Regi: Dan Fogelman

Manus: Dan Fogelman

Medverkande: Al Pacino, Annette Benning, Christopher Plummer mfl.

Produktionsbolag: Big Indie Pictures/ShivHans Pictures

År: 2015

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1772288/

Efter närmre 40 år av att spela för utsålda konserthus har Danny Collins börjat tröttna. Hans idéer om att bli den nye store singer/songwritern kom på skam och han har fått spendera sin karriär med att sjunga mediokra och lättuggade hits. Allt det ändras när han får en födelsedagspresent av sin manager. Det visar sig att Collins gjorde en intervju precis i början på sin karriär där han uttryckte sin beundran för John Lennon. Lennon skrev ett brev till honom som aldrig levererades, men som managern nu spårat rätt på. Det blir startskottet för vad som kanske, bara kanske, kan bli en nytändning för en artist på dekis.

Jag hade helt missat den här rullen innan jag scrollade igenom rollistan. Med en så här pass imponerande casting borde filmen ha fått väldigt mycket uppmärksamhet, inte minst eftersom det är Pacinos första riktiga roll på jag vet inte när. När man dessutom har med Oscarsfavoriter Plummer i en större biroll undrar jag lite vad tusan som hände med marknadsföringen? Speciellt förvånande blir det när Danny Collins visade sig vara en riktigt bra film. Inte lysande, men riktigt bra.

Det här är egentligen den tråkigaste typen av recensioner att skriva. Jag kan i princip inte hylla något, för även om allt är mycket bra är det inget som sticker ut som fantastiskt. Pacino gör en jättebra roll, men är fortfarande fjärran från sina ikoniska prestationer från 70- och 80-talet. Faktum är att han oftast får stå i skuggan för Plummer när de två delar en scen. Plummer har alltid varit bra, men fråga värt om han det senaste decenniet inte varit i sitt livs bästa form? Till och med ett av mina hatobjekt i Hollywood, Jennifer Garner, gör bra ifrån sig.

Samtidigt som jag inte kan hylla något kan jag inte heller såga något. Det finns inget som är dålig i Danny Collins. Den är ett exempel på väldigt bra storytelling, men problemet är att den inte riktigt lyfter. Det mest frustrerande är att jag inte kan sätta fingret på vad som saknas. Jag låter det stanna vid det. Mycket sevärd, inte fantastisk, men mycket bra. Fan, vad frustrerande!

Betyg: 4- ambivalenta recensenter av 5 möjliga

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  The End Of An Era - Sista posten på Bloggplatsen   Allt har ett slut brukar det heta och så även min tid här på Bloggplatsen. I och med nyårets stora skräckupplevelse nära hela sajten låg nere under närmre en veckas tid för mig tog jag beslu...

Linda hatar allt, Ulf är trött och frustrerad på att bli avbruten och Matti har ingen penis som bakgrundsbild den här veckan. Läget bland trupperna kunde alltså varit bättre för general Gustaf, som förgyller tillvaron med sin bästa Henke Larsson-im...

Regi: Guillermo del Toro Manus: Guillermo del Toro & Kim Morgan (baserat på William Lindsay Greshams roman) Medverkande: Bradley Cooper, Rooney Mara, Cate Blancett mfl. Produktionsbolag: Fox Searchlight Pictures/Double Dare You/TSG Entertainm...

  Regi: Reinaldo Marcus Green Manus: Zach Baylin Medverkande: Will Smith, Aunjanue Ellis, Jon Bernthal mfl. Produktionsbolag: Star Thrower Entertainment/Westbrook Studios/Keepin’ It Reel År: 2021 Längd: 144 min Land: USA Svens...

Linda är sjuk – igen! Frågan är om det var Darkman som var i farten eftersom Linda absolut inte kunde förstå varför veckans titelkaraktär heter som han gör. Det gör hur som helst att de tre medlemmarna med Y-kromosomer får hålla ställningarna...