Damn fine cup of coffee: The David Lynch Project

När jag var sju år gammal lärde jag mig en hemsk läxa – mord var något som kunde inträffa runt knuten och inte bara i amerikanska actionserier. Det är inte så konstigt att mordet på Helén Nilsson la sig i det kollektiva minnet. Hörby var och är ett litet samhälle där alla hade någon koppling till alla. Alla kände till det, alla hade på något sätt blivit berörda av det. För en något ängslig sjuåring verkade världen plötsligt så mycket mer skrämmande.

Många år senare såg jag David Lynchs och Mark Frosts tv-serie Twin Peaks (1990 - 1991). Även om serien utspelar sig i nordvästra USA istället för i en liten skånsk by fanns det något mycket tilltalande med en FBI-agent som kunde navigera de mörka vatten som staden formligen drunknade under. Specialagent Dale Cooper var killen jag ville vara, killen som kom till en småstad, vände på alla stenar och såg vad som kravlade ut. Eller som min syster sa om min nyfunna fascination med serien: ”Det är inte så konstigt – du bor ju i Twin Peaks!” Ja, jag bodde verkligen i Twin Peaks. Precis som Lynch & Frosts småstadsidyll hade Hörby sina original. De flesta var ofarliga och charmigt excentriska, men ute i skogarna fanns det något mörkare. Det var områden som socialarbetare och hemtjänst ofta krävde poliseskort för att besöka. Om Dale Cooper hade varit där och lyft på stenarna, vem vet vad som hade krupit fram i dagsljuset?

Jag lade namnet ”David Lynch” på minnet. Efter några veckor (detta var pre-Internet) hittade jag filmen Blue Velvet (1986) på det lokala biblioteket. Sen var jag såld på riktigt. Jag ville se allt av Lynch, träffa mannen och i princip bli honom. Så mycket beundrade jag honom och hans sätt att göra film och berätta på. Även om idoldyrkan på den nivån först och främst verkar hända i tonåren har min kärlek till Lynchs filmer inte minskat sedan dess. Däremot har jag en annan distans till dem än vad jag hade förr och det gör att jag känner att jag kan dra igång det här projektet.

I motsats till Franchise Hell har det här projektet inget reellt syfte annat än att gå igenom David Lynchs filmografi, recensera filmerna, tv-serierna, specialerna, soundtracken och allt runt om dem samt komma med personliga reflektioner om varför just Lynchs filmer gjorde att jag ville arbeta inom film och berättande. Det är nämligen så pass viktig Lynch har varit för mig. Berättande har alltid legat mig varmt om hjärtat, men jag kan peka på en punkt där intresset blev till ett försök till karriärsval, då jag försökte börja skriva på allvar. Den punkten var när jag såg Twin Peaks för första gången. Hur det än går med mina drömmar om författande och manusskrivande vet jag åtminstone vart jag kan vända mig för inspiration, flykt från verkligheten eller för den delen ett nytt sätt att se på verkligheten.

Också i motsats till Franchise Hell har det här projektet ingen satt form eller bestämt antal delar. Jag kommer skriva om Lynch tills jag känner det är färdigt, dock med en satt kronologi. Med det sagt bjuder jag in er under sykamorträden, bakom elementet, igenom det röda draperiet, över det schackrutiga golvet och vidare. Vi kommer ha kul.