Regi: Marcus Dunstan

Manus: Marcus Dunstan & Patrick Melton

Skådespelare: Josh Stewart, Emma Fitzpatrick, Lee Tergesen mfl.

Produktionsbolag: LD Entertainment & Fortress Features

År: 2012

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1748227/

Arkin överlevde sin första rond mot seriemördaren som media dubbat till "The Collector" även om han kanske önskar att han inte gjort det. När han lyckas rymma från den låda (ja... en låda) som mördaren hållit honom fången i tror Arkin att allt är över. När dottern till en rik affärsman blir The Collectors nya offer ger affärsmannen dock Arkin ett erbjudande han inte kan tacka nej till - hjälp mitt team att rädda min dotter och döda The Collector.

För en knapp månad sedan recenserade jag filmen The Collector (2009) - en film som jag förgäves försökte hitta exakt vad det var jag gillade med. I den här uppföljaren är gialloinslaget i princip helt borta (även om en stor del av handlingen utspelar sig på Hotel Argento...). Också i motsats till den första filmen i serien är det en hel del dialog i The Collection och inte alls samma uppbyggnad av scenerna. Det märkliga är att jag fortfarande famlar efter vad det är som jag gillar med de här rullarna. Förvisso är det gorefester för skräckdiggarna och ganska spännande thrillerinslag för diggare av sådant, men det går tio på dussinet av sådana här filmer. The Collector & The Collection har ett trumfkort - karaktären Arkin.

Även om manuset fortfarande har luckor tror jag nämligen att det är karaktärerna som får mig att gilla även den här installationen. Arkin är en jäkligt bra protagonist som i princip hamnar i de här situationerna utan att det är hans fel. Jag kom att tänka på en jämförelse som säkert många rynkar på näsan åt, men de här två filmerna påminner ganska mycket i uppbyggnad om de två första filmerna i Alien-franchisen om än i mycket mindre skala. De första filmerna porträtterar vanliga människor (Ripley/Arkin) i ett isolerat utrymme (Nostromo/ett hus fullt med fällor) som jagas av en mördarmaskin utan motiv (Alien/The Collector). Del två i serierna har fortfarande den vanliga människan, i ett större isolerat utrymme (en koloniutpost/ett hotell) med mer stridsvan (marinkårssoldater/legosoldater) support. Arkin fungerar som Ripley - hans motivation är att återvända för hämnd. Likaså kan båda improvisera och är intelligenta. Jag hoppas verkligen att Dunstan & Melton inser att de har en bra karaktär här och inte låter honom devolvera i nästa uppföljare.

Ja, det kommer en uppföljare till och även om slutet i sig var den enda logiska utvecklingen för en fortsatt story önskar jag att de hade satt punkt här. De två filmerna om The Collector är bra underhållning och det borde stanna där. Allt behöver inte bli en franchise. Med tanke på vad herrarna Dunstan & Melton gjort innan är jag tyvärr rädd för att så blir fallet. Med ett tajtare manus än både del 1 och 2 kan det nog bli sevärt ändå - inte minst med tanke på Arkin.

Betyg: 3+ dude, om hennes bh kunde öppna en låst låda kan den öppna ett hasplås också av 5 möjliga

Damn fine cup of coffee del 6: Kryddig men äcklig soppa

David Lynch var på sin ditintills högsta topp i karriären efter framgångarna med The Elephant Man (1980). Alla slet i den nye regissörsstjärnan och det skulle visa sig att den legendariske producenten Dino De Laurentiis drog längsta strået. På vägen hade Lynch till och med nobbat George Lucas erbjudande om att regissera Star Wars Episode VI: Return Of The Jedi (1983) för att ägna sig åt De Laurentiis stora skrytprojekt - filmatiseringen av Frank Herberts science fiction-klassiker Dune (1965). Dune var ökänd för att vara "omöjlig" att filmatisera. Det hade gjorts flertalet försök under 70-talet, men inget seriöst försök kom längre än till förproduktionsstadiet. Nu hade dock De Laurentiis gett sig fan på att göra en film av boken och den som känner till De Laurentiis karriär vet att han inte var en man som gav sig. Kanske vore det bäst om han gjort det den här gången...

Dune brukar ofta komma på tal när man pratar om de främsta science fiction-böckerna genom tiderna. Jag antar jag får svära i kyrkan och säga att jag tyckte den var helt okej, men knappast på min topplista i genren. Boken utspelar sig mer än 20 000 år in i framtiden (i filmen cirka halva den tidsperioden) och skildrar de politiska intrigerna mellan tre mäktiga familjer om planeten Arrakis, även kallad "Dune" för sitt ökenklimat och oändliga sanddyner. Dune är den enda planet i det kända universum där man kan utvinna "spice", eller Melange, som substansens officiella namn är. Melange används för att skärpa det mänkliga sinnet, förlänga livet och i viss mån ge prekognitiva förmågor. Melange är också nödvändig för rymdresor, vilket gör det den mest eftersökta varan i hela universum.

Just det, de här sötnosarna bor också på Arrakis

Jag ska inte ge mig in i att försöka förklara alla karaktärers förhållande till varandra och de andra familjerna - inte minst eftersom jag fortfarande glömmer bort hälften av dem. Poängen är att boken fungerar som en slags släktkrönika och har flertalet underhandlingar som fungerar bra rent litterärt, men som jag tycker man borde tänkt på en extra gång innan man beslutade sig för att göra Dune till en enskild film. Lynch hade vid kontraktsskrivningen blivit lovad att få göra en triologi av boken där han kunde utveckla de olika familjeförhållandena och även hämta detaljer och idéer från Herberts andra böcker i serien. Så blev inte fallet. Istället fick vi en förvirrad soppa som mest känns som en halvfärdig film. Eller som Lynch sa 2006, fortfarande bitter över slutresultatet:

"Dune I didn't have final cut on. It's the only film I've made where I didn't have, I didn't technically have final cut on The Elephant Man but Mel Brooks gave it to me, and on Dune the film, I started selling out even in the script phase knowing I didn't have final cut, and I sold out, so it was a slow dying- the-death and a terrible terrible experience. I don't know how it happened, I trusted that it would work out but it was very naive and, the wrong move. In those days the maximum length they figured I could have is two hours and seventeen minutes, and that's what the film is, so they wouldn't lose a screening a day, so once again it's money talking and not for the film at all and so it was like compacted and it hurt it, it hurt it. There is no other version. There's more stuff, but even that is putrefied."

Just längden på filmen blev en sak som Lynch grälade länge och väl med De Laurentiis och filmbolaget om. När Lynch fick beskedet att det inte skulle bli tre filmer utan en hade han redan satt igång med manuset. Han säger själv att han tappade gnistan vid det beskedet och borde lämnat projektet, men eftersom han var under kontrakt kunde han inget göra. Versionen som gick upp på biograferna var 137 minuter lång. Det var en "magisk" längd eftersom det gjorde filmen enkel att placera in i biografschemat. (137 minuters speltid + 13 minuters reklam = 2h 30 min). Det finns ett flertal versioner av filmen varav den längsta är 190 minuter lång. Lynch har dock plockat bort sitt namn från de förlängda versionerna eftersom han i intervjuer sagt att filmen må vara dålig, men den blir inte bättre för att man gör den längre. Istället för David Lynch står det att filmen är regisserad av Judas Booth - Lynchs alias. Namnet kommer från Judas Iskariot och John Wilkes Booth. Det är därav också en känga till studion som Lynch ansåg ha förrått honom (Judas) och mördat (Booth) hans film.

Det mest sorgliga med Dune är slöseriet av den episka skalan, de fina produktionsvärdena och en lättförglömelig filmdebut av skådespelaren som kanske främst sammankopplas med Lynch - Kyle MacLachlan. Men för alla framtida Agent Coopers och Patrick Stewarts i biroller har vi Sting i futuristisk lädertanga, ett narrativ som får ha konstgjord andning efter första tredjedelen och musik av Toto. Hur stort fan av Lynch jag än är kan jag inte rekommendera Dune. Det slog mig nu när jag såg om den för tredje eller fjärde gången (vilket är extremt lite för mig och Lynch!) att det här är som sagt en halvfärdig film. Alla pusselbitar finns här, men med en desillusionerad regissör och ett filmbolag som drar åt olika håll förstår jag att Lynch vägrar tala om Dune några längre stunder knappt 30 år efter den kom ut.

Dressman famlar efter halmstrån i vår. 

Dune blev inte bara en konstnärlig besvikelse för Lynch utan även en enkelbiljett ut i Hollywood-kylan. Filmen hade kostat enorma summor att producera och förlorade omkring en fjärdedel av dessa pengar. Förhållandet till producenten Dino De Laurentiis skulle dock komma att repareras i och med Lynchs nästa film - en comeback som skulle ge Lynch en ny Oscarsnominering och bli vägen in till Lynchs favorittema: det ruttna under det vita staketet, den amerikanska småstadslögnen och kvinnor i fara.