In Memoriam: Lou Reed (1942 - 2013)

I Lunds skolkatalog över gymnasieskolor årgång 1999 kan man se en yngling med rock av 70-talssnitt, v-jeans och vit skjorta. I handen håller han en vinylskiva av Lou Reed. Den ynglingen är jag, 17 år gammal. Jag ska senare samma dag gå hem och lägga min andra kopia av Transformer på spelaren. Den första kopian är lika sönderspelad som Reeds släpiga New York-dialekt är sluddrande.

Lou Reeds Transformer var en jätteviktig milstolpe i mitt musikaliska liv. Året innan hade jag sett honom första gången live på Brofestivalen. Det var den i särklass bästa konserten på festivalen och en Reed på spelhumör till och med log från scenen. Dagen efter köpte jag min första skiva med Lou Reed. Den skivan sitter i skrivande stund inramad på väggen till vänster om mig. Vissa skivor stannar med en. Transformer skickade mig till ett galghumoristiskt New York i Walk On The Wild Side, till ensamhetstristessen i Goodnight Ladies, till den bitterljuva Perfect Dayoch till den obegripliga (men ack så vackra) Satellite Of Love. Lou Reed visade tillsammans med sin vapendragare David Bowie att jag var okej som jag var. Jag behövde inte definiera mig enligt en mall som andra hade tryckt ut åt mig.

Idag gick Lou Reed ur tiden, 71 år gammal. För mig kommer han alltid påminna mig om vem jag var när jag var 17. Vissa dagar stannar med en, liksom vissa skivor gör det. Dagen det där klassfotot togs kommer alltid stanna med mig. Timmen innan hade jag suttit på ett café med en tjej jag gillade och fick frågan vad det var för skiva jag hade köpt. "Har du inte hört Lou Reed?" frågade jag på drygt 17-åringsvis. "Det får vi göra något åt". Tack, Lou. Tack för musiken, tack för texterna, tack för att du fick ihop mig med den där tjejen, tack för allt.