivation? Kan vi på något sätt använda Nicolas Cages överskottsenergi till att lösa energikrisen?

 

Tyvärr är Mandy en av de svagaste öppningsfilmerna jag sett på FFF. Det blir bättre, det vet jag eftersom jag har sett diverse screeners. Början är dock halvdan på årets festival. Betyg: 2 I long for the bees av 5 möjliga

 

Ikväll ser jag schweizisk/österrikiska/polska Tiere från soffan och avrundar kvällen med Await Further Instructions klockan 21:00 på Kino! 

 

Av Ulf - 12 september 2018 20:27

 


Saxat från 6/1 - 2014

 

Regi: Kimberly Peirce

Manus: Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa (baserat på Stephen Kings roman)

Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Gabriella Wilde mfl.

Produktionsbolag: Misher Films

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1939659/

 

Carrie White är skolans mest utstötta elev, mycket tack vare hennes blyghet och de idéer hennes strängt religiösa mor tutat i henne. När Carrie får sin första menstruation tror hon att hon håller på att förblöda. När de andra flickorna i skolan retar henne för detta väcks något djupt inom Carrie - något som kommer färga skolbalen röd...

 

Carrie är först ut i den våg av remakes av filmatiseringar baserade på Stephen Kings böcker vi har att vänta oss. Om vi ska vara ärliga så håller många filmversioner av klassiska King-romaner mycket låg klass. Problemet är bara att detta inte gäller Carrie. Brian De Palmas version av historien från 1976 tillhör fortfarande en av de bästa King-filmatiseringarna och när vi redan hade en "remake" i The Rage: Carrie 2 (1999) och en tv-film från 2002 undrar jag om en version till var en så bra idé? 

 

Det hade kunnat bli något annorlunda. Nämnda tv-film gör en ansats till att följa romanens struktur på ett mer troget sätt och jag skulle helst sett att Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa fortsatte detta i sin version av romanen. Men, ja, i grund och botten är det här samma historia och om man bortser från tidigare versioner funkar den ändå rätt okej.

 

Det jag var mest spänd på var hur Chloë Grace Moretz, mest känd som den stentuffa Hit-Girl i Kick-Ass (2010) med efterföljare, skulle tackla rollen som Carrie. Rollen ligger väldigt långt ifrån vad jag sett henne i innan och hon gör den helt okej. Hon är ingen Sissy Spacek (1976 års version), men hon gör absolut inte bort sig på något vis. Framförallt är det första gången som Carrie faktiskt spelas av en tonåring och inte en skådespelerska med ålder 20+. Problemet med Mortez tolkning är att hon inte riktigt har samma kemi med Julianne Moore (Carries bindgalna mor) som Spacek hade med den fantastiska Piper Laurie.

 

Som ni märker är det nästan omöjligt att bortse från tidigare versioner trots allt. Även om jag kan se filmen som en egen helhet blir det oundvikligen jämförelser när man kommer ner på detaljnivå. Det som verkligen skiljer originalversionen med denna är dock regin. De Palma har ett öga för framförallt stämningsskapande som Kimberly Peirce inte bemästrat än. Det enda som Carrie år 2013 gör bättre än versionen från 1976 blir logiskt nog effekterna. Se De Palmas version istället.

 

Betyg: 2+ och Tommys öde är fortfarande löjligt av 5 möjliga

Boken eller filmen?: Boken

 

Sammanfattning, Carrie:

 


1. Carrie (1976) - 4+/5

2. Carrie (1974, bok) - 4/5

3. Carrie (2013) - 2+/5

4. Carrie (2002) - 2+/5

 

Tiebreaker: Produktionsvärdena i 2013 års version är bättre än de i 2002 års dito.

Poängen går till: Filmen - Boken: 1-0

 

Av Ulf - 5 september 2018 19:59


Regi: Justin Daly

Manus: Justin Daly

Medverkande: James McCaffrey, Ebon Moss-Bachrach, Robert Forster mfl.

Produktionsbolag: Deerjen Films & Federal Pictures

År: 2018

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2619512/

 

Vic och Max drömmer om att göra karriär i Hollywood som manusförfattare/regissör och producent. Deras debutfilm, The Night Of The Fire, visar sig dock vara svår att hitta finansiärer till. När Vic träffar filmstjärnan Douglas Brown slutar mötet med att Brown är väldigt otrevlig. Vic spetsar hans drink med något och Brown rumlar in på absolut fel toalett vid absolut fel tidpunkt. Säkerhetskameran på klubben fångar något som kan förstöra Brown karriär... eller kanske fungera som utpressningsmaterial för två desperata filmmakare.

 

Justin Dalys förstlingsverk (skriv vad du känner till antar jag) visar på ett skarpt öga för skådespelarregi och scenuppbyggnad, men tyvärr också på betydande brister i manusskrivandet. Det uppstår snabbt en typ av genreförvirring där Daly lägger upp så uppenbara poänger för svart humor som han inte utnyttjar sig av. Som thriller är det här en högst medelmåttig film, men med bara några små tweaks här och där hade det kunnat bli en svart komedi som hade golvat mig.

 

The Big Take är full av bra idéer, men känns lite som två olika filmer. Runt timmesstrecket får en tidigare bikaraktär plötsligt en mycket viktigare roll och kastar om hela dynamiken. Om karaktären hade haft någon regelrätt motivation till agerandet hade jag varit helt okej med det, men det här skiftandet av fokus kommer verkligen från ingenstans alls.

 

Skådespelarmässigt lyckas Daly hålla ihop trupperna bra. Här finns kanske ingen som sticker ut med sin prestation, men allt som har Robert Forster i sig som surmulen snut är sevärt bara för den sakens skull. Med ett punk, ska och oi-soundtrack från genrernas guldera är även ljudspåret ett stort plus. Till syvende och sist lovar Daly mycket med sin debut och med rätt backup kan han säkert göra riktigt bra filmer. Den här är sisådär.

 

Betyg: 2+ ska-dansande ukrainskor av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards