FFF 2020 Dag 1: Interdimensionella rövar och bländande kortfilm

Festivalen som inte var, eller är ganska modifierad, började starkt med att släppa samtliga kortfilmspaket för året samtidigt på Spamflix. Det är en ohygglig massa film och jag tänker plocka lite här och där av dem under festivalens gång, men det paket jag alltid ser rakt igenom är de filmer som är nominerade till Mélièsen. De senaste åren har denna samling nominerade haft en skyhög klass och 2020 hade därför mycket att leva upp till. Som vanligt brukar jag inte ge kortfilmerna ett sifferbetyg eftersom jag brukar ha svårt att bedöma kort fiktion rättvist. Därför går jag på känsla och listar kortfilmerna i stigande ordning (så någon form av betyg blir det antar jag) nedan:

7. Lussevaka (Sverige/Storbritannien, 2020): En ung flicka är väldigt uttråkad på en julmiddag och börjar få ögonkontakt med en gammal dam över bordet. Det sätter igång flickans fantasi och märkliga saker börjar hända.

Jag var väl inte alltför förtjust i Lussevaka. Det är inget fel på konceptet och genomförandet, men det brister mer på manussidan. Filmen slutar när det väl börjar hända saker och det känns som det fanns mycket mer att utveckla här. Det är inte direkt en dålig kortfilm, men kommer inte upp i samma standard som resterande nominerade. Märkligt nog en av två filmer bland de nominerade med grotesk ljuddesign när det kommer till ätande och mat. Please... don't.

6. Migrations (Belgien, 2020): En alkoholiserad familj på den belgiska landsbygden hamnar av misstag rakt i den första kontakten mellan människor och utomjordingar. Men vad ska de här och göra egentligen? Skjut först och fråga sen!

Paketet inleddes med den här svarta belgiska komedin som hämtar mycket av sitt stoff från flyktingkrisen men sätter det i en absurd kontext. Det funkar rätt bra faktiskt! Karaktärerna är människor att hata, med alltifrån sin rasism till sitt övervåld, men de stöter till sist på en migrant de inte kan mucka så lätt med. Kul idé och bra genomförande även om jag skulle önska att de drog det ytterligare några snäpp!

5. Polter (Spanien, 2019): José är av förklarliga skäl livrädd för den poltergeist som hemsöker honom. Kanske kan den paranormala hjälplinjen bistå honom? Eller inte...

En tämligen rättfram skräckkomedi med ett fint budskap. Inget större tuggmotstånd som sådant, men helt enkelt en bra film som jag tror passar de flesta som gillar genren. Slutklämmen höjer filmen ett par steg och fungerar fint som en allegori över de lögner om oss själva vi ibland brottas med.

4. Hungry Joe (Storbritannien, 2020): Lauras efterlängtade barn, Joe, visar sig inte bara vara stor i maten utan bokstavligen okapabel till att sluta äta. Laura måste tampas både med läkare och socialtjänst allteftersom situationen blir ohållbar.

Laura Bayston gör den bästa rollprestationen i kvällens kortfilmer som sin hårt prövade namne. Kvällens andra film med grotesk ljuddesign gällande mat och ätande. Något med hela upplägget fick mig vagt illamående, men det är en välberättad historia som är lyfts av Baystons spel. Hamnar lite i ett jobbigt mellanläge med sin längd bara. Jag hade önskat antingen en långfilm eller kortare variant av historien då tempot i den är ojämnt. Trots det, klart sevärd.

3. The Rave (Estland, 2019): Maarja skjutsar sin pojkvän Juhan och deras gemensamma vän Eva till ett rave i en gammal bunker. Maarja bestämmer sig för att haka på då hon misstänker att Juhan och Eva har något för sig. Senare på kvällen blir de tre varse om att det ska finnas en speciell drog på det här ravet som ska slå alla andra droger tillsammans. Be careful what you wish for...

The Rave är en så in i helvete snygg film! Raveestetiken fångas perfekt och ljussättning samt ljuddesign är lysande. Konceptet är så pass snygg integrerat i filmen att jag kunde förbise manusets brister eftersom allt annat är på topp. Någon har pluggat sin Dario Argento innan de filmade The Rave. Psykadelisk, mystisk och en fest för både öga och öra.

2. Migrants (Frankrike, 2020): En isbjörn och hennes unge spolas i land i en märklig skog när deras glaciär håller på att smälta. Det är dock inte alla som välkomnar dem i deras nya miljö.

Icke att förväxla med den belgiska filmen med snarlik titel ovan. Migrants är den enda animerade filmen bland de nominerade och är verkligen riktigt snygg. Det där den briljerar är dock i manuset. Det är förvisso en ganska uppenbar allegori över både flyktingskrisen och den globala uppvärmningen, men att sätta det i den här kontexten gör att materialet känns fräscht och drabbande. Speciellt slutscenen, alluderande till ett ökänt fotografi, är hjärtskärande.

1. Ad Lib (Frankrike, 2020): Max och Julie återvänder hem till den senares lägenhet efter en karaokekväll. Det står snart klart att den uppsluppna stämningen, komplett med musikalnummer, döljer något mycket mörkare under ytan...

Wow! Ad Lib är ett lysande exempel på varför man gör kortfilm. Det är en lika delar lek- som fasansfull utforskning av form och berättande som jag verkligen inte såg komma! Jag vill inte säga mer än så eftersom den här filmens tunga tematik bör vara en överraskning, men se den om du kan hitta den. Djupt imponerande och huvudet högre än resten av startfältet.

Efter kortfilmskavalkaden var det dags för kvällens för mig enda långfilm. Tyvärr missade jag öppningsfilmen The Last Journey Of Paul W.R (2020) då mitt tidigare beskrivna immunförsvar inte låter mig bevista de fysiska visningarna i år. Istället blev långfilmspremiären på festivalen den amerikanska weirdo-deckar-skräckfilmen Butt Boy (2019).

Chip Gutchell lever ett liv som alla andra när han efter en prostataundersökningar upptäcker att han verkligen går igång på att föra upp saker där bak... och är extremt duktig på det. Snart börjar allsköns saker försvinna; fjärrkontroller, spelpjäser, hundar och människor! Ett antal år senare har Chip fått sitt liv under kontroll någorlunda igen. Det är tills han träffar en ny medlem i sin AA-grupp - en polis som utreder de mystiska försvinnandena som inträffade för att sen upphöra lika plötsligt som de började...

Alltså... jag brottades ett tag med hur jag skulle skriva synopsis till den här filmen. Butt Boy är definitivt unik i sin tematik, men ändå inte. Ja, det är en mörk komedi om allting som har med rövar att göra, men i grund och botten skildrar den beroendeproblematik. Mekanismerna är de samma om man missbrukar alkohol, droger, spel eller något annat.

Tyler Cornack (även medförfattare till manuset) har regisserat en säregen film som är lika delar rövhumor som deckarhistoria. Det funkar sådär. Filmens inledande scener funkar då de skildrar lite nyhetens behag, men mellanakten är på tok för långdragen och känns mest som ett utdraget studentikost skämt. Filmen hämtar sig dock igen i sista akten och bjuder på en spektakulär final.

Som helhet skulle jag vilja se att man tog saker och ting ännu längre med Butt Boy. Det är redan en knäpp film, så kör fullt ut. Släpp alla hämningar och sen får det landa vart det vill. Det här hade varit bättre som en kortfilm, men har tillräckligt många kul scener för att ändå vara sevärt. Om du tycker att filmen laggar i mittenakten, håll ut till slutet. Det är värt det. Betyg: 3- rövarhistorier av 5 möjliga

Ikväll screenar jag tyska Sleep (2020) från soffan och missar tyvärr Enemy Lines på Kino klockan 20:30. Ni andra kan ju alltid knalla dit, men be safe and respectful!